Läser en bok där det står att man behöver ha samma syn på historien för att verkligen hålla ihop. Delar man även stoltheten för den historien blir banden starkare. Det är därför som nationerna i EU håller ihop inbördes var för sig, men inte EU så särskilt bra. Ta östländerna, deras historia stämmer illa med t ex Frankrikes. Men internt känner man stolthet på varsitt håll över hur nationen utvecklats genom alla åren. Även skiten delar man.

Tanken på hur viktigt det är att dela historien och tillsammans skriva under på vad som hänt kan överföras till andra områden i livet. Ta ett sprucket äktenskap, där delar man sällan synen på vad som hänt, vilket gör äktenskap till ett svagt varumärke för de skilda personerna. Synen på historien är splittrad. Det går inte att formulera en sjyst tagline som sammanfattar åren tillsammans.

Som alltid när jag läser djupa saker tänker jag också på Friskis&Svettis. Delar vi historien? Har vi samma syn på vad som hänt under 40 års existens?

Jag tror faktiskt inte det.

Jag märker det t ex inför jubileumsåret 2018. Inte för att vi m-å-s-t-e göra en grej av 40:e året, men om jag frågar vem som fyller år får jag olika svar. Flera jag har pratat med säger att det egentligen är Friskis&Svettis Stockholm som kan fira 40 år.

Vilket jag tycker är helt fel. Och ett tecken på att vi inte delar den stolta historien.

Självklart är det varumärket Friskis&Svettis som fyller 40.

Om du tänker på nationerna i Europa ser jag analogin; föreningarna motsvaras av de enskilda och protektionistiska staterna, varumärket Friskis&Svettis motsvaras av ett EU som man har svårt att känna lika mycket för.

Det största och mest splittrande fenomenet i Friskis&Svettis är Johan Holmsäter. Vem är han för dig? Vad hände 1984 – 1985 när JH och F&S gick skilda vägar? Vad hände för 8 år sedan när Holmsäter och Friskis&Svettis till slut ingick en förlikning efter en flera år lång konflikt? Hur ser du på Holmsäter nu när vi fyller 40?

Vissa saker måste man släppa och gå vidare, säger vi ofta till varandra när vi riskerar fastna i det som varit. Jag tror det stämmer. Frågan är om vår historia är en sådan sak, eller om vi ska försöka skriva den på ett sätt vi kan enas om och fira 50 år tillsammans som ett varumärke.

Jag tror det vore bra.

Amen.

Här i Friskis&Svettis Stockholm vill man skapa en enhetlig design i lokalerna. Det tycker jag är bra. Jag tycker alla föreningar borde försöka hålla sig till samma designidéer.

Men det finns också en fara med den likriktande tanken, för tänk om det inte är så bra tänkt.

Just nu har Friskis&Svettis Kungsholmens stora sal blivit grå och vit. Det är – om du frågar mig – grymt sobert och snyggt. Men som jag hävdade när loggan diskuterades tidigare:
Varumärkesfrågor kan inte avgöras utifrån om man tycker att det är snyggt eller inte. Den stora frågan är om det stärker varumärket.

Så det är frågan jag ställer mig själv när jag ser den nya grå väggen med vit logga på Friskis&Svettis Kungsholmen. Jag tittar in i lokalen på Hornstull och tänker bort den röda färgen. Jag ser mig omkring i City-lokalen och fantiserar om grått och vitt.

Jag testar tanken att bara för att vi alltid varit rödvita, kanske vi inte behöver vara det i dag. Kan vi välja vilka färger som helst kanske, eftersom loggan är så välkänd? Är i så fall grå den bästa färgen just nu?

Mest i privata diskussioner har jag länge drivit tesen att just jympalokaler bör ha en utformning som stödjer jympans karaktär. Jag har hävdat att en grå och fyrkantig låda med lågt i tak, försvårar för ledaren att uttrycka jympans själ. I stället borde lokalen ha inslag av oregelbundenhet och konstnärlighet. Och färger. Samt så klart en grym ljudanläggning.

Jag ser bilder från Friskis&Svettis Jönköping. Stora hallen var det sista jag bidrog till medan jag var verksamhetsledare i Jkpg. Jag påminns om att det var åt det mjukare hållet vi försökte gå. Det var 1994. En oregelbundet böljande träpanel följer ena långväggen. Färgerna är gula och gröna. Fortfarande.

Ett av argumenten för den grå färgen är att vi kommer att kontrastera fint i våra röda ledarkläder. Jag väger det mot det faktum att många av oss nu leder i grå byxor och grå-vit överdel.

Ett annat argument är att människorna står för färgen. Och det låter ju fint. Svårt att säga emot är det också, men lite tomt, eftersom det borde gälla i alla miljöer. Gissar att det inte handlar om bleka svenskar eller deras svarta träningskläder, utan mer om att låta det inre, färgstarka ljuset stråla.

Kanske funkar det grå och vita oavsett argument för och emot. Kanske stärker det varumärket. Kanske gör det oss gott att bryta mot 40 års fixering vid rödvitt. Kanske kan vi skita totalt i rationella diskussioner och gå på magkänslan. Frågan ligger kanske på ett irrationellt plan. Kanske uppdaterar det grå-vita färgvalet Friskis&Svettis till en nödvändig, samtida estetisk upplevelse.

Eller är den nya färgsättningen ett tecken på att vi blir ett allt mer färglöst och opersonligt gym? Vad är interna myter och tabun och vad är ovärderliga värden?

Vad tänker du?

Amen.

Avslöjad myt? Brutet tabu?

Man blir lite van vid att folk på jympan ser glada och lite galna ut under passet. Med galna menar jag när uttrycket i ansiktet och hela kroppsspråket signalerar ”jag är med dig och jag ger järnet och jag skiter just nu i allt annat”.

Får man se det någon annanstans än på jympan?

Jag går på andra gruppträningspass – cirkelfys, cirkelgym, skivstång, power hour, HIT – och visst går vi upp i övningarna och pressar oss, men det där galna och lyckliga, som om vi befann oss i en annan dimension av verkligheten, nä, den ser jag bara på jympan.

När jag leder på ett pass som inte är mitt vanliga blir jag medveten hur unikt det här är i träningsvärlden. Jag blev t ex påmind om det när jag gästade den franska Friskis&Svettis-avknoppningen Gym Suédoisé i Paris i december.

Jag gav allt jag hade. Så klart! Och deltagarna – mitt i denna häftiga världsmetropol, fem minuters promenad från Place de la Republique – gav sig in i leken med 100 procent tjohej och allvar. Grymt häftigt!

Efter att ha hört en intervju med Bruce Springsteen där han pratade om att han vid varje konsert vill guida publiken till en slags ren livsglädje, tänker jag att det också är jympapassets grandiosa uppgift.

Jag vet, jag är sjukt jymparomantisk, men jag såg det hända i Paris. Jag var tyyyyp Bruce.

Sen gick vi på restaurang och åt sniglar. Det regnade. Trafiken rusade förbi ute på gatan. Ovanför sprakade julstjärnorna i blått och vitt. Känslan höll i sig.

Amen.

Jympaextas kan inte fångas i en stillbild, inte ens fem minuters promenad från Place de la republique i romantikens huvudstad.

Min vän och kollega, fotograf Alvreten, fick ett nostalgiskt ryck. Han la upp bilderna från det som kom att bli den sista fotograferingen i enlighet med vår vision för Friskis&Svettis bilder på sitt Instagram.

Jag slås av hur bra jag fortfarande tycker att bilderna är. Lekfulla, med självdistans, snygga och intressanta. Som jag tycker Friskis&Svettis ska upplevas.

För fyra år sedan beslutade sig Riks och årsstämman för att köpa reklambyråtjänster utifrån. En av de tydligaste kursändringarna blev synlig tämligen direkt: bildspråket.

I flera år hade vi jobbat enligt den enkla idén att bryta mot tre konventioner i träningsbranschen:

1 Vi skulle tillåta allvarliga miner i motsats till det vanligtvis fejkade leendet
2 Våra modeller skulle fotograferas i vanliga, civila kläder, i motsats till träningskläder.
3 Vi skulle skildra en surrealistisk träningssituation, i motsats till den alltid fejkade, realistiska.

Med dessa mål för varje bild skred vi till verket. Friskis&Svettis skulle få ett helt eget bildspråk som skulle lyfta fram en sannare människa.

Jag lovar; jag skulle erkänna oss överträffade om jag sett bättre Friskis&Svettis-bilder. Förlåt självgodheten, jag tycker inte det har hänt.

Styrketräning är bra för hjärnan.

”I dag är kanalerna många och behovet av att hålla ihop utseendet genom en konsekvent användning bara växer. Identiteten ska därför bidra till att bli tydligare och flexiblare i fler sammanhang.”
Citat Riks Funknet

Det är ju bra, men vi hade inte behövt göra så stor affär av det. Vi hade aldrig behövt prata om ”vår nya logga” och dela Friskis&Svettis i för och emot.

I citatet ovan är de tidigare formuleringarna om att en ändrad logga ger oss möjligheter att fylla varumärket med nytt innehåll strukna. ”Flexiblare” är nyckelordet om du frågar mig. Precis som det alltid varit.

Att anpassa loggan efter mediet är ingen stor grej. Det är nödvändigt och odiskutabelt. Vi gör redan så. Det är business as usual. Eller är det någon som haft kvadraten på t-shirten? Webben?

De senaste åren har loggan inte sett likadan ut på trycksaker, webb, kläder och prylar. Så om loggan behöver tunnas ut i vissa media, varför inte bara göra det? Utan pukor och trumpeter och högtravande snack om att vara samtida. Vi slipper diskussionen om ”ny logga” om vi gör så nästa gång vi stöter på ett sammanhang där de nya cirklarna ser dumma ut.

I stället kan vi fokusera på viktigare saker, som verksamheten t ex. Och innehållet i våra berättelser om den. Sådana diskussioner enar, i stället för förbryllar och splittrar.

Amen.

Två nya loggor.

På passet härom dagen tyckte en – enligt eget påtalande – kristen deltagare att jag gjorde skäl för namnet Jympajesus. ”Glädjen och godheten du utstrålar.”

Upplevelsen av denna godhet, känns ju fantastisk, men hänger dels ihop med att jag lovat att inte klippa eller raka mig förrän jag har ett helt nytt pass klart, men dels GIVETVIS MEST med att jag SPELAR jympaledare. Och de är ju glada och goa. Som Kexchoklad.

För i verkligheten är det inte lätt att vara Jympajesus och ständigt god. Det finns absolut några (tror jag) som tycker att jag är go och gla på riktigt (min mamma och…och…jaja), men absolut också några som hellre kör HIT varje dag resten av sitt liv än umgås, tränar eller jobbar med Jympajesus.

Det är verkligen inget läge Jympajesus eftersträvar, men det verkar som om Jympajesus känns lika välkommen som en finne i röven på en del av de Friskis-församlings-medlemmar som har stort inflytande över Friskis&Svettis framtid.

Jympajesus eget perspektiv är bara att han tycker till om ditten och datten. Tyckandet kan drabba Riks mani att anlita dyra reklambyråer, nu fyra stycken på lika många år, om reklamen dessa producerar, om arbetet med vision och värderingar, om ny logotyp och nytt namn, om strategidokument, Friskis&Svettis utmaningar och möjligheter och dylikt.

Ibland tycker Jympajesus till ombedd, men ofta oombedd, men det spelar ingen roll vilket, finnen irriterar så småningom någons bak.

Om inte Jympajesus vore Jympajesus, utan kanske en helt vanlig Mats, hade han kunnat bli bitter. Men motståndet verkar inte bita på honom. Kanske för att han är en idiot, kanske för att han övat sedan 1985 på att inspirera till mer eller mindre varfyllda kvisslor. Tro betyder lidande, det ligger i sakens natur.

Huvudsaken är att kristna deltagare och alla andra uppskattar de helt ordlösa predikningarna på jympagolvet. Inte en jävel verkar besväras av några finnar där.

Halleluja!

I sin outsägliga godhet.

Vad är Friskis&Svettis, tänker jag ofta (kanske alltför ofta)? Men jag antar att andra också tänker samma sak (dock inte lika ofta). Men när folk står i begrepp att välja träningsställe, eller undrar om det finns något ställe för den som är otränad att trivas på, då skannar de av marknaden. Då undrar de vad Friskis&Svettis egentligen är?

Och vad ser de då?

Friskis&Svettis sociala medier svämmar över av realistiska foton och filmer på glada, tränande människor av alla sorter. DET ÄR FÖRSTÅS JÄTTEBRA, men det borde också finnas en annan, mer spännande sida av vår kommunikation. En som inte kan förväxlas med en sluten präktighetsklubb att kika in på genom ett antal titthål från utsidan, utan en som sträcker ut handen över tröskeln och bjuder in alla konstiga därute som ännu inte fattat grejen med rörelseglädje.

Vi behöver gripa tag i folk på ett mer omtumlande sätt.

Den glada och realistiska bildsidan är absolut SUPERVIKTIG. Den bevisar att det vi lovar (eller borde lova) faktiskt finns i verkligheten. Men den lyfter oss inte över folkligheten á la Allsång på Skansen, en trygg helsvensk institution för de käcka.

Folkligheten ÄR GIVETVIS UNDERBAR, men jag tror på att visa upp något mer att bita i, något som är lite mer irrationellt, något visionärt och passionerat, något som närmar sig konsten. Något som uttrycker STÖRRE tankar än träning som prestation eller syjunta, om du förstår vad jag menar.

Vi behöver ”både och”, trygg folklighet med armkrok och hela baletten, i kombination med ett helt annat, vidgande och spejsat uttryck. Ett uttryck ingen av våra kollegor i branschen har.

Med fotografen Guy Bourdin i ryggen påstår jag t o m att bilden är viktigare än produkten den visar. När vi ska skildra Friskis&Svettis i bild, borde vi tänka mer som legendaren Bourdin och sträva efter att beröra, förbrylla, roa och vända ut och in på invanda föreställningar.

Vi lockar in genom att sticka ut.

Amen.

Bourdin eller Alvreten?

Vi som jobbar ideellt förstår det stora med Friskis&Svettis intuitivt, nämligen att syftet är större än våra produkter*. Förmodligen hänger det ihop med att syftet också är större än vårt arvode (om vi ens har något).

Att syftet är så viktigt, betyder inte att träningen är oviktig. Träningen är vårt medel för att hjälpa till att göra världen lite bättre. Metoden är rörelseglädje.

Vår del i homo sapiens världs-förbättrar-arbete (i motsats till allt vi gör för att paja vår jord och tillvaro) handlar om hälsa. Jag har själv haft svårt att ta ordet ”hälsa” i min mun i samband med Friskis&Svettis, men det är för att jag inte fattat hur vi ska hantera hälsobegreppet. ”Hälsa” är så uttjatat som begrepp. Och så odefinierat. Vad är hälsa? Visst är det väl något mer än frånvaro av sjukdom?

Friskis&Svettis grundare har sin definition på hälsa: ”Hälsa är att i sann mening, nyfikenhet och glädje vara uppfylld av sina livsuppgifter.” Jag gillar den.

Hälsan nämns i våra stadgar. Enligt dessa är vår uppgift att sprida rörelseglädje och insikt om motionens betydelse för hälsan. Men vilken ”hälsa”?

Ska det syftet fungera i praktiken måste både jag som individ och organisationen definiera ”hälsa”, tänka i enlighet med stadgarna och arbeta därefter. Individ och organisation måste ju så klart tänka, prata och agera på ett sätt som drar åt samma håll. Med STORT utrymme för personliga tolkningar, idéer och initiativ ser vi något fint i fjärran.

Jag tror att det är skitviktigt att vi tycker att syftet är större än produkterna. Det är lättare att känna engagemang och lojalitet med en idé, än en produkt. Det är lättare att uträtta något bra, om man ser på ens träningscoachning som något som är större än själva träningen, och mäktigare än oss själva.

Amen.

Varför burgare, varför knäböj?