8 minuter säckpipa?

När jag började jobba på ett nytt pass var det länge sedan sist. Jag har ett MYCKET OFÖRTJÄNT rykte att jag sällan byter, men den här gången stämde det. Passet var märkt 2019. Det var lite av en förskönande efterkonstruktion.

Eftersom jag aldrig byter hela passet på en och samma gång blir passmakandet alltid en utdragen process. Så hur datummärka passet? När jag börjar eller när det är klart? (Undanflykter, jag vet.)

En orsak till långsamheten är att jag har en tendens att göra det svårt för mig. Det är bara så jag är. (Sa han kokett.)

Ärligt talat är jag glad i den egenskapen. Även om den ofta ställer till problem. Jag liksom bara måste experimentera med formen och utmana mig själv och deltagarna.

”Det låter stort när katten skiter,” brukade min pappa säga, ”men tänk så liten hög det blir.” Eftersom jag aldrig hört något stort ljud från en kattlåda, så fattar jag inte metaforen bokstavligt, men tolkar frasen ungefär på samma sätt som jag förstår ”mycket snack, liten verkstad”.

Alltså, jag fattar att passet inte blir så märkvärdigt som jag prettofantiserar om.

Konkret kan det bara handla om att inte börja nya passet på samma sätt och med en liknande låt som passet innan. Eller använda musik som jag inte har något kärleksförhållande till och som jag helst undviker Eller min favoritutmaning: långa låtar med flera olika rörelse- och träningskvaliteter inkluderade i samma låt.

Om passet märkt 2019 sa jag i början av hösten 2022 ohälsosamt ofta: ”Det här passet är mitt allra bästa någonsin”. Lilla Basledaren himlade med ögonen.

Jag anade en fara för förhållandet. Om jag inte kom över ”mitt bästa pass någonsin”, tog mig i kragen och satte igång att bygga ett nytt, skulle hon bli besviken på ett djupt plan. Hon skulle tänka att jag tappat min kreativitet, att jag var redo att kapitulera inför suget från eviga 80-talspassen och aldrig mer göra prettopass.

Så jag satte igång. Ambitionerna var återigen på prettonivå: Kunde jag klämma in två jättelånga låtar denna gång, varav den ena består av 8 minuter säckpipa, fiol och nördig folkmusikiver, och den andra av dubbla baskaggar, synkoper, growl och allmänt heavy-metallande.

Första gången provade jag bara två låtar och tyckte det kändes lovande. Sen blev det helt fel. Folk såg förvirrade ut.

Passet blev för kort och själsligt mörkt. Det var då min stammis sedan 25 år tänkte att ”det här passet vill jag inte gå på”.

Han berättade det alldeles nyss för mig i omklädningsrummet. Då hade det gått tre månader efter det första mötet med mitt hemska pass. Nu var han positiv och uppmuntrande och fortfarande stammis. ”Det är nog det bästa pass du gjort”, sa han.

Eller så var det bara så jag hörde det.

Tre nya låtar lyfte passet från prettomörker till jympans olidliga lätthet, som Lilla basledaren säger.

Allra viktigast: Lilla basledaren har kvar sin respekt för mig.

Men hur ska jag någonsin kunna göra ett nytt pass? Det här är det bästa jag någonsin gjort.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.