Mina två första pass var det inget speciellt med. Där fanns I’m Just a Gigolo med David Lee Roth och Thorn In My Side med Eurythmics. Men jag var jäkligt nöjd med mig själv ändå, trots bristen på musikalisk originalitet.

Det var Yeki Yeki med Mory Kante som gjorde mig till snobb. Den öppnade mina öron för musik jag tidigare inte förknippat med jympa. Nu fanns det helt plötsligt jättemycket annorlunda musik att plocka äpplen till.

Jag började laborera med den ena låten omöjligare än den andra. Och började tycka att jag kommit på något unikt. Jag berättade gärna för andra var de kunde hitta roligare musik än deras vanliga trötta mainstream-låtar. Jag var förstås olidlig.

En hel del laborerande blev ändå okej, t ex Birdland med Weather Report och Danny’s All-star Joint med Rickie Lee Jones, men somligt blev bara komplicerat och inte alls särskilt kul att jympa till. Jag minns hur jag kämpade med en jazzig Cornelis Vreeswijk-låt, svårt inbunden i mig själv och mitt interna stegräknande.

Avskräcktes jag av dessa uppenbara misslyckanden? Nej, det gjorde jag inte på något sätt. I dag, många pass senare lider jag och mina passdeltagare fortfarande av mina kultursnobbsfasoner. Jag ska absolut vara annorlunda! Kosta vad det kosta vill av pinsamma jympaförsök inför 100 pers.

När jag för ett litet tag sedan fick en inbjudan till ett frukostseminarium om att ”våga misslyckas” kom jag att tänka på detta. Jag har förstås hört det förut, hur viktigt det är att våga göra fel, men i verkligheten har jag inte sett att någon har fått jättemycket beröm för att det gått åt helvete.

Kanske kan jympagolvet vara ett frirum, där man verkligen på riktigt får vara en snobb och tro att man är jäkligt märkvärdig och kapabel till geni-jympa. Och givetvis ofta misslyckas å det grövsta.

Det finns ju alltid en reträttväg in i det vanliga och välkända när man är ute på tunn is.

”Min” lilla basledare är faktiskt också ricktigt snobbig när det gäller musiken, men hon förstår på ett helt annat sätt än jag värdet av vanlig, hejdundrande enkel folklighet.

När hon och jag skulle sätta ihop ett pass tillsammans nyligen ville hon plocka in Möt mig i Gamla Stan med Magnus Carlsson – inte creddiga Weeping Willows- Magnus, utan dansbands- och Alcazar-Magnus.

Ja ba: Aldrig i livet!

Men vilken jympalåt, alltså! Alla blir totalt vilda, sjunger med och tappar alla skyddsmekanismer. Kultursnobben Jympajeus också. Vilket underbart nederlag för en snobb!

Som någon sa: Snobbery is the enemy of fun.

Amen.

Möt mig i Gamla Stan nu i kvääääääääll

Att vara seriös som ledare är bra. Att vara allvarlig är sämre. Allra sämst är att vara självmedveten.

När jag är seriös leker jag. När jag är allvarlig är jag tråkig. När jag är självmedveten slösar jag på energi. Om jag tänker på mig själv, blir det svårare att få med mig hela gruppen i en enda stor gemensam och trygg happening där alla får vara med och leka på sina villkor.

Jag är helt övertygad om att leken är den största hemligheten bakom ett bra pass. Detsamma gäller egentligen nästan alla aktiviteter i våra liv, även de till synes allvarliga stunderna kan bli bättre med lekfullhet.

Men ska vi leka måste vi vara trygga som lekledare. Bara om vi är trygga kan vi signalera till övriga att det är okej att leka. Ju fler som leker i rummet, desto bättre blir passet.

En elak fiende till leken är alltså självmedvetenheten. Jag antar att den sticker fram sitt fula tryne de dagar jag inte är 100 procent säker i min roll som inbjudande och prestigelös lekledare. Jag ser mig själv utifrån. Jag undrar om jag är fånig. Jag tänker på hur kläderna sitter. Jag funderar på mitt utseende och vad folk tycker om mig.

Det är förödande. Självmedvetenheten hindrar mig från att nå jympans höga mål: en jävligt kul och i positiv mening omtumlande upplevelse med träningen på köpet.

Men leken hör som sagt inte uteslutande till jympan. I Friskis&Svettis är den en självskriven del av kulturen. Det är leken som gör oss framgångsrika och attraktiva. Men vi kan inte ta den för given. Människans strävan efter kontroll är ett ständigt hot mot oss som lekfulla och lyckliga individer.

Lek innebär osäkerhet – Shit, vad är det som händer? – och osäkerhet har vi jäkligt svårt att hantera. Men på jympagolvet – vad är det värsta som kan hända? Tryck på play och lek!

Amen.

Inte leken jag tänker på, men ändå; den är överallt.

Lilla basledaren och jag pratar, inte helt otippat, ofta om jympa.  Vi lånar låtar och lösningar av varandra och skrattar åt varandra när vi laborerar hemma i vardagsrummet eller köket med ny musik.

Ärligt talat skrattar Lilla basledaren mer åt mig än jag åt henne. Och inte lite heller; hon kan knappt andas. Man får tro rätt mycket på sin förmåga efter en sån audition.

Och det var det vi pratade om i dag, att självförtroende är en av de viktigaste egenskaperna hos en ledare. Det måste inte vara 100 procent äkta, men det måste se ut som det.

Offensiv var ordet vi använde. Vi som leder måste ta rummet och – ”köra över” deltagarna är väl fel fras – men något ditåt.

På engelska har ju ”offensive” också betydelsen av att vara lite väl ”på”: kränkande, störande, anstötlig, obehaglig. Men så långt menar inte Jympajesus och Lilla basledaren att vi ska behöva gå som ledare. Eller, jo, störande, är kanske inte helt fel ibland. Att utmana den invanda formen, den trygga lunken, den förväntade leveransen av happy, happy, happy.

Jag tror man som deltagare kan bli happy också av att bli attackerad med något nytt/annat/oväntat, och av en ledare som är in your face.

Lilla basledaren hojtar till exempel rätt mycket. När vi leder tillsammans vrålar hon till och med på mina låtar. Ibland så kraftfullt att hon är hes efteråt. Hon låter förbannad, men så klart ler hon också det där leendet som alltid gör mig knäsvag.

Med ett leende kan du vara hur offensiv som helst. Spänn blicken i folk. Ta ut rörelserna som om det gällde liv och död, se ut som om du vet att det du gör är genialt, vråla om det känns som om det behövs. Och le, le, le.

Allt handlar om det: självförtroende, energi och anfall.

Amen.

En låt som krävt anfall på Jympajesus pass.

Jympan minskar, säger flera verksamhetschefer till mig. Varför? Är det en träningsform på väg ut? Håller vi själva på att ta död på den med struktur, rädsla och regler?

Kan vara så, faktiskt.

Hur tänker våra jympaledare när de sätter igång med skapandet av ett nytt pass? Är det ”Nu ska allt bli rätt. Inte missa höftvridningen i uppvärmningen, inte köra två styrkelåtar i samma tempo, inte ta med någon låttext som skulle kunna kränka någon deltagare”. Eller tänker de ”Fy fan, vilken kul och svindlande resa jag ska ge mig ut på, tillsammans med mina kompisar på golvet!”

Vän av ordning säger möjligen att ”det finns ingen motsättning mellan att ha kul och att göra rätt”. Nä, särskilt inte när rätt är just kul.

När jympan föddes var det enklare. Konkurrensen från andra fräscha träningsformer var obefintlig. Det var klassiska grejer som gällde: löpning, skidåkning, tyngdlyftning, korpfotboll och husmorsgymnastik.

Friskis&Svettis svepte in som en frisk fläkt med män och kvinnor som tränade tillsammans till 70-talets disco och pop. Allt som Johan Holmsäter och de andra ledarna pratade om – det opretentiösa, enkla, roliga och härliga – materialiserades i jympan. Det var bara att komma till passet, hänga på och se själv. Jympan var precis som de lovat. Som ett träningsparty.

I stort sett är jympan likadan i dag som den var då. Några nya rörelser kommit till och musiken är någorlunda uppdaterad, men tyvärr räcker inte det. Jag älskar det ursprungliga konceptet, men inser också hur svårt det är att hålla jympan het i den träningsvärld vi har nu. Kolla bara vad alla olika konkurrerande pass kallas! 21 Minute Body, ABsolution, African House Dance Party. Hur ska den klassiska jympan ha en chans?

Jympajesus vet, givetvis.

Det har alltid varit avsikten att jympan ska beröra på flera plan, precis som konst. På jympan ska du inte bara utveckla dina fysiska färdigheter, utan också inspireras på ett djupare plan. Musiken, rörelserna, samspelet i gruppen ska ge dig möjligheter att bli tryggare i din kropp och växa i hela ditt varande som människa och social varelse. Fast inte så allvarligt som det där låter. Konst är uppkäftig, upprörande, busig. Den ska få dig att känna och tänka.

Jympan är en allvarlig lek med ditt innersta och ditt förhållande till omvärlden och människorna runt omkring dig. Under ett pass kan vi  bli överraskade, känna aggression, glädje och barnslighet. Vi kan upptäcka saker om oss själva, gilla de nya upptäckterna, träffa andra intressanta människor, räta på oss och bli både gladare och starkare.

Jag ser det lite som Lars Lerin sa i en intervju om sina konstverk. Han får lust att måla lite till på sina ”färdiga” bilder medan de hänger på galleriet. De blir aldrig klara för honom och det tycker jag inte vi ska bli med vårt konstverk heller. Måla på med starka färger och experimentera som galningar!

Jympan är träningsvärldens sanna konstverk. Låt aldrig färgen torka!

Amen.

En typisk passupplevelse.

Finns det perfekta passet? frågade min kompis Moni retoriskt på Jympajesus Facebook-sida. Jag svarar – trots att inget svar förväntas –  med ett rungande ”ja!”

Varje gång jag sätter igång med ett nytt pass tänker jag att det ska bli perfekt. Hittills har det aldrig blivit det. Jag brukar alltid kompromissa med något, men det har inte stört mig nämnvärt, för dels är inte mitt perfekta pass perfekt – det vore trist – dels ska jag ju snart göra ett nytt. Och då ska det bli perfekt. Fast inte.

För egentligen tänker jag ju så här: Passet är perfekt just för att det inte är perfekt. Det mest perfekta jag kan tänka mig är att jag berör människorna som tränar på mitt pass. Då måste jag chansa lite, stöka med formen, söka i okända marker och riskera att bomba.

Jag strävar. Jag når aldrig fram, men det är visionen som är viktig.

Om jag tror att jag kan göra ett fantastiskt pass, då kommer jag en bit på vägen. Jag lyckas med några låtar, eller åtminstone några delar av några låtar. Det kan räcka, för att ett pass ska bli perfekt på det imperfekta sätt som gör att jag både blir nöjd och peppad att försöka igen.

Här är Jympajesus 5 heliga tips för alla jympaledare som vill göra perfekt ofullbordade mästerverk:

1 Lyssna på P2 världen, Klingan, Jazzradion, Kaleidoskop, Musikguiden i P3 och på musiken under rubriken ”upptäck” på Spotify.

2 Bestäm dig för att överraska dina passdeltagare några gånger under passet.

3 Improvisera länge hemma i övningsläge innan du nöjer dig med hur du löser låten.

4 Öva tills passet sitter i ryggmärgen och var säker på att du orkar upplägget i skarpt läge. Då kan du vara närvarande och improvisera. Vilket inte hindrar att du justerar efter hand.

5 Ha koll på pass.nu så du inte får onödig kritik på uppföljningen. Ge uppföljarna något intressantare att prata om än att konditionsdelen var två minuter för lång.

Det perfekta är inte kul.

Amen.

Perfekt pass på väg att starta.

Under analysdelen i projektet Mer jympa i jympan tittade Riks team träning på inspelningar från pass i hela F&S. Slutsatsen blev att  intensivjympan var den vitalaste av dem alla.

På intensivjympan törs vi leverera jympaenergi á la Friskis&Svettis original. Inga intensivledare är försiktiga. Ingen tar överdriven hänsyn. Intensivledare är the bad asses of jympa.

Så vad betyder”överdriven” hänsyn?

Jo, vi som leder jympa riskerar att destruktivt kompromissa med deltagarna när vi borde följa vår starka inre jympakompass. Det är förståeligt att ge efter för synpunkter, men ödesdigert för produkten jympa. Det är ju vi ledare som äger passet och tar ansvar för jympans alla olika kvaliteter. Vi kan inte låta oss styras av enstaka deltagare. Inte när det gäller rörelser, musikval eller antal armhävningar och inte heller när det gäller ljudnivå. När 5-10 procent tycker ljudnivån är för hög, tycker 90-95 procent att den är bra.

Lyssna på vad folk säger, absolut! Men det är du som tar alla beslut om hur din jympa ska vara. Och är man som deltagare i minoritet i sitt tyckande måste man anpassa sig.

Varför skriver jag det här nu? Har vi inte snackat ljudnivåer och öron tillräckligt? Nej, det verkar inte så. Örats färgkodning och hur den ska tolkas är en del av problemet; v har en kommunikationsutmaning här.

Men det ännu större problemet är konflikträdsla.

Vi vågar inte, orkar inte, vill inte bråka. Vi sänker hellre volymen. Och skickar medeljympan ett steg närmare döden.

Jag ledde ett medeljympapass tillsammans med lilla basledaren härom sistens då detta med konflikträdslan som ett hot mot jympan blev tydligt.

Vi fick en massa härlig feedback efteråt, men vägen dit var fylld av konflikter. Vi tog dem och det var inte kul i stunden, men efteråt kändes det rätt. För medeljympans skull.

Första konflikten kom i låt två. ”Det är för högt”, tyckte en deltagare, men fick inte medhåll av varken öra eller oss. Vi körde glatt vidare.

Andra konflikten kom i ABBAs As Good As New. Det blinkade rött några gånger – vilket vi alla vet att det får göra – men det ovanliga händer att en deltagare springer bort till stärkaren och sänker. Också den situationen hanterade vi resolut, om än kanske inte riktigt lika vänligt som den första.

Ett roligt inslag är att en manlig deltagare nu erbjuder sig att vakta volymratten åt oss.

När så sista konditionsdelen börjar hör jag direkt att volymen är på tok för låg. Vi hade inte lyckats hitta optimal inställning efter nedskruvningsintermezzot. LB, mindre konfliktsugen efter två konfrontationer, vill avvakta tills låten dundrar igång, vilket den inte gör. LB springer bort och höjer. Två låtar senare kör vi sista rökaren på helt ok volym, fast inte om farbrorn nere i hörnet, mitt framför en högtalare, får bestämma. Han har stått på samma plats i 13 år får jag veta, så han vet när det är bra och i dag var det inte bra.

Dags för konflikt nr 3.

Mannen säger att 3-4 stycken deltagare uttryckt att de tyckte volymen var för stark och att vi därför borde ha rättat oss efter dessa 3-4 tyckanden. Jag frågar om 5% ska bestämma volymen för övriga 95% och föreslår öronproppar. Varken frågan om minoritetens rätt att bestämma eller förslaget om öronproppar gillas. Jag får veta att jag är arrogant.

Det kan kosta på att vårda en produkt och ett varumärke.

Deltagarna måste helt enkelt hantera jympaprodukten efter egen individuell konstitution, förmåga, tycke och smak. Precis som jag nyss fick göra i en liten källarlokal där jag tyckte bandet spelade alldeles för starkt. Sa jag till ljudkillen att sänka? Nej, jag satte in öronproppar och stod kvar.

Man får jympa även med känsliga öron, men den känsligheten kan man inte tvinga på andra. Den måste man själv ta ansvar för med öronproppar, precis som när man tar ansvar för andra svagheter: en ond rygg, ett instabilt knä, en inflammation i axeln, hälsporre eller nyligen stukad fotled.

Så ta konflikterna för medeljympans skull, för varumärket ”jympa”,  för den nödvändiga energins skull och för de 95 procenten som vill ha vår energi.

Amen

Jag och lilla basledaren ligger och njuter av de rättmätiga konflikternas sköna efterdyningar. Foto Thérèse Fleetwood.