Fruktlösa möten om jympan

Jag älskar att träffa ledarkollegorna. Det är därför jag brukar se fram emot de jympaträffar vi har här i hemmaföreningen. Konceptet är sällan jättespännande – ett pass, lite snack om passet och en wrap – men jag får den där mysiga känslan av tillhörighet, meningsfullhet och kärlek till Friskis & Svettis.

Nu våren 2023 var det dags igen. Jag anmälde mig tidigt och såg fram emot några timmar med jympan i fokus. Men så hände något som inte hänt förut. Jag fick en deppig insikt: Jag ville inte gå på träffen.

När jag analyserar den deppiga insikten ser jag tre orsaker:

1. Jag har varit på massor av trevliga träffar. En och annan rörelseidé har jag fått med mig, men aldrig att jympan som träningsform har utvecklats tack vare träffarna.
2. Vi kommer aldrig att utveckla jympan, om vi inte börjar prata om något annat än detaljer i upplägget, t ex hur många minuter vi ska lägga på de olika träningskvaliteterna, om vi kan hoppa i uppvärmningen eller göra magövningar med båda benen utsträckta.
3. Jag kan inte diskutera samma saker mer.

Om jag tänker tillbaka på de förändringar – alla av teknisk art – som införts sedan projektet Mer jympa i jympan för cirka tio år sedan är jag tveksam till:

1. Längre första styrka. Blir i längsta laget för inte så tränade personer. Och tråkig.
2. Bortrationaliserad återhämtning efter mittensyretoppen. Där samlade jag gruppen och laddade för andra halvan av passet.
3. Längre sista konditionsdel ställer för höga krav på kreativitet och variation. Riskerar bli tjatig.

Ovanstående, plus de nya frihetsdirektiven från förra året om att jag kan göra lite som jag vill med styrka och kondition, gör ingen viktig skillnad. Inget av detta gör jympan mer attraktiv för folk under 50. Om jag lägger mig ner på golvet bara en gång i stället för två, eller om jag hackar upp den klassiska kurvan och lägger mig ner och köra styrka tre gånger – vilket är ok enligt högkvarteret – är inget som deltagarna upplever som dramatiska upplevelsehöjare.

Jag som kör lunchpass 45 minuter och bara har en enda lång styrkedel, kör nu en armhävningsvariant i slutkonditionsdelen innan ruscher och sista öset. Möjligen är det en lite överraskande detalj, men det är inget att skriva hem om.

Vad jag befarar – trots en del fulla pass – är att vår unika träningsform är på väg ut och snart bara kommer att kunna upplevas på idrottsmuseum i montern bredvid husmorsjympan och Idlaflickorna. Jag hoppas att det finns en bild på Jympajesus i den montern. Kanske med texten ”Han var en outhärdlig besserwisser, men han försökte i alla fall.”

Så jag undrar nu om vi kan göra något för att:

1. Hajpa jympan.
2. Faktiskt göra träningsformens kärnvärden tydligare: rörelseglädjen, gemenskapen, musik-rörelse-upplevelsen och ledarens möjlighet att personifiera passet. (Det var ju avsikten med Mer jympa i jympan.)

Det jag skulle vilja är:

1. Övertyga föreningen om att specialinreda en lokal för jympa, med andra färger än grått, med en gudomligt ljudkvalitet och en levande ljussättning som följer passet.
2. Testa om vi ledare tillsammans kan komma på hur vi ska kunna utveckla oss som ledare i de kvaliteter som jag tror är jympans unika attraktionskraft.

Vad tycker och tror du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.