Jag har alltid sagt att man aldrig ska ursäkta sig före ett pass. Kanske har man ont någonstans, kanske har man varit sjuk, kanske var det fest igår, kanske har man varit på en lazy holiday. Allt är okej, bara man inte säger något om det till gruppen. De vill inte höra ett skit som påverkar deras förväntan på ett bra pass med en taggad ledare som ger dem vad de vill ha.

Fuska. Lid. Men säg inget.

Jag tror att jag levt efter det rättesnöret i alla år som ledare. I alla fall sedan jag för många år sedan insåg två saker: folk är där för att jag ska ge dem en enbart positiv träningsupplevelse och de skiter i hur jag känner inför uppgiften och vilket skick jag råkar vara i just vid detta för dem viktiga tillfälle under deras dag.

Folk har reserverat den här tiden. De har kanske gått tidigare från jobbet. Övertalat familjen att träningen är viktigare än en gemensam aktivitet med barnen eller att ta hand om tvätt, disk och städning just nu! De kan ha skjutit på en dejt.

Den höga förväntan deltagarna har på mitt utvalda pass kan jag då mycket lätt grumla genom att ömka mig om någon kroppslig eller själslig defekt jag för tillfället upplever.

Gör inte det!

Ändå gjorde jag just det för några veckor sedan och har fortsatt varje vecka.

Grejen är att jag blev tvungen att be någon (en kirurg) att skära lite grann i vänsterarmen eftersom en nerv låg i kläm. Rehabordinationen efter ingreppet var att jag inte fick bicepscurla tyngre än 5 kilo, men att det var okej att jympa och göra armhävningar på knogarna.

Vet du hur ont det gör att göra armhävningar på knogarna när man aldrig gjort det förut?

Jag löser det just nu genom att göra armhävningarna på knäna och be min kollega Eva hoppa in när hon har tid och leda ett pass som vi byggde ihop för ett tag sedan.

Resultatet av detta är att jag faktiskt tror – tack vare Evas medverkan – att folk inte får sina förväntningar naggade i kanten. Men också att det jag alltid hävdat – att folk skiter i dina krämpor – stämmer.

Varje vecka har jag alltså med hög röst ursäktat mig med att jag snittat i armen och måste rehaba i fyra veckor. Jag har tänkt att jag varit jättetydlig.

Men vad säger deltagarna till mig efteråt, mellan passen och innan? Jo, hur är det med axeln? Funkar knät nu? Är du bättre i handen? Hur går det med det ryggonda?

Fattar du? De lyssnar med ett halvt öra, uppfattar något gnäll från min sida och vill visa lite empati. Typ fem stycken har halvhjärtat försökt.

Snart ska rehabträningen vara över. Till dess fortsätter jag med mina idiotiska ursäkter. Det enda jag ska ändra på är själva skadan. För att se om det ändrar något. Typ, jag har salmonella, så om jag går ut ett tag vet ni vad det beror på.

”Vad hände? Blev du törstig?”

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.