En skön grej med att vara engagerad i Friskis&Svettis är att vi kan lufta idéer fritt. Vi får inte sparken för att vi är kritiska. Tvärtom tas feedback från funktionärer och medlemmar tillvara, så att vi hela tiden utvecklas som rörelse. Vi behöver inte vara lojala mot något annat än Friskis&Svettis som idé och organisation, samt mot våra egna tankar om det här fantastiska träningsfenomenet.

Självklart är inte allt perfekt för det!

Efter många år på många olika platser* i organisationen identifierar jag i dag tio problem:

1 Dåligt pålästa representanter på stämman
Att läxan är dåligt gjord när folk kommer till stämmor är inte unikt för Friskis&Svettis, men det är ändå ett allvarligt problem. Beslut tas utan kunskap om konsekvenser. Och inte nog med att representanterna borde läsa på bättre, vissa beslut kräver så pass hög kompetens och erfarenhet inom ett visst område att stämman lika gärna kunde låta styrelsen bestämma. Då vet man i alla fall vem man ska klaga på när man inte är nöjd. Det blir inte bättre av att hälften av delegaterna är på stämman för första gången.

2 Historien tas inte tillvara
Varumärken med en stark berättelse når lättare igenom informationsbruset än andra. Friskis&Svettis har en bra berättelse med en tydlig idé och en intressant grundare. Ändå är just nu historien om starten minimerad till en enda mening: 1978 startade Johan Holmsäter Friskis&Svettis. Trots att det finns så oändligt mycket mer att berätta.

3 Dåligt självförtroende, trots allt
Friskis&Svettis är ett av Sveriges starkaste varumärken. Ändå dras vi med en känsla av att vi inte är bra nog. Jag menar inte det interna kritiska öga som ständigt vill utveckla lokaler, träningsformer och kommunikation. Det är av godo. Jag pratar om den skruttiga självbild som vi inte lyckas skaka av oss. Enstaka omdömen om att vi är gammalmodiga och töntiga hanteras som iskalla sanningsduschar som leder till stor, dyrbar och onödig självrannsakan.

4 Svårigheter med att hålla värderingarna aktuella i alla vardagliga val
Oron för att inte hänga med gör att vi ibland väljer fel. ”Vi måste sälja kort”, säger vi och tar till metoder och språkbruk som försvagar vårt varumärke. Alla handlingar som inte stämmer med dem vi säger oss vara, leder till sämre tider för Friskis&Svettis på lång sikt. Skatteverket synar oss. Konkurrenterna kritiserar oss. Medlemmarna tappar förtroende. Icke-medlemmar väljer någon annan att träna med.

5 Demokratin och anarkin
Jag vet inte hur många gånger jag hör folk i Friskis&Svettis säga att den demokratiska styrelseformen är vår styrka. Problemet är bara att den störs av anarkin. Föreningarna gör som de vill, oavsett stämmobesluten. Å ena sidan älskar jag fenomenet, eftersom det visar den enskilda föreningens styrka: Det går inte att köra över föreningarna. Å andra sidan är det ett problem att man inte lyckas få hela Friskis&Svettis med på noterna. Mer om det i nästa punkt.

6 Riks oförmåga att förankra
Så länge Riks har funnits (1985) har föreningarnas förening haft problem med att få alla med sig. En del av förklaringen är den skepsis som alltid finns mellan en riksorganisation och de största lokala enheterna i organisationen. Friskis&Svettis Riks har aldrig lyckats agera och kommunicera bort den skepsisen, snarare ökat den genom att inte tillräckligt inkännande ta med föreningarna på resor man tänkt sig göra. I stället dyker svagt underbyggda förslag upp på stämman och slänger mer salt i förtroendesåret.

7 Egenintresset går före allmänintresset
I alla organisationer finns människor som är mer intresserade av sin egen karriär än av att göra vad som är bäst för organisationen. Så också i Friskis&Svettis. Man skulle vilja tro att fenomenet inte existerar i en rörelse som utstrålar och lever av så mycket glädje, men tyvärr gör det det. Skeva drivkrafter gör att goda initiativ stannar av, surdegar jäser och bra idéer dör.

8 Kvaliteten på Frisk&Svettis anläggningar skiftar.
Gapet mellan den modernaste lokalen och den som hör hemma i förra seklet är hisnande. Det beror så klart på ekonomin och förmågan att hantera den. Men man ser gärna ekonomi som en isolerad disciplin trots att den är avhängig allt annat som sker: utvecklingen i föreningen, ledningens förmåga att entusiasmera, funktionärernas engagemang och marknadsföringen.

9 Tron att det går att förvalta det vi har
Jag vet inte hur många gånger jag hört att ”det är när vi har framgång som vi måste jobba hårt på att vara kritiska och utveckla oss, inte slå oss för bröstet och vara nöjda”. Ändå tar man på vissa håll beslut som går ut på att ”nu är allt perfekt, nu är vi lagom många, nu förvaltar vi det vi har.” Det är omöjligt. Det är början på nedgången. Utveckling eller avveckling, det är de två lägen som finns att välja mellan.

10 Konformiteten
Genom åren har jag träffat alldeles för många passionerade människor som känner sig misshandlade av föreningen. Vi SÄGER att funkisarna är vår viktigaste tillgång, att det är våra ideella krafter som håller igång och utvecklar hela F&S-maskineriet, men vi AGERAR inte alltid så. Tjänstemännen, men även funkisar med ett förtroendeupdrag, kan glömma det där ”med viktigaste tillgång” och i stället tillrättavisa eller stänga av någon uppkäftig människa som inte fogar sig. Viljan att likrikta stoppar upp utvecklingen.

För säkerhets skull har jag testat det här inlägget på en handfull personer. Någon undrade vad jag ville. Svaret är att identifiera det som hindrar Friskis&Svettis utveckling. Inom kort återkommer jag med tio lösningar.

* För dig som undrar över min F&S-CV:
• värd i nystartad förening med 100 medlemmar.
• jympaledare.
• styrelsemedlem i förening med 1000-3000 medl.
• ideell verksamhetsledare för 1000-3000 medl.
• del av projektgrupp för två lokalbyggen
• lokal föreningskommunikatör
• skribent på Friskispressen
• suppleant i Riks styrelse
• inspiratör på Svettisdagarna
• medarbetare på Riks
• idé och text i två värderingsböcker (den svarta och den vita)

När man nått en viss ålder, oklart vilken, är det farligt att säga saker som kan tolkas som att man anser att något var bättre förr. Man sorteras in bland de buttra gubbar och gummor som tycker att ALLT var bättre förr.
Jag förstår den sorteringsmekanismen, men jag tar risken och ämnar undersöka (helt ovetenskapligt) om det faktiskt finns något som var bättre förr i Friskis&Svettis.

Mer originella
För att komma närmare sanningen om ”förr” stämde jag träff med Margareta Mellner, i dag styrelseledamot i Friskis&Svettis Lidingö och en av de tiotalet eldsjälar som tillsammans med Johan Holmsäter fick fart på idén om Friskis&Svettis för 36 år sedan.
Jag frågar Margareta om det var bättre då.
– Vi jobbade bättre med Friskis-delen, det vill säga anpassade träningsformer för människor som behöver komma vidare efter sin rehab-träning.
Margareta tvekar ett tag innan hon lägger till ytterligare en sak.
– Vi var utmanare 1978. Man kanske inte kan vara trendsättare i 36 år men jag önskar att vi var djärvare och mer kreativa. Det känns som om vi kollar runt i världen och kopierar koncepten. Vi gör det lite på vårt sätt men jag önskar att vi var mer originella.

Inga roliga ställen
Margaretha tränade med Stockholms Studenters IF i slutet av sjuttiotalet. Många gjorde det trots att de inte var studenter längre. Det fanns inga roliga ställen att träna på i Stockholm.
Margaretha var sjukgymnast sedan 8 år och jobbade inom företagshälsovården. På SSIF träffade hon Johan Holmsäter som ledde Svettis. Under sin studietid hade Johan fått smeknamnet Svettis av sina svenska och norska kompisar på ETH och Universitetet i Zurich. När han kom hem fick hans pass hetta samma sak.
– Johan hade en idé och hade fått mitt namn av en gemensam bekant, Christian Kaijser, min chef på Oxens Företagshälsovård.
Christian visste att Margaretha hade en idé som kompletterade Johans.
– Min idé var att starta träning för människor som inte visste hur de skulle komma vidare efter rehab-behandlingen. Johans idé var bryggan mellan den anpassade träningen och den vanliga motionsträningen. Han hade träningsformen som skulle göra övergången möjlig.

Pionjärerna
Christian Kaijser presenterade sedan Johan och Margaretha för Saléns personalchef, vilket ledde till att Saléns idrottsförening lånade ut lokalen mot att alla anställda fick träna med Friskis&Svettis.
Johan fick med sig 7-8 eldsjälar som bildade styrelse samt några ledare från SSIF och därmed var Friskis&Svettis igång.
Första passet för de anställda, det som skulle bli ett roligt introduktionspass för medarbetarna på Saléns, blev en flopp. Det kom bara en deltagare.
Ändå blev passet legendariskt. Motionären hette Valter Axelson och var överingenjör på Saléns. Valter, då 57, blev direkt engagerad i Friskis&Svettis, både i uppbyggnaden av föreningen och som jympaledare.
Valter ledde sitt sista seniorpass i Friskis&Svettis Täby som 83-åring. ”Bäst att sluta innan man trillar av pinn här i mitten, ” sa Valter vid avtackningen efteråt. Jag var där.
Hans magövningar fick mina magmuskler att blöda. ”Byt övning nu gubbe,” tänkte jag. Man vill liksom inte ge sig för en 80-plussare.

Ansvar och hållbarhet
Jag frågar vad Margaretha tyckte var viktigast vid starten 1978. Hon lyfter fram en grundvärdering och en mer praktisk fråga.
– Först och främst vårt budskap om att individen måste ta eget ansvar för sin träning. Bara då blir träningen hållbar i längden. Det andra var att vi lyckades samla kompetens i styrelsen. Eftersom vi inte hade några pengar var ideella krafter vår chans att få kunskap inom till exempel nätverkande, ekonomi och marknadsföring.

Tvungna vara kreativa
Trots det svala intresset för premiärpasset blev Friskis&Svettis snabbt uppmärksammat, mycket tack vare den stora ”Massmotionsdemonstrationen” som Holmsäter organiserade den 26 april 1978, det vill säga innan föreningen kom igång.
Johan var ansvarig idrottslärare för Stockholms högskolor och Universitet. Sedan en tid tillbaka hade han argumenterat för att studenterna skulle få en egen stor motionsanläggning. Nu jäklar skulle han få genomslag för sina krav! Han såg det som sin avskedspresent till studentidrotten.
Ett tusental studenter gick genom stan med sjukhussängar och droppflaskor. På Sergels Torg framför Kulturhuset avslutades det hela med en jympademonstration som ledde till långa inslag både i Rapport och Aktuellt. Nyheten fyllde även framsidan på DN.

Kö på trottoaren
Johan fick som han ville. Kort efteråt byggdes studenternas Aktiverum ute i Frescati. Men uppmärksamheten gav också den medvind som behövdes för att sprida idén om Friskis&Svettis och bygga upp en organisation.
Den första styrelsen bildades av Johan, Christian Kaijser, Margaretha Mellner och sju (!) personer till (se nedan).
– Snöresor på Birger Jarlsgatan, tidens ballaste skidresebyrå, där Johan hade varit reseledare, sålde våra medlemskort. Kön ringlade ända bort till Stureplan.

Noll pengar, mycket kreativitet
Termin två hade Friskis&Svettis verksamhet i tre lokaler: Gymnastiksalen i Östra real, Sparbankens jympasal och simbassäng samt i Salénrederiets lokal i det vi i dag kallar City.
I september 1979 körde man ännu en Jympademonstrationen, nu i korsningen Kungsgatan – Sveavägen. Den gav också mycket publicitet.
Så var kom all denna kraft ifrån, frågar jag Margaretha?
– Allt byggde på engagemang. Det var bra att det inte fanns några pengar. Vi var tvungna att vara kreativa.

Utbildningen kommer igång
Redan i slutet av första terminen var det möjligt att anställa Johan Holmsäter som verksamhetschef. Friskis&Svettis erbjöd då 32 jympapass varje vecka (12 var intensivpass, Johan ledde samtliga) och ekonomin var god.
Föreningen fick låna två små rum i Salénhuset. Christian Kaijser lobbade inom företagshälsovården och affischer klistrades upp på företagen i city.
Margaretha och Mona Backlund, jympaledare och styrelseledamot, gick igenom telefonkatalogen på jakt efter ambassadörer bland huvudstadens höjdare vilket ledde till ett kändistätt VIP-pass på Saléns på måndagsmorgnarna.
– Fler i nätverket blev ledare, folk som flyttade startade nya föreningar och Johan utbildade allihop på kvällar och helger i Salénhuset under de fyra-fem första åren.
Margaretha den första internat-utbildningen 1981 i Åre för ett 25-tal nya ledarämnen, samtliga gympalärare och sjukgymnaster.

Som en frälsningssoldat
Jag frågar Margaretha vad hon tror Friskis&Svettis snabba succé berodde på.
– Det fanns ett stort behov av rolig träning. De fåtaliga gymmen höll till i källare fyllda av superbiffar eller så var det husmodersgymnastik för kvinnor. Att blanda män och kvinnor var revolutionerade liksom sättet att använda musiken. Musiken var inte längre i bakgrunden utan själva källan till rörelserna.
Margaretha hyllar också Johan Holmsäters entusiasm.
¬ Han var som en frälsningssoldat och lyfte många människor till att klara mer än de förväntat sig. Pulskurvan, jymparörelserna, träningsmetodiken och värderingarna, marknadsföringen med DN-jympan och affärssystemet, allt kommer från honom.

Banta inte så kul
Margaretha fick ansvar för Friskis (den anpassade träningen), främst rygg- och vattenjympan. Hon rekryterade ryggjympaledare och tog med några tjejer till Täby och ett ställe som hette Spänstitutet.
– De var föregångare inom anpassad träning och var som ett mini-Friskis&Svetis med en liten sal och bassäng. De lärde oss vattenjympan.
Margaretha tog även kontakt med tidens bantningsguru Mona Tumba och hennes Slim Club. Margaretha övertygade Mona om att inte bara prata om bantning; folk måste ju röra på sig också!
Det blev Friskis&Svettis jympa även hos Mona Tumba och därmed mer marknadsföring utan ekonomiska investeringar.
Tillsammans med Annika Johansson (senare Gärderud) ordnade Margaretha även en Friskis-kurs för sjukgymnaster på Mallorca 1984.
¬– Men under 90-talets senare del togs inte Friskis-delen om hand längre. Ingen drev frågorna.
Margaretha tycker att det är en jättemiss.

Skilsmässan
År 1985 skilde sig Johan Holmsäter från Friskis&Svettis. En riksorganisation bildades och tog över ansvaret för de 55 föreningar som fanns vid det laget.
Margaretha missade det mesta av stöket kring skilsmässan från Holmsäter. Hon var mammaledig och kom tillbaka till styrelsen i Friskis&Svettis Stockholm 1986. Då hade stormen blåst över. Hon stannade i Stockholmsstyrelsen till 1995.
– Många drog åt olika håll strax innan Johan lämnade. Det var turbulent. En del ville få inkomster och forma egna yrkeskarriärer med hjälp av Friskis&Svettis.
Mitt i blåsten stod Johan Holmsäter, säger Margaretha.
– Han var idébäraren och utbildaren men ingen ville eller kunde ta tillvara allt det positiva och styra undan från destruktiva konflikter. Tyvärr blev det rörigt med diverse bolag och avtal.
Röran blev aktuell igen 20 år senare i rättstvisten mellan Johan Holmsäter och Friskis&Svettis.
– Avtalen med Johan skrevs av ordförande i Friskis&Svettis Stockholm medan jag var hemma med barn. Jag tror att en del avtal blev luddiga.

Något så levande
Så vad är Margaretha glad över i dagens Friskis&Svettis?
– Jag är stolt över att jag bidrog till något som blivit så stort och som fortfarande är så levande, ett alternativ till all ytlig träningskultur, att vi har träning för vanligt folk med olika förmåga, människor som aldrig rört sig förut, träning för hälsa och välbefinnande.
Margaretha arbetar fortfarande efter samma grundvärderingar som då, dels på jobbet, dels som styrelseledamot: det egna ansvaret för träning, träning som låter musiken bära fram rörelserna, träning som är rolig.
– Den där sprudlande glädjen tycker jag vi har svårt att hitta på träningen i dag. Och så tycker jag att det är synd att vi inte satsar på friluften. Det är ju bland annat därför vi tränar, för att orka göra spännande saker ute i naturen på fritiden, vandra, klättra, cykla, åka skridskor och skidor.
Så det var alltså bättre förr?
Njae, somligt var bättre, somligt sämre.
När jag och Margaretha Mellner väger förr mot nu är vi 100 procent eniga: De värderingar som Friskis&Svettis byggdes på funkade då, i dag och gissningsvis i morgon. Uttrycken för de värderingarna, alltså det vi gör, måste hela tiden utsättas för granskning och utveckling. Friskis (anpassad träning) & (bryggan till) Svettis (all vanlig träning) är fortfarande en grym idé.

Här är demomstrationen på Sergels Torg: https://www.youtube.com/watch?v=wVrjC25igHI#sthash.13Fvov85.dpuf

Bonusupplysning
Både Margaretha och jag har varit suppleanter i Friskis&Svettis Riks styrelse, dock inte samtidigt.

*Övriga eldsjälar: (första styrelsen)
Mikael Berman (förste ordförande)
Christian Kaijser (gick bort 2010)
Claes Loven (gick bort 2012)
Jan Siegbahn
Eva Linroth
Bengt Svensson
Nils Ohlsson
Mona Backlund

De 7-8 ledarna som Johan tog med sig från SSIF var:
Gunnar Cereus
Lena Ackebo
Ann Hederstedt
Monica Tyden
Anna Kaijsa Nilsson
Anette von Schewelov
Agneta Ström
Lars Gunnarsson

Eldsjälsbrev nr 5 (det sista)

Hej Rebecca,
Du rätade inte ut alla mina frågetecken. Jag frågar för jag vet att det finns de som tycker att man inte får bli för gammal som verksamhetsledare, att man måste hoppa av innan man slocknar.

Jag vet vad jag tycker men jag är intresserad av dina tankar om det?
Måste vi begränsa, därför att vi tror att när man passerar 50 (eller nåt), då är det dags att lämna över stafettpinnen?

Eller ska man tidsbegränsa VC-jobbet från början? Högst 5 år?

Som sagt, jag vet vad jag tycker, men vad tycker du?

Och hur hedrar vi de eldsjälar som varit med länge och som endera slutar eller jobbar vidare på ett eldigt och vist sätt?

Med glöd
Jympajesus

Svar på eldsjälsbrev nr 5

Hej JJ,
Sista förbrukningsdag eller bäst före? Känner du att dagen närmar sig, att elden inte brinner lika mycket, så kan jag tycka backa bandet. Varför tog jag detta uppdraget? Är det fortfarande viktigt för mig och föreningen. Framför allt gå igenom värderingarna och check på den. High score och du fortsätter ett tag till!

Åldersgräns för VC-jobb, spännande tanke men vad leder det till? Lust och mod till uppdraget, är inte det viktigare än åldersgräns och bäst före?

Sammanfattning av eldsjälsbreven från min sida är att ALLA som har LUST och MOD till engagemang i en ideell förening, som kan ta till sig gällande värderingar, kanske utveckla dem, kanske avveckla dem, svindlande tanke, ska få en möjlighet att elda på!

Keep the fire burning.
Rebecca

Det var sista brevet i mailväxlingen mellan TA Rebecca Rappner i Friskis&Svettis i Trelleborg och mig, men inte det sista som kommer att säga om eldsjälar. Säg gärna något i kommentarsfältet du också.

Eldsjälsbrev nr 4
Hej Rebecca,
Jag tycker du är modig som är så rak med hur du upplever läget i er förening. Du riskerar att få kritik, gör du inte?

Och vad händer nu när vi närmar oss ett generationsskifte på eldsjälsnivån? De som var med när Friskis&Svettis startade på orten och har varit drivande, både som ideella och anställda, vad händer när de går i pension? Tror du att det kommer bli svårt för eldsjälar att stiga åt sidan? Hur hedrar vi våra eldsjälar?

Det finns ju dem som säger att de äldre eldsjälarna riskerar att stelna, att de tappar förmågan att känna av sin samtid och utveckla Friskis&Svettis på ett sätt som tar oss vidare på ett bra sätt. Vad tror du?

Med låga
Jympajesus

Svar på brev nr 4
Hej JJ,
Ja, hur blev det så här? Med själlösa eldsjälar i styrelser, en osynlig vision och en otydlig organisation. Så känner jag.

Trenden att vi betalar för tjänster är stark i den här föreningen vilket leder till att eldsjälarna slocknar, för att allt för många förväntar sig att ”fixar-Malte” sköter ruljangsen, hon har ju betalt, varför ska jag lägga ner tid, detta är inte viktigt för mig. När de tankarna fastnar är vi på fel väg, då missar vi vad som är viktigt, varför vi började lägga ner tid på detta.

Hur tar man sig vidare, hur rekryterar vi nya eldsjälar, går det? Enklast är att låta var och en få möjlighet att påverka, hitta känslan som gjorde att jag blev en eldsjäl, få den enskilde att inse att jag har en möjlighet att påverka och att engagemanget är obegränsat, gärna på livstid, så länge det är för föreningens bästa.

Så här tänker jag.
Rebecca

Mailväxlingen mellan mig och Rebecca i Trelleborg går in på andra dagen. 

Eldsjälsbrev nr 2

Hej Rebecca,

Tack för ditt svar. Läste med förvåning din beskrivning av hur besluten tas i föreningen . Har det alltså inte hänt mer sen jag snubblade omkring i förvirrade beslutsgångar i början av 90-talet?

Men någon fördel måste det väl vara med att driva föreningen på eldsjälsvis? Även om ni har en anställd på 25 procent? Fast vi har ju hört om problemet med att alla förväntar sig att den som har betalt ska jobba mest? Har man en anställd är det hen som ska göra jobbet, resonerar man. Det sägs slita hårt på verksamhetsledare, kanske mest i mindre föreningar som inte har råd med ett helt gäng avlönade på kontoret. Men det problemet borde man väl kunna planera bort? Eller blir alla slitna i stället?

Hur eldig måste man vara för att betraktas som eldsjäl? Måste man alltid ställa upp på allt? Har man en åsikt om allt? Blir ni sura på de ideella krafter som inte är lika eldigt pådrivande som dem som brinner mest?

Med hetta
Jympajesus

Svar brev nr 2

Hej JJ,

Jag började fundera på vad som egentligen menas med eldsjäl, googlade och fick till svar:

”Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Hur blev jag en eldsjäl? För det är jag! Jag vet att det började med tanken ”en medlem- en röst”, att här är ett ställe där alla får vara med, där du kan arbeta hur mycket eller lite du vill, bara du gör det för föreningens bästa. Lite socialiststat, kibbutz eller sovchos, gillade det och hängde på. Kanske något nedärvt genetiskt som gav genklang.

Vi är ett bra gäng med olika ansvarområden, eldsjälar som sköter allt från klädbeställning, medlemsregister till schemaläggning. De utan erfarenhet från ideell verksamhet skriker högt, vill ha extra ersättning när arbetsuppgifterna hopar sig, och styrelsen godkänner. Där är vår springande punkt. Avsaknad av lust inför uppgiften och krav på ersättning. Och styrelsen köper detta.

Vad som sliter på eldsjälar är ignorans, intolerans och orättvisor. Med hjälp av Friskis&Svettis värderingar kan vi hitta fokus, men önskvärt vore med en kraft, typ Nikes logga, en svosch som tar oss med storm, lyfter oss och ger oss fart. Jag ser gärna att denna kraft ska finnas i styrelsen med implementering i föreningen och fortplantning bland medlemmar.

Är det för mycket begärt?

Rebecca

Rebecca Rappner, TA i Friskis&Svettis Trelleborg, gav mig positiv respons för jympajesus.se. Gör man det kan man bli indragen i detta. Rebecca dök upp perfekt för min idé om att diskutera eldsjälsfenomenet i Friskis&Svettis. Mitt förslag var att vi skulle växla några mail, i vilka vi försöker analysera läget för eldsjälen i dagens Friskis&Svettis. Om det ska bli någon energi i en sådan brevväxling måste man vara lite modig, dra saker till sin spets och utmana. Precis så tycker jag Rebecca har hanterat utmaningen från mig.

Eldsjälsbrev nr 1 från Jympajesus

Hej Rebecca,

Kul att du vill analysera läget för eldsjälen i våra föreningar. Hur har ni det i Trelleborgsföreningen med fördelningen mellan ideellt arbete och anställda? Som jag förstår det arbetar ni mycket ideellt i föreningsledningen.

Själv minns jag när jag var ideell verksamhetsledare i Friskis&Svettis Jönköping. Det kunde bli rätt rörigt kring frågor om vem som skulle göra vad och bestämma vad.

Jag kan tyvärr inte säga att jag hade koll på allt som bestämdes, trots att jag också var adjungerad i styrelsen och ivrig i mitt tyckande redan på den tiden. Den anställda receptionisten tog beslut som jag eller styrelsen borde tagit, inte av illvilja, bara p g a oklar organisation. Men som sagt, det var länge sedan och ni har väl kommit längre, eller?

Med eld
Jympajesus

Svar från Rebecca på brev nr 1:

Hej JJ,

I vår förening har vi en anställd verksamhetsledare, hon arbetar 25%, officiellt, inofficiellt har hon Friskis&Svettis i huvudet dygnet runt. Kassör i styrelsen och webbansvarig arvoderas, ledarna har ett symboliskt arvode. Övriga arbetsuppgifter bygger på eldsjälar med lust inför sin uppgift.

Varför har en förening av vår storlek en verksamhetsledare? Det första svaret som poppar upp är att då slipper styrelsen/föreningen arbeta. Vi köper oss fria. Sedan poppar det inte upp fler svar.

Din reflektion över tiden i Jönköping, måste varit förra seklet, och vi borde ha kommit längre, men det har vi inte. Allt för många beslut tas utifrån egen magkänsla, utan omvärldskoll, utan förankring i föreningen, utan förankring i dokumentation från Riks. Så säger min magkänsla. Också att den som skriker högst får mest uppmärksamhet.

Så vem bestämmer i vår förening? Vi har ansvariga inom olika områden, vi strävar efter att avlasta styrelsen, vi hamnar allt som oftast i en situation där styrelsen har för lite att göra och börjar bestämma lite här och där, randomiserat, utbildning, schemat, hemsidan, reklamtryck, allt som vi har ansvariga för. Visserligen sitter många på dubbla stolar i vår förening men allt som oftast kör styrelsen över ansvarsgrupper. Vi verkar ha lite olika agendor.

I min värld arbetar en styrelse med visioner, tydliga mål, lång och kortsiktiga. Dagliga beslut lämnas till de som är ansvariga. Kort och enkelt!? Hur svårt kan det vara? Men världen är full av kungar, drottningar och diktatorer. Då blir vi sura, eldsjälarna, och sakta slocknar vi.

Rebecca

I morgon kommer brev nr 2.

När jag var anställd på Riks hade vi en mikroskopisk budget till marknadsföring. Jag (copywriter) och Tobias (Peterson, art director) fick prioritera hårt.

När vi för ett antal år sedan försökte komma på hur vi skulle få mest valuta för pengarna när det gäller våra bilder tog vi ett strategiskt beslut: Vi skulle försöka fota träningsbilder som byggde vårt varumärke också, inte bara redovisade träning.

Min erfarenhet från att fotografera träning var då att det var rätt hopplöst att göra träningsupplevelsen rättvisa. Visst man kan dokumentera rakt av hur verkligheten ter sig och jag kan förstå behovet av att visa hur ett freaking cirkelfyspass faktiskt ser ut, men ändå: man borde kunna göra mer. Tänkte vi.

Och det här var ändå innan den stora träningsexplosionen som kom bara några år senare, den som i mina ögon ännu mer slätade ut all träningsfotografering till att se i stort sett likadan ut oavsett avsändare. Där var människor i träningskläder i träningssituation med stora påklistrade leenden. Ingen svett, ingen verklighet, inga försök att göra något som var lite mer intressant.

Det var det Tobias och jag ville göra, lite intressantare träningsbilder.

Vi bestämde oss för att bryta mot tre regler: 1 Alltid ett leende 2 Träningskläder 3 Realistisk (nåja) träningssituation. Vi ville alltså ha: 1 Även allvarliga människor 2 Civila kläder 3 Smått surrealistiska träningssituationer.

Vi tycker att vi tillsammans med fotograf Alvreten lyckades ganska bra med våra ambitioner att visa upp ett intressantare Friskis&Svettis. För väldigt lite pengar, dessutom.

Som en slags avrundning på Riks-eran och ett avstamp för nya spännande projekt med fotograf Alvreten (och varje Friskis&Svettis som vill ha mer), länkar jag stolt till den Alvreten-film som ingår i badrumsinredningsföretaget Aspens kommunikationshelhet, nominerad till Svenska Designpriset 2014 tillsammans med reklambyrån NY.

”Jag förknippade Friskis&Svettis med jympa, därför valde jag ett annat träningsställe.” En läsare av bloggen skrev så i kommentarsfältet. Jag hackar inte på den personen. Tvärtom är jag glad att hen läser min blogg och engagerar sig i diskussionen. Dessutom förstår jag honom eller henne så väl. Gillar man inte jympa och samtidigt förknippar Friskis&Svettis starkt med jympa, klart man går någon annanstans för att träna.

Nu skulle jag kunna skriva att den där uppfattningen om oss och vår jympa är ett problem för vårt varumärke men det gör jag inte. För det tycker inte jag, Jag tycker det är bra att vi är så profilerade kring jympan. Bland annat för att jympan bär upp så många av våra värderingar kring träning. I jympan är de tydliga och verksamhetsidén likaså: Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. (Sen kan vi diskutera varenda ord i den harangen och om vi lever upp till löftena men det lämnar jag till ett annat, eller tusen andra tillfällen.)

Vi är så oroliga för jympan. Den är tantig, den är töntig, den är omodern, den är inget för män och den präglar som sagt uppfattningen om Friskis&Svettis. Folk driver med oss och den förbannade 70-talsjympan. ”Vi har faktiskt mer än jympa! Hela 60 träningsformer och billiga är vi också, så det så!”

I stället kan vi vara glada. Vi har kommit långt som varumärke när vi tål att skojas med och alla förstår vad som åsyftas med skämten. För oss är det bara att garva med och fortsätta att utveckla en träningsform som är lustfylld, lättillgänglig och av hög kvalitet. Dock inte för alla. Men för väldigt många. Folk älskar jympan.  Jympan tål lite skit. Det har den bevisat i många år nu. Men vi i Friskis&Svettis skulle ju i och för sig kunna låta bli att kasta skit på den.

För tre veckor sedan ledde jag mitt första pass sen juni. Jag har tränat mycket, hårt och varierat hela sommaren, ändå var jag trött i hela kroppen timmarna efteråt och hade träningsvärk dagarna efter passet.

Var stolt. Och gör armhävningarna på tårna.

Bonus (för den som ser det som positivt med mer text och tankar från Jympajesus ;-))

Varför jag tränar i barfotaskor

Det började med en bok och en skada. Boken heter Born to Run, skadan plantar fascit, även känd som hälsporre.

När min lilla basledare köpte och läste Born to Run undrade jag vad det var frågan om. Jag var inte intresserad av löpning på det ingående sättet, varken ultra eller barfota. Men om min lilla basledare visar stort intresse för något, då blir jag nyfiken.

Ungefär samtidigt som jag behandlade frågan ”Ska jag också läsa Born to Run?” var jag funktionär under Stockholm Marathon och servade med vatten och sportdryck nere på Söder Mälarstrand (ett jobb för yngste sonens klasskassa).

Det var året när maran sprangs i vedervärdigt väder. Regnet var iskallt och blåsten hård. Termometer visade på fem grader varmt och jag var klädd i regnställ och gummistövlar.

När jag kom hem den kvällen och satte mig i soffan hade jag en märklig känsla från hälarna och upp på baksidan av benen. Nästa dag var det över och jag tänkte inte mer på det. Jag fortsatte att löpträna. Efter två veckor insåg jag att det där med hälarna var ett problem.

Jag slutade springa. Höll upp ett halvår, läste Born to Run och köpte ett par barfotaskor. Jag hade bokat tid för stötvågsbehandling men sjukgymnasten slarvade bort min tid så när den långa väntetiden var över och jag skulle boka ny tid bytte jag strategi, inspirerad av läsningen om de springande människorna i Sydamerikas djungler: Jag skulle träna upp fötterna i stället för att stötta upp dem på olika sätt.

Och på den vägen är det. Jag springer ännu inte i mina Vibrams men kör all inneträning i dem, inklusive jympan.

Och hur funkar det då? Bra, tack! Plantar fasciten är inte helt läkt men bättre. Jag har kvar lite typisk morgonsmärta men känner mig inte hindrad i träningen. Jag gillar den mer nakna känslan av bättre kontakt mot underlaget i mina five fingers. Efter varje hopp landar jag med en stabil känsla.

Risken att vricka mig känns liten. Avsaknaden av klassisk träningsskosula mellan min fot och golvet gör att det inte uppstår några ofrivilliga förskjutningar i sidled när jag sätter ned fötterna. Möjligen är jag mer uppmärksam på landningen, att knät går ut över foten och att framfoten tar i först. Grejen med barfotaskor är ju att man hanterar sina fötter som om de var barfota och barfota gör det ju ont att landa på hälen. Därför gör man helst inte det.

Så jag antar att jag älskar mina fåniga dojor. I somras sprang jag faktiskt tio backintervall på betongunderlag* utomhus också och tyckte det var fantastiskt.

*Om du är sugen på att testa inomhus säger jag alltså: Yes, kör på! Om du funderar på att testa utomhus, läs på nätet om rekommendationer. Man ska skola in sig mycket långsammare än man tror.

Så här lyder vår verksamhetsidé: Friskis&Svettis ska erbjuda lustfylld, lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla.

Jag tycker den är bra. Varje ord kan diskuteras och det tycker jag att vi ska göra men jag tycker den är bra ändå. Dels just därför att den berör oss så pass mycket att vi kan ifrågasätta den millimeter för millimeter, dels för att den tydligt säger vad vi ska göra.

Ovanpå verksamhetsidén kan vi ha visioner. Och det har vi. Vi tänker oss en värld där människor ler när de tänker på träning.

Träning är alltså en positiv upplevelse, precis som det ska vara enligt vår verksamhetsidé.

Vi brukar också prata om vårt ändamål, att få så många som möjligt att röra på sig, och det är väl bra men jag kan ju inte borra i varenda jäkla grej, eller hur? Värderingarna är intressantare d v s vad som utmärker oss när vi agerar enligt verksamhetsidén. Vad vi anser om olika saker i livet kommer fram i vårt handlande, inklusive hur vi leder, pratar om träning, säljer kort, guidar i utbudet och beter oss i största allmänhet.

Låt mig stanna ett tag vid våra värderingar kring kroppen, våra kroppar, min kropp, din kropp och alla andras. Hur ska vi ha det med synen på kroppen?

Det viktigaste, tror jag, är att vi är jääääääävligt försiktiga. Jag kan faktiskt inte förstå varför vi ska prata om kroppar över huvud taget. Annat än om hur de fungerar och hur de funkar ihop med våra själar (flummigt samlingsord för hur vi mår på olika plan, men du fattar). Så fort vi börjar beskriva olika kroppar utifrån hur människor ser ut är vi på tunn is.

”Våra kroppar är byggda för rörelse. När vi rör oss mår vi bra. Men om vi ska röra oss regelbundet måste det vara roligt.”

Jag gillar den harangen! Dramatisera den i evighet med humor och värme och utan skymten av en pekpinne och vi är hemma.

Amen