Visar kategorin: "Jympa"

Jag byter aldrig ut hela programmet numera. En till tre låtar får det bli. Fler pallar jag inte. Så sa jag i förra inlägget. Här är fortsättningen.

Varför byter jag inte ut hela, pang – bom? Man skulle kunna tro att mitt låga utbytestempo beror på att jag har två tonåringar  och en fyraåring hemma. Då tror man rätt. Fast bara delvis. Oavsett de små möjligheterna till spontant passkomponerande, skulle jag ändå nöja mig med 1-3 nya låtar i taget.

Varför? För att det blir bäst så. Tycker jag, alltså.

Jag har många gånger hört invändningen att dynamiken blir lidande när man inte gör om hela passet i ett svep. Jag håller inte  med. Den kan man påverka lika mycket även med ett uppdelat sätt att bygga pass.

Fördelen med att ta lite i taget är att jag ORKAR jobba igenom varje låt tills jag är nöjd, tills den är ett under av genomtänkt upplägg. (Ok, överdriver men jag måste motivera mitt arbetssätt.)

Om första styrkelåten framfördes av en eller flera män och lät plutt-PLUTT-plutt-PLUTT så kan jag kontrastera den med en kvinnlig artist som låter dunk-KRASCH-dunk-KRASCH. Efter det får det komma något annat, kanske en låt utan varken trumma eller distad gitarr men med ett sjuhelvetes styrkesväng ändå. Efter den en jazzlåt, måhända. Man vet inte. Man får se. Man känner efter.

Varje låtbyte måste i mitt passbygge vara en kontrast mot det nyss hörda. Deltagarna ska HÖRA att det händer något nytt. De ska KÄNNA en annan känsla. De ska bli NYLADDADE för nästa tre-fyra-minuterssekvens.

Och när jag nu kommer in på minuter: jag älskar långa låtar, särskilt i uppvärmningen. Bästa erfarenheterna av  kärleken till långa låtar är 7 minuter Springsteen (Mary’s Place) och 8 minuter Prince (glömt titel) som förstalåtar i uppvärmningen. Man hamnar i trancetillstånd när inte uppvärmingen hackas upp, utan allt bara flyter på utan skarvar. Fantastiskt! Alla borde pröva.

Just nu är det en styrkesekvens med avslutande golvkondis som jag sakta byter ut. Skit, vad jobbigt det är! Dels att få det spännande, dels att få det funktionellt. För att inte tala om hur svårt det är att känna intensiteten hemma på vardagsrumsgolvet. Allt är astungt. Vilket förändras radikalt (förhopnpingsvis) när man är mitt i skiten, uppvärmd och adrenalinstinn.

Japp. Så gör Jympajesus. Har jag några lärjungar?

 

Två saker har jag aldrig gillat som jympaledare: leda för barn och leda för kollegor. Med barn menar jag alla åldrar 0 – 100 som går i någon slags pedagogisk verksamhet (typ grund- eller gymnasieskola) och som mer eller mindre tvingande har fösts in en gympasal där farbror Mats ska leda jympa. Jag har gjort det, men gör aldrig om det.

Med kollegor menar jag inte helt överraskande folk på mitt jobb. I mitt jobbliv har det främst varit lärare, reklambyråfolk och mina fantastiska vänner på Friskis&Svettis Riks. Där jag nu fördriver en hel del av min arbetstid är nästan allihop någon form av instruktör, ledare och utbildare.

Man skulle kunna tro att det därför är jobbigast hittills att leda kollegor. Att domdera med sådana experter som jag nu omges av bland skrivbord och kanelbullar borde vara tungt, men så är det inte. Värst, med tydlig koppling till motsträvig ungdom, är när deltagarna egentligen inte vill, men också när de inte kan. Vad fan gör man när folk inte ens kan gå på stället? Väldigt många normalbegåvade kontorsråttor har problem med det. Och jag kan förstå dem; varför låtsas gå utan att förflytta sig? Vad är idén med det?

Men visst är det lite pressande att leda för mina expertkompisar också. De är både duktiga och krävande. Och jag som snackar vitt och brett om hur jävla bra jag är, har onekligen något att bevisa.

Härom dagen fyllde så en av medarbetarna 40. Någon kom på idén att ge träning med kollegorna som present. Så det var vad vi gjorde: en exposé över Friskis&Svettis utbud meddelst den kunskap vi på Riks har som ledare och instruktörer.

Det blev ett två timmar långt pass med inslag av basjympa, Flex, Skivstång, Röris, träna mjukt med inbillad stol, dans, step och HIT. Mitt bidrag var två jympalåtar i konditionsblock, säg på medelnivå. Och jag hade kul.

Vi höll alla ett minital till Tina innan vi körde igång. Mitt tal handlade om de kläder som jag valt med tanke på Tina, ett par byxor som Tina gett mig komplimang för och en SVDA 12-tröja. Låtarna hade jag valt för att Tina är en finurlig jympaledare och jag ville svara upp mot det, plus för att jag stulit en av hennes rörelser till låt nr 2 . Hon var inte helt säker på vilken rörelsen var, vilket så klart berodde på min tolkning, men hon sa dagen efter att hon gillade min jympa. Hon, den bedårande Tina Uppfeldt, tycket att jag var bra.

Och ja, det är ju det jag sagt hela tiden. När kollegorna är på det viset kan jag tänka mig att leda lite till. (Vad jag inte sa, var att den ena låten i sin helhet var snodd från Lilla Basledaren.)

 

Jag besökte (säger man så när man är med på passet och kör allt man kan?) Lilla basledarens pass igår. ”Då kan du tycka till om min nya uppvärmning,” sa hon strax innan hon drog igång. Aha, en mini-Luf, tänkte jag. Jag får en chans att testa min pedagogiska förmåga.

Det första jag tänkte på när passet drog igång var vilket skitljud det är på Ringen. Musiken lät instängd men ändå påträngande. Det dåliga ljudet förstör musiken. Klangerna dör och svänget elimineras. Men det var inte det den här texten skulle handla om.

Lilla basledaren kör i sin helvita stass och jag försöker koncentrera mig på vad hon gör utan att bli dimmig i huvudet av hur mycket jag tycker om just den här ledaren. Håruppsättningen lossnar nästan direkt och jag blir knäsvag.

Förlåt. Åter till ordningen.

Jag drar armarna åt fel håll först. Jag hoppsar inte in mot mitten på Lilla basledarens sätt, jag vevar armarna i fel takt och missar att ändra den med benen. Okej, här har vi lite att snacka om. Endera är jag i luddiga sjunde himlen, okoordinerad från födseln eller så är det faktiskt lite för mycket grejer som händer. Jag bestämmer mig för att inget är mitt fel.

Efter passet snackar jag med en annan farbror i omklädningsrummet. Jag är nyfiken på honom för han körde  som tusan på passet, ständigt leende och med ett dansigt schvung i alla steg. Han älskade passet och tyckte att det gränsade till intensiv. Ja ja, men hon är min, tänkte jag säga, men hindrade mig.

I min mini-Luf skulle jag inte skjuta in mig på intensitetsnivån. Den tyckte jag var perfekt. Efter armhävningssekvensen i andra styrkan, när vi fortsatte med en planka, var jag klart angripen av trötthet och så tycker jag det ska vara. Även stora starka karlar (jag, ifall du undrar vem jag syftar på) ska bli trötta på ett medelpass. Likadant under golvkondisen, där fick jag också kämpa.

Efter middag, läggning av liten familjejympare, disk och glassätning blev det så dags att prata pass och då framför allt uppvärmning. Nu skulle mina coachande talanger prövas, extra hårt eftersom det skulle ske i familjesoffan. ”Vad tyckte du?” sa Lilla basledaren och log så där som bara hon kan göra. (Förlåt, jag tappar fokus igen.)

”Är det något särskilt du funderar på själv?” kontrade jag och kände mig überpedagogisk. Jag var så upptagen av min briljans att jag inte minns vad hon svarade. Efter en del självreflekterande över hur de första minuterna i passet förflutit kom Lilla basledaren fram till att det kanske låg något i min fundering över att det var lite väl mycket action på armar, ben, svängar och olika tempon. ”Jag ska jobba lite till med inledningen,” sa hon och log.

Det kändes som om jag inte hade haft ett skit med det beslutet att göra, vilket jag säkert inte heller haft. Mini-Lufen var klar och jag somnade med ett leende. Vilken skön luf-snubbe jag är, tänkte jag och sov som en stock hela natten.

 

 

 

Min kompis kan gå på två medeljympapass på raken utan att bli trött, säger han. Som du förstår betyder inte det att han är väldigt stark och uthållig. Det betyder att han inte tar i. Fast han tror det.

Säg att han skulle testa ett intensivpass i stället. Skulle han bli trött då? Jo, det skulle han, under enstaka sekvenser när det är svårt att låta bli att bli trött. Kör han armhävningar på tårna kommer det att svida. Men skulle han trycka upp höften tillräckligt högt i häcklyften? Skulle han lyfta ryggen allt vad han förmådde i rygglyften? Skulle han maxa benlyftet i sidövningen? Tror inte det. Han skulle  ta igen sig efter armhävningssekvensen.

Möjligheten finns också att han kör armhävningarna med extremt litet utslag. Då klarar han dem galant. I sin fantasi. Han kommer snart  säga till mig att han skulle kunna köra två intensivpass på raken om det bara var möjligt att flytta sig blixtsnabbt mellan två lokaler eftersom två intensivpass aldrig ligger efter varandra i schemat.

Så vad ska jag göra? Jag ser hur han jympar, men jag har inte hjärta att säga till honom att han fuskar. Han ligger på topp tre på fuskligan, men tror att han kör som en atlet.

Jympan, eller rättare sagt, vi som leder jympa har en gigantisk pedagogisk utmaning. Det är härma och häng på som gäller men det funkar dåligt på inbillade atleter. Att gå fram till en inbillad atlet och korrigera eller skrika åt dem att skärpa sig är tabu. Vi ska vara tillräckligt tydliga och entusiasmerande utan ord. Klart vi kan dra några visdomar i början och slutet av passet, men det hjälper föga. Folk hör inte ett skit vad man yrar om. De vill bara komma igång.

Så hur gör man? Speglar? Inte förrän jag såg mig själv på film när jag gick ledarkursen för 100 år sedan förstod jag grejen. Först då insåg jag att jag inte tog ut rörelserna. Jag var halvvägs hela tiden.  Än i dag är det jobbigt att se mig själv på film. Jag tycker alltid att jag kan ta ut rörelserna mer och vara tydligare. Cirkelfys, HIT och yoga har gjort mig bättre på att nå längre, men också mer kritisk. Nu vet jag ännu bättre hur jag ska se ut och lider mer när jag krummar, flaxar och maskar.

Och problemet är kvar med de inbillade atleterna.

Jag har blivit striktare på mina pass. Jag markerar tydligare. Jag skriker en och annan order, men inte fan hjälper det. De inbillade atleterna går under tiden in på sitt tredje jympapass på raken, uppfyllda av atlettankar: ”Jäklar, vad stark jag är!” Synd, för jympan är förmodligen ett av världens bästa allround-träningspass.

 

Jympa är vad Friskis&Svettis började med. I jympan ryms alla värderingar som handlar om hur vi tycker träningen ska vara. Ändå blir det fel.

Det blir rätt också. När träningsupplevelsen blir både själslig och funktionell. När jag inte tänker på vad jag gör så noga, inte analyserar under tiden, bara gläds, överraskas och kör på. Och nu tänker jag mest på mig som deltagare, inte ledare.

Fel har det blivit med den här husmorsgymnastikstämpeln. Den är svår att tvätta bort. Ett filmklipp på tv-nyheterna och det är kört igen. Det ser ju ut som det gör, människor som flaxar. Inte vackert. Inte coolt.

Trots så många bra pass hänger äppelplockarbilden kvar.

Jag är inte oskyldig. Har man lekt flygplan i följa-John-formation, kört armkrok och gått skitnödiga gången, då får man ta på sig en försvarlig del av skulden.

Sedan många år (cirka 100) har jag dock försökt göra något annat. Allt som känns som typisk old apple picking style f-ö-r-s-ö-k-e-r jag rensa ut. Ambitionen resulterar i konstig musik, hård musik, jazz och mysko rörelser. Ibland blir det tokigt, men jag är ändå stolt och trogen min gärning.

Jympa tål hur mycket som helst av motsatsen till Idlaflickor  utan boll.

När jag därför läser på FB om att man i någon föreningen tänker köra Umpa Bumpa Jympa blir jag desillusionerad. Här kommer man alltså att bjuda på ett skoj- och buspass till Tyrolermusik. Om jag var ledare in den föreningen skulle jag göra vad som helst för att slippa vara med.

Jag hoppas att de får jättekul, men mest hoppas jag på strömavbrott.

 

 

Ibland vill jag sjunga när jag leder. Oftast låter jag bli. Efter mitt pass i måndags berättade en man om ett pass där ledaren hade sjungit med i varenda låt. Min ryggmärgsreaktion var : ”Pinsamt.”

”Jag älskade det”, sa mannen. Jag tittade klentroget på honom. Drev han med mig? Nej, han såg genuint glad ut. ”Det var skithärligt.”

Jag tror jag log tillbaka men jag kom inte på något att säga. Jag retirerade in i duschen med mina tankar på pinsamheter jag gjort mig skyldig till som jympaledare: stå mitt emot varandra och klappa omväxlande på sina egna knän och den andres händer, armkrok, dansa vals, springa följa John med armarna rakt ut härmande flygplan, stjärtgång och så förstås sång.

Konstigt nog har jag alltid ansett sång vara det mest pinsamma man kan göra som ledare. Ändå drabbas jag ibland själv av en obetvinglig lust att brista ut i sång under mina egna pass. I 99 procent av fallen har jag lyckats hejda mig, men det har också hänt att jag för full hals skrikit med i någon refräng, eller ännu värre: blivit berörd av någon kärlekskrank fras, sett svårmodig ut och klämt ur mig ”OH, WHY DID YOU LEAVE ME?”

Tänk om folk uppskattar när man är pinsam. Man blir något slags ställföreträdande tönt där i mitten. Det borde man bjuda frikostigt på i så fall. Armkrok får nog vara, men jag kanske ska göra mer av det jag gjorde i måndags och låta sångglädjen komma fritt vrålande ur min strupe.

Jag ser att folk sjunger med i refrängen på just den låt jag vrålade i: ”I really fucked it up this time, didn’t I my dear?” Passande för mig och många med mig. Ska nog sjunga mer.

 

Många undrar varför jag kallar mig  Jympajesus. Eller många och många, en person har i alla fall undrat. Jag tar denna undran som en ursäkt för att här och nu berätta den spännande och sanna historien bakom mitt alter ego.

Hm, var ska jag börja denna intressant berättelse? Kanske i föreningsdemokratins absoluta topp, årsstämman.

Äran att arrangera Friskis&Svettis Riks årsstämma går runt bland föreningarna. Man får som förening anmäla sitt intresse och vad jag vet hamnar man i kö och får till slut bollen. I år – 2012 – var det Göteborg som tog hand om drygt 300 representanter och såg till att stämman och  framför allt partyt kunde genomföras på ett  proffsigt sätt. Kanske var festen den röjigaste hittills i den långa raden av årsstämmefester. Både den nye och den avgående generalsekreteraren tokdansade längst framme vid scenen tills det var dags att sussa.

Nu verkar jag komma ifrån ämnet. Men det var just vid en årsstämma som jag för första gången provade att vara Jympajesus, nämligen den som hölls i Jönköping anno 1993. Det verkar konstigt nu när jag tänker på det, men själva namnet kom till flera år senare. I Jönköping var jag Jympajesus utan att förstå det själv.

I Göteborg var man klok nog att lägga träningen på fredagskvällen och låta folk slappna av på rummen på lördagen mellan stämman och partajandet. Det är  mycket som ska spacklas och kammas över när deltagarna är i den ålder som majoriteten av stämmodeltagarna befinner sig i. Så fixandet inför festen måste få ta tid.

I Jönköping 1993 körde vi dock efter den gamla ordningen med träningspass på sena lördagseftermiddagen. Det enda pass man som deltagare kunde välja på var Jympa. Större var inte utbudet för 20 år sedan.

Som medarrangerande förening (ihop med Riks) hade vi delat upp oss funkisar i diverse arbetsgrupper. En av grupperna hade ansvar för träningen, alltså för jympapasset.

Som ingående i jympagruppen stred jag för att vi skulle köra ett seriöst och bra träningspass utan larv. Med larv menade jag något slags tema eller maskerad. Här kan det vara läge att påpeka att det ändå hade blivit lite av en maskerad, eftersom våra rödvita ledarkläder på den tiden inte var inköpta av endast en leverantör utan av flera och därför såg ut därefter. Vi hade ingen gemensam kollektion i Friskis&Svettis. Att jag alltid har ogillat att klä ut mig och gå på maskerad spelade också in. Mitt motstånd mot jippon var djupt känt.

Jag blev nedröstad, vilket efter ett tag ledde mig in på hämndlystnadens väg. Okej, då ska jag fanimej ta i ordentligt, tänkte jag (fyraåringen i mig)!

Jag minns inte riktigt hur jag fick idén men jag har en känsla av att min vän Friskis&Svettis-utbildaren Alexander Bjerkland var inblandad. Jag tror det var han som föreslog låten A Man Called Jesus med Mavis Staples (komponerad av Prince, ej funnen på Spotify eller You Tube).

Passet hölls i Jönköpings gamla idrottshall på väster. Alla högtalare var riktade upp mot läktarna, vilket gjorde att vi hundratalet stämmodeltagare  nere på själva handbollsmatcharenan fick en ganska avlägsen musikupplevelse under passet. Ingen verkade dock bry sig. Kanske var det maskeraden som vägde upp.

När min låt kom hade jag gömt mig för jympagruppen så att min entré skulle bli så spektakulär som möjligt. Jag hade  inte särskilt mycket kläder på mig. Bara ett höftskynke faktiskt, ihopknutet av ett vanligt underlakan. På huvudet hade jag en törnekrona av taggtråd och på händer och fötter hade jag med läppstift målat dit tydliga märken efter spikarna på korset. På den tiden hade jag hår ner till axlarna, vanligtvis uppsatt i porrig hästsvans, så jag tyckte själv att jag var rätt Jesus-lik. Till det yttre, vill säga. (Bildbevis finns.)

Under låtens lugna intro bar några av mina kompisar in mig i mitten av ringen som om jag var död, eller åtminstone inte alls i form för jympa. De lämnade mig som ett bylte i mitten och när låten dunkade igång reste jag mig långsamt och mödosamt upp och körde sedan några klassiker ur rörelsebanken som pånyttfödd.

”Nu går han för långt”, hörde jag att några styrelsemedlemmar hade sagt till varandra därute i ringen, vilket så klart gladde mig mycket. Fick jag inte köra seriöst, ville jag chocka som revansch. Mission accomplished.

Ändå kom alltså  inte namnet till vid just det tillfället, utan när jag skrev en krönika med rubriken Jag är Jympajesus för Friskispressen. Men till och med då var det mest en ploj. Jag hade fortfarande inte förstått att jag var den utvalde. Möjligheten att helt gå upp i identiteten och lämna den triste svennetillvaron som Mats Janson bakom sig kom inte förrän användningen av de sociala nätverken exploderade. Och det var ju bara för ett par år sedan.

Nu är jag helt hemma i identiteten som Jympajesus. Jag ser varje pass som en predikan och varje gång är budskapet detsamma: Var som ett barn så kommer jympahimmelriket till dig.

Amen.

 

I höst ska det på allvar börja märkas skillnad på jympagolven. Då har över 2000 jympaledare varit med på sektmötet Mer jympa i jympan. Laddade med en modifierad kurva och en påminnelse om jympans kärnvärden tar vi Friskis&Svettis original till nya nivåer.

Frågan är hur mycket vi ska berätta om det här och vad vi ska berätta. Att upplägget är lite förändrat är intressant och enkelt att redovisa, men det andra? Det där som gör jympan till jympa, hur kommunicerar man det?

Går det?

Jag har alltid hävdat att det inte går. Bilder på jympan ser mest töntiga ut och inte blir de bättre med rörelseoskärpa och starka, blödande färger. Film gör det hela ännu värre. Snabba klipp på kämpande och glada ansikten till tuff musik, nej tack. Ingen som inte varit med tror på den där jymparomantiken. Man måste ha varit med. Ändå går det inte att prata om upplevelsen. Hur sant det än är blir det för mycket.

Ändå.

På Friskis&Svettis Riks hemsida kommer vi att göra något, både visa bilder och prata, en gång i månaden. Så här ser den preliminära planen ut:

• Rapport från jympaturnén (gjord)
• Vad tänker en vanlig deltagare så här innan? (gjord)
• Hur tycker Nina att turnén funkar
• Vad upplever och tänker en jympaledare som varit med om turnèn?
• Jympan och musiken (film finns)
• Hur tänker ledare om musiken i deras pass?
• Det blottande ledarskapet
• Vi besöker en rekryteringsträff
• Hur tränar du ledarskapet (intervju med utbildare)
• Annika Gärderud om jympans utveckling
• Du som ledare, vilken är din styrka?

Ungefär så, fast kanske inte i den ordningen. Plus lite ren och skär reklam.

 

Hur blir man starkare, snabbare och uthålligare. Jo, man tränar styrka, snabbhet och uthållighet. Hur gör man det då? Ja, det finns massor av sätt; ett är att jympa. Fast precis som när man väljer något av de andra sätten är det en sak man måste göra: man måste ta i. Som fan.

Jag tänker på det här ibland. Nu gjorde jag det igen efter att inte ha jympat på två veckor. Och så gjorde jag det. Och då tog jag i. Och då blev jag trött. Och då kändes det dagen efter. Och en dag till. Och då tänker jag att träningen funkade. Starkare, snabbare och uthålligare, that’s me, tänkte jag.

Sen blev jag förkyld. Men det är en annan historia. Och förhoppningsvis kort.

 

För två år sedan startade vi – Friskis&Svettis Riks och Kungliga Musikhögskolan – ett forskningsprojekt om musikens roll i jympan. Egentligen var det en s k förstudie som skulle kunna bli riktig forskning lite senare, men det låter ballare att säga forskning direkt.

Vi hade en idé om att undersöka sambandet musik-rörelse på en mer teoretisk-akademsik nivå. Vi tänkte att vi skulle söka efter nya sätt att prata om hur vi använder musiken, nya termer. Hittills har vi pratat om energinivåer, var känslan är i rummet när vi hör en viss låt, vilka bpm som passar på olika platser i passet och lite mer. Inget fel i det, men kanske skulle vi kunna gå lite djupare och förstå ännu bättre hur vi skulle skapa träningsupplevelser utöver det vanliga. Ett nytt sätt att prata om rörelser och musik kunde öka förståelsen för vad som händer på passen och det skulle vi kunna utnyttja.

Så tänkte vi. Och satte igång.

En rolig grej var när vi filmade tre låtar, tog bort musiken och lär studenter på ljuddesignlinjen (minns inte exakt vad den heter) komponera ny musik. Det var när tittate på resultatet och analyserade tillsammans med forskare och musiker som vi kunde mejsla ut några relevanta parametrar att jobba med, parametrar i musiken och parametrar i rörelsen. Och så kunde vi se hur vi parade ihop dem i verkligheten på jympagolvet. Ungefär så. Forskarna bidrog förstås med sin kunskap om musikens byggstenar på ett alldeles särskilt sätt, som vi inte hade klarat på egen hand. Och vi var rörelseexperterna.

 

Nu är det tänkt att de nya kunskaperna ska komma med på ledarutbildningarna, det är kul. Personligen tycker jag nog ändå att det roligaste med projektet är ambitionen att berätta för folk i allmänhet hur enormt seriösa, kunniga, personliga och unika vi är i träningsvärlden med vårt sätt att jobba med musiken.

För det ändamålet har vi nu – efter många omklippningar – producerat en liten 10-minuters dokumentär om projektet. Stilen är en efterapning av Musikministeriet som gick på Svt för några år sedan, en lättsam (förhoppningsvis) beskrivning av ett problem och hur vi försökte lösa det.

Filmen kommer att visas på utbildningarna, men förmodligen också på friskissvettis.se och då i delar. Tio akademiska minuters filmtittning på webben brukar ju anses ställa för höga krav på webbmänniskan. Fast jag tror det där håller på att ändras i takt med att fler och fler intressanta grejer – jag menar grymt seriösa prylar – dyker upp på Internet (TED Talks t ex) och bara på Internet

Nåväl, vi får se.

Har du läst rapporten från jympaturnépremiären i Norrköping, förresten?
http://web.friskissvettis.se

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.