Med anledning av mitt och signaturen L:s samtal om jympan i kommentarsfälten, känner jag att det finns mer att tala om i ämnet. Särskilt när jag får höra från flera håll att ”jympan drar inte folk på samma sätt längre”.

Låt oss ta en titt på vad vi har:
• en 35-årig framgångsrik förening som startade med jympan som flaggskepp
• en ledande ställning i motionstränings-Sverige
• ett stort träningsutbud där den klassiska jympan är en av träningsformerna
• ett nytt upplägg av jympan
• en ambition att renodla jympans kärnvärden
• ett vikande intresse för jympan
• jympatalibaner, d v s ett ”släkte” motionärer som älskar jympan reservationslöst och ratar alla annan träning (mer om dessa i kommande inlägg)
• tantstämpel

Så om det är sant det där om vikande intresse, hur ska vi vända trenden?

Jag tänker att arbetet med det nya upplägget för några år sedan var ett försök att ge jympan en injektion. Genom att renodla kärnvärdena, det enkla, effektiva och personliga, ville man revitalisera klassikern. Problemet var att man samtidigt också gjorde om upplägget, vilket fick till följd att – även om det hela tiden poängterades att det var kärnvärdena som stod i fokus – ledarna framför allt tog till sig direktiven om fler minuter på ett ställe och färre på ett annat. Det är liksom enklare att förstå och agera på konkreta grejer, än att odla kärnvärden.

Fast det är klart att det är kärnvärdena som är grejen. Allt hänger på att ladda den heliga tre-enigheten – rörelser, musik och ledare – jympans kropp och själ med energi.

Ämnet blir lätt flummigt. Försöken att göra det hela mindre flummigt – jag tänker på jympa.nu – har, trots riktlinjer på detaljnivå, inte hjälpt. Annars borde väl inte intresset för jympan minska, eller?

Det är just detaljnivån, hur rätt allting än blir där, som är felet. Vi jympaledare ska inte detaljstyras. Vi ska uppmuntras att skapa, att vara konstnärer och att ge av oss själva. Vi ska uppmanas att alstra energi. Utan att använda ord och instruktioner, ska vi vara som eldande predikanter.

Vad vi behöver är en bibel.

I den Bibeln finns jympans fem budord:
1 Var enkel! Gör en övning i taget. Gör den länge.
2 Se alla deltagare! Stirra inte, men sök en sådan ögonkontakt att människor förstår att du sett dem
3 Ta ut svängarna! Uttryck rörelserna. Uttryck musiken. Riskera allt.
4 Jobba med dynamiken! Växla mellan snabbt och långsamt, mellan djupt och högt och mellan krävande och lättsammare musik.
5 Välj intressant musik! Världen är tokfull av jympamusik. Skapa ett pass man bara kan höra hos dig.

Så vad jag säger är: Visst, läs jympa.nu och bli påmind om riktlinjerna från utbildningen, men återvänd hela tiden till de fem budorden. Utbilda lufarna om du känner att de snarare hindrar dig än hjälper dig att blomma.

Amen.

Som en motvikt, ärligt känd, mot mitt hackande på den träningsform jag älskar mest av alla: Jympans fem möjligheter.

1 Att skapa en träningsupplevelse
Kombon ledare-musik-rörelser kan genom musikens direktträff i magtrakten, stöttad av ledarens närvaro och val av rörelse påverka deltagarens helhetsupplevelse av träningen som ingen annanstans. Jympan berör.

2 Att ge allroundträning
Passens upplägg kommer åt alla träningskvaliteter. Med rörelser som folk kan hänga med på och göra i rätt tempo ger jympan deltagarna god konditions-, styrke-, rörelse- och balansträning.

3 Att hjälpa till bygga självbild
Deltagare på bra jympapass känner mer än tänker. För den fysiska träningseffektens skull är det viktigt att rörelserna utförs rätt. Men i den större träningsupplevelsens ingår också effekterna på deltagarnas känsla för sig själv. Rörelseglädjen i kombination med övningarnas öppna, lekfulla och livsbejakande karaktär (tänker inte på kålmasken och kissande hunden) bygger kroppskännedom och positiva tankar.

4 Att hjälpa till regelbundenhet
Tack vare jympans lustfyllda, lättillgängliga och sociala personlighet lockar den till återbesök. Deltagarna vill känna den där kicken igen. Det är som en enkel dans med träning på köpet.

5 Att skapa intresse för musik och människor
Jympaledare som väljer annorlunda och utmanande musik kan göra träningsupplevelsen än större. Kanske öppnar man intresse för en ny artist. Kanske är det någon som blir förtjust över att en ledare delar intresse för en lite udda artist. Kanske kan en personlig ledare göra något positivt för en större nyfikenhet på andra människor och deras egenheter. Jympan öppnar för samtal och möten.

Bonus: En idé
Jag skulle önska att min hemmaförening satsade på att inreda en paradlokal för jympa. Jag tror att Kungsholmens stora hall skulle passa bäst för det. Den har en cool historia (Jympapalatset)och genom sin arkitektur (högt i tak, ljusinsläpp, pelare, inhängande loft) och icke-lådliknade form skulle den lämpa sig för att bygga om. Jag skulle önska att ett antal inredare, arkitekter och konstnärer gjorde hallen till ett rum för upplevelser. Extremt petiga ljudtekniker skulle få fixa drömljudet: rent och njutbart i en perfekt akustisk miljö. Det vore intressant att se vad som skulle hända med varumärket jympa om vi själva visade att vi var stolta över träningsformen och visade att vi satsade på den för framtiden.

Jag älskar jympan. Ibland tänker jag att jag borde leda något annat, också. Men så tänker jag på hur det skulle vara möjligt att fokusera på TVÅ pass. Det skulle min jympa lida av och det vill jag inte. Jympan är min grej.

Men ändå. Jympan har problem, det kan jag se. Den har till och med många problem, hela tio stycken. Så håll i hatten nu jympa lovers för nu tänker jag aga den jag älskar.

1 För många pass
Friskis&Svettis var en gång i tiden identiskt med träningsformen jympa. På ett sätt är det fortfarande så. Ingen annan träningsform rymmer både verksamhetsidé och värdegrund som jympan. Därför är jympan helig, fast tyvärr också lite för helig. Man vågar inte skära ned antal pass. Men halvtomma pass är inte bra för varumärket jympa. Åtgärd: minska tills alla är fulla.

2 För få personligheter
Friskis&Svettis ska e-g-e-n-t-l-i-g-e-n bjuda på oooooOOOH-(uttalas på inandning)-upplevelser men har en stark dragning mot lagom. Därför rekryterar vi inga ledare som hotar jämvikten. Jag säger inte att vi inte har duktiga jympaledare, men vi behöver fler excentriker.Ett jympapass kan inte blir FÖR galet.

3 För mycket curling
Jymapledare är inga vilsna barn (och är de det får vi låtsas som om de är vuxna och kan ta hand om sig själva). Instruktionerna till ledare om hur man bygger ett pass är utförligare än Legos manualer där varje bit får en egen sida i en broschyr. Utmana ledarna att vara kreativa genom att ge mindre detaljerade riktlinjer. Ledare ska inte kompromissa med sig själva. Fuck Jympa.nu!

4 För låg volym
Vi leder jympa för att glädja människor, men vi curlar dem för mycket. De är inte hjälplösa. Och alla måste inte gilla oss. Vi måste sluta lyssna på deltagarnas önskningar om att sänka volymen. Bra jympa kräver stark ljud. Vi förstör ingen hörsel på våra pass. Ingen får tinnitus. Skadorna uppkommer vid andra tillfällen och av andra orsaker. Vi respekterar däremot alla som trivs bättre med lägre volym. Öronproppar är till för att användas.

5 För strömlinjeformad musik
Jag tycker också att det är kul att jympa till de hetaste hitsen, men det går över och de finns ju överallt. Visst, plocka in dem och dansa loss, men vi måste utmana oss själva och deltagarna med musik vi inte är så vana vid eller som känns omöjlig att göra hälkickar till. Musik som avviker från klassisk vers-refräng-stick-struktur bjuder ofta på tydliga impulser till ledaren att hitta på något kul. Deltagarna lär sig och älskar så småningom det udda. Jympan blir intressantare så.

6 För lite stolthet
Det verkar som om vi hela tiden måste ta jympan i försvar. Den är omodern, tantig och töntig, tycks vi tänka ganska ofta. Faktum är att den faktiskt kan vara det ibland, men då har vi misslyckats med vår fantastiska träningsform. Dålig jympa är inte sämre än ett rörigt och omodernt gym eller ett dåligt strukturerat skivstångspass. Eller, jo kanske. Men bra jympa är något att vara stolt över.

7 För lång sista syretopp
Det finns säkert fördelar med det nya upplägg som kom med projektet Mer jympa i jympan. Möjligen var uppvärmningen väl lång och första rörligheten väl såsig i originalet, vet inte. Mittendelen med ett par minuter lång återhämtning riskerade att bli ett sömnpiller, men nya slutklämmen i nya upplägget är på tok för lång. Intensivledare har förmånen att variera med fyrfota och ruscher, men på andra pass blir det en fyra låtar lång hoppa-, kicka- och kliv-hit-och-dit-pina. Och om jag blir uttråkad är jag inte ensam. Korta ner!

8 För dåligt ljud
Musiken är för jympan vad vattnet är för sjöfarten. Musiken träffar oss med garden nere och gör saker med våra känslor. Vi blir mer höger hjärnhalva än vänster. Vi blir roligare människor. Men bara när ljudet är stort och välljudande. Tyvärr är det oftast inte det. Det spottas ut ur en anläggning som borde kostat mycket mer i ett rum med en akustik som en plåtverkstad. Gymutrustning kostar miljoner, inget fel i det, det är kärlek. Kan jympan också få lite kyssar och smek i form av större budget? Det vore bra.

9 För få män
Frågan har ställts så länge jag har varit med i Friskis&Svettis (och det är länge): Hur lockar vi män till jympan? Ett svar är att köra enkelt, effektivt och könsneutralt. Allt som krånglar till det eller rörelser som gör att många män känner sig obekväma (feminina rörelsetillägg med händer som spretar, armar som kränger och höfter som vickar) avskräcker.

10 För trista lokaler
Jympan är en träningsform för kropp och själ. Ja, inte klyschan ”skäl”, utan på riktigt. Fyrkantiga och grå hallar med lågt i tak hjälper inte direkt upp det själsliga. Jag tror alla gruppträningar skulle må bra av mer arkitektonisk fantasi och utmanande design, men jympan allra mest. Oregelbundna former, orätta vinklar, lutande tak, balkonger som sticker in ovanför, allt som berör oss, stödjer träningsformen jympa.

Som sagt: Jag älskar jympan.

Ska han säga!

Okej, jag har skrivit om det här förut: om ljudet i jympalokalen, om att det skulle gå att göra ljudet så mycket bättre, om att upplevelsen av träningen då skulle förhöjas, om att jympan leds och upplevs inne i musiken och därför behöver något mer än ett ganska bra ljud. Den behöver himmelskt bra ljud, så bra att du inte tänker på det. När det ljudet är himmelskt är vi alla bara inne i musiken. Ingen tittar på ljudörat, ingen har öronproppar, ingen är rädd för tinnitus. Alla är i flow.

Tänk dig en symfoniorkester, världens mest repeterade, samspelta, proffsiga och passionerade. Tänk att de spelar på världens finaste instrument och att de ska hålla världens konsert. Och att den ska uppföras i…Johanneshovs Isstadion. Stradivarius möter en plåtburk. Ljuv musik uppstår ej.

Så behandlar vi musiken till jympan. All möda som lagts på att skapa ett fantastiskt sound i studion ignorerar vi med en ganska bra ljudanläggning. På den punkten håller jag med farbror Barbro i Killinggängets Nilecity: Det finns inga genvägar till ett bra ljud. Vi måste satsa på top of the line (farbror Barbros egan ord, om jag inte mins fel).

Kanske är det svårt att förstå vad jag menar. Har berättat om mina tankar om en praktanläggning för ansvariga, typ stora hallen på Friskis&Svettis Kungsholmen i Stockholm, ett skrytpalats för jympan, Friskis&Svettis original och fortfarande den träningsform som förknippas med oss allra starkast av alla våra pass. Synd då att vi själva inte satsar 100 procent på att göra den till ett stolt flaggskepp.

Det vore grymt intressant att göra om en fin hall till en riktig kyrka för jympa och se vad det betydde för träningsupplevelsen, tillströmningen av deltagare, jympans varumärke och i förlängningen för människors vilja att pröjsa just för jympan.

Jympan kräver mer av allting än till exempel min favoritträning Cirkelfys. Där är det inte så viktigt hur lokalen ser ut, inte så viktigt vilken musik ledaren valt och inte så viktigt hur skiten låter. Det är ju ändå mest Double Nature med Mustasch som man stånkar till.

Jympan kräver mer av ledare, musikval, inramning och musikupplevelse. Men hittills talar jag för döva öron, inte för jympaledares döva öron, men för dem som sitter på pengarna och beslutsförheten att våga satsa. De tror väl att jag slutligen flippat helt.

Utvecklingsprojektet Mer jympa i jympan var en bra idé. Nu är det bara mer musik i jympan som saknar ett genomförande.

Okej, jag har haft min nedvarvningslåt väldigt länge, faktiskt lika länge som ruschlåten, låten före ruschlåten, golvkondislåten och sista styrkelåten. Annars är passet rätt så fräscht. Näst sista styrkelåten är kanske körd sex gånger. Eller sju.

En deltagare har i alla fall hakat upp sig på nedvarvningslåten (CocoRosie). Han lovade efter passet för två veckor sedan att han skulle bjuda på lunch om jag bytte ut den. Sådana argument funkar bra på mig. I am hard to convince, brukade en chef jag hade upprepa för mig, try cash!

Så jag bytte ut den mot en melodi av senaste modell, Doin’ It Right med sönderkramade Daft Punk. Och jag tyckte det var roligt och rörelserna funkade och känslan också och jag var glad och jag tror ingen höll för öronen, utan snarare kände något angenämt och kanske nostalgiskt, eftersom den där musiken inte bara är för unga som har koll, utan även för äldre som hade koll en gång när discon var het.

Men så var han inte där, mannen som utlovat lunch.

Besvikelsen var förstås stor. Här går jag och gör mig till och så respekteras jag inte. Jag ville bara gråta.

Nä, så var det så klart inte. I stället föddes idén om att klara hela nästa veckas lunchande med hjälp av ny ruschlåt, ny låt innan ruschlåten och ny fyrfota och ny sista styrkelåt. Här är ett förslag på kombinerad sista styrka och fyrfota (stulen av en liten basledare): Susheela Raman – Daga Daga

Det finns bara en träningsform som manifesterar Friskis&Svettis träningsidé till fullo: jympan. Särskilt när jag leder. He-he.

I jympan står lusten i centrum. Jag bestämmer mig för att lusten sitter i hjärtat. Bildligt, alltså. Jag vet att hjärtat är en muskel.

I jympan får deltagarna, hur utstuderat träningsupplägget än är, den fysiska träningseffekten på köpet. När jag skriver det, menar jag inte alls att träningseffekten är ointressant. Träningen är en mycket stor poäng med jympan: allroundträningen, men den är, trots allt, underordnad lusten.

Det är flummigt det där med träningsglädje. Jag har själv alltid dragits till former där jag får ta i ordentligt, mest i form av konditionssporter, men också när det gäller uthållig styrketräning. Att lyfta jävligt tungt bara några gånger har aldrig riktigt tilltalat mig. Jag tror jag är lite rädd att något ska gå sönder. Inte i gymmet, utan i mig.

Undantaget är när jag och min kompis Alexander Bjerkland i slutet av 80-talet i Jönköping bildade 100-klubben för att ta 100 kilo i bänkpress. Alexander gjorde det efter ett antal pass i ett gym som inte var Friskis&Svettis (hade inga tunga grejer där) och tappade genast intresset för att jag också skulle göra det. Jag slutade på 97,5. Har inte förlåtit honom för det än.

Inte var det hjärta i bänkpressandet. Det var skalle. Och det är vad vi rör oss emot allt mer i Friskis&Svettis också, tycker jag.

Jag tycker om att kämpa. Jag får göra det mer än någonsin i dag på Cirkelfys, HIT och TMI. Jag får också göra det i högre utsträckning på Spin 55 än på gamla Spin medel. Det har jag alldeles nyss konstaterat, att med min personlighetstyp ligger jag på som fan i Spin 55. Om ledaren peppar så låter jag mig luras. Stenhårt. Skallen jobbar hela tiden med mina impulser att skruva ner motståndet. Och det är väl bra. Men jag saknar återhämtningen på något slags skamligt latmanssätt.

Det blir flummigt, som sagt. Men jag tror att jag hämtar ny kraft och träningsglädje i perioderna av återhämtning. Sådan är jympan (även om den också blivit mer skalle, nu när återhämtningen i mitten är kraftigt förkortad). I jympan får deltagaren hela tiden en nystart när vi byter muskelgrupp och rörelse.

Jag säger inte att den här utvecklingen som vi är inne i är fel. Jag tycker att det är jättekul att vi har så mycket träning att välja på. Det enda jag säger är att det är mer skalle än hjärta i dag och att det blir mer.

Och så säger jag att vi borde bevaka hjärtdelen.

När det blir mycket pannben måste hjärta vara i ledarskapet och hur vi välkomnar och tar hand om människor. Det måste dunka febrilt i hur vi pratar om träning. Vi måste påminna om att vi inte tränar för träningens skull. Vi måste dra åt motsatt håll, bort från fixeringen vid kroppar och teknik.

Jag älskar ändå teknikträningen. Den har gjort underverk (nåja) med min rörlighet. Men hjärtat är vårt signum. På jympan bultar det av ren automatik. Det finns inbyggt i formen. Men för övrigt: när det blir pannben i 190, tror jag vi måste kolla om blodet passerar hjärtat också.

Amen.