Svettisdagarna är Friskis&Svettis årliga stora träningskonvent. Det vänder sig till ledare och instruktörer bara i Friskis&Svettis och är tänkt att inspirera och ge ny kunskap om ditt och datt som har med träning och Friskis&Svettis att göra.

I år är vi för första gången på Kistamässan, efter att ha huserat på GIH bakom Stadion i cirka  (eller exakt, jag är osäker) 15 år. På GIH har vi varit cirka 1350 pers, i år blir vi ungefär 1500. Du kan se programmet här: http://www.friskissvettis.se/svda11/

En för mig och många andra jympaledare spännande grej är programpunkterna som handlar om nya upplägget av jympan och tankarna som sprungit ur projektet Mer jympa i jympan. Roligast av allt just nu – i planeringsstadiet – är programpunkten Music Battle. I Music Battle ska två jympalag – Lag Nord från Stockholm och Lag Syd från söder om Stockholm –  jympabattla mot varandra i 60 minuter.

Utmaningen till lagen kan till exempel vara att göra de bästa starterna av ett pass, de mest glädjesprudlande delarna, de mest aggressiva attackerna, de sexigaste karismorna (finns karisma i plural) och så vidare. Eller kanske battlar vi med hjälp av en riktig jympaklassiker och en utmanare till den klassikertiteln. Ibland battlar hela laget, ibland bara två ledare, ibland tre. Deltagarna dömer med hjälp av applådstyrka vilket lag som presenterade bästa lösningen. Många låtar och delar av låtar kommer det att bli. Och mycket att hålla reda på för battlarna.

Lag Nord består av Isabelle Badèa, Maja Sönnerbo, Andreas Byfeldt och Michèle Wilcox. Lagledare och konferencier är undertecknad. Lagledare för Lag Syd är Johan Thor från Jönköping. Battlarna är inte 100 procent klara än. Kanske kommer vi också ha en liten expertjury från Kungliga Musikhögskolan som ur ett strikt vetenskapligt perspektiv kommenterar lagens lösningar.

Hur som helst; det ska bli skitkul och jag skulle önska att du, jympaledare och alla som gillar att gå på jympa kunde vara med.

För länge sedan – på den tiden när vi bara hade Jympa – drev en god Friskis&Svettis-vän tesen att den deltagare som inte fixar intensivjympan bör konfronteras och tillrådas gå på mindre belastande pass.

Det var omtanke. Jag vet att det var det. Min vän ville att alla skulle få bra träning och det fick inte de deltagare som egentligen inte alls orkade intensivjympan.

Jag vet inte hur många stackars mindre atletiska människor som råkade ut för min väns välvilja och vad konfrontationerna ledde till, men jag känner igen tankegångarna från i dag också. Vi är många som har sagt att man får ut bättre träning av att gå på ett pass som är lagom för den nivå man befinner sig på när det gäller styrka, kondition och rörlighet.

Men sen är det väl så, att det ska vi skita i. Jag undrar om någon sa det när min vän rekommenderade någon att välja annat pass. ”Bara liksom Skit i det du!” Jag undrar om någon tacksamt tog emot rådet och valde en annan nivå. Som sa ”Jaha, är det så det funkar? Tack.” Jag undrar om min vän skrämde bort någon från Friskis&Svettis, eller från träning över huvud taget, för gott.

För det är väl så därute bland verklighetens folk att de kanske inte vill ha feedback. Och då ska man nog inte ge det heller. Senast i dag sa en feedback-erfaren kvinna det till mig. ”Fråga först om personen vill ha feedback, innan du ger den.”

Jag tänker på Olle på mitt pass. Han är över 80 och vet mycket väl att han inte gör så imponerande många kålmaskar ouppvärmd. Men jäklar vad stolt jag är över att han regelbundet kommer på mitt pass. Och över att han gillar (lite osäker här) min musik och att örat står på rött ibland (=ofta).

Behöver det här ens skrivas? Alla går på det pass de vill gå på. Om det sen inte är perfekt ur effektivitetsperspektiv kan vi ha synpunkter på, men de behöver vi inte lufta. De kanske har förbannat kul på passet. Människor känner själva. Människor får ta egna beslut. Människor får gärna fråga oss ledare vad vi tycker. Tills de gör det: gör din grej och var glad att det är någon – atlet eller  inte – som gillar den.

Ja, det var Maja här igen. Jympajesus kollega ni vet. Nu är det inte alls tänkt att jag ska ta över den här bloggen. Men – jag känner att vissa saker måste förtydligas sedan mitt senaste inlägg:

Jag ljög. Eller nej, det gjorde jag inte. Jag valde den bästa och vackraste delen av verkligheten och presenterade den som hela sanningen. Detta kan upplevas som att fara med osanning. Som ljug.

Men, allt det fina om rörelseglädje och mäktig fjäderlätthet och jympakärlek är sant.
Det är bara det att i verkligheten nyanseras dessa überpositiva känslor. Med tvivel, till exempel. Tvivel på passets kvalitet eller på den egna förmågan. Varför inte båda två? Och jympaledare är du alla veckor – både när livet leker och när du just blivit dumpad, är tokstressad, är halvsjuk/halvskadad eller bara har en förbannat dålig dag.

Men grejen är att du vill helst inte berätta det. Håkan Hellström sa en gång en himla smart sak i en intervju (hittar dock inte reportaget nu, så du får förlita dig på mitt minne som källa). Reportern frågade Håkan om hur det gick till när han skrev sina låtar. Hade han mycket ångest? Körde han fast ofta? Och blev han sen inte trött på vissa av hans hitlåtar som han får sjunga år efter år? Håkan sa då att han inte ville prata om det. För han vill inte att de som lyssnar på hans musik ska tänka på den eventuella ångest och vånda han har haft då han skrivit en låt. Och de ska aldrig oroa sig för att han ”egentligen inte vill” framför sina låtar. Musiken för lyssnaren ska vara lättillgänglig, problemfri och lustfylld. Musik redo att svepas med i, uppfyllas av eller att applicera sina egna tankar och känslor på. Exakt så ska jympa också vara. Lättillgänglig, lustfylld, problemfri. Ett utlopp för alla deltagares egna tankar och känslor. Som jympaledare är det ditt jobb att förmedla lust, inte gnäll.

Sanningen är dessutom att de dagar man som jympaledare tvivlar där bakom sitt uppmuntrande leende, så jympar man alltid till minnet av de riktiga superpassen. De pass där allt satt som en smäck, när lusten, orken och feelingen fanns och rörelseglädjen formligen sprutade ur öronen.

Det är lite som med kärlek. Man håller ihop – bra dagar och dåliga dagar. De dåliga dagarna minns man de fina stunderna och tänker: Jo, det är klart det är vi. Jympan och jag. I evighet, amen.

Att leda är ofta j-ä-v-l-i-g-t kul, men det kan också locka fram det sämsta i mig. Jag tänker på en gång för inte alls så länge sedan.

En man hejade på mig strax innan vi skulle dra igång. Han sa att eftersom passet var fullbokat så hade han blivit nyfiken. Det måste ju vara n-å-g-o-t bra på gång här. Och så fortsatte han med att berätta att han poängsatte alla ledare och hade gjort en privat lista.

Så nu skulle jag alltså bli poängsatt. Okej. Det störde mig inte personligen men jag tyckte nog att det var lite mysko.

Mannen i fråga höll sig nära mitten och var på gott humör. När jag sa något till gruppen under den volymsvaga delen av styrkan svarade han skämtsamt. Kul, tänkte jag, fortfarande i tron att jag var en god människa.

Sen kom jag på att jag blivit ond.

Under tredje styrkelåten, starkt dånande Ozzy, började mannen flaxa mer okontrollerat i övningarna. Jag förstod att han var trött. Till slut låg han raklång på golvet, som överkörd. Sen såg jag inte till honom mer. Jag tror han missade både fyrfota och slutkondisen.

Jag borde ha tyckt att ”ah, det var väl synd?” Men i stället kände jag att jag fått hämnd. Oklart på vad.

I am a bad muthafukka.

PS Om du som blev lite trött där ett tag läser det här; förlåt. Jag blir också väldigt trött och skulle vilja lägga mig raklång och gå därifrån ibland. Kom tillbaka!

I stället för att vända ut och in på mig själv kring ämnet Känslan att leda, har jag i dag bjudit in Maja Sönnerbo att utforska ämnet. Om du som läser är från Stockholm känner du säkert Maja och vet att hon är ett riktigt power package i mitten. Bor du i spenaten har du kanske sett henne på film som tjejen som har gubbar i magen, en film som för övrigt fick en icke planerad koppling till magbesvär när den visades på Östersunds biografer. Minns parasiten i dricksvattnet.

Nåväl, här är Maja:

Det är en mäktig känsla. Mäktig och fjäderlätt. Du som någon gång har känt känslan av rörelseglädje, kanske när du gått på ett av dina favoritpass, vet ungefär i vilken del av känslospektrat vi rör oss.  I annat fall: Här är RFD – Rörelseglädje for dummies.

Rörelseglädje: Euforisk känsla av att vara ett med musiken, med gruppen, i rörelsen.  Kan kännas som om musiken bär dig, och ger dig krafter du inte visst att du hade. Kanske infinner sig känslan av att kroppen jublar  –  som tack för att den får ta i, sträcka ut och göra det den är gjord för: Rörelse.

En person som upplever rörelseglädje känns ofta igen på (det lite fåniga) leendet och den stora iver och inlevelse som rörelserna utförs med. Eventuella spontan-tjoho kan slippa ut, samt handklapp med extra frenesi (om klappar förekommer).

Okej, hoppas jag har alla med mig nu. Vi fortsätter:
Tänk dig att du upplever denna knarkliknande höga känsla flera gånger i veckan, när du går på dina favoritledares pass. Och du tänker allt oftare – tänk om jag kunde dela med mig av den här känslan. Tänk om jag kunde få ge andra den här sjukligt fantastiska upplevelsen till andra människor. Och visa dem hur lätt det är att uppleva den, igen och igen. (Träning är ju inte alls bara stånkjobbigt, flåshurtigt trams, där man får sjukligt håll, mjölksyraattack och skäms ögonen ur sig för att man inte kan hoppa långt i en sandlåda eller springa som en tok på tid.)

Man blir jympaledare.

Och sen står man där i mitten. Man har lagt ner sin själ i att göra ett pass med svängigt tryckliga låtar och rörelser som sitter som gjutna i varje vers och varje refräng. Tycker man själv alltså.

Men det är med motionärerna det händer på riktigt. När 80 personer runt dig börjar göra exakt samma steg, i samma takt, med samma känsla. Det är då det börjar bli mäktigt. För plötsligt märker du att det funkar. Du ser på folk att de har kul. Att de lever sig in i musiken, tar i, försöker igen och igen när stegen inte sitter på första försöket. Och du ser leendena. Lite dimmigt lyckliga och ansträngningströtta leenden. Leenden som säger allt: Du har lyckats förmedla rörelseglädje.

Det är SÅ mäktigt. Och samtidigt fjäderlätt – inbäddat i ett moln av endorfinrusig lycka. Och man tänker; detta vill jag göra tills jag dör.

Kör du fortfarande intensiv? Jag får ofta den frågan. Ja, säger jag skamset och tänker på hur den som frågar ser på mig. ”Men du är ju gubbe. Jag tror inte  du orkar. Jag tror du knyter skorna, fixar med volymknappen, dricker vatten och vilar så ofta du får chansen.”

Problemet är att jag sällan får chansen. Musiken matar obönhörligt på och till varje ny musikalisk fras har jag planerat en rörelse. Jag kan inte låta bli och låtsas som det regnar. Fast jag ofta vill.

Så varför håller jag fortfarande på?

Redan första året som ledare tänkte jag: ”Hur ska jag någonsin kunna sluta? Det är ju så himla kul.”

I dag tycker jag hela Friskis&Svettis är kul. Det ska i alla fall vara det. Även om ”kul” inte alltid är så roligt.

Jag menar:
Det är kul att få testa sina idéer, men inte särskilt roligt när de visar sig vara dåliga.
Det är kul att få vara med och bygga den här stora bra grejen som Friskis&Svettis är, men inte lika roligt när diskussionerna om hur bygget ska gå till tar för mycket energi. Fast det är inte så ofta att man vill fly. Bara då och då. Lite grann.
Det är kul att ha en identitet som Friskis&Svettis-snubbe, men inte så roligt när folk tycker att Friskis&Svettis är skit. Fast det gör egentligen ingenting.

Kul blir synonymt med personlig utveckling och det är sällan särskilt roligt. Värst blir den personliga utvecklingen när det gäller andra och de liksom blir religiösa på sig själva och man tvingas lyssna till andras berättelser om deras personliga utveckling, deras inre resa. Låt de inre resorna förbli inre, tycker jag.

Tillbaks till huvudspåret.

Alla dessa röriga ego- och Friskis&Svettis-anledningar till varför jag leder får jag ingen riktig ordning på. Därför kan jag aldrig svara på frågan ”Kör du fortfarande intensiv?” med något annat än ”Ja”. Jag är mitt i en inre resa och den vill jag inte trötta ut dig med. En vacker dag kör jag medel, senior eller yoga. Och vips är frågan glömd.

Får man leva kommer det ta många år innan någon frågar ”kör du fortfarande senior?” Man är gubbe och som sådan oantastbar.

Projektet Mer jympa i jympan går ut på att utveckla jympan på jympakonceptets egna villkor. Jympan behöver inte låna från andra träningskoncept för att fortsätta vara en attraktiv träningsform. Den klarar sig själv med hjälp av sina inneboende idéer om att härma och hänga på, allroundträning och upplevelser av själslig art.

Det där med upplevelser av själslig art låter stort. Och det kan det verkligen vara. Genom åren har jag hört människor berätta om hur deras liv förändrats på ett grundläggande och positivt  sätt genom  att regelbundet vara med på den utifrån åskådarperspektiv inte så imponerande träningsform vi kallar Jympa. Den kan verkligen se löjlig ut från läktaren.

Det där med själsligt behöver inte vara på frälsningsnivå, det kan också bara handla om glädje, rörelseglädje och andra sköna och välgörande känslor i vardagen. Att bli förbannad kan också vara skönt. På Jympan kan man fantisera om vem som helst medan man riktar ett stenhårt slag rakt ut i luften.

Nåväl, utvecklingen under 2012 tänker jag mig handla om oss jympaledare. Det är vi som ska görat. Vi ska lämna våra trygga passtänkebanor och göra något nytt och något mer. Vi ska back till basics och därifrån ta jympan till något nytt. Hur ska det gå till? Vill vi ens?

Jo, vi vill. Alltid. I Friskis&Svettis finns en sann utvecklarlust. Vad som gör den lusten speciell och för en ledning jobbig att hantera, är att vi alla är med i en ideell och frivillig förening. Vi vill utvecklas på våra egna villkor och efter våra egna idéer om oss själva och vad vi tycker om.

Jag bryr mig oerhört mycket om Friskis&Svettis kvalitet och utveckling i det stora hela, men den hänger i slutändan på oss och vår lust på varje golv, varje träningstimme och varje pass. Vi som ska görat är rätt så egensinniga. Styrkan kommer från det egensinniga.

Om Friskis&Svettis varit ett företag och jag fått lön hade jag tänkt annorlunda, men nu är vi en förening. I en förening kommer all kvalitet från människors lust och vilja. Vi som ska görat vill känna att vi är de viktigaste kuggarna i maskineriet. Annars kan det kvitta.

Så jävlar vad de som ska coacha oss i utvecklingen av jympan måste vara försiktiga med oss och vår lust.

Att ändra i grundupplägget, flytta minuter från ett ställe i passet till ett annat, är ingen stor grej. Det stora och svåra kommer in i bilden när vi som leder jympan ska bli mer jympaledare än vi är i dag. När vi ska stråla mer, vara mer närvarande, välja mer spännande musik, vara mer kreativa (fast enklare), utnyttja musiken bättre och vara starkare personligheter. Den coachningen kräver änglar.

Om änglarna kommer och coachar mig, lovar jag att utvecklas.

Okej, om någon kan skriva om känslan att leda pass på Friskis&Svettis så är det jag. Sa Daniel, alltså.

Mina händer ligger stilla på tangenterna.

Är det skrivkramp?

Är det samma typ av kramp jag kan få när jag ska lägga in en ny låt i passet. Jag tycker om låten, jag hör grejer i musiken att jobba på, men när jag testar på vardagsrumsgolvet händer inget kreativt över huvud taget. Det enda som kommer är det jag helst av allt inte vill ska komma: bakåtkickar.

Det är rätt viktigt att man inte får kreativ kramp just i den där stunden man står på vardagsrumsgolvet. Det är nämligen en stund man klämt in mellan jobb, matshopping, matlagning, hämtning på dagis, läxhjälp och sådana i sammanhanget oviktiga aktiviteter som normalt och trevligt umgänge med familjen eller kompisarna. Man vill helst få något gjort den där stunden, något med kreativ höjd, för snart är det dags att gå ner i tvättstugan och tömma maskinerna.

Men det blir bara bakåtkickar ändå. Så jag lägger ner försöket och letar efter andra låtar som ska få lusten att ta över från krampen och göra passmakarlivet lätt och roligt.

Snart står jag på golvet igen, nu med nya låtar som jag tycker om och som alla innehåller signaler att arbeta med i passet. Men bakåtkickarna vägra släppa greppet.

10 – 40 timmar senare har jag satt låten. Har jag fått flyt har jag kanske till och med satt hela uppvärmningssekvensen. Till exempel.

Så är det att leda.

Hm. Känns inte så positivt. Måste nog försöka skriva om det här med att leda igen.