En tid har jag lekt med tanken att ordna in Jympa i Multifyskonceptet. Det var när jag läste beskrivningen av Multifys som jag såg att den texten stämde för Jympa också, förutom att inget nämndes om musikens roll, vilket i praktiken skulle vara det särskiljande elementet för Jympan i Multifys-familjen.

Efter att ha lett mitt eget pass härom dagen för första gången på sex veckor, tänkte jag återigen på detta med Multifys och Jympa. Dagen efter var jag lätt stukad i kroppens alla muskler. Jag kände mig helt multifysifierad.

Nu kanske du tänker att jag slappat i sex veckor och då är det ju inte konstigt att det gör ont, men jag skulle nog vilja påstå att jag var i rätt god form när jag klev in i hallen och sa ”Hej, jag heter Jympajesus!” Nä, det sa jag inte.

De två veckorna utomlands var lite lojare än normalt, men jag joggade 5k varannan morgon och gick till en biluthyrning och gjorde några chins två gånger om dagen. Jag vet, det låter skumt att jag gjorde det på en biluthyrning, men de hade en bra takställning för chins där. Ägaren kom förresten ut en dag och undrade om jag visste hur många som gjorde som jag. Jag var tydligen inte unik. Han funderade på att starta ett gym i stället. ”Jag tjänar ju inte mycket på att hyra ut bilar och scootrar.”

Under de fyra veckor som gick innan jag ledde första passet efter semestern fortsatte jag springa ca 30k i veckan, hann med två Multifys skivstång, simmade bana två gånger och var med på fem skivstångspass. Ändå gav Jympan mig klart mest stryk. Rumpa, axlar, ben, rygg – allt protesterade morgonen efteråt.

När jag pratar med Lilla Basledaren om fenomenet tar vi upp risken för slängighet under ett jympapass, att man inte är tillräckligt core-stark för att göra rörelserna på ett kontrollerat sätt, vilket i så fall skulle betyda att idén om Jympa som en bra träningsform att börja med är fel. Man måste träna upp sig för att kunna utnyttja Jympans upplägg till fullo. Annars blir det hattigt och ineffektivt. Kan det vara så?

Vad skulle hända om vi marknadsförde Jympan som – förutom Soft – mer krävande träning? Det vore inte ljug i alla fall. Jympa är kanske inget för nybörjare. Nu när vi har så många pass där vi bygger styrka och kondition under mer kontrollerade former – Multifys, Skivstång, Cirkelfys, Plaza, Cirkelgym, vad mer? – borde vi kanske rekommendera dessa pass innan man ger sig på Jympa, ja eller Multifys Jympa då.

Vad tänker du om det?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Finns bara i fantasin?

Som du vet finns inte längre Jympa bas och Jympa medel. Dessa två intensiteter är ersatta med intensiteten Jympa. Men vad är egentligen Jympa? Ingen verkar veta. Jag ställer mig frågan om det har någon betydelse att ingen har koll.

Jag jobbar just nu med ett företag som pratar om förändring av första och andra ordningen. Förändring av första ordningen innebär att man endera gör mer, eller så gör man mindre av samma saker. Förändring av andra ordningen betyder att man tänker helt nytt och sedan gör något helt nytt. Förändring av andra ordningen är alltså en jobbig process.

Om jag då tänker på att Jympa bas och Jympa medel nu erbjuds under samlingsnamnet Jympa, så definierar jag det som förändring av första ordningen. Vi gör fortfarande samma saker i alla passen, bara mer eller mindre. Ingen f.d. bas- eller medeljympare blir förvånad över vad som händer i passet som enbart kallas Jympa.

Däremot kan han eller hon bli besviken, för att passet var för lätt eller för hårt. Det konstiga kring detta för mig är att vi i Friskis & Svettis försvarar oss med att säga att bredden har blivit större och att vi förväntar oss att medlemmarna ska bli nöjda med den förklaringen. Att de fortfarande inte vet vad de får när det står ”Jympa” i schemat, det får bli deras problem.

De löser det.

Jag tror sanningen är att jympastammisarna helt enkelt skiter i våra förändringar av första ordningen. Först blir de kanske lite förvirrade och irriterade, men sedan hittar de precis som tidigare sina nya eller gamla ledare och upptäcker att inget har ändrats. Det var inte ens förändring av första ordningen. Allt är precis som förut. De som körde Jympa bas kör som de alltid gjort. Samma gäller Jympa medelledarna.

Det enda som är nytt är att namnet nu både beskriver alla jympa, och det enskilda passet Jympa.

Slutsats: Intensiteten Jympa finns inte. Jympa bas och Jympa medel finns däremot fortfarande, fast dolda i schemat. Förutom att leta upp sina favoritledare, får jymparna chansa mer än förr. Säkert blir de positivt överraskade ibland, och säkert negativt.

Så varför har vi gjort de här förändringarna av första ordningen? Vilka är vinsterna för föreningen, d.v.s. medlemmarna och attraktionskraften i träningsformen Jympa (inklusive Jympa soft och Jympa intensiv)?

Hjälp mig förstå!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

När Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäter beskriver jympan 1978 pratar han om kroppen och själen. Rörelserna har en kropp och en själ. Musiken har en kropp och en själ. Och så klart har ledaren en kropp och själ. När kropp och själ är i balans blir det fantastisk jympa. Vad som bekymrar mig nu är att kroppen tar över.

Allt har en kropp och en själ, hela organisationen Friskis & Svettis också. Så vad händer om vår organisation värderar kroppen mer än själen, vilket jag tycker vi har gjort sedan en tid tillbaka? Exempelvis skulle Jympan bli mer träningsfokuserad, d.v.s. få mer kropp, när projektet Mer jympa i jympan fördelade om minuterna i passen. Fler minuter skulle ägnas åt styrketräning, färre på uppvärmning, återhämtning och lek.

Tendensen sedan flera år är också att gymmen och den styrkefokuserade gruppträningen tar ett allt större utrymme i såväl våra lokaler som i våra scheman och i vår budget. Vi köper styrketräningsmaskiner, hantlar och vikter som om vår överlevnad beror på hur mycket styrketräning vi kan erbjuda.

Faktum är att jag tror att det är så våra ledningar resonerar: Om vi inte följer styrketräningstrenden blir vi bortvalda. Folk visar att det är styrka de vill träna. Alltså satsar vi på det! På jympans bekostnad? Ja, så får det bli.

Min analys är att vi som organisation blir mer och mer kropp och mindre och mindre själ. Och att det går långsamt och stegvis så att vi inte märker det själva, tills det är för sent, eller åtminstone väldigt svårt att hitta tillbaka igen.

Jag tänker att Friskis & Svettis sanna själ är det som jympan uttryckte när den var vår enda träningsform: rörelseglädje, inga pekpinnar, fokus på att ha kul, lära känna nya människor, utvecklas både vad gäller hälsa och person och inget tjat om prestation.

Jag tänker att vi skulle kunna jobba rätt bra på ovan nämnda själsliga väg i alla våra gruppträningsformer, även om det kräver mer av oss som ledare när det gäller att bygga själskulturen.

Kultur är ett bra ord, för det är något vi odlar. Så vad odlar vi för kultur nu?

Om vi själva sätter kroppen före själen så är det så vi uppfattas av folk i allmänhet också. Man ser inga större skillnader på oss och våra kollegor i branschen. Alla har vi snygga gym och gruppträning fokuserad på styrka. (Och yoga och en del dans.)

Jag tror ingen vill att vi ska upplevas som vilket gym och vilken träningsanläggning som helst, men jag tror rädslan av att inte hänga med driver oss dit bit för bit. Rädsla är ingen bra drivkraft.

Jag tycker att vi ska tänka på vårt uppdrag. Vad är det i dag? Är det fortfarande att sprida rörelseglädje och medvetenhet om motionens betydelse för hälsan? Då tänker jag på Johan Holmsäters idé om hälsa i vid existentiell mening, där både kropp och själ är lika viktiga.

Slutsats: Visst ska vi ha coola gym, men kärleken från folket (och fler medlemmar) får vi om vi satsar hårt på gruppträningens möjligheter att odla en unik Friskis & Svettis kultur för både kropp och själ.

Jag älskar Friskis & Svettis
Amen.

Jag älskar att träffa ledarkollegorna. Det är därför jag brukar se fram emot de jympaträffar vi har här i hemmaföreningen. Konceptet är sällan jättespännande – ett pass, lite snack om passet och en wrap – men jag får den där mysiga känslan av tillhörighet, meningsfullhet och kärlek till Friskis & Svettis.

Nu våren 2023 var det dags igen. Jag anmälde mig tidigt och såg fram emot några timmar med jympan i fokus. Men så hände något som inte hänt förut. Jag fick en deppig insikt: Jag ville inte gå på träffen.

När jag analyserar den deppiga insikten ser jag tre orsaker:

1. Jag har varit på massor av trevliga träffar. En och annan rörelseidé har jag fått med mig, men aldrig att jympan som träningsform har utvecklats tack vare träffarna.
2. Vi kommer aldrig att utveckla jympan, om vi inte börjar prata om något annat än detaljer i upplägget, t ex hur många minuter vi ska lägga på de olika träningskvaliteterna, om vi kan hoppa i uppvärmningen eller göra magövningar med båda benen utsträckta.
3. Jag kan inte diskutera samma saker mer.

Om jag tänker tillbaka på de förändringar – alla av teknisk art – som införts sedan projektet Mer jympa i jympan för cirka tio år sedan är jag tveksam till:

1. Längre första styrka. Blir i längsta laget för inte så tränade personer. Och tråkig.
2. Bortrationaliserad återhämtning efter mittensyretoppen. Där samlade jag gruppen och laddade för andra halvan av passet.
3. Längre sista konditionsdel ställer för höga krav på kreativitet och variation. Riskerar bli tjatig.

Ovanstående, plus de nya frihetsdirektiven från förra året om att jag kan göra lite som jag vill med styrka och kondition, gör ingen viktig skillnad. Inget av detta gör jympan mer attraktiv för folk under 50. Om jag lägger mig ner på golvet bara en gång i stället för två, eller om jag hackar upp den klassiska kurvan och lägger mig ner och köra styrka tre gånger – vilket är ok enligt högkvarteret – är inget som deltagarna upplever som dramatiska upplevelsehöjare.

Jag som kör lunchpass 45 minuter och bara har en enda lång styrkedel, kör nu en armhävningsvariant i slutkonditionsdelen innan ruscher och sista öset. Möjligen är det en lite överraskande detalj, men det är inget att skriva hem om.

Vad jag befarar – trots en del fulla pass – är att vår unika träningsform är på väg ut och snart bara kommer att kunna upplevas på idrottsmuseum i montern bredvid husmorsjympan och Idlaflickorna. Jag hoppas att det finns en bild på Jympajesus i den montern. Kanske med texten ”Han var en outhärdlig besserwisser, men han försökte i alla fall.”

Så jag undrar nu om vi kan göra något för att:

1. Hajpa jympan.
2. Faktiskt göra träningsformens kärnvärden tydligare: rörelseglädjen, gemenskapen, musik-rörelse-upplevelsen och ledarens möjlighet att personifiera passet. (Det var ju avsikten med Mer jympa i jympan.)

Det jag skulle vilja är:

1. Övertyga föreningen om att specialinreda en lokal för jympa, med andra färger än grått, med en gudomligt ljudkvalitet och en levande ljussättning som följer passet.
2. Testa om vi ledare tillsammans kan komma på hur vi ska kunna utveckla oss som ledare i de kvaliteter som jag tror är jympans unika attraktionskraft.

Vad tycker och tror du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

En analytiker på kontoret i hemmaföreningen släppte nyss några citat från medlemsundersökningen. Vi älskar alla vad som sägs om oss i den:

”Jag tycker väldigt mycket om att passen är beroende på vilken ledare det är. Att ledaren skapar sitt pass med sin musik och övningar som hen gillar. Detta ger bredd och valfrihet för mig som deltagare. Jag tycker också mycket om åldersspannet på de som är på gymmet och de seniora värdarna, de skapar trivsel och en tillåtande atmosfär”.

”Här ryms alla! Det är underbart att vara medlem i en förening där tonåringar och äldre tränar sida vid sida, där smal som överviktig[.] får vara utan att få blickar och där funkis som icke funkis lyfter vikter i samma gym. Jag älskar att Friskis på riktigt lyckats implementera inkludering, att det inte bara är något som sägs men aldrig blir mer än en värdegrund på ett papper” [.] (Funkis betyder person med funktionsvariation här.)

”Bra upplägg, inspirerande ledare, bra musik härlig energi. Man blir glad och hela kroppen får träna”.

Jag undrar hur kreatörerna av förra reklamkampanjen tänkte i relation till ovanstående vittnesmål: ”Jag har det! Vi visar ett pungskydd!”

Skämt åsido, nog är det väl vår ”grej” de där citaten beskriver? Så varför försöker vi inte göra reklam som bygger på den? Reklambyrån: ”Nä, pungskydd är ballare!” (Pun intended.)

Jag har sagt det förut, men säger det igen: De lokala inläggen i sociala medier berättar en sannare och bättre historia om oss i Friskis & Svettis än någon reklamkampanj. De är kanske osofistikerade, men sant mänskliga och varma. Därför är de också mer attraktiva än de smarta och snygga lösningar som dyker upp år efter år i kampanjerna.

Det måste finnas en sanning i varje reklamkampanj, lärde jag mig en gång för länge sedan. Och den sanningen måste vara lite speciell, kanske pinsam, kanske något man inte lagt märke till tidigare, men absolut inte en platt sanning som hunnit bli en klyscha, typ det vi såg senast med pungskydd, rollerblades och padelracket. Den sanningen – att vi människor börjar med något nytt och köper utrustning som mest står i garderoben – känner vi till sedan länge. Alla träningsleverantörer kan trumpeta ut samma sanning och få ett igenkännande leende hos mottagarna, men leder den till tankar om kortköp? Tveksamt.

Citaten i inledningen är visserligen bara tre – de första två är viktigast – men där har vi exempel på vad som är sant om oss. Jag tror det är sådana sanningar vi ska göra reklam av.

Kan man trycka in ett relevant pungskydd i en sådan idé är det ok.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag var på bio och såg en film om progressive rock-gruppen King Crimson. Bandledaren Robert Fripp sa en grej om tystnad som gick hem hos mig.

I början av filmen går han omkring i en tom konsertlokal innan giget och pratar om att det är tystnaden i musiken som är hemligheten bakom ett lyckat framträdande. Jag försökte förstå vad han menade och associerade till vad Miles Davis lär ha sagt till sina medmusiker: ”Du behöver inte spela hela tiden.”

Fripp håller säkert med Davis om det, men det var inte det han menade förstod jag mot slutet av filmen. Jag fattade också att det var därför han förbjuder fotografering och inspelning fram till att ljusen tänds och bandet tackar publiken.

Tack vare resonemanget om tystnaden förstår jag också att tacket till publiken är genuint.

Tystnaden är i huvudet hos musikerna. Och i publikens huvuden. Alla är uppslukade av musikupplevelsen. Som är större än själva musiken. Något stort mänskligt och gemensamt sker när den tjattrande apan i huvudet inte är där.

Och nu kommer kopplingen: Som på jympan!

För ganska många år sedan nu, kom jag på att jag har de bästa passen när jag inte ser mig själv utifrån, utan bara är som ett barn som leker ihop med andra barn. Deltagarna och jag lyfter då upplevelsen till något som är större än träningen av olika fysiska kvaliteter (rörlighet, styrka, kondition och koordination), kanske t o m till något annat än det vi kallar rörelseglädje. Det är andligt, och känns överallt i hela jaget. Är det lycka?

Nu är det tyvärr så, precis som för Rober Fripp och King Crimson, att den där tystnaden inte uppstår varje konsert eller varje pass. I dag torsdagen den 9 mars 2023 var det någon som tjattrade i min skalle. Jag tror det var kritikern Mats (se bilden ovan). Han påpekade att jag inte fick till närvaron riktigt. (Jag fattade Fripp som att tystnaden och närvaron är samma sak.) ”Du når inte ut”, sa jobbige Mats och störde tystnaden.

Egot är ingen bra jympacoach.

Om det nu är som jag tror, att det är tystnaden som Fripp beskriver den som är grejen med jympan (och förmodligen allt ledarskap), då är det ju det vi ska rikta in utbildningar och utvecklingsarbetet på. Hur vi fördelar minuterna i passet på de olika träningskvaliteterna har ingenting att göra med det som gör jympan speciell för människor.

Och så det som jag tjatat om tidigare: ljudet, designen på lokalen och ljuset. Ljudet på filmen om King Crimson var så mycket bättre än vad vi har i någon av våra träningslokaler.

Robert Fripps humlesurrlika gitarrljud kan du också höra på Heroes med David Bowie (och flera andra Bowielåtar).

Jag älskar Friskis & Svettis och Robert Fripp.
Amen.

Friskis & Svettis Stockholm minskar på ytorna i en av lokalerna för att anpassa utbudet till efterfrågan. Folk lyfter och stånkar i de här kvarteren. De dansar inte och inte jympar de heller.

Samtidigt flyttar man anläggningen en våning ner så att gymmet syns från gatan, vilket är bra, så klart. Gymmare ska skyltas med, jympare döljas.

Frågan är om det är så smart att justera erbjudandet efter historisk avkastning. Framtiden får utvisa, som man säger. Men innan dess vill jag vara lite pessimistisk.

Anledningen till min dystopiska inställning är att jag tycker mig se att vi i Friskis & Svettis nöjer oss med att följa, när vi borde sträva efter att leda.

Ett tecken på följandet är hur olika vi behandlar våra träningsformer. Gymträningen får mer och mer kärlek, jympan mindre och mindre.

Jag funderar på om det är kärlek, eller om det är panik och mer likt stalking, typ titta på oss alla gymmare! Vi kan också! Visst är vi cooooola?

Töntarna som jympar verkar vi inte bli av med, vad vi än gör. Små gråa lådor med dåligt ljud, räcker tydligen inte för att skrämma iväg rörelseglädjeidioterna.

Alltså.

När det gäller gymmen verkar det självklart att vi måste ha coola miljöer, de senaste maskinerna, de ballaste fria vikterna och visa upp nya sätt att inspirera människor till träning, t ex olika varianter på Plaza.

Jympan får nöja sig med en ommålning. Och ja, du vet i vilken färg. På min jympahemvist ersattes dessutom den stora glasväggen som gjorde att folk kunde se in i hallen med två sommarstugedörrar med titthålsrutor.

Jympan funkar bättre i en klassisk gymnastiksal med ribbstolar och högt i tak, än i de gråa lådor med pelare och lågt i tak som blivit så vanliga i Friskis & Svettis egna anläggningar.

Om vi ska börja bygga mindre lokaler för att de stora är för dyra, låt oss i så fall också bygga anläggningar för endast jympa där hallar och andra miljöer är specialdesignade för rörelseglädje: ljusa och konstnärliga, med perfekt ljud och möjligheter att labba med belysningen under passets olika sekvenser. Ett sådant jympatempel skulle passa för yoga, också. Och för fler gruppträningsformer med tillsammanskänsla.

Med mindre anläggningar för styrketräning följer vi trenden. Med rörelseglädjetempel skulle vi förstärka vår egenart.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Att leda skivstång är väl ingen konst. Så brukade jag tänka. Alla pass är ju nästan likadana. Strukturen är klar. Den verkliga ledarkonsten hittar man på jympan.

Så tänkte jag ända fram till att jag blev kuggad på uttagningen.

Jag förstod att jag skulle bli kuggad. Jag var usel. Kom inte ens in i takten på förstalåten vi fått att öva på, vilket jag var fullt medveten om. Jag som är så kaxig över hur jag använder musiken i jympan stirrade med tom blick ut i lokalen och letade med oprecist fladdrande armar efter den berömda ”ettan”.

När jag slickat såren, hörde jag av mig och ville visa upp en bättre version av den nu ödmjuke lärlingen. De gav mig med beundransvärd välvilja en ny chans.

Snart var jag i Norrköping tillsammans med drygt 10 andra skivstångsnybörjare. Det var kul, men ödmjukheten och respekten för skivstångsledarskapet skenade. Shit, vad mycket man ska hålla reda på: sin egen stolta hållning, instruktionerna till gruppen (man får nästan inte vara tyst någon gång!), antalet repetitioner, lagom långa pauser, börja och sluta på rätt ställe i musiken och se till att volymen på headsetet och musiken är balanserad. Är musiken stark, vilket jag tjatat om att den måste vara på jympan, då blir ljudet från headsetet plågsamt, särskilt om jag blir taggad som ledare och börjar hojta i micken.

Alla mina kursare var jättebra. Mitt uppblåsta Jympajesus-självförtroende kändes som om det tillhörde någon annan i en annan verklighet. Jag nojade över min krumma rygg och stela axlar.

”Ni har fyra till åtta veckor på er fram till licensiering”, sa kursledarna och skickade hem oss med ett peppigt avslutningstal som gick ut på att vi varit helt fantastiska. Jag var inte helt säker på att det gällde alla.

Väl hemma gick jag in och kollade låtar som inte fått plats i mina jympapass och fick ihop en låtlista på en dryg timme. Självförtroendet började repa sig. Tills jag började öva. Sex av de sexton låtarna klarade sig kvar till slutversionen.

Kursledarna avrådde bestämt från att öva utan stång, vilket var ett mycket bra råd. Utan den där motvikten blir det fel. Så jag stannade kvar i lokalen efter andra pass och övade, övade och övade. Lilla basledaren tyckte sig se en personlighetsförändring. ”Du som kan gå in på jympagolvet och chansa.” Men det är faktiskt inte alls sant. Möjligen i någon mikroskopisk del av en låt, men jag vill vara millimeterförberedd på jympan också. Så det så!

När jag ”jympade upp” (som vi sa då) för hundra år sedan, kunde jag inte vänta på att få visa vilket bra pass jag hade fått ihop och vilken förtjusande ledare jag var. Var den hybrisen kom ifrån vet jag inte. Jag antar att jag älskade jympa, älskade musik, älskade att leda och älskade att se glada ansikten. Antar att jag älskade mig själv lite väl mycket också.

Med tanke på allt en skivstångsledare ska hålla reda på (se uppräkningen ovan), så var det rejält svårare att komma fram till den egenkärleken och millimetersäkerheten inför licensieringspasset. Efter att ha övat själv ett antal gånger, ställde en liten grupp jympastammisar upp och övade snällt med mig 5-6 gånger. Väldigt snällt! Tack så jättemycket!

Inget av övningspassen var felfria! Men min superfadder sa att jag fånade mig. ”Du är klar. Bara gör det nu!

Licensieringspasset var verkligen inte felfritt. Men jag fick godkänt, egot fick bra feedback och kroppen några grejer att jobba på. Det var skitkul att leda. Jag såg en glimt av Skivstångsjesus. (Nej, det gjorde jag inte!)

Så skönt att det är över! Nu börjar det!

Jag älskar Friskis & Svettis-
Amen.

På Friskis & Svettis Stockholms funktionärsplattform pågår en dialog om den nya indelningen i jympa-intensiteter. Några funkisar tycker att den skapat förvirring, andra försvarar den. Jag söker svaret på frågan ”varför”.

Jag har lärt mig, att om man inte identifierar det sanna problemet, då riskerar man komma med en dålig lösning. Därför är jag tjatig med att fråga ”varför”.

Hittills har jag inte förstått vilket problem som den nya jympa-indelningen skulle lösa. Det kan bero på att jag är trög, att jag innerst inne är förändringsobenägen, att jag vill ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull, att jag bara vill ha uppmärksamhet eller att problemet faktiskt inte har förklarats tillräckligt bra och trovärdigt än.

Jag vet inte vilket.

Men jag tror det är rätt att prata om förändringar, helst innan de genomförs. Om förändringar presenteras som redan bestämda, då blir det motstånd.

Eller är det en smart och bakvänd pedagogik för att väcka oss ur consensus-slummern?

Man skulle kunna tänka sig att det är bra pedagogik att presentera förändringar som redan verkar orubbligt beslutade. Den hemliga baktanken skulle kunna vara att man vill ha motstånd, eftersom motstånd är en bra grej för skärpta dialoger. En mjuk och korrekt förankringsprocess kanske inte hade engagerat på samma sätt som när vi som ska göra jobbet ställs inför faktum: ”Nu är det så här! Gå ut och leverera!”

Så just nu pågår en dialog som studsar mellan ifrågasättande och försvar. Och det är ju perfekt! Det är så man kommer framåt. Den bästa lösningen kan hittas mellan motståndet och försvaret av förändringen.

I nuläget försvarar jag den gamla indelningen. Hittills har jag inte förstått vad problemet var och vad lösningen bidrar med, förutom förvirring bland jympare och jympaledare.

Så här ser en förklaring ut på Friskis & Svettis Riks funkissidor:
”Vi breddar spektrat för vår uppdaterade Jympa så att den överlappar delar av nuvarande Jympa bas och medel. På så sätt kan vi möta något bredare målgrupper inom varje jympavariant till fördel för både ledare och deltagare.”

”Något bredare målgrupper”. Vad betyder det?

Hur uppfattar du problemet och lösningen?

Kanske ändrar jag mig och försvarar förändringen. Men då har jag i alla fall gjort de man måste göra: ifrågasätta allt som kommer uppifrån.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Ibland gör reklamkampanjer att jag tänker på dem. Friskis & Svettis kampanjer gör alltid att jag tänker. Jag har t ex tänkt mycket på vår senaste: ”Hitta din grej!”

I den ställs vårt erbjudande av grejer mot grejer folk har testat och tröttnat på: padel, inlines, suspensoarkrävande sporter m fl.

Kanske har jag fel när tänker nu – det händer – men jag gissar att avsändaren (vi) anser att våra grejer består av det folk kan se i våra scheman, d v s olika former av gruppträning och gym.

Men alla dåligt utnyttjade träningskort tyder på att gruppträning och gym inte heller är en grej som består.

Men, taram, taram, taram:
Lyckligtvis är inte gym och gruppträning vår grej.

Om vi ändå stannar ett tag i tanken att gym och gruppträning faktiskt är vår grej, då är vi en av flera ”klubbar” som erbjuder samma grej. Vart man än går handlar denna grej om att förflytta massa – något som är tungt – individuellt eller i grupp.

När man beskriver ”grejen” på det torra viset känns allt annat roligare, t ex padel, inlines och sporter som kräver suspensoar.

Då tänker jag att vi närmar oss kärnan, nämligen vår riktiga grej, alltså den grej som gör att vi tycker att vi har en grej, grejen som gör att vi funkisar fortsätter i Friskis & Svettis och som gör att många utnyttjar träningskortet fler än tre gånger per år och därmed betalar en bråkdel av den s k ”sällantränarens” drygt tusen kronor per besök.

Vår grej är beroendeframkallande. Folk vill ha vår grej igen och igen, för att den svarar mot djupt mänskliga behov.

Vår grej är rörelseglädje, gemenskap, trygghet och personlig utveckling (fysisk och mental).

Vår grej ger ”mening” åt aktiviteter som går ut på att på olika sätt flytta något som är tungt, individuellt eller i grupp.

Tyvärr syns det sällan i våra kampanjer.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.