En kompis skickade en artikel om värderingsarbete. Den handlade om företag och organisationer som lägger ner en massa energi och pengar på värderingsarbete. I onödan, alltså. Inget händer, ju.

Det var inget nytt.

Mycket sådant slöseri pågår för fullt och har gjort så under alla mina tjugo år i kommunikationsbranschen. Man kommer med konsults älskvärda hjälp fram till ett antal fina värdeord: tillit, tolerans, generositet, jämställdhet o s v.

Vem vill inte jobba på ett sådant fint företag? Men tyvärr, orden betyder inget i verkligheten. De töms på innehåll.

Det enklaste svaret på hur man undviker sådan bullshit är: Man måste kunna leva värderingarna.

Bland problemen som gör det omöjligt att leva värderingarna finns det faktum att de flesta ”värderingar” ligger på en för hög nivå. Det är önsketänkande om människans höga moraliska standard: hederlighet, ärlighet, öppenhet o s v. Men det är ju inte särskilt lätt fixat att helt plötsligt leva och verka i Jesus, Mohammeds och Buddhas anda.

Ett vanligt fel är också att organisationens nya värderingar saknar förankring i verkligheten. Man vill bygga om den kultur som faktiskt finns till något finare. Allt det där lågt mänskliga – avundsjukan, konkurrensen, egoismen, snålheten, fegheten och oginheten – den ska trollas bort.

För att inte tala om ledningen; finns det problem, finns de definitivt där också. Lever inte ledningen som den lär är alla värderingsarbeten meningslösa. Utom för just ledningen, som köper sig fri genom att pricka av punkten ”slå fast våra värderingar” på att-göra-listan.

Sådana ledningar gör samma sak med hälsoarbetet. Man köper träningskort åt medarbetarna och subventionerar lite sköna mindfulness-grejer. Och så går man på chefskurs, blir tänd på agilt ledarskap och kommer hem och glömmer bort hela flummet.

Jag håller med om vartenda ord i Alvessons artikel, men de fastnar inte på Friskis&Svettis. Våra värderingar är inte tomma ord.

Man kan tycka att jag talar i egen sak, eftersom jag skrev både svarta och vita boken, men jag har inte hittat på innehållet. Det fanns redan. Jag och mina co-workers bara gav tankarna form. Igen. Vilket jag också skriver i uppräkningen av bokproducenterna på någon av de sista sidorna i vita boken.

I Friskis&Svettis fall undkommer vi många av värderingsproblemen tack vare en bra och tydligt värderingsdriven start 1978, och därefter många års övning på att leva dem. Värderingarna är kopplade till det vi gör. Det är i träningen och mötet ned våra medfunkisar och medlemmar vi strävar efter att leva dem.

Och, viktigast av allt, de flesta föreningsledningarna i Friskis&Svettis lever värderingarna. Strävar i alla fall dit med den bästa av viljor.

Jäklar vad inställsam jag är nu!

En person som fick läsa utkastet till det här inlägget tyckte nämligen motsatsen: Vi är kass på att lita på att våra värderingar har en avgörande relevans och följaktligen är vi också usla på att leva dem.

När jag för 15 år sedan började arbeta med svarta boken på uppdrag av då nyanställa generalsekreteraren Anna Iwarsson, hade vi i arbetsgruppen bestämt oss för att undvika flosklerna som så många värderingsarbeten hamnar i (service, kvalitet, kompetens). Vi frågade oss i stället vilka vi redan var och började skriva ner allt vi kom på. Vi ville inte begränsa oss till tre till fem värderord som riskerade att bli just tomma och kräva långa utläggningar om vad de betyder.

Vi landade så småningom på 20 påståenden om vilka vi var. Alla var grundade i det vi gjorde i verksamheten och fortfarande gör. Vi försökte berätta HUR vi vill bedriva träning och förening.

När vi tio år senare skulle göra värderingsbok nummer 2, den vita, försökte vi bara hitta på ett nytt sätt att berätta om HUR vi bedriver våra verksamhet, vilka ställningstaganden vi gjort som styr HURET, alltså VARFÖR vi gör på ett särskilt sätt.

Jag skickade ut manuset till ett 60-tal människor i organisationen. Under den processen redigerades en text fram som alla verkade kunna relatera till. Varken svarta boken eller den vita, flyger i väg från verkligheten upp i flosklernas sköna och icke förpliktigande dimension.

Friskis&Svettis värderingar betyder något hela tiden för en funkis. Det är möjligt att leva dem i varje handling och i varje möte med medlemmen.

Visst är det så? Visst gör vi det? Fast vi borde prata mer om det!

Illustrationen lånad av Richard Weidstam, Uppsala

Del 1 – Självbilden som sviktar

Jag måste ha bevistat ett 25-tal av Friskis&Svettis Riks årsstämmor. Bland de minnesvärda kommer jag spontant att tänka på:
• 1985 i Skövde, den första riksstämman över huvud taget. Jag var där med nystartade Friskis&Svettis Jönköping och sov hos mina föräldrars bekanta i staden, Mai-Britt och Sten-Åke.
• 1986 i Eskilstuna, stämman när skilsmässan mellan Friskis&Svettis och grundaren Johan Holmsäter blev uppenbar.
• 1999 i Norrköping (osäker både på år och plats), när beslut togs om gemensam uniform och min styrelsekollega Jenny Moström och jag strippade på scenen. De lokala ledarklädesvarianterna åkte av en efter en tills vi båda två var klädda i en gemensam Friskis&Svettis-utstyrsel.

Men nu är det 2015. Platsen för årets stämma är Borlänge och temat Tillbaka till framtiden. Min vän Anders Berg, tillförordnad generalsekreterare, mannen som alltid värjt sig för varje tanke som kan tolkas som nostalgi eller bakåtsträvande formulerar nu en riktig urfras för back to basics.

Om själva stämmoförhandlingarna har jag inget att säga. De var rätt mysiga. Särskilt gillade jag när Anders visade sin glöd under presentationen av verksamhetsplanen. Och så blev vi ju klara i tid. Jag hann med den sköna löpturen, som jag numera prioriterar före fördrinken.

Lite varm blev jag av löpturen, men det var under söndagen jag kände svetten bryta fram på allvar. Under framtidsseminariet ökade pulsen, men svetten var uteslutande lokaliserad till under armarna.

Det började med diskrepansen mellan vad som yttrades från scenen och vad mentometeromröstningarna visade. Från scenen intygades att verksamhetsidén håller än i dag och att Friskis&Svettis är ledande på träningsmarknaden. I mentometeromröstningarna kom ett dåligt självförtroende fram och redovisades på stora bildskärmar.

Den vacklande självkänslan syntes också på att mentometerfrågorna ställdes i en anda av att vi vet att vi har problem. Församlingen ansåg följdriktigt att vår tids kommersialisering är ett stort hot, när den faktiskt också kan vara en spännande möjlighet.

Ett annat exempel: Någon auktoritet inom träning hade sagt att Friskis&Svettis tillhör mellansegmentet och att det segmentet inte har någon framtid. Folk kommer att välja lågpris eller exklusivitet. Inom tio år kommer vi vara mycket små.

Församlingen accepterade analysen att vi befinner oss i mellansegmentet, vilket jag tolkar som att vi övervärderar prisets roll i segmenteringen. Vi litar inte på berättelsen om vilka vi är och vad vi försöker göra och vad vår filosofi placerar oss i för segment, kanske ett alldeles eget.

Ännu ett tecken: Endast en minoritet ansåg att det förelåg en risk med att förlora vår själ, vilket jag såg som ett tecken på att den sidan av oss undervärderas. Samtidigt konstaterade jag att några av de 300 delegaterna just då ägnade sig åt annat ä tankar på Friskis&Svettis framtid. Folk löste korsord, spelade Rumble, Word Feud och Patiens.

Ett exempel till: Killen från SISU uppe på scenen föreslog engagerat att vi ska satsa på rörelseglädje. Ingen reaktion från församlingen.

Där någonstans börjar jag undra om min anti-perspirant fungerar och om svettfläckar syns på den mörka skjorta jag valt för dagen. Vi går ut i kaffepausen och jag tränger mig på första bästa kaffedrickargrupp och förstör genast stämningen med mitt orerande om dåligt självförtroende. Det klibbar i armhålorna. Lärdom: Jag borde ta upp frågan i ett annat forum och då mindre exalterat.

Så här är jag nu.

Del 2 – En berättelse som inspirerar

”Tillbaka till framtiden”? Ja, Varför inte. Vi har ju ett enormt självförtroende rent genetiskt. Grundaren Johan Holmsäter var den förste idioten att tro att vi kunde förändra och förbättra livet en aning för människor. Den dårskapen har smittat genom åren och tagit oss ända hit.

Med en stark idé om lust, kunskap och lättillgänglighet har vi vuxit till en förening med över en halv miljon medlemmar. Tusentals ideella ledare och funkisar har varje dag trott starkt på vad de gör i mötet med våra medlemmar. Vi har trott att vi har något unikt, att vi är bäst. Och det har medlemmarna känt. Vi har utstrålat självförtroende och stolthet.

Söndagens stora fråga löd: Om vi startat Friskis&Svettis i dag, hur skulle vi då ha gjort? Anders förtydligade genom att måla upp en bild: Medan vi går omkring i start up-tankar ser vi att det redan finns ett antal gym på gatan där vi kan få en lokal. Hade vi också öppnat ett gym där? Troligen inte, svarade Anders. Kanske ändå, säger jag.

Var vi än är i tiden – startåret 1978, nu-året 2015 eller framtidsåret 2030 – svarar jag likadant på frågan om hur vi borde starta: med idén.

Och då menar jag varken att verksamhetsidén absolut ska lämnas orörd eller att vi måste skriva om den. Jag TROR att vi kan behålla den, men att vi måste ägna oss åt en massa tänkande kring hur verksamhetsidén kan manifestera sig på nya sätt de närmaste åren.

Idén om lättillgänglig och lustfylld träning av hög kvalitet för alla säger ju inte allt. Men med den som grund – och värderingarna – kan vi jobba fram nya idéer om t ex VAD vi ska ägna oss åt, HUR vi kommunicerar, VILKA vi ska försöka skapa relationer med, hur vi ORGANISERAR oss, kanske vilka NYA verksamhetsområden vi tycker ordet ”träning” pekar mot och hur mycket POLITISK kraft vi vill vara.

Innan vi är klara med våra idéer och vår inriktning är det ingen idé att starta det där gymmet på den redan överetablerade gatan.

Vi bör först, precis som 1978, skapa en berättelse om Friskis&Svettis som tänder en glöd hos tillräckligt många människor. Först efter det kan det bli action.

Och då kanske vi startar det där gymmet i kvarteret som redan rymmer fem andra gym, men då ett gym med en helt egen berättelse.

Den förste dåren i en lång rad av dårar som trodde, fortfarande tror och kommer fortsätta tro att det går att inspirera människor till positiv förändring.

I lördags hade jag äran att prata värderingar med funkisar i Friskis&Svettis Örebro. Verksamhetschef Helena Tranquist tyckte att vi skulle diskutera hur vi pratar med våra medlemmar och med varandra. Hur talar vi om mat om vi får frågan? Hur mycket kan vi peppa och hur? Är det okej att kalla folk som står i plankan med rumpan i vädret för dvärgbjörkar? Kan vi skämta om sex? Och alkohol?

Helena hade inga färdiga svar. Hon ville verkligen diskutera frågan. Själv berättade hon att hon funderat på varför somliga kommer undan med nästan vad som helst medan samma sak känns tveksam när någon annan säger det.

Jag hade precis läst om fenomenet service i en jättetjock bok och hade stött på ordet ”serviceögonblick”. Typ, hur många serviceögonblick, eller chanser till bra möten finns det i en helt vanlig livsmedelsaffär? När jag går in på mitt favorit-Ica finns det ganska många, men nästan ingen i personalen tar vara på det.

Jag bytte ut ordet ”serviceögonblick” mot ordet ”värderingsögonblick” och menade med det: När uppstår möjligheterna att visa var vi i Friskis&Svettis står i känsliga ämnen?

Och vilka är våra värderingskänsliga ämnen?

Vi kom gemensamt fram till att vi kan visa var vi står när till exempel frågan om mat kommer upp, eller kroppsideal, träningshets, kalorier och förbränning samt ätstörningar. Det finns fler ämnen. Och när de här ämnena kommer upp i samtal med medlemmar, mellan funkisar, med media, i sociala media och gud vet var, då är vi mitt i ett värderingsögonblick och har chansen att leverera något smart, som Friskis&Svettis står för, eller trampa snett.

Jag har själv velat bita mig i tungan flera gånger.

Jag brukar till exempel få ett antal fina flaskor vin och Champagne vid terminsavslutningarna. Ett år sa jag: ”Försöker ni göra mig till alkoholist över jul?” Bad idea. Precis när jag kläckt ur mig ”skämtet” insåg jag att det faktiskt kan finnas deltagare på passet med negativa erfarenheter av just alkoholism och kanske alkohol över huvud taget.

Jag har i alla fall aldrig släppt ifrån mig klyschan om beach 2015 eller vad nu året har varit. Fast kanske är det som Helena säger; om man säger det på något särskilt sätt som bara några av oss behärskar är det också okej. Alla fattar att det är ett skämt och att man kanske till och med driver med den klichén.

Hur som helst, efter ett inledande snack om känsliga ämnen och våra chanser att visa oss i ”värderingsögonblicken” började workshopen. Det gällde att leta i minnet efter verkliga värderingsögonblick där man, endera velat bita sig i tungan eftersom det blev ett blä moment och inte det hallelujah moment man hellre velat uppleva.

Huvuduppgiften var att komma på ett hallelujah moment, en riktig fullträff, när mötet mellan en själv och en medlem hade känts ”Wow, där fick jag till det!” I den värld där jag tillbringar mina yrkesdagar kallas sådant här som vi pysslade med i Örebro i lördags för storytelling, alltså ett tillvaratagande av berättelser ur vardagen som säger mycket om vad för slags organisation det handlar om. Berättelserna återger sanna händelser som av någon skön anledning ofta ger upphov till gåshud.

Det visade sig vara ganska svårt att mejsla fram det där gåshudshistorierna, men desto mer glädjande var att så många av Örebros funkisar verkade tycka att det mesta var hallelujah. Vittnesmålen om vilken häftig och positiv känsla som dominerar vardagen i Friskis&Svettis Örebro var ett enda långt hallelujah moment.

Fast så var det det här med skogränsen. En snubbe hade vägrat ta av sig skorna. Han skulle ju bara bla bla bla. Först bad receptionisten killen att ta av sig skorna, sedan en dam på väg ut från träningen och så ännu en ”vanlig” medlem. Då rann det över för snubben som tog tag i skjortbröstet på nummer tre, vred om och sa något hotfullt.

Okej, okej, vi släpper skogränsen tills vidare, tänkte receptionisten. Men så fort den hotfulle skobäraren försvunnit inåt i lokalen kallade hon på gymansvarige och berättade att de hade ett problem. Vilket betydde att problemet löstes smidigt och utan hårda ord. Kanske hade det något lite att göra med att gymansvarige är två meter lång och för övrigt ser ut ungefär som man tänker sig – om man har fördomar som jag – att en gymansvarig ser ut.

Nåväl, våra gruppledare skrev ner ett antal historier som vi alla klassade som särskilda hallelujah moments. Mer om dessa snart.

”Blå, blå är kärleken.” Vicky Leandros förstod tidigt poängen med skogräns.

En härlig insändare dök upp i tidningen Vi i Sollentuna.

Jag blev glad av flera orsaker, dels för att jag jobbat med Sollentunaföreningen (idé och copy), dels för att jag sett det där med integration i verkligheten när jag hälsar på och dels för att jag ser vilken skillnad vi kan göra.

Om vi vill.

Vi skulle kunna se Friskis&Svettis som världens chans till integration. Vi har det inbyggt i verksamhetsidén, för alla. Och egentligen borde vi väl ha börjat för länge sedan.

Visst vi har inte diskriminerat någon, vi har välkomnat alla, men vi har inte ansträngt oss det där lilla extra. Men om vi ska göra skillnad på fler ställen än där det bor människor med ursprung i andra länder – som till exempel i Kista, Malmö och Sollentuna – då måste vi visa tydligare att vi vill att alla ska träna med oss.

Det var också vad Zanyar Adamo, chefredaktör för tidskriften Gringo, sa till oss för säkert tio år sedan när vi frågade vad problemet var, varför inte hans kompisar valde att träna på Friskis&Svettis: ”Förlåt, men ni är väldigt svenniga.”

Zanyar Adami menade att vi måste vara mycket tydligare i vår kommunikation, om vi menade allvar med vårt ”alla”, alltså att vi även inkluderar blattar (hans ord) i ”alla”. Friskis&Svettis var inte övertygande på den punkten.

Så vad sägs om att bli det?

För dig som lever passionerat med målet att få så många som möjligt att röra på sig, borde det vara självklart. Och för dig som är mer ekonomiskt sinnad också. För att inte tala om dig som går igång på samhällsinsatsen vi gör. Folkhälsa, visst, men här har vi en möjlighet att hamna i blickpunkten som ett organisation med riktigt humanistiska värderingar och som faktiskt agerar också.

Finns det någon skönare inkörsport i det svenska än Friskis&Svettis? Finns det något bättre sätt att bli lite svennig också? Jag är övertygad om att vi skulle göra jobbet fantastiskt bra.

Om vi vill. Vill du?

Vet inte i hur många år jag har hört olika Friskis&Svettis-representanter uttala frasen: ”Vi får aldrig bli nöjda.” Alla åhörare har nickat instämmande. Och i hemlighet tänkt, misstänker jag: ”vilken tur att jag och min förening alltid utvecklas!”

Jag har i alla fall gjort det.

Och det är ju sant. De senaste 10 åren har vi utvecklats enormt mycket. Vi är många fler medlemmar. Vi har fler lokaler och de är snyggare och finns i mer attraktiva områden. De är mer funktionella och träningsutbudet är större.

Jag tror också att vi som leder och instruerar har utvecklats. Vi är mer medvetna om vad vi håller på med. Vi har med Riks tränings- och utbildningsteams stöd fått bättre koll på funktion och vad våra olika träningsformer och pass är tänkta att ge för resultat.

Vi kan verkligen vara nöjda med oss själva.

Ändå. I våra framgångar ligger det största hotet. Som jag skrev i förrförra bloggen: hotet är av affärskritisk art. (Nu känner jag att jag får pluspoäng av er som ibland slänger er med fraser som ”Vi måste driva trafik till butik” eller ”Vi måste komma ihåg att vi ska sälja träningskort, att det är inkomster av försäljning som vi lever av”.)

Hotet handlar just om det: risken att tappa medlemmar, att folk hellre går till en annan butik.

Och vad är hotet? Jo, att vi inte har ett fungerande system för verklig innovation.

Power Hour, Kamp och alla andra nya pass som kommit de senaste åren, jag älskar dem! Men det är inte den sorts innovation jag är ute efter.

Vad vi gör hela tiden, är att vi förfinar och slipar på det vi redan har. Men att vi utvecklar oss så lyckosamt, gör oss samtidigt blinda för hotet: Något verkligt nytänkande får inte plats. Vi har inget sätt att ta hand om stora idéer.

Bristen på system för verklig innovation, betyder att alla organisationer som erbjuder träning riskerar att likna varandra allt mer. Vi kan alla härma varandras produkter, tjänster och tilltal i kommunikationen. Visst, vi har våra egna Friskis&Svettis-idéer (formulerade i verksamhetsidé och värderingar, levda av oss funkisar), men vi behöver också arbeta på att manifestera vår idé på helt nya sätt. Vi behöver göra det för att behålla elden och visionen levande.

Och vi behöver göra det för att människor ska välja just oss, för att vi ska driva trafik till butik utan att kortsiktigt deala med pris, rabatter och diverse ”fantastiska” erbjudanden.

Alltså.

Vi måste så snabbt vi kan, inrätta ett system för verklig förnyelse. Målet ska vara att ta fram nya STORA Friskis&Svettis-idéer samt strategier för hur vi omvandlar dem till handling, samt eventuellt produkter och tjänster i vårt utbud. Kanske är det i stället hur vi organiserar oss som kommer att revolutioneras av nästa stora idé.

Utifrån det som gör oss så bra och framgångsrika – vår verksamhetsidé, våra värderingar
samt vår förmåga att leverera med visionen för ögonen – måste vi nu hitta på något nytt på riktigt, något som slår världen med häpnad. Och så klart driver trafik till butik.

Börjar det stora här?

Jag får ont i magen när jag hör att Friskis&Svettis behöver kompetens utifrån. Jag har själv sagt det, även om det var 15 år sedan nu. Nu säger jag i stället att det allra viktigaste för en ledare, är att hon eller han har Friskis&Svettis-kompetens.

Med Friskis&Svettis-kompetens menar jag dels kunskap om hur Friskis&Svettis fungerar som organism, dels förmågan att leva värderingarna. Ännu mer kunskap utöver den, är plus, även UTIFRÅN!

Jag tänker att förmågan att leva värderingarna måste komma först, och att den kräver stor mognad och förmåga att brotta ner sitt ego. Egot vill ju göra avtryck, visa sig på styva linan, bli hjälte och motta folkets hyllningar. Vi kan alla drabbas. Vårt egenintresse kommer i konflikt med allmänintresset. Vi kanske inte ens märker när det händer.

När jag tänkte på det här, fick jag lust att fråga ett antal verksamhetschefer som jag uppfattar som lyckosamma, vad de tycker är ALLRA viktigast. Frågan löd:

VAD ÄR DEN ENSKILT VIKTIGASTE TANKE SOM DU HAR MED DIG NÄR DU LEDER EN FRISKIS&SVETTIS-FÖRENING?

Och här är svaren (som jag anonymiserat):

1
”Jag vill leda med våra värderingar, äkthet, tydlighet och värme i fokus. Som ledare måste jag vara ett föredöme (och göra som jag/vi säger att vi ska göra). Jag tror på ett ledarskap med stor ödmjukhet och lyhördhet inför dem man leder – anställda och ideella funktionärer. Jag tänker att min roll är att inspirera och motivera med en stor portion personlig omtanke. Att uppmuntra till kreativitet, att ge feedback och feed forward. Och lite humor skadar aldrig. Sist men inte minst så tar jag ansvar för att vi löser föreningens uppgifter och mål.”

2
”Jag drar ofta parallellen mellan mitt ledarskap som jympaledare med mitt ledarskap i föreningen. Jag strävar efter samma känsla i jobbet som jag känner tillsammans med deltagarna på ett jympapass och hoppas att det smittar av sig på mina medarbetare. Du vet den där härliga känslan av att folk ”bara ler och hänger på”, när det liksom vibrerar i hela salen av att vara synkade, att var och en har en enskild upplevelse och samtidigt ingår i ett större sammanhang. Det viktigaste i mitt uppdrag är att skapa förutsättningar för att personal och funkisar känner delaktighet och en vilja att vara med och bidra. Att vi skapar något bra tillsammans – och har kul på vägen! Om jag absolut ska försöka koka ner det, tror jag det ytterst handlar om transparens och förankring i beslutsprocesser mot ett tydligt mål, alltså ett inbjudande förhållningssätt där personer blir lyssnade på och får vara med och bidra till vår fortsatta utveckling.”

3
”Engagemang skapar engagemang. Jag försöker vara tydlig och stötta i funkisarnas uppdrag. Jag brukar alltid tänka och tro att alla gör sitt bästa. Sen kan de behöva mer eller mindre stöd kring sin uppgift. Jag gillar människor!”

4
”Min viktigaste uppgift som verksamhetschef är att vara en tändsticka med en ständig låga som får medarbetare och funktionärer att brinna för sina uppgifter. Jag anser också att en verksamhetschef ska ha ett stort nätverk som ständigt ska vårdas.”

5
”Vi ska vara självsäkra utan att vara stöddiga och tro på vårt sätt att se på träning, som en oas i fitnessdjungeln, som Annika Gärderud en gång myntade. Vi ska vara ödmjuka inför vår storhet, känna att vi hela tiden måste hänga med i utvecklingen och aldrig bli feta och nöjda katter. Lust är den yppersta drivkraften och den vill jag förmedla till alla: medlemmar, funktionärer, anställda och de som ännu inte tränar hos oss.”

6
”Vad är Friskis&Svettis uppgift? Varför finns vi? Utifrån de frågorna tar vi beslut kring verksamheten, allt från arbetstider för personalen, vad vi ska sälja i kiosken, vilka pass som ska finnas på schemat o.s.v.”

7
”Min enskilt viktigaste tanke i mitt ledarskap är LUSTEN. Vi pratar mycket om den när det gäller motionärerna och träningen. Och vi funktionärer måste också känna stor LUST till det vi gör.”

8
”Vår framgång beror mycket på att vi i personalgruppen har lyckats engagera och motivera våra funktionärer.
I mitt ledarskap vill jag vara ett föredöme, leva våra värderingar om alla människors lika värde och att vi alla tar ett stort ansvar för föreningen. Jobbet handlar mycket om inspiration och motivation, att skapa en delaktighet där allas åsikter och specialistkunskaper är lika värdefulla. Det handlar också om att ge stöd, lyssna och fokusera på det positiva. Vi hade inte nått framgång utan fantastiska medarbetare och funktionärer. Det var inte bara en utan många tankar. Viktigaste är att inspirera. Det känns fantastiskt att få vara en del av Friskis&Svettis.”

9
”Som bara ett år gammal i föreningen är den viktigaste tanken jag har haft med mig att vara lyhörd, engagerad och tydlig gentemot, medarbetare, funktionärer och medlemmar. Jag lutar mig mot vår vision och vår verksamhetsidé när jag ser framåt och vad vår uppgift är.”

Jag tycker det är vackert.
Amen

PS En av dem som svarat har bara varit verksam i föreningsliv i två och ett halvt år. Det är alltså möjligt att förstå och leva efter mekanismerna utan att först ha jobbat ideellt i 100 år. (Bilderna är en och samma sida i vita boken, kallad 12, om Friskis&Svettis värderingar.)