Jag tänker på dem ibland, de som tränar ofta men aldrig tar i nämnvärt. Jag antar att man inte ska lägga sig i. Det är skönt att tänka att folk tar ansvar själva och att människor gör det man tycker är bäst. Punkt.

Men.

Jag var på ett medeljympapass härom dagen (börjar bli en vanlig ingång) och jympade bredvid en ung kvinna som fick mig att tänka på det här med träningskvalitet igen. Vad är det? Är det något man alltid kan se?

Jag undrade varför den här unga deltagaren inte lyfte på häcken i häcklyftet mer än halva vägen. Var det för att hon inte orkade eller för att hon inte visste att den skulle upp högre? Det borde inte ha varit på grund av avsaknad av förmåga. Hon såg tillräckligt stark och rörlig ut för att klara av uppgiften bättre än t ex mig.

Att hon stannade halvvägs upp mot maxläget kunde förstås ha berott på att föregående övningar hade tröttat ut henne på ett totalt sätt, men då körde vi en helt annan muskelgrupp, ju. Hon ville kanske bara inte. Halvvägs var lagom för henne. Halvvägs var lagom kvalitet. Nah, jag är skeptisk.

Egentligen tror jag att en guidning skulle ha gjort skillnad, men det går ju liksom inte. Inte att jag guidar under pågående övning, inte på jympan, inte när jag är en av deltagarna. Inte när jag är man och betydligt äldre. Hur skulle det ha sett ut om jag kravlat över till den unga kvinnan, lagt handen under hennes bak och tryckt på uppåt tills jag var nöjd. Utvisning? Kanske avstängning?

Ledaren körde utav bara h-e så det saknades inte inspiration och förebild att härma. Men något störde uppenbarligen kommunikationen eftersom ledaren och den här unga kvinnan såg väldigt olika ut i rörelseutslaget och intensiteten. Även i konditionsavsnitten saknade studieobjektet explosivitet. Allt var liksom lojt utfört. Fast glad såg hon ut. Glädjekvaliteten var hög.

Så vad göra med dem som inte tar i? Det är skillnad på att vara på ett pass och inte vara tillräckligt stark för att få bra träning och på att vara på ett pass och inte få bra träning för att man inte tar i.

Jag antar att det bara är på de mer instruerade passen vi kan göra något åt de loja. Bara där kan vi få dem att lyfta häcken precis så högt som vi vill. På härma-och-häng-på-passen är det bara att bita i det sura äpplet och le vackert när de säger att ”det där var ju inte så jobbigt.”

Lag Nord: Isabelle Badea, Jympajesus, Lilla Basledaren och Nick Atkinson in action. Fotskadade Maja Sönnerbo vilar under den här fotdödaren. I bakgrunden Lag Syd.

För en vecka sedan var livet stressigt. En bidragande orsak till stressen var Svettisdagarna. Och en bidragande orsak till stress inför Svettisdagarna var Music Battle, denna inspirerande och roliga uppgift som lagts på mig och Johan Thor ifrån Jönköping av jympans utvecklingsansvariga, Nina Queen of Röris Forsberg.

Nu är det över och jag är relativt lugn igen. Tänk vad man laddar och jobbar för en grej som är över på 67 minuter och där man själv medverkar i typ 12 minuter! 12 minuter!

Så här efteråt, när jag fått tänka och smälta, så är jag mycket nöjd. Vi kunde ha haft ett kortare program. Vi kunde haft kortare låtar och hunnit med fler. Vi hade kunnat vara rappare och pratat mindre, men jag är så nöjd med pedagogiken.

Att pedagogiken var så bra tänkte jag inte på förrän efteråt. Och jag tar inte åt mig äran. Den är Nina Forsbergs. Music Battle var helt och hållet hennes idé.

Vad som var så pedagogiskt var att vi som gjorde lösningarna på scenen bara visade upp våra idéer och lämnade över bedömningen till deltagarna. Vi tyckte vi hade en del bra lösningar på musiken, men vi sa inget duktigt om det. Vi bara blottade oss och var beredda på bu eller bä.

Det tycker jag var bra. I bästa fall blev någon inspirerad.

Jag kan inte tänka mig någon bättre pedagogik. Alla vill bli inspirerade. Ingen vill bli tillsagd vad och hur man ska göra. Sådan är jag och jag tror de flesta är som jag. Jag hoppas alla är som jag eller ännu känsligare än jag för att få sanningar skrivna på näsan.

Man måste hitta sin egen sanning bland alla andras som man både ofrivilligt och frivilligt exponeras för hela livet.

Amen.

Från vänster till höger: Lilla basledaren, Jympajesus, Maja Sönnerbo, Maria Laidla Elvingsson, Magnus Sjöbäck, Emelie Svensson, Petra Bovide, Johan Thor, Nick Atkinson och Isabelle Badea.

Låt mig presentera hemliga A. Vem kan hon vara? Jag har ingen aning men jag vet att hon vet hur det känns när det inte är Singing-in-the-rain-feeling. Kanske också hur man hittar tillbaka till feelingen där och då. Enjoy.

PUTTING ON MY SIDEKICK FACE

Det är en av de där dagarna. När du får springa från jobbet för att hinna till passet. När du fastnar i trafiken på vägen till träningsanläggningen. När halsen är igenkorkad av förkylningsvirus men ingen kunnat ställa upp och vikariera. En av dagarna när de snabba stegen in i hallen är snabbare än vanligt, när händerna är hektiska på stereons knappsats, när skivan hoppar i racket och fingrarna fumlar när de skall rätta till den. När det nya passet känns omöjligt att minnas, eller (värre) så mycket sämre än det gamla att det omöjligt kommer att kunna vinna deltagarnas gillande. När den första person du får syn på när du kommer in i hallen är den sista person du hade velat se – din arbetskamrat, din kursare, din instruktörskollega, den där deltagaren du bara inte klarar av. När du stressad hinner bläddra bort hela uppvärmningen innan du kommer in i matchen. När du tappar bort dig halvvägs in i passet och får göra heelkicks en hel lång (och hur lång verkar den inte just då) vers, eftersom det står helt stilla i skallen. När den första missen föder en andra, som föder en tredje. När stressrosorna slår ut på kinderna, och du önskar att du vore någon annanstans.

Det är då jag tar på mig mitt sidekick face. Det är då min rygg blir lite rakare, mina steg lite spänstigare, min hållning lite bärigare. Det är då mina gester blir lite tydligare, mitt kast med huvudet lite stoltare, mitt ansiktsuttryck lite mer engagerat, mitt koreografiminne lite skärptare. Det är då jag gör en armhävning mer än jag egentligen orkar, böjer knäna en centimeter längre ned än jag egentligen kan, lyfter lite, lite mer från golvet än tyngdkraften egentligen medger. Det är då, när jag ser att du funderar på vad du skall göra härnäst, som jag syftar det håll jag vet att du annars brukar gå just här och hoppas att det skall hjälpa (men diskret, jag vill ju inte att det skall se ut som om jag rättar dig). Det är då jag låter min blick en nanosekund försöka fånga din (glasartade) och säga ”KOM HEM. IT’S ALL GOOD.”

Jag tänker att du förmodligen inte ser att jag gör det, men jag gör det ändå.