Egot upptäcker verkligheten.

Att leda skivstång är väl ingen konst. Så brukade jag tänka. Alla pass är ju nästan likadana. Strukturen är klar. Den verkliga ledarkonsten hittar man på jympan.

Så tänkte jag ända fram till att jag blev kuggad på uttagningen.

Jag förstod att jag skulle bli kuggad. Jag var usel. Kom inte ens in i takten på förstalåten vi fått att öva på, vilket jag var fullt medveten om. Jag som är så kaxig över hur jag använder musiken i jympan stirrade med tom blick ut i lokalen och letade med oprecist fladdrande armar efter den berömda ”ettan”.

När jag slickat såren, hörde jag av mig och ville visa upp en bättre version av den nu ödmjuke lärlingen. De gav mig med beundransvärd välvilja en ny chans.

Snart var jag i Norrköping tillsammans med drygt 10 andra skivstångsnybörjare. Det var kul, men ödmjukheten och respekten för skivstångsledarskapet skenade. Shit, vad mycket man ska hålla reda på: sin egen stolta hållning, instruktionerna till gruppen (man får nästan inte vara tyst någon gång!), antalet repetitioner, lagom långa pauser, börja och sluta på rätt ställe i musiken och se till att volymen på headsetet och musiken är balanserad. Är musiken stark, vilket jag tjatat om att den måste vara på jympan, då blir ljudet från headsetet plågsamt, särskilt om jag blir taggad som ledare och börjar hojta i micken.

Alla mina kursare var jättebra. Mitt uppblåsta Jympajesus-självförtroende kändes som om det tillhörde någon annan i en annan verklighet. Jag nojade över min krumma rygg och stela axlar.

”Ni har fyra till åtta veckor på er fram till licensiering”, sa kursledarna och skickade hem oss med ett peppigt avslutningstal som gick ut på att vi varit helt fantastiska. Jag var inte helt säker på att det gällde alla.

Väl hemma gick jag in och kollade låtar som inte fått plats i mina jympapass och fick ihop en låtlista på en dryg timme. Självförtroendet började repa sig. Tills jag började öva. Sex av de sexton låtarna klarade sig kvar till slutversionen.

Kursledarna avrådde bestämt från att öva utan stång, vilket var ett mycket bra råd. Utan den där motvikten blir det fel. Så jag stannade kvar i lokalen efter andra pass och övade, övade och övade. Lilla basledaren tyckte sig se en personlighetsförändring. ”Du som kan gå in på jympagolvet och chansa.” Men det är faktiskt inte alls sant. Möjligen i någon mikroskopisk del av en låt, men jag vill vara millimeterförberedd på jympan också. Så det så!

När jag ”jympade upp” (som vi sa då) för hundra år sedan, kunde jag inte vänta på att få visa vilket bra pass jag hade fått ihop och vilken förtjusande ledare jag var. Var den hybrisen kom ifrån vet jag inte. Jag antar att jag älskade jympa, älskade musik, älskade att leda och älskade att se glada ansikten. Antar att jag älskade mig själv lite väl mycket också.

Med tanke på allt en skivstångsledare ska hålla reda på (se uppräkningen ovan), så var det rejält svårare att komma fram till den egenkärleken och millimetersäkerheten inför licensieringspasset. Efter att ha övat själv ett antal gånger, ställde en liten grupp jympastammisar upp och övade snällt med mig 5-6 gånger. Väldigt snällt! Tack så jättemycket!

Inget av övningspassen var felfria! Men min superfadder sa att jag fånade mig. ”Du är klar. Bara gör det nu!

Licensieringspasset var verkligen inte felfritt. Men jag fick godkänt, egot fick bra feedback och kroppen några grejer att jobba på. Det var skitkul att leda. Jag såg en glimt av Skivstångsjesus. (Nej, det gjorde jag inte!)

Så skönt att det är över! Nu börjar det!

Jag älskar Friskis & Svettis-
Amen.