Om Friskis&Svettis viktigaste värdering handlar om delägande (se förra inlägget), d v s att alla funkisar känner att Friskis&Svettis är deras och att det därför är deras ansvar att uppfylla vår verksamhetsidé, jobba i enlighet med ändamålen och sträva mot visionen, då finns det också en självklar fortsättning: Delägandet bör inkludera medlemmar och potentiella medlemmar.

Delägande är att inse att man äger frågan. Som funkis i Friskis&Svettis äger jag Friskis&Svettis frågor, och som medlem eller icke-medlem äger jag frågan om mitt eget välbefinnande. Alltså måste vi som levererar det Friskis&Svettis står för, också lita på att dem vi vänder oss mot, d v s alla, kan ta ansvar för sig själva. Ingen kan ta ansvar för någon annan vuxens val. Vi gör allt vi kan för att påverka och få med oss människor, men vi kan inte tvinga någon att mot sin vilja engagera sig ens i sina egna ansvarsfrågor.

Det är därför vi alltid pratat om att vi inte gillar pekpinnar. I stället har vi sagt att vi erbjuder träning som en god vana, att vi tror på träning som ett bidrag till hälsa och välbefinnande och att vi inte lägger oss i vad folk gör utanför träningen. Vi moraliserar inte. Vi tror på inspirationens kraft.

Att vi anser att människor kan ta ansvar för sitt välbefinnande är alltså en spegling av idén om delägande för oss funkisar. Vi tror på våra egna personligheter, krafter och förmågor; då måste vi ju tro på andras också.

Ägandet kan även få en annan etikett: engagemang. Vi funkisar engagerar oss för att sprida Friskis&Svettis värderingar om träning och välbefinnande, medlemmen engagerar sig i sitt eget välbefinnande. När som helst kan medlemmen komma över till funkis-sidan och göra både och (om man klarar uttagningen).

Jag vet inte hur den näst viktigaste värderingen ska uttryckas just i denna skrivande stund, men i vita boken är den formulerad på det här viset: ”Människor kan ta ansvar för sin hälsa.” Och så förklaras detta med motståndet mot pekpinnar, idén om en god vana och att vi för övrigt inte har några synpunkter.

Konsekvensen av vår näst viktigaste värdering blir att vi agerar som involverande och inspirerande medmänniskor i stället för avskräckande moralpredikanter. Vi hanterar livet tillsammans: funkisar, medlemmar och potentiella medlemmar. Vi ser kanske ut som ett kollektiv, men vi är individer.

Amen.

Kaffebönor köper jag på Johan & Nyströms konceptbutik på samma gata där jag bor. I butiken, som förmodligen också är stans bästa coffee shop, jobbar trevlige runningledaren John Dester. När jag köpte kaffe av honom härom dagen berättade han att han läst högt ur Jympajesus blogg om Friskis&Svettis tre personligheter för sin flickvän, varpå hon tagit upp frågan om den fjärde personligheten: den vi vill vara.

Det var ju en lysande kommentar!

Den fjärde personligheten är så klart vad den här diskursen om Friskis&Svettis olika personligheter borde landa i. Det är den viktigaste frågan vi kan ställa oss: Vem vill vi vara?

Under året mellan årsstämman 2015 och 2016 genomförde F&S Riks ett antal tankesmedjor kring just den frågan. Tolkningen verkar vara att vi vill ha kvar samma mål som de beskrivs i stadgarna och samma inkörda verksamhetsidé, men att man vill pröva vision och värderingar.

Så hur påverkar den ambitionen beskrivningen av den fjärde personligheten, den vi vill vara?

Den fjärde personligheten – den vi vill vara – byggs upp av alla tankegodsets enheter – målbeskrivning, verksamhetsidé, värderingar och vision -men jag skulle vilja påstå att värderingarna är den tyngsta personlighetsdanande enheten. När vi beskriver våra värderingar måste innerligheten i det vi tror på komma fram med full kraft. Värderingarna ska inspirera oss att agera på ett så tydligt F&S-sätt att vi blir den vi vill vara. Och att det märks utifrån också.

Egentligen måste allt  vårt tankegods hänga ihop i en logisk följd där människans tre förmågor – att tänka, att känna och att vilja – får inspiration. Vi måste förklara rationellt vad vi vill åstadkomma, vi måste bygga starka och positiva känslor för det vi gör och vi måste låta människors viljor blomma och bli till kreativa handlingar.

Den analyserande läsaren har kanske redan tänkt att det finns två sidor av Friskis&Svettis tankegods: den egocentriska och den som handlar om att förändra samhället och förbättra världen. Båda sidorna måste tas om hand. Jag som person måste få utvecklas, testa mina idéer och känna tillit, men jag vill gärna vara med om att bygga den stora katedralen tillsammans också.

På det sätt vi nu – efter året av tankesmedjor – beskriver vårt VAD, vårt VARFÖR och vårt HUR kommer alltså att lägga grunden för den fjärde, önskade personligheten. Just nu är Riks förslag ute på remiss i föreningarna.

Jympajesus har givetvis läst remissen. Och han tror inte sista ordet är sagt.

Amen.

Jag har inga problem med självkänslan.

För nytillkomna läsare: Jag har i två tidigare inlägg skrivit om Friskis&Svettis tre personligheter:
1 den vi tror att vi har
2 den vi faktiskt har
3 den som andra uppfattar.

Dessa tre personligheter skiljer sig alltså åt. Detsamma gäller oss människor. Vi tror att vi är på ett visst sätt, vi har en sann personlighet och vi upplevs utifrån på ett tredje sätt.

Jag tänker att det där är lite olyckligt. Privat kan jag tänka mig att spela lite coolare än jag faktiskt är – jag kan behöva skydda mitt fragila inre ibland – men som organisation tror jag det vore bra om vi fick ihop de tre bilderna av oss själva till en.

Som organisation kan vi t ex inte spela coola. Vi måste vara det på riktigt. Vad vi nu menar med coola. Men det är bara ett exempel. Ett annat exempel skulle kunna vara att vi upplevs som moralister. Det vill vi inte framstå som.

Så hur får vi ihop vår organisations tre personligheter till en enda? Är det just organisationen som sätter käppar i hjulet för en symbios? Är det att vi som organisation inte förstår den idé vi har tagit som vårt uppdrag att förvalta och utveckla?

Jag menar: Kan det vara så att idén om Friskis&Svettis skiljer sig från det vi i organisationen gör med den? Är det så att idén har en stark personlighet, men vi misstolkar den, litar inte på den och förvanskar den? Vi är som töntiga föräldrar som inte litar på barnet vi fått gåvan att vara ett stöd för på väg ut i livet? I stället fuckar vi upp barnets potential genom att pusha i riktningar som inte är relevanta för barnets sanna jag.

Ska jag bli ännu mer metaforisk? Nä, tror inte det. Det är här inget flum. Det är ren pragmatism: Ska Friskis&Svettis idé klara sig därute, vinna förtroende och få kärlek, då måste den få vara sig själv. Då måste vi som organisation leva den.

Men först måste vi förstå den.

I dag finns förståelse-materialet samlat i vita boken, betitlad 12. Nu har Riks genomfört ett år med tankesmedjor som så småningom ska mynna ut i en ny förståelse. Arbetet pågår för fullt. Kanske kommer det något starkt och bra ur denna ansträngning. Vi måste vi jobba med tankarna om vilka vi är. Hårt!

Det är ungefär som att träna; det blir inga resultat om man inte anstränger sig upp till en nivå där det tar emot ordentligt.

Arbetet består i att förstå, gilla och internalisera (införliva tankar och vilja att agera därefter i den egna personen) följande:
• verksamhetsidén (vårt löfte till människorna)
• visionen (den som får oss att förstå vår yttersta, ideella strävan)
• uppdraget (som det är beskrivet i föreningens stadgar, men också föreningens uppdrag till just mig)
• värderingarna (ställningstaganden som avgör hur vi agerar i alla situationer).

Utöver detta tror jag på ett CREDO, ett motto, en sak att kämpa för som sammanfattar alla filosofiformuleringarna i några enkla slagord alla kan förstå direkt.

Amen.

Tre personligheter blir en

Välkommen tillbaka till resonemanget om Friskis&Svettis personlighet, som alltså är tredelad enligt detta synsätt:
1 Den personlighet vi själva tror att vi har.
2 Den vi faktiskt har.
3 Den som andra upplever.

I del 1 publicerade jag tre bilder som jag halvt på skoj, halvt på allvar kopplade till de tre personlighetskategorierna. Här är början på en lite mer seriös analys av vår personlighet, eller om vi talar konsultsvenska: vårt varumärke.

1 Den vi tror att vi är

Som jag känner mig när jag går in i mitten på jympagolvet

Jag tror att det är nödvändigt att vi känner oss ganska så balla som funkisar i Friskis&Svettis. Jag tror att det är en stark drivkraft till att vi är med. Engagemanget ger oss en del i bygget av vår positiva självbild: vi är med och bidrar till något större och bra. Med stolthet berättar vi gärna om vårt engagemang i diverse sociala sammanhang, kanske på en middag med nya bekantskaper, kanske på vår CV och definitivt på dejten! Och i och med att varumärket är så stort, känt och gillat, kan vi med fog känna oss rätt så coola.

2 Den vi är

Starka, kärleksfulla, mjuka men lite långsamma och med svajigt självförtroende

Vi har möjligheter att göra skillnad för människor och därmed samhälle. Vi är stora och åtnjuter respekt för vårt kunnande; människor lyssnar på oss när vi lägger oss i debatten. Samtidigt är vi lite för oroliga för att vi är tillräckligt bra och originella. Vi bevakar omvärlden, och det är bra, men vi är lite för rädda att komma på efterkälken om vi inte gör som andra träningsentreprenörer. Vi tampas med vårt pris och vårt erbjudande men jag tror vi borde resa oss (bilden), tryggt använda vår personlighet och gå lite fortare framåt på vår egen väg.

3 Den andra tror att vi är

Folkliga på gott och ont

Det är absolut inget fel i att vara folkliga, men där ligger också en fara: folkligt som i Ullared, vill vi inte vara. Men kanske som Ikea, Tv4 och Ica för att nämna några som är framåt, moderna och undviker att hamna i töntighetsfacket. Det ligger t ex en styrka i att vara så jäkla svenska som vi är. Vi har en chans, som vi nu verkar ta, att integrera nya svenskar och bygga one big happy multifamily i stället för att bära stämpeln ”svenniga”. Det där med armkrok kan vara lite mysigt, också.

Del 3 bör väl handla om hur vi får ihop våra tre personligheter, eller hur? Så att den coolhet vi tycker att vi har, förstärks av våra sanna personlighetsdrag samt att det också blir så vi upplevs. Yes, let’s do it! Men vi måste gå djupare.

Amen.

Den bästa kommunikationen från Friskis&Svettis ut till massorna finns på Facebook. Den görs av tre kategorier kommunikatörer, dels den anställde på Friskis&Svettis, dels ledare som vill berätta om sina pass, dels den lycklige medlemmen. Alla förenas av den relativa spontaniteten. Budskapen är inte genomtänkta och sönderanalyserade och därför läcker de en massa känslor: kärlek, glädje, berättarlust, stolthet, engagemang. Känslorna smyger sig in i information om en schemaändring, märks i lusten att leda och i viljan att tacka för en härlig upplevelse.

De här budskapen är oftast inga under av smarthet, men de känns. De berör och attraherar eller stöter bort, precis som ärlig kommunikation måste fungera om den ska göra något slags jobb. Och det vill vi väl att den ska göra?

Just nu är vi stolta över hur Friskispressens Mattias Wising, tog ställning i en känsloladdad chefredaktörsspalt och fick både viral och traditionell spridning i medierna. Han spred vår värdering om att vi välkomnar alla och visade att vi även – likt flera F&S-föreningar – går till handling i olika integrationsansträngningar för att verkligen leva som vi lär.

Det som berör, når fram.

Så varför har vi beröringsskräck när vi satsar pengar på reklam? Varför kommer det bara ut ljumma budskap som inte engagerar just då? Varför vill vi inte engagera på riktigt när vi har hundratusentals visningar på betald annonsplats?

Vi som gillar att beröra och komma innanför skinnet på folk. Vi som skiljer ut oss på träningsmarknaden genom att drivas av en träningsfilosofi och värderingar som betonar andra saker än styrka, kondition och rörlighet, sådant som syftar till att utveckla hela människan och göra oss själsligt starkare i vardagslivet, tryggare i oss själva, inkluderande och så harmoniska livsnjutare det bara går.

Håll med om att det är en intressant fråga.

Friskispressens genomslagsfolder från Riks Årsstämma i Trollhättan.

PS
Som copywriter och creative director härjar jag runt även här på Facebook.
Och på hemsidan.

Friskis&Svettis är en idé om träning. En annan idé vi hört mycket om, är idén om kärleken. Den har vi människor ägnat en massa tankar och ord åt i alla tider.

Vi har försökt beskriva kärleken.  Vi har bibelns Höga visa, vi har Romeo och Julia, feelgood-rullen Notting Hill och miljoner andra konstverk. Vi slutar inte att fascineras av historier om kärlek och vi slutar inte att försöka leva i kärlek. Men hur går det för oss? Är det inte de kärleksfulla handlingarna vi behöver mest, inte ännu en dikt (som skulle kunna skrivas av en begåvad skitstövel)?

Just nu är Friskis&Svettis egen Höga visa den s k Vita boken, men även den svarta och naturligtvis Friskis&Svettis Motionsbok från 1983 och flera andra dokument som producerats genom åren, till exempel Johan Holmsäters ursprungliga anteckningar om Friskis&Svettis idé, mission och vision.

Idén om Friskis&Svettis är beskriven igen och igen. Precis som idén om kärleken.

Och igen och igen försöker vi förverkliga vår idé i handling. Men det känns som om vi har kommit till en platå. Vi försöker och försöker, men kommer inte vidare. Vi testar olika nya pass och de känns nödvändiga och roliga, men det är ändå något som saknas.

Det saknas inte utmaningar att ta sig an. Vi har just nu en stor mängd asylsökande, kan vi göra något där? Vi har fortfarande två tredjedelar (vissa säger mer) av befolkningen som rör sig alldeles för lite för kroppens och knoppens välbefinnande. Vi har allt fler äldre äldre som kan leva roligare och starkare med social samvaro i kombination med träning.

År det då läge att lägga energi på att ifrågasätta det tankegods som ältats i snart 40 år?

Jag vill i stället utveckla oss genom nya handlingar som bottnar i de gamla tankarna. När vi mest pratar om idén, utan att handla, står idén mest i vägen för oss. Vi kommer inte loss och gör nya bra saker. Jag tänker att det borde vara mer smedja, än ifrågasättande tankar.

Med den inställningen gick jag till tankesmedjan (initierad av Riks och genomförd på ganska många ställen i F&S-landet) i min hemmaförening Friskis&Svettis Stockholm. Jag gick även till sammanfattningen av alla tankesmedjor på Svettisdagarna.

Nu efteråt, håller jag fast vid tanken på att handling är bättre än ifrågasättande just nu, men tänker också att överlämningen av vår värdefulla idé från de grå uvarna till dem som fortfarande är så underbart släta i hyn, måste ske på något smart sätt.

Jag tänker att vi som varit med länge, funderat mycket och handlat i tron att vi förverkligar idén lämnar över alltihop som en gåva. Varsågod! Det här är idén. Det här har vi gjort. Så här tänkte vi. Förverkliga nu idén på ert sätt.

Jag tänker att tankesmedjorna borde handlat mer om ett överlämnande av värdegrunden. Som när Svarta Boken var ny och Riks genomförde en workshop i alla föreningar med budskapet: Det här är Friskis&Svettis. Vill du vara med? I så fall har du alla chanser att förverkliga Svarta Bokens innehåll med din energi och personlighet. I handling. Nu.

Det är möjligen ett sammanträffande, men det var under de tio åren efter Svarta boken-turnén som medlemsantalet ökade med över 100 procent. Kanske var det något magiskt som hade med lyskraft och självförtroende att göra. Folk häpnade, kände lycka, blev provocerade och några hatade (få) och några älskade (många) Friskis&Svettis ännu mer.

De nya tankesmedjornas buzzword har varit att vi ”provtrycker” vår idé, värderingar och vision. Sen ska det minsann bli en strategi. Då står vi inför samma fråga igen: Hur lever vi värderingarna? Vad gör vi? Och för att citera Vita Boken Hur gör du?

Nu kan vi ju till exempel ge oss f-n på att vi ska underlätta integrationen mellan  nya och äldre svenskar, och vi kan göra något stort för alla som är äldre än gamla. Det är bara två idéer. Och jag vet att det också jobbas i den riktningen i flera föreningar.Jag är säker på att vi på smedjorna är kapabla att producera mycket mer än den nya Höga Visan om Friskis&Svettis. Actions speak louder than words.

Första konkreta uttrycket för Friskis&Svettis idé var jympan. Vilka är de nya uttrycken?

Kärlek blir till i handlingarna, likadant med vår idé om träning.

Amen

Tankesmedja från 1900-talet

Alla lyckade satsningar som vänder sig till människor bjuder på något som förhöjer livskänslan hos besökarna. Man är med om något större än den vanliga trallen. Visst kan vi uppskatta det vardagliga och vanliga också, men inte när vi betalar och förväntar oss få valuta för vårt engagemang.

Det gäller restauranger, muséer, butiker, kaféer, gallerier, klubbar och så klart, träningsanläggningar. Vad får jag för att jag satsar pengar, tid, förhoppningar och vilja på det här etablissemanget? Får jag tillräckligt för att komma tillbaka? För jag tillräckligt för att rekommendera det till mina vänner? Får jag tillräckligt för att älska det?

När jag diskuterar det här frågorna i Friskis&Svettis hamnar vi lätt i det som är lättast att greppa: produkterna, städningen, schemat, nyheterna, fysisk tillgänglighet och design.

Allt det där har betydelse. Allt det där måste hela tiden utvecklas och förnyas, men det är faktiskt bara hygienfenomen. Människor förväntar sig att grunderbjudandet är på plats, att allt det materiella funkar. De här ingredienserna i ett erbjudande kan visst höja känslan av att man gjort ett bra val, men de är också lätt kopierbara.

Friskis&Svettis immateriella delar av erbjudandet är inte lika enkla att kopiera. De har vi övat på i 37 år och de sätter sig – om vi är medvetna om att vi har något unikt att erbjuda – i vår kultur.

Det är som med allt man övar på medvetet: man blir bättre och bättre. Efter många timmar har man övat upp en skicklighet som inte låter sig analyseras helt lätt. En violinist har fått ett personligt spelsätt, en målare ett oefterhärmeligt penseldrag, en arkitekt en osvikbar känsla för ljus och en ledare på Friskis&Svettis ett sätt att hantera människor som gör att de blir superlojala deltagare med just den känsla av förhöjd upplevelse som skiljer det alldagliga från något verkligt attraktivt.

Friskis&Svettis speciella erbjudande började i tanken för cirka 40 år sedan. Tanken blev mödosamt till ord. Orden blev kropp och handlingar.

Och på den vägen är vi. Orden – verksamhetsidé, värderingar, mål och vision – är just bara ord. Med orden försöker vi hela tiden fånga idén om Friskis&Svettis. Varje dag ska vi sen omsätta det alltid otillräckliga skrivna språket till handlingar.

Det är inte lätt, men värt besväret, för vi har något ingen annan har bland träningsleverantörerna. Tänk på engelska så kommer det att fungera: We must elevate the experience!

”Its all about the same thing, you must elevate the experience.” Ian Schrager i Varvet International 2015. Shrager öppnade Studio 54 tillsammans med Steve Rubell 1977. Numera är han verksam i hotellbranschen.

Jag skrev både svarta och vita boken. Jag antar att det är därför som jag ibland hamnar i diskussioner om mängden värderingar. ”De är för många”, säger man ibland.

Med det är ju inte mitt fel. Jag kan inte rå för vad Friskis&Svettis är och vad Friskis&Svettis står för. Allt det där är som det är. Det blev så från början och sen dess har vi jobbat vidare med dem vi är i 37 år. Så det är fortfarande bara som det är.

Tänk på dig själv. Hur många värderingar har du? Tre?

Att ha många värderingar är en styrka. Då vet man vad man tycker och hur man vill handla i olika livssituationer. Värderingarna är en kompass i livet.

Utan kompass, då blir det problem.

Och därmed är vi tillbaks till Friskis&Svettis utmaningar. Vi har en kompass. Men vi är ännu inte tillräckligt bra på att använda vår högkvalitativa kompass ihop med en uppdaterad karta.

Det problemet har inget med antalet värderingar att göra. Det är en lednings- och en organisationsfråga.

Ledningarna i Friskis&Svettis måste jobba i en riktning som hjälper oss som träffar medlemmar att leva ut de många värderingarna. Det är när detta underbara sker som det unika med Friskis&Svettis märks och betyder något mer än ord.

Därför måste värderingarna ältas, det ideella engagemanget gödas, föreningsdemokratin bli mindre byråkratisk och fördelarna med medlemsskap i Friskis&Svettis tydliggöras.

Det där sista hjälper jag gärna till med att kommunicera, men det viktigaste – ledningsarbetet d v s att lägga kompassen på kartan och tillsammans med oss som är fotfolket kuta åt samma håll i en stor personlig klunga – det tycker jag ledningarna ska ägna sig åt. Den utmaningen borde räcka.

Så heja alla vc:ar och styrelseledamöter som inte går vilse i jag-vet-bäst-skogen, business-träsket eller interna politiksnåren. Jogga lugnt vidare tillsammans med oss funkisar för att leva ut och förverkliga Friskis&Svettis värderingar, mål och vision.

Amen!

Ett uppslag ur 12, också känd som vita boken.

Jag fick en fråga: Kan vi säga kunder?

Friskis&Svettis är en ideell idrottsförening. Alltså har vi medlemmar. Vi kan vara kunder, men vi kan inte ha kunder. Jag är glad och stolt över att min hemmaförening tydligt har slagit in på medlemslinjen.

Jag förstår dock att ordvalet inte är helt självklart. Men man måste skilja på den attityd man ibland måste visa mot medlemmen, och språkbruket.

Min gode vän Jonas Kihlman, ordförande i Friskis&Svettis Höganäs, och jag har diskuterat frågan förut. Jonas hävdar att vi är en förening som faktiskt kan se på våra medlemmar både som kunder och medlemmar. Fast kundordet handlar i hans resonemang mer om ett tänkesätt i bemötandet och i viljan att göra människor som tränar med oss nöjda med sin investering i ett träningskort. Så långt kan jag sträcka mig, till att vårda medlemmen som om de vore en kommersiell kund och använda det synsättet. Men inte till språket.

Språket bestämmer tanken och använder vi ”kund” som beskrivning av våra medlemmar leder det tanken bort från en viktig del av vår identitet, nämligen att vi faktiskt är en förening som består av medlemmar som kan engagera sig och påverka utvecklingen både hos föreningen och sig själva. En annan viktig del av vår kärna är ju tanken på att vi med vår träning och övrigt föreningsliv ska stödja människors fysiska och själsliga utveckling. Det låter inte lika övertygande altruistiskt med ett kund-synsätt.

Och det är ju så jäkla fint med våra höga och snälla ambitioner!

Jag tror de fina aspekterna av att vara Friskis&Svettis ständigt hotas av krav – även de inbillade – på rationalitet och affärsmässighet. Jag tror det kommersiella språket hotar det som är unikt med Friskis&Svettis och vår utveckling mot att bli ännu bättre och ännu mer älskade av medlemmarna och omvärlden.

Håll fast vid medlemssnacket! Där har vi framtiden för oss.

Amen.

Heter det medlemsvård dårå, eller vad?