Åtminstone här i Stockholm jämför vi oss med Sats. När jag jobbade i en av Hötorgsskraporna följde jag ibland med mina jobbarkompisar till ett Body Pump-pass i kåken. Ledaren var en ung snygg man med självklar och lekfull pondus. Jag tror kvinnorna på passet tyckte att han var helt underbar. Även jag gillade att vara med där jag stod längst bak i salen och jämförde stämningen med Friskis & Svettis. Det var lite mer show, lite snyggare kläder, kanske mer make-up på deltagarna och definitivt mer businessfeeling i receptionen. Efter att ha varit kompisgäst kunde man räkna med ett säljsamtal. Att vår kultur var folkligare, mindre säljig och mer avspänd gick inte att ta miste på.

Men nu börjar jag undra vad som är på väg att hända. Eftersom jag inte tränat på Sats på länge kan jag bara analysera hur vi kommunicerar. Det tycks som om vi blir allt mer lika när det gäller idéer – folkhälsa, rörelse, personligare – och att Sats just nu har bästa flytet, kreativiteten, självförtroendet och tonträffen.

Vårens kampanjmatch vinner Sats på knock-out redan i första ronden. Medan vi kör floskelrally om att livet minsann inte alltid är en dans på rosor, fläskar Sats på med en humoristisk film som träffar i hjärtat: mänsklig, med en huvudperson många kan relatera till och med mycket bravado. Dessutom på olusttemat. 1-0 till Sats, helt klart, åtminstone för alla som älskar Friskis & Svettis så mycket att han eller hon förmår se matchen utifrån. Sats är kul. Sats peppar.

Så vad gör vi nu? (Om jag får bestämma, vilket jag så klart inte får.) Jo, vi tar spjärn mot Sats nya fräscha stil och ger oss fan på att vi ska göra bättre. Jag menar inte att deras budskap är bättre, men utförandet. (En svaghet med Sats budskap om hjärnhälsa är ju att det gäller all fysisk träning. Vi ska så klart sträva efter att kommunicera sådant som bara kan förknippas med oss. Och det är svårt, men också en härlig och värdig utmaning.)

Nu gäller det ”bara” att träffa folk ännu mer klockrent i hjärta och mage än Sats och alla andra konkurrenter. Vi är kollegor när det gäller att öka människors välmående, men inte på kommunikationsområdet. Där vill jag slå alla.

För övrigt tycker jag inte vi ska köpa kommunikationstjänsten av reklambyråer. Har vi inte testat det tillräckligt? Sa inte föreningarna nej till det härom året? Ändå fortsätter det. Hur gick det till? Hur som helst; dags att satsa på inhouse. Kan själva!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

De här sällantränarna verkar inte vara världens smartaste att döma av vår nya kampanj ”i lust & olust”. Eller så är de bara missnöjda med sig själva och sina liv.

Vi på Friskis & Svettis förstår – så läser jag – att sällantränarna är jäkligt labila typer. Ena dagen vill de ingenting, andra dagen ska de erövra världen. Är man så upp och ner drabbas så klart lusten till träning. Men inte dömer vi någon för det. Å nej, vi är sååååå förstående för hur jobbigt det kan vara att vara ett offer för sina irrationella känslor.

Anledningen till att vi är så fina när vi pratar med idioterna som tränar sällan är att vi är lite bättre än dem. Vi är inte heller alltid peppiga Duracell-kaniner, men vi kan hantera våra känslor. Vi har karaktär och går och tränar även när det tar emot. Vi lider med dem som inte har kommit så långt i sin utveckling. Vi klappar dem på huvudet. De ska förstå hur väl vi vill dem.

Så tonen är det ena. Von oben. Humorlös. Omogen.

Det andra jag reagerar på är efteråt-perspektivet. Att vi intygar att det i alla fall känns skönt när skiten (träningen) är över. Det budskapet går helt på tvärs med en övertygelse vi hade en gång (och jag fortfarande har) att det bör vara roligt under tiden om man ska vilja göra om det.

Precis som texten säger så vet varenda kotte – från slappis till elit – att det tar emot ibland. Så varför prata om det? Texten är en enda lång uppvärmning kring ämnet. Det är okej, jag gör också så, men när man ringat in problemet får man gå vidare och komma på något intressant och kommunikativt. Kanske med humor. Utan självgodhet. Sympatiskt. Visa på en möjlighet.

Under den dagismjuka och självgoda tonen – ”Vi finns där oavsett” (som vi skriver på annat ställe) – döljer en vilja att låta piskan vina över slöfockarna – de mindre begåvade sällantränarna.

Bättre då och mer respektingivande att vara rak och säga det vi menar: Ryck upp er soffpotatisar! Det blir kul!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

När jag hör om människans däggdjursbeteende i Anders Hansens program på Svt känns det så självklart. Alltså varför rörelseglädjen är nödvändig om det ska bli något långsiktigt av träningen.

Avsnittet handlar om stress. Vi blir stressade för att vi är skapade för att leva i ett här och nu, samtidigt har vi förmågan att tänka framåt. Vi kan alltså stressa över saker som både händer nu och sådant som kanske aldrig kommer att hända. Perfekt, eller hur?

Forskaren som Hansen pratar med tar upp det här med att bestämma sig för att börja motionera, äta bättre och leva hälsosammare som exempel på när här-och-nu-tänket inte gynnar oss. I morgon ska jag börja, säger däggdjuret om det inte är tydligt att något behöver hända just nu. Fight eller flight mode är inte aktuellt. Då chillar vi. Stressen för morgondagen är mer laid back än för nuet.

Det visar mig varför rörelseglädjen är så viktig. Den uppstår i ett här och nu, men får folk att återvända till träningen snart igen. Vi kan som intelligenta däggdjur fatta att rörelseglädjen går att uppleva i morgon också. De två senaste av våra reklamfilmer – om att släppa in känslan – fokuserar på det fenomenet, tänker jag, att både vara i nuet och längta till nästa gång, riktiga däggdjursfilmer alltså.

För övrigt fokuserar vi för mycket på långsiktighet i våra budskap och nya träningserbjudanden, tycker jag. Vi snackar om teknik, träningseffekter och ett för däggdjuret ointressant och icke aktiverande ”sedan”.

”Sedan” ska vi få på köpet, ju! Tack vare rörelseglädjen i nuet. Och FÖRSTÅS, tack vare mötena mellan människor. Det är sån enkel skit vi blir glada, harmoniska, lite mer stresståliga och mer utvecklade däggdjur av. Det är glädje och sammanhang vi vill ha och vi vill ha det nu. Och gärna i morgon.

Bejaka däggdjuret i oss!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag kan inte minnas att jag pratade så mycket om gympan jag ledde på högskolan i Karlstad medan jag utbildade mig till svensk- och engelsklärare. Men när jag kom med i Friskis & Svettis, då jäklar. Alltid!

Skillnaden är till det yttre en bokstav: j i stället g. Till det inre är det ett helt universitet. Och ett spektrum av känslor. Som livet. Och det är därför vi som är mitt i utbildningen (alltså alla jympaledare och många jympadeltagare) inte kan sluta diskutera jympan.

Jag minns när jag som något så när erfaren jympaledare träffade en nyligen utbildad och jag tänkte ”men herregud, kan vi prata om nåt annat” men ändå fortsatte och fortsatte. Hela låtlistor redovisades, inklusive rörelser. Det är snudd på sjukt hur jag fortfarande kan diskutera musik, rörelser, upplägg, upplevelser, ledare, vad som är viktigt, hur det borde vara och framtidens jympa när jag tillsammans med andra jympaledare sitter runt ett matbord. Och värre blir det i takt med att vinglasen fylls på.

Jag fattar nu att det beror på jympans likhet med livet självt, och att jympan i vissa avseenden är lite bättre. Musiken frigör känslor, man får vara i en trygg community där det är okej att visa både känslor och vilken både härlig och imperfekt människa man är. Man har inga andra bekymmer än om man ska orka en armhävning till eller orka de djupa hoppen i slutet – av passet, inte livet.

Därför kan aldrig uppgiften man tagit på sig att leda dessa märkliga seanser vara som vilken dag på jobbet som helst. Att det finns en intensitet som heter ”Medel” är väl kanske okej, men inget pass får bara vara medel. Livet är aldrig mellanmjölk. Jo, det är det kanske, men jympan är större än så.

Sluta aldrig prata om jympan! Det är som terapi. Genom det eviga ältandet av jympans ingredienser blir vi bättre på att leda, uppleva och leva.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Hittills har jag hävdat att jympan måste utvecklas och hänga med i tiden. Jag har tänkt att det då handlar om helheten: musiken, ljudkvaliteten, rörelserna, attityden, lokalen och ledarkläderna. Nu svänger halva jag i 180 grader. Ena halvan tittar framåt, men den andra jättebakåt. Och jag har ett förslag.

Jag tänker så här: vem vill vara ”medel”, mitt emellan tydliga alternativ, mellanmjölk, en trea? Ingen, väl? Försöka tillfredsställa alla. Inte sticka ut. Inte reta någon. Resultatet brukar bli ointressant, i jympans fall förmodligen med träningseffekt, men trist.

Mittförslag är därför att bara ha två alternativ, att dela upp oss ledare och våra pass i två tydliga kategorier: förvaltare och utvecklare. Jag kallar dem retro-aktivister eller futurister. Där emellan är det tomt. Endast det ena eller andra godkänns. Vi måste välja vad vi vill göra för slags pass, vilka ambitioner vi har.

Om du väljer retro är det sent 70-tal och tidigt 80-tal som gäller. Allt måste vara som det var då. Vilket inte betyder att man inte får vara kreativ, bara man är det inom de uppenbara ramarna. Något 90-tal eller 2000-tal får inte anas på något sätt. Det gamla upplägget återupplivas.

Jag tror retropasset skulle bli en enorm succé och inte bara för dem som känner igen sin ungdom och vill bada i nostalgi. Jag tror retropasset skulle kunna bli en riktig hit för unga människor. Liksom på andra områden där unga människor söker sig bakåt och tycker gamla varumärken är coola kommer retrojympan bli het.

Futuristernas uppgift skulle alltså bli att utveckla grundkonceptet för framtiden. Den som går på den här jympan förväntar sig överraskningar av alla sorter: musiken, rörelserna, känslan, ljus- och ljudmiljön, känslorna, ledarskapet. Man förväntar sig höga ambitioner och hel del del misslyckanden i kreativitetens namn, men man älskar försöken och kittlas av möjligheten att hitta guldkorn och upplevelser som lyfter en utöver den vanliga träningsvardagen. All musik mellan 1985 och 2018 går bort.

Vad tror du? Vilken kategori skulle du vilja leda? Vilket pass skulle du vilja gå på?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Peer Weding var verksamhetschef i Friskis & Svettis Täby i 18 år. Han fick sparken en gång. Men Peer kom tillbaka och styrelsen fick gå. Bland annat om hur man ska kunna undvika liknande incidenter handlar Peers gåva till dem som ska fortsätta den ännu icke skrivna historien om Friskis & Svettis. Det är en radikal present.

– En skillnad mellan i dag och när jag kom i kontakt med Friskis & Svettis första gången på 80-talet är att mötet var mer i fokus då. Visst är vi lite av en ungdomsgård i dag, och väldigt viktiga för seniorer, men vi är också mer av ett träningsinstitut än förr. Vårt fokus på träningseffekt är starkt.

Aha, Svettis!
I början av 80-talet hade Peer sitt eget fokus på friskvård. Han pluggade till friskvårdspedagog, gick Svenska Gymnastikförbundets motionsledarutbildning – utan att bli imponerad – och jobbade ett tag på Volvo i Göteborg. Där träffade han Hans-Peter, kompis med initiativtagaren till Friskis & Svettis i Göteborg, Sigrid Hedén, som pluggat i Stockholm och inspirerats av Johan Holmsäter.
– En mycket korpulent Friskis & Svettis-ledare kom till oss på Volvo och ledde pass. Värden ställde in en sådan där stor pappersrulle som finns på bensinmackar. Redan under uppvärmningen förstod jag varför; ledaren svettades kopiöst. Aha, Svettis, tänkte jag.

Kärlekar i Täby
1985 flyttade Peer till Täby, gifte sig, skilde sig och fick barn. På Friskis & Svettis där han halvt motvilligt börjat efter att ha slutat med hand- och fotbollen – träffade han snart Charlotte. De har hängt ihop i över 20 år. Vilket leder till Peers första råd (med glimten i ögat):
– Glöm Tinder! Friskis & Svettis är den perfekta mötesplatsen för love stories!

Vad håller oss friska?
I samma veva som Peer träffade sin stora kärlek stötte han också ihop med Johan Holmsäter i en bastu någonstans. De märkte att de delade intresset för ett salutogent synsätt på människan. Det betyder att man är mer intresserad av frågan om vad som håller en människa frisk i stället för vad som gör oss sjuka.
– Vi klickade och pratade engagerat om tvärvetenskaplighet och hälsans ursprung. Jag blev inspirerad av Johans idé om att bygga Friskishus i stället för fler sjukhus.

Peer blir alltid som mest engagerad när framtiden och det stora linjerna kommer på tal.
– I Friskis & Svettis har vi blivit alldeles för lokala. Vi behöver lyfta blicken och se helheter i stället för att pyssla om vår egen förening. Vi kanske bygger en lokal till, men vi kommer inte vidare i de stora sammanhangen. Vi erbjuder bra träning, men förändrar inte längre något i samhället.Vi behöver ha ett mer utifrån-och-in-perspektiv. Människor ser oss som ett enda stort Friskis & Svettis.

Nobben först
1987 behövde Peer, lite sargad i kroppen efter lagsportar-åren, ny motivation för att hålla igång sin träning. Han sökte till jympaledare i Friskis & Svettis Stockholm, övertygad om att det var en ren formalitet. Han kunde detta, hade ju motionsledarutbildning o s v, men blev – smått förnärmad – inte antagen. 
Ett år senare ringde Tina Reuterswärd från Stockholm och uppmanade Peer att testa igen. Den här gången gick det bättre. Efter en tid som rookie i Stockholmsföreningen, när Peer tog kompledigt för att ta ”omöjliga” dagtider på föga glamourösa lokaler bytte han till Täby.
Det blev 25 år i sträck som jympaledare, innan knäna – som redan fått stryk av handbollen – tvingade upp Peer på en spinningcykel. Och där sitter han fortfarande, nyligen självmant befriad från många år med ledningsansvar i föreningen.

Konsten att hålla ihop
Redan 1990 ville valberedningen ha in Peer i Friskis & Svettis Täbys styrelse. Redan då drev han frågor som på olika sätt handlade om att knyta ihop rörelsen till ett enat Friskis & Svettis: gemensam klädkollektion, gemensamma inköp och en professionalisering av verksamheten, självklara saker för Peer med erfarenhet för hur stora koncerner höll ihop sina verksamheter. 
Efter att ha drivit igenom att föreningen skulle anlita ett opartiskt rekryteringsföretag i tillsättandet av föreningens första verksamhetschef sökte Peer. Och fick jobbet som han nu efter 18 år lämnat för att arbeta med integrations- och arbetsmarknadsfrågor i Täby kommun, ett uppdrag helt i linje med Peers ambition att alltid lyfta blicken, söka svar på stora samhälleliga frågor och sträva efter att anpassa verksamheten efter en ständigt ny verklighet. Och då är vi framme vid det som Peer ser som Friskis & Svettis-rörelsens akilleshäl.
– Friskis & Svettis styrs av 160 olika styrelser. Det blir ett enormt resursslöseri med alla formaliteter som det för med sig, alla förberedelser inför årsmöten som en bråkdel besöker, alla årsberättelser knappt någon läser och all tid som försvinner när nya ledamöter ska lära sig verksamheten.

Ena året kanon, nästa katastrof
Peer vet så klart att han är ute på tunn is i en rörelse som älskar sin föreningsform, men han tror verkligen att man behöver se över själva organisationen och göra radikala förändringar om Friskis & Svettis ska kunna växa och ta initiativ som betyder något för ett framtida Sverige.
– Inte nog med att styrelserna är så många, de byts ut för ofta. Ena året har jag som verksamhetschef världens bästa chefer, nästa är det en fucking katastrof. Jag skulle kunna berätta många historier om andra lidande verksamhetschefer p g a dålig behandling, t o m  fysiska hot har förekommit med skadestånd och psykopatvarningar. En stödjande HR-funktion saknas i princip överallt. 

Peer blev själv avsatt för några år sedan. Och belagd med munkavle. För det skulle han få 13 månadslöner. Men han skvallrade för några funkisar som på två dygn samlade in 450 namnunderskrifter för att kunna kalla till extra årsmöte. Mötet blev mycket välbesökt och innehöll ett misstroendevotum. Peer fick tillbaka jobbet, styrelsen avgick.

Sveriges sämsta arbetsgivare
– Valberedningen är oerhört viktig, säger Peer, men blir ofta och halvt motvilligt, inslängd på slutet av ett årsmöte representerat av någon procent av medlemsskaran. På så sätt blir Friskis & Svettis en av Sveriges sämsta arbetsgivare. Olämpliga personer får förtroenden de inte borde ha. De blir drottningar och påvar i stillastående ankdammar där folk är rädda för att säga sin mening.

Peers lösning är helt i linje med idén om ett enda sammanhållet Friskis & Svettis, precis som människor utanför funktionärsskaran tror att det fungerar.
– Jag tycker vi ska ha en enda professionell styrelse och göra om våra lokala föreningar till avdelningar utan egna styrelser. Den lösningen skulle jag gärna vara med och jobba fram, med grunden i ett slags koncerntänk. För många är det ett rött skynke, men andra non-profit-organisationer lever gott i den formen. Och jag skulle vilja bygga upp det HR-stöd som saknas i dag.

Han liknar konstruktionen med Stockholmsföreningens. Friskis & Svettis Stockholm har nästan 100 000 medlemmar och ett tjugotal anläggningar.
– Kungsholmen, med tusentals egna besökare, har väl ingen egen styrelse?

Den moderna människan med den gamla hjärnan
Peer jobbar i dag som chef för integration- och arbetsmarknadsfrågor i Täby kommun. Ett jobb där han tagit med sig något som Friskis & Svettis är mycket bra på – att få människor att känna sig välkomna. Peers råd till nästa ledningsgeneration i Friskis & Svettis knyter an till nya sysslan inom kommunen. Det handlar om nödvändigheten att vara flexibel och se helheter, om man ska kunna hantera nuet. 
– Tänk igenom hur vi kan hjälpa den moderna människan att klara av dagens samhälle, t ex hur reptilhjärnan ska kunna fungera i datavärlden.  Jobba på att få bättre kontakt med ungdomar, ta reda på hur de tänker och vad de behöver. Utgå från och jobba med Friskis & Svettis idé. Betona vikten av att vara med och bygga något bra. Skapa delaktighet. Tänk att vi är samhällsbyggare och fokusera på hur vi kan bidra till bra framtidssaker: klimatsmarta, folkhälsosamma, generationsöverskridande och integrerande. Vi behöver ta hand om varandra och enas i bruset, men just nu bromsas kreativitet och handlingsförmåga av organisationens navelskådande.

Hur vi ska växa
I stadgarna står att vi ska växa. Det håller Peer med om, men tycker att frågan om hur ständigt behöver aktualiseras. Kvantitetsmål är meningslösa utan realistiska strategier för hur. Peer skulle vilja testa att ”spotifiera” Friskis & Svettis.
– För 300 kronor i månaden får man tillgång till alla aktiviteter och träningsanläggningar i hela stora föreningen, geografiskt obundet och utan bindningstider. Ett pris, ett Friskis & Svettis.

Se tillbaka och gå framåt
Peer är övertygad om att utveckling inbegriper att se tillbaka på historien och lära av den. Han tror på Friskis & Svettis grundteser: att skapa sociala kontaktytor för vanliga människor och missionen att få andra i rörelse genom glädje utan pekpinnar. Han har kvar sitt holistiska synsätt. Det handlar om att träna, träffas och ta en öl under samma tak.
– Visionen om Friskishuset lever för mig. Vi kan göra något åt ohälsan, den dåliga konditionen, nu sämre än någonsin, om vi vill. Men vi behöver finansiella muskler för att göra större insatser, gärna tillsammans med näringsliv, försäkringsbransch, stat och kommun. Enstaka events och uppvaktningar räcker inte, det krävs konstant lobbying.

Peer:
– Ge uppdraget till ett gäng unga trainees och låt dem jobba fram ett förslag på en nygammal agenda!

Ibland tar det lång tid att fatta grejen. Länge var jag en förespråkare av budskapet att vi i Friskis & Svettis erbjuder träning. Jag ville inte prata om hälsa. Någon gång skrev jag att ”det är för mycket hälsa i hälsosvängen”, men jag visste tyvärr inte vad hälsa är.

Nu har jag mognat. Dessutom har jag redigerat grundaren Johan Holmsäters självbiografi som också rymmer berättelsen om Friskis & Svettis. Jag har en en annan idé om vårt erbjudande, starkt påverkat av Johans grundtankar som var att träningen ”bara” är en anledning att skapa förutsättningar för möten mellan människor. För i möten utvecklas man, och har kul. Människors allra största intresse är andra människor. Och då närmar vi oss hälsobegreppet som är större än att inte vara sjuk. Johan talar om hälsa i vid existentiell mening.

Så vad jag i dag tycker är vårt erbjudande på gym-marknaden är inte träning, det är MÄNSKLIGHET. Själva träningen är som ett verktyg som vi kan använda för att jobba med vår mänsklighet. Vad som är praktiskt med det är att vi människor verkligen också behöver röra på oss. Vi behöver underhålla vår kondition och styrka efter bästa förmåga hela livet. Men det är ju så självklart!

Vad som inte alls är lika självskrivet i vårt alltmer digitaliserade tidevarv, är att fokusera på det som är mänskligt och som vi också vet genom årtusenden av existens är bra för oss, inslag i livet som stärker vår självbild, vårt allmänna välbefinnande, vår känsla av att betyda något (fast vi bara är myror i universum) och upplevelsen av att ha något så när kontroll över skeendet man är mitt i.

Vi är redan rätt bra på att leverera mänsklighet, men jag tror vi kan bli bättre om vi tänker mer på det. Att bli superbra på att leverera träning är ju liksom inte jättemärkvärdigt. Att hitta folk som kan instruera ett marklyft är ingen konst, men att få oss funkisar att bli experter på att få andra människor att känna att allt är toppen under före och efter träningen, det är en riktigt kul utmaning.

Mina jympapass kan absolut bli bättre tekniskt sett, men vinsten med det är minimal. Om jag kan bli lite bättre på att leverera mänsklighet, då jäklar händer det grejer.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.