När Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäter beskriver jympan 1978 pratar han om kroppen och själen. Rörelserna har en kropp och en själ. Musiken har en kropp och en själ. Och så klart har ledaren en kropp och själ. När kropp och själ är i balans blir det fantastisk jympa. Vad som bekymrar mig nu är att kroppen tar över.

Allt har en kropp och en själ, hela organisationen Friskis & Svettis också. Så vad händer om vår organisation värderar kroppen mer än själen, vilket jag tycker vi har gjort sedan en tid tillbaka? Exempelvis skulle Jympan bli mer träningsfokuserad, d.v.s. få mer kropp, när projektet Mer jympa i jympan fördelade om minuterna i passen. Fler minuter skulle ägnas åt styrketräning, färre på uppvärmning, återhämtning och lek.

Tendensen sedan flera år är också att gymmen och den styrkefokuserade gruppträningen tar ett allt större utrymme i såväl våra lokaler som i våra scheman och i vår budget. Vi köper styrketräningsmaskiner, hantlar och vikter som om vår överlevnad beror på hur mycket styrketräning vi kan erbjuda.

Faktum är att jag tror att det är så våra ledningar resonerar: Om vi inte följer styrketräningstrenden blir vi bortvalda. Folk visar att det är styrka de vill träna. Alltså satsar vi på det! På jympans bekostnad? Ja, så får det bli.

Min analys är att vi som organisation blir mer och mer kropp och mindre och mindre själ. Och att det går långsamt och stegvis så att vi inte märker det själva, tills det är för sent, eller åtminstone väldigt svårt att hitta tillbaka igen.

Jag tänker att Friskis & Svettis sanna själ är det som jympan uttryckte när den var vår enda träningsform: rörelseglädje, inga pekpinnar, fokus på att ha kul, lära känna nya människor, utvecklas både vad gäller hälsa och person och inget tjat om prestation.

Jag tänker att vi skulle kunna jobba rätt bra på ovan nämnda själsliga väg i alla våra gruppträningsformer, även om det kräver mer av oss som ledare när det gäller att bygga själskulturen.

Kultur är ett bra ord, för det är något vi odlar. Så vad odlar vi för kultur nu?

Om vi själva sätter kroppen före själen så är det så vi uppfattas av folk i allmänhet också. Man ser inga större skillnader på oss och våra kollegor i branschen. Alla har vi snygga gym och gruppträning fokuserad på styrka. (Och yoga och en del dans.)

Jag tror ingen vill att vi ska upplevas som vilket gym och vilken träningsanläggning som helst, men jag tror rädslan av att inte hänga med driver oss dit bit för bit. Rädsla är ingen bra drivkraft.

Jag tycker att vi ska tänka på vårt uppdrag. Vad är det i dag? Är det fortfarande att sprida rörelseglädje och medvetenhet om motionens betydelse för hälsan? Då tänker jag på Johan Holmsäters idé om hälsa i vid existentiell mening, där både kropp och själ är lika viktiga.

Slutsats: Visst ska vi ha coola gym, men kärleken från folket (och fler medlemmar) får vi om vi satsar hårt på gruppträningens möjligheter att odla en unik Friskis & Svettis kultur för både kropp och själ.

Jag älskar Friskis & Svettis
Amen.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

4 kommentarer till Kroppen saknar själen

  1. Mariam skriver:

    Hej, tack för en intressant blogg och tänkvärt inlägg. Jag har varit medlem i FS Stockholm sen tonåren och tränar även nu 15 år senare fortfarande på FS. Jag slutade gå på jympaintensiv för 5-6 år sedan, när jag tränar på FS idag är det mest styrketräning, en del skivstång och som många andra som du noterar blir det mest gymmet. Vet inte om det betyder att den träningen saknar själ direkt, men jag förstår din poäng. Varför har jag slutat gå på jympa då, som ändå upplevt någon storhetstid för jympaintensiv (?) innan pandemin.

    Rent träningsmässigt innebär jympan en platå för de flesta förr eller senare. För träningsvana människor innebär det helt enkelt ingen utmaning efter ett tag att gå på jympa visst kan man hoppas på att göra en eller två extra armhävningar men det är helt enkelt tråkigt att göra exakt samma rörelser till samma musik efter 1-2 terminer. Då ska alltså gemenskapen med andra jympamotionärer vara tillräckligt motiverande för att välja just ett jympapass istället för att träna något annat. För den träningsvana, som inte älskar jympan men kan tycka det är kul, blir valet enkelt och jympan väljs bort. Det betyder också att den målgrupp personer som kan tänkas gå på jympaintensiv är relativt liten och som har många andra alternativ till jympa. Det är alltså svårt att ’rekrytera’ nya jympamotionärer.

    Vad gäller gemenskapen i jympagruppen? För den som inte har ett intresse av att stå i mitten, träna nära ledaren eller för övrigt ingå i jympaledarens fanclub så är den i princip obefintlig eftersom det är så fruktansvärt många människor som helst ska gå på passet, minst 80.

    Vad driver jympaledaren år efter år undrar jag? På vissa pass går kanske bara fem personer. För vem är jympapaset till för om ingen motionär vill gå på det? Jag har tänkt att detta med jympa kanske mest handlar om den specifika ledarens behov att stå i mitten under 55 min? Kanske finns det ett överskott av jympaintensiv ledare? Jag tror tyvärr det är svårt att få nya människor till jympan. Kanske om grupperna är mycket mindre Max 20, då kan kanske en gemenskap uppstå som ’kompenserar’ för att den fysiska utmaningen uteblir (efter ett tag).

  2. Jympajesus skriver:

    Tack själv för ditt minst lika tänkvärda svar! Jag tror jag måste tänka mer på vad ”själ” betyder och hur jag använder ordet. Kanske försöker jag säga att Friskis & Svettis måste vara tydligare med att VISA sin själ, d.v.s. vad som präglar hela organisationen och som kan få människor att trivas oavsett vad de tränar på Friskis & svettis.

    Eftersom jympan var det första träningsuttrycket för Friskis & Svettis själ tänker jag att det unika med Friskis & Svettis finns i just den träningsformen som allra tydligaste. Och att det är värt mycket att försöka förmedla/skapa den i alla andra träningsformer också. Vilket är en utmaning med tanke på skillnaden mellan att jympa och att gymma.

    Jag håller med dig om att gymträningen inte alls behöver vara själlös. Jag tror det finns många positiva känslor av att lyfta tungt och känna att man blir starkare. Jympan kan inte leverera samma sorts resultat när det gäller muskeltillväxt. Dessutom finns så klart gemenskap och glädje även i gymmet.

    Funderar på det du säger om att man når en platå när man går på jympa. Jag förstår det som att jympan inte blir tillräckligt ansträngande för att man ska utvecklas. Vad kan det i så fall bero på? Är det (1) för att man som deltagare behöver mer utmanande träning? Är det (2) för att man som deltagare inte tar ut rörelserna eller inte orkar vissa moment som då i stället blir återhämtning? Är det (3) för att de enskilda passen inte är tillräckligt utmanande?

    För mig som ledare har det alltid varit grymt ansträngande att leda. Jag vet att det gjordes en pulsmätning på ledare och deltagare på passet en gång och att resultatet visade att deltagarna hade 10-20 procent lägre puls jämfört med ledaren under hela passet.

    Jag tycker nog att jag kör rätt hårt när jag går på skivstång, cirkelfys, HIT och multifys, men känner mig ofta MER totaltrött några timmar efter mitt eget jympapass, och på morgonen efter. Jag tror att det är jympan nästan konstanta totalövningars ”fel”, dessutom ofta rätt explosiva totalövningar som engagerar de stora muskelgrupperna, medan styrketräningspassen är mer kontrollerade (tack och lov) med en muskelgrupp i taget.

    Så varför jympa så här 45 år efter Johan Holmsäters premiärpass? Jag har använt ordet själ, men kanske borde byta till känsla och då framför allt känslan av att det är kul på ett sätt som övriga pass aldrig kan bli. Jag ler på ALLA pass, men inte på det sätt som känns i hela kroppen som ett enda stort välbefinnande, som på jympan. Fast visst, om det är detta vi jympaledare är ute efter, då har vi väldigt höga krav på oss själva. För som du säger: Hur kan samma rörelser till samma musik i två terminer (eller mer) vara kul? Jag vet inte. Ska fråga mina stammisar och återkomma med deras tankar.

    Din sista tanke, att vi leder jympa för att vi är bekräftelseknarkare, är provocerande och kul. Jag gillar att du skriver det och tänker efter ordentligt.

    Jag tänker tillbaka på åren som ledare och är tacksam för allt positivt jag upplevt. När det har gått åt helvete på andra ”platser” i livet har jag alltid känt gillande (inte av alla så klart, men tillräckligt) på träningen. Möjligen har jag gjort mest gott i livet, mest nytta och det mest meningsfulla som ledare på Friskis & Svettis.

    Det vore kul om du kom på mitt pass en gång och hade tid att prata om jympans allmänna tillstånd. Sågar du just mitt pass, så lär jag mig nåt.

  3. Mariam skriver:

    Tack för inbjudan till ditt pass, jag ska fundera på det! Det jag menar med platå är att motionärer som jag, som inte aspirerar på att stå i mitten, och inte heller blir stammisar, kommer till en punkt i ett pass då passet som träning inte blir tillräckligt utmanande/kul för att man ska fortsätta. Det handlar inte om att övningarna är för enkla utan om att motivationen att utföra samma övningar, samma antal, till samma musik över en längre period inte finns och den gemenskap du nämner inte heller infinner sig. Jympaledaren gör alltid en beundransvärd insats i att visa övningarna, leda gruppen i passet etc! Jag tänker att av 80 deltagande på ett pass är kanske 20-30 (?) de mest dedikerade och de övriga är såna som jag som fyller ut deltagarlistan men som också prioriterar annan träning/rörelse framför jympapasset. Som jag skrev innan kan en lösning vara att skapa jympapass för runt 30 personer istället för 80+.

    Intressant också det här med den känsla som jympa ska förmedla som är FS signum. Jag har aldrig upplevt den känslan, men däremot gått på roliga och mindre roliga jympapass. Kanske måste man ha en närmre koppling till FS för att få den känslan? För en ny medlem på FS som ser FS främst som en möjlighet till olika träning etc ligger det kanske långt bort. Utmaningen med jympa är nog att locka yngre människor utan lång/ nära koppling till FS.

  4. Jympajesus skriver:

    Det där har jag funderat mycket på: Hur kan folk tycka att det är kul att köra samma pass, med samma musik och samma övningar varje vecka så länge? Förra passet jag hade drog jag med mig genom den s.k. pandemin. I minst tre år körde jag samma pass! Nu har jag fått frågan om jag inte bara EN gång skulle vilja köra det igen! Förklara det!

    Det där med pass för 30 personer går emot min tro på att jympan är bäst när vi är riktigt många i stor sal. Men jag kan ha fel.

    Det där med den ”större” känslan i jympan (gemenskap, kontaktskapande, personlig utveckling) tycker jag är viktig för hela Friskis & Svettis att jobba på. Samtidigt förstår jag att man tänker ”Herregud, det är bara ett träningspass! Vad tror du man kan åstadkomma?”

    Och ja, hur locka yngre människor till jympan. Jag tror det går. Men då måste Friskis & Svettis vara stolta över jympan och vilja berätta och marknadsföra den. Alla kommer aldrig att gilla jympan, men tillräckligt många (kanske ;-)).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.