Tystnad är målet

Jag var på bio och såg en film om progressive rock-gruppen King Crimson. Bandledaren Robert Fripp sa en grej om tystnad som gick hem hos mig.

I början av filmen går han omkring i en tom konsertlokal innan giget och pratar om att det är tystnaden i musiken som är hemligheten bakom ett lyckat framträdande. Jag försökte förstå vad han menade och associerade till vad Miles Davis lär ha sagt till sina medmusiker: ”Du behöver inte spela hela tiden.”

Fripp håller säkert med Davis om det, men det var inte det han menade förstod jag mot slutet av filmen. Jag fattade också att det var därför han förbjuder fotografering och inspelning fram till att ljusen tänds och bandet tackar publiken.

Tack vare resonemanget om tystnaden förstår jag också att tacket till publiken är genuint.

Tystnaden är i huvudet hos musikerna. Och i publikens huvuden. Alla är uppslukade av musikupplevelsen. Som är större än själva musiken. Något stort mänskligt och gemensamt sker när den tjattrande apan i huvudet inte är där.

Och nu kommer kopplingen: Som på jympan!

För ganska många år sedan nu, kom jag på att jag har de bästa passen när jag inte ser mig själv utifrån, utan bara är som ett barn som leker ihop med andra barn. Deltagarna och jag lyfter då upplevelsen till något som är större än träningen av olika fysiska kvaliteter (rörlighet, styrka, kondition och koordination), kanske t o m till något annat än det vi kallar rörelseglädje. Det är andligt, och känns överallt i hela jaget. Är det lycka?

Nu är det tyvärr så, precis som för Rober Fripp och King Crimson, att den där tystnaden inte uppstår varje konsert eller varje pass. I dag torsdagen den 9 mars 2023 var det någon som tjattrade i min skalle. Jag tror det var kritikern Mats (se bilden ovan). Han påpekade att jag inte fick till närvaron riktigt. (Jag fattade Fripp som att tystnaden och närvaron är samma sak.) ”Du når inte ut”, sa jobbige Mats och störde tystnaden.

Egot är ingen bra jympacoach.

Om det nu är som jag tror, att det är tystnaden som Fripp beskriver den som är grejen med jympan (och förmodligen allt ledarskap), då är det ju det vi ska rikta in utbildningar och utvecklingsarbetet på. Hur vi fördelar minuterna i passet på de olika träningskvaliteterna har ingenting att göra med det som gör jympan speciell för människor.

Och så det som jag tjatat om tidigare: ljudet, designen på lokalen och ljuset. Ljudet på filmen om King Crimson var så mycket bättre än vad vi har i någon av våra träningslokaler.

Robert Fripps humlesurrlika gitarrljud kan du också höra på Heroes med David Bowie (och flera andra Bowielåtar).

Jag älskar Friskis & Svettis och Robert Fripp.
Amen.