Det är nästan omöjligt att se skillnaden mellan ett folktomt Friskis&Svettis och t ex en Sats-anläggning utan människor. Jag menar nu inte att diskutera skiftande kvalitet på lokaler och utrustning, utan försöker frammana bilder av två likvärdiga träningsställen med tanke på yta, design, stänger, vikter och maskinpark. När vi fyller ställena med medlemmar och kunder kan vi möjligen, om vi sitter och insuper atmosfär och beteenden, uppfatta subtila skillnader, men jag är inte så säker på det.

Jag påstår att skillnaderna är på ett helt annat plan än det direkt synliga. Skillnaderna finns i våra huvuden, hur vi tänker, vilken attityd vi har, vilken slags filosofi och människosyn vi bekänner oss till.

Det börjat låta flummigt, men det är det inte. Jag tycker det är enkelt. Ser vi på oss själva som objekt eller subjekt? Det vill säga: håller vi på att forma och stärka kroppar eller möjliggör vi något för oss själva, kanske ett gladare liv, ett äventyrligare liv, ett liv där vi vill och orkar uppleva saker, ett liv där vi är mer intresserade av relationer än att ta 100 i bänkpress eller springa ett marathon på en viss tid.

Jag tycker att det är den grundläggande filosofiska skillnaden mellan Friskis&Svettis och många andra aktörer i träningsvärlden. Många andra hjälper människor att prestera utan en tanke på varför. Många andra hjälper människor att arbeta på sina kroppar som objekt, för att forma dem till avbilder av grekiska gudar eller photoshoppade kändisar eller för att kropparna ska prestera i stora kraftprov.

Vi ger människor möjligheter att utvecklas som subjekt, som självständigt tänkande människor intresserade av sitt inre liv, välbefinnande, balans och goda relationer.

(Texten är inspirerad av Johan Holmsäters ursprungliga F&S-idéer som bl a handlar om att se sig själv som ett subjekt, inte objekt. Johan till vänster, Jympajesus till höger.)

Bakgrunden till den här mailväxlingen om eldsjälar är min känsla av att eldsjälarna får mindre utrymme i Friskis&Svettis, tjänstemännen mer. Jag kan ha fel men ville i alla fall undersöka saken. Ett led i den undersökningen blev att fråga en eldsjäl i en förening med relativt få avlönade. Det blev Rebecca Rappner i Trelleborg. Vi känner varandra endast genom bloggen. Här är tredje dagens utbyte av tankar.

Eldsjälsbrev 3

Hej Rebecca,

Tack för ännu ett engagerat svar! Du beskriver en eldsjälsexistens som verkar tärande. Det kanske är därför det kallas eldsjäl, för att man så lätt brinner upp. Eller ”lätt” förresten, mycket tjafs är väl egentligen onödigt? Orsaken till att vi eldsjälar inte alltid är glada över en fungerande organisation är att vi är människor. Människor har så många grejer packade i ryggsäcken: bekräftelsebehov, identitetsförvirring, hävdelsebegär, skadat självförtroende och vacklande självbild. Och så ska vi ändå jobba hårt tillsammans och vara snälla mot varandra. Vad ska leda oss rätt?

Har Friskis&Svettis eldsjäl en särskild kärlek till Friskis&Svettis värderingar, nästan så hen upplevs som jobbig?

Med värme
Jympajesus

Svar på brev nr 3

Hej JJ,

För mig är det självklart att följa Friskis värderingar, de är själva fundamentet. Det går alltid att välja en värdering och känna in, funkar det för mig, kan jag ställa upp på detta, om inte gå ur föreningen utan att passera gå. Så tänker jag. Och om resten av min förening gjorde det skulle det ideella klimatet vara mycket bättre.

Men vi är inte där. Vi delar inte Friskis värderingar, vi har en tydlig glidning från värderingarna. Allt från klädkod till passupplägg. Inte bra, eldsjälarna blir då jobbiga, tjatar om vikten att följa värderingarna och dokumentation från Riks.

I den bästa av världar består den ideella föreningen av eldsjälar, alla driver mot samma mål med samma ambition. Utan eldsjälar drivs föreningen som ett företag, prestationsbaserade belöningar, ersättning för förlorad fritid. Det fungerar inte i en ideell förening.

Att driva en förening utan eldsjälar, kanske går, med rätt styrning, men någonstans i organisationen finns det nog någon eldsjäl som ligger och pyr, som väntar på att få elda igång.

Rebecca

Jag läser på Facebooksidan Friskis&Svettis Community om Friskis&Svettis Stockholm Community. På sistnämnda mötesplats har det blivit dålig stämning och många har slutat skriva. Tydligen beror degenerationen på en enda person. Eller ska man säga på communityns oförmåga att hantera en enda person.

Det är fascinerande, tycker jag.

Vad är det som gör att så många musketörer för Friskis&Svettis (och en anbefalld samtalston) inte fixar att hantera en enda rebell? En morsa/farsa/admin/moderator hade förstås varit bra. Som ett slags familjeterapeut. Men varför kan inte kontroverserna klaras ut ändå? Det var ju i princip alla mot en.

Denne ende person må vara envis. Denne ende person må ha en samtalston som inte gillas. Denne ende person må vara hur kritisk till Friskis&Svettis som helst. Denne ende person må ha fel. Men ändå. Att inte en community fixar en upprorssjäl, det är märkligt.

Är vi för flata i Friskis&Svettis? Är vi för inriktade på samförstånd? Är vi för dåliga på att säga vad vi tycker utan att blanda ihop person och sak? Har vi för lite humor?

Något är mysko och jag undrar om det är ett s k systemfel.

”Something is rotten in the state of Denmark.” Uttalat av Marcellus i första akten av Hamlet. (Fick slå upp det där.)

Är det något, ska vi säga ”oroväckande mjukt”, in the state of Friskis&Svettis? Varför kan vi inte utan påhopp och sura miner (som syns i text på webb) bara diskutera en fråga? Beats me.

Jympajesus fick en klurig fråga. Så här löd den:

”Som jag förstår får man inte några hörselskador även om örat lyser rött hela passet. Men syftet med örat måste väl ändå vara att signalera om det är för högt? Om rött = Ok. Hur skall man då veta om det är för högt/starkt?”

Jympajesus svarar:
Du antar att ”för högt” är lika med rött öra och betyder ”risk för hörselskada”. Så kan man tänka. Men om inte det förhållandet finns, vad är då för högt? Och varför är det då för högt? Exempel: ”Jag vet att det inte är farligt, men jag tycker inte om volymnivån.”Eller ”Jag vet att det är farligt, men jag tycker om hög musik.”

Det är skillnad på decibelnivå och känsla.

Tycka kan man göra utan mätinstrument. Man kan t ex tycka att 18 grader i vattnet är för kallt för att bada, eller inte. Men har man ingen termometer, vad tycker man då? Då måste man lita på sina sinnen. Det tycker jag är bra.

Om man ändrar definitionen av ”för högt” till ”jag tycker att det är för högt”. Och om man tror på sig själv, då behövs inget öra.

På örat är rött bara rött. Vi vet när rött börjar men vi ser inte hur rött örat lyser. Örat lyser inte mer rött om ljudnivån skulle vara 125 decibel, snarare än 90. Vi kan alltså bara använda örat som riktmärke när det blinkar rött och då finns ingen risk för hörselskador, enligt tillverkare och Friskis&Svettis. Så hur ska man veta när det blir farligt?

Litar man på mätverktyget och nöjer sig med att följa tillverkarens och Friskis&Svettis instruktioner så blir det aldrig för högt och farligt. Det får blinka, men inte lysa rött konstant (även om det är en bråkdels decibel över blinkning). Lyser det konstant rött ska ledaren sänka.

Så hur är det i verkligheten på våra träningsgolv? Jag ser det här:

• Medlemmar tycker att det är för högt, trots att mätinstrumentet säger att det är ok.

• Medlemmar tycker att det är ok, trots att mätinstrumentet säger att det inte är det.

• Ledare lyssnar på medlemmar och sänker volymen oavsett mätinstrumentet.

• Ledare lyssnar på medlemmar som påpekar att mätinstrumentet säger ”inte ok”.

• Ledare talar om för önskande medlemmar att mätinstrumentet säger ”ok”.

• Ledare lyssnar på medlemmar och låtsas sänka volymen.

• Ledare lyssnar på medlemmar och sänker obetydligt.

• Ledare lyssnar på medlemmar men sänker inte oavsett mätinstruments indikation.

Jympajesus slutsats:
Människor har olika öron, olika musiksmak och olika – vad ska jag kalla det – temperament. Bäst blir det enligt mig om ledaren får ta ansvar för att synka heterogeniteten i gruppen efter bästa förmåga. Viktigast då är ledarens egna öron, smak och temperament. När ledaren får använda sin egen personlighet fullt ut blir passet som bäst och drar till sig de människor som gillar att vara där.

Ledaren har öron, tar ansvar och gör passet. Deltagaren har öron, tar ansvar och bidrar till passet. Öronen tar bort både ledarnas och deltagarnas fokus på att använda sina egna öron och ta ansvar.

Du bestämmer om det är för högt eller inte för dig. Öronen kan monteras ned.

Amen.

PS Välkommen med ny klurig fråga