Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Jag vet inte om jag har behovet av att övertyga männen om jympans förträffliga allround träning el specifika lustförhöjare … Men jag vill gärna ha dom på mina pass! Det höjer lusten för mig;) !
Nog skulle jag vilja se en jämnare fördelning av män och kvinnor på jympapassen. Förhoppningsvis kommer projektet Mer jympa i jympan göra träningen mer manlig.
Nu måste jag avslöja att det är påfallande många män på pulsjympan! (Gör ett studiebesök, vetja.) Och den som är så trixig … KAN det beror på att de flesta pulspassen är väldigt omväxlande och roliga, och mycket svettiga, och görs av musikaliska ledare som vet precis hur man kombinerar bra musik och rörelser så att musiken lyfter hela passet? Där kan man snacka om mer jympa i jympan! Jag är inte så säker på att det som du kallar ”kvinnligt” respektive ”manligt” i jympan är hugget i sten. 😉
Lisa, Håller med dig om Pulsjympans – i sina bästa stunder – BETONING av sambandet musik-rörelse. Kan det vara så att det är lättare för pulsledare att haja att träningsupplevelsen är extremt beroende av det sambandet? Att det dansiga/tricksiga i Pulsjympan uppmanar till mer lek och inlevelse än den vanliga jympan?
Jag HAR varit på Puls men aldrig blivit biten. Vilket jag ser två orsaker till. Den ena är att jag personligen inte är så förtjust i att jobba med koordinationen. Den andra är att musiken varit – i mina öron – slätstruken.
Den vanliga jympan skulle absolut behöva pulsens musik-rörelse-lek-attityd men med siktet på enkelhet, nästan monotoni, i svårighetsgrad. Och med mer spännande musik insprängd i trallandet. Det skulle vara Mer jympa i jympan för mig. Manligt eller kvinnligt borde inte vara relevant att tala om.
Det är betoningen på sambandet musik-rörelse som ÄR nyckeln! Och just det tror jag att flera av pulsledarna (och många andra jympaledare också, förstås) helt enkelt har begåvning för. Men det är som i skolan: den enskilda läraren är ofta helt avgörande. Några kan tota ihop och köra underbara, skönt jobbiga, inspirerande och musikaliska pass på ren begåvning, medan andra behöver mer hjälp på traven. Och det är väl just där jympa-Stavros, eh, förlåt, Jympajesus, kommer in. 😉
Man skulle kunna tänka sig en Muf, en musikuppföljning. Den skulle kunna beställas helt frivilligt av ledare som vill utvecklas just i förmågan att ta tillvara potentialen rörelse-musik. I samtal med erfaren, musikaliskt begåvad och kunnig person kunde man få aha-insikter som skulle göra passmakandet roligare för ledaren och passet till en starkare upplevelse för deltagaren. Själv har jag en slags intuitiv känsla för det här. Jag vet inte vad som händer i musiken men hör ändå saker jag kan utnyttja, ibland med framgång. En liten basledare jag känner har dessutom den akademiska kunskapen om musiken, vilket höjer diskussionen om melodier, fraseringar, takter, betoningar och tempon till en helt annan nivå. Jag bara ”aha!”
Javisst, här finns ju kunskaper som faktiskt går att förmedla! Hur man kan få musiken att bära och lyfta rörelserna, och dessutom sprida glädje och inspirera, istället för att vara en kuliss i bakgrunden – som i bästa fall åtminstone inte motarbetar stunsen i träningen (sånt förekommer). Hade aldrig i livet tänkt rösta på Muf, men idén är ju lysande. 🙂