I dag när jag var glad att come backpasset var över pratade jag konstant under stretchen, eller rörlighetsträningen som vi säger nu, om än statisk. Min sträckta högervad gjorde inget väsen av sig och jag hamnade i något slags delirium. Munnen gick om än det ena, än det andra. Jag lyssnade fascinerad till mig själv. Funderade på om jag skulle blanda in hjärnans überjag och få stopp på mig, övervägde någon sekund men lät bli.

Jag pratade t ex om Bobby Womack. Min förstalåt sjöngs av denne soullegend och det berättade jag och att jag tänkt byta ut den låten mot en fyrtio år äldre låt med Bobby, en låt från storhetstiden på sjuttiotalet när allt var så mycket bättre. (Ted Gärdestads låt Så mycket bättre från sjuttiotalet har förmodligen gett tv-programmet det namnet.)

Och jag sa att jag kanske anmäler mitt intresse för att bli spinningledare i vår. Fortsatte med att yra om hur fantastiskt kul det skulle bli att välja musik till ett sådant pass. Långa spänannde låtar där man inte behöver hitta på en ny rörelse så fort det händer något i musiken. Så lätt, så skönt.

Nu i efterhand tycker jag att jag sa något lite smart i det sammanhanget också. Nämligen om skillnaden mellan spinning och jympa. På spinningen kan du justera motståndet med ratten och låtsas hur mycket du vill att det är tungt och motigt. Du kan skådespela och gå in i rollen som kämpande cykelförebild. ”Lägg på nu! Det ska vara tungt.” Och så kränger jag över cykeln så att den sviktar lite utav min mäktiga viktförflyttning från sida till sida.

Och det är ju tvärtemot hur jag jobbar på jympan. Där är det tungt som fan men det vill jag inte visa. Så hur illa jag än mår, avfyrar jag ständigt detta glättiga leende. Vän av ordning kan nu invända att det är väl skådespeleri om något, men nej: Jympan är rolig. Hur trött jag än är så kan jag hitta en anledning att le, i de värsta stunderna åt det idiotiska med att le medan jag helst skulle vilja skrika:  ”Vänta nu! Kan vi ta femton sekunder?”

Hoppas jag blir antagen. Jag ska bli spinningens bästa Stanislavskij-elev. (Lite kultursnobberi här på slutet.)

Jag ville öka springdosen i mitt träningsliv. Så jag tänkte jag skulle börja springa längre distanser lite långsammare. Det gick så där. Jag sprang längre en gång, men hittade tydligen inte den lite långsammare takten.

Och så gav jag mig ut dagen efter och tänkte att det är väl bra att variera. Jag sprang kort och några kilometer lite fortare. Nu vet jag att vila också är bra. Ena vaden protesterade.

När jag drog igång jympapasset igår protesterade vaden fortfarande, inte så högljutt, men ändå ganska bestämt. Men vad gör man i det läget (som man varit i så många gånger förr, i insikten om att man borde ha skaffat vikarie).

Nåväl. I sista syretoppen skuttade jag något sånär förhoppningsfull jämfota in mot mitten och tänkte att nu kommer vääääldigt snart ett tung och djupt skidhopp. Åh hej och hå och där fick vaden definitivt nog. Jag stannade direkt. Det blev bara ett hopp, eller mer ett halvt hopp.

Jag hade försökt mima till lilla basledaren, som var med på passet, att ”aj, vaden”, men det hade gått henne förbi. Hon log bara sitt fullständigt knockande leende tillbaka, vilket ändå på ett sätt var bra och livgivande. Eftersom vaden vägrade mitt i en låt vi kört ihop, bad jag henne ta över.

Och jäklar vad hon tog över! Medan jag ömkligt linkade av banan äntrade lilla basledaren scenen och tog över partyt med samma bravur med vilken hon  för ett antal år sedan gjorde mig till en lydig liten basledar-vovve . Min grupp älskade henne direkt. Det var som om jag aldrig funnits.

Okej, jag överdriver. Sanningen är att jag var jättestolt över denna fantastiska kvinna och jympaledare. Jag satt där i ett hörn av salen och masserade min ömma vad med ett stort leende. Vi tryckte in lilla basledarens cd, som hon hade med sig i ryggan, och sedan tog hon gruppen i mål med hög volym i ett moln av kärlek.

Efteråt var gruppen mer angelägen om att lilla basledaren skulle vicka för mig nästa vecka, än att jag skulle komma tillbaka, någonsin.

Tack också till Anna Widstrand, känd jympa- och värdprofil tillika sjuksköterska, som sprang upp till Mood-gallerian och hämtade ett stort paket is till mig. Och tack också lilla basledare, också sjuksköterska som lindade min vad hårt.

I dag linkar jag utan att oroa mig ett dugg för nästa veckas pass: Lilla basledarens alter ego Lilla intensivledaren fixar.

Jag är en jympande reklamfarbror. Jag förstår varför. Alltså varför jag dras både till gruppgymnastiserande och köppåverkan. Det är för att båda grejerna handlar så mycket om känslor.

Många vill hävda att vi människor är rationella, särskilt när vi noga överväger dyra inköp. Vi köper inte hus, bilar och platt-tv på känsla. Vi går igenom marknaden, jämför priser och prestanda och sen gör vi ett genomtänkt val. Haha.

Lite rationella är vi så klart, men den sista avgörande ingrediensen i valet även av grymt dyra prylar, det är känslan. Om man tror det, som jag alltså gör, då måste känslan med i reklamen. Då måste man försöka få folk att tycka om grejen (eller företaget som står bakom grejen) de funderar på att köpa.

Tycka-om-känslan knockar rationaliteten. Att det är så i jympan är självklart. Benböj är bra, men med rätt musik och ledare blir benböj själslig massage också.

Jag tänkte på det här när jag var på ett skivstångspass. Jag fick bra träning men jag kände mycket lite, frånsett utmattningen och något gnälligt som pågick i mitt inre: ”Oj, vad trött du är. Bäst att du vilar.” Typ.

När jag tycker om reklam, då beror det på att den får mig att känna något. Annars tycker jag att den är dålig. Är den intressant levererar den inte sällan en sanning om livet, lite skruvat, men ändock en sanning. Det tycker jag förresten att Friskis&Svettis reklam också ska göra, inte bara rabbla våra pass och visa glada nunor. Jag saknar den djupare sanningen om liv och träning i sådan käckhet.

Jympans stora usp (urgammal förkortning som betyder unique selling proposition) är förstås att den kan förmedla känslor. Alltså kan du använda samma kvalitetskontroll på den som på reklamen. Känner du något är den bra. Känner du inget är den kass. Och då menar jag inte känslan av ilska över att du INTE känner något. Eller att du känner att du blir uttråkad. Vi snackar ju energiska känslor här; oftast glädje även om den kommer på en omväg tack vare ledarens skickliga sätt att utnyttja sig själv, musiken och rörelsen.

Skivstångspassets usp måste väl vara att du får en rejäl styrketräningsgenomgång, mycket strukturerad, en muskelgrupp i taget. Det kan man också bli nöjd med. Men den där aha-känslan som man kan få när ett bra reklambudskap klickar i, när man fattar galoppen och känner sig smart och road, den får jag – och det säger jag samtidigt som jag av andra orsaker gillar massor av annan träning, bara på ett enda ställe: på jympan. Uspen är att man blir lyrisk.

Jag går på HIT ibland och får då ofta höra att det är Friskis&Svettis tuffaste pass. Kan så vara. Och kan så inte vara. Det beror på vad man gör det till.

Men okej, tanken är att det ska vara det tuffaste, att man ska bli tokansträngd redan efter en minut. Resten är pannbensträning. Ge inte upp. Kör på. Det är huvudet som är gnälligt. Du orkar.

Och visst, jag har varit väldigt trött på HIT. Det har jag varit på Cirkelfys också. Vi snackar totaltrötthet. Jag vet inte riktigt var den sitter men det känns som om hela jag är slut. Ingen kraft i arm, ingen allmän ork kvar.

Men och det är ett avgörande ”men”, efter ett tag får jag vila. På HIT tar det fyra minuter innan jag får kravla bort till vattenflaskan. Det är ganska kort tid ändå. På Cirkelfys är det 45 sekunder. Det är ännu kortare.

På jympan däremot, där får jag aldrig vila. Jag får återhämta mig, men vila får jag inte förrän vi är framme vid nedvarvningen. Hur tufft är inte det? Eller rättare sagt, hur tufft kan inte det vara?

Det svåra med att få ut den stora trötthetseffekten ur jympan hänger samman med förmågan att ta ut rörelserna. Och precis som på HIT och Cirkelfys, viljan att ta i över huvud taget.

Det hänger också ihop med tankarna bakom de olika passen. Skulle man vara så trött på jympan efter en minut som man är tänkt att vara på HIT, då blir det svårt att göra jymparörelserna med god teknik. Det är därför vilan kommer så lämpligt under Cirkelfysen och det är därför repetitionerna är ganska få i HIT-uppläggen.

Men ändå, totaltröttheten kan vara stor under lång tid under ett bra jympapass som du utför bra. Vi snackar 30 minuter fullt ös med korta återhämtningschanser. Jag kände det själv alldeles nyss på Ann Fredriksens Pass.nu, Friskis&Svettis sätt att uppdatera oss i våra specialgrenar.

Värst är det att leda. Vid ett pulstest visade det sig att ledarens puls låg 10-20 procent högre än gruppens under hela passet.

Ingen tid känns det hur tufft ett jympapass kan vara som under första passet på terminen jag leder. Jag har för det mesta skött träningen bra under sommaren. Ändå är första passet en smärre chock.

Om du inte känner igen dig, tror jag -f örlåt mig så väldigt mycket – att du kan göra rörelserna bättre och ge mer. Det retliga är att det gäller mig också och har alltid gjort det. Det förändras inte: jympan, hur gräslig den än kan vara, är i sina bästa stunder fantastisk.

LUF, ledaruppföljningen, den kvalitetskontroll, förlåt kvalitetssäkring, äh, va fan är den egentligen? Jag kan inte skriva om LUF om jag inte har klart för mig vad det är, ju!

Jag börjar om: ”Vad kan jag hjälpa dig med?” är den fråga som varje ledaruppföljning bör börja med, tycker jag. Fast tanken var inte att skriva om LUF. Bara att beskriva vad det är, så att du som läser vet vad jag yrar om. Men om LUF:en börjar med en sådan fråga, då fattar man väl?

Tanken var att skriva om mitt favoritämne: mig själv och hur rätt jag alltid tycks ha. Så till ämnet!

På det Pass.nu jag nyss förärade med min uppenbarelse fick jag vatten på min kvarn. Vid en tidigare brutal-LUF, som om den kommit i min ungdom, hade traumatiserat mig, fick jag reda på att mina övergångar från styrkedel till konditionsdel var alldeles för mesiga. Order var att jag skulle gå från golvet till rätt upp mot taket och maxa utslaget i rörelsen direkt, utan pardon, vilket förmodligen skulle drabba mig själv hårdast. Fy fan vad jobbigt!

Jag och lufaren fick ingen bra diskussion den där gången. Det var synd och det fick effekt på hur vi såg på varandra ett bra tag efteråt. Men  faktum är att det fick bra effekter på mig och mitt pass ändå, men det har jag aldrig framfört. Så klart. Lite stolthet har man väl ändå kvar.

Men nu kommer jag ifrån ämnet igen. Syftet med inlägget är ju som vanligt att framställa mig i god dager. Så vad jag vill berätta är att Pass.nu-eftermiddagen gav mig anledning att säga ”vad var det jag sa”: Det är ingen bra idé att gå från fisk till fågel utan ett mittemellan. Så det så! Vi, framför allt jag, behöver en återhämtnings- och hitta igång-fas.

Så skönt att än en gång få rätt! Lusten att leda och sätta några nya låter till höststarten ökar. Läge för lite svensk nostalgi, tror jag. Men bara lite.

I söndags körde Ann Fredriksen Intensivjympa pass.nu med mig och 25 andra ledare från bl a Huddinge, Enköping, Stockholm och Norge. Ann Fredriksen är utbildare på Friskis&Svettis Riks, träningsansvarig i Friskis&Svettis Tyresö samt grymt stark och uthållig.

Pass.nu är korta inspirationskurser för ett snack om nuläget och finns för en massa olika pass. Pass.nu kan beställas av föreningarna från Riks när helst man känner att man vill ha koll på läget som en kick i arslet och djuplodande snack kring ett särskilt pass.

Denna söndag eftermiddag körde vi Anns pass och  snackade om just det passet efteråt, som en utgångspunkt för alla våra egna pass. Vi försökte ringa in grejerna som gör att ett intensivpass blir riktigt bra. Vi nämnde sådant som att det måste vara tungt men inte tyngre och snabbare än att man hinner ta ut rörelsen på rätt sätt. Och återhämta en aning mellan de tyngsta passagerna. Vi nämnde att vi som ledare måste vara inspirerande och att allt ska kännas kul. Vad nu kul är, sa Ann, och tyckte att det var olika vad folk tyckte var kul. Det är inte säkert att det upplevs som kul när ledaren skojar till det, men ganska så säkert när passet ger bra träning och alla får utmana sig. Vilket jag håller med om. Hatar skojiga grejer, trots att jag absolut gjort mig skyldig till sådana pinsamheter många gånger (säger för säkerhets skull).

Slutsatsen blev att det är i den personliga mixen mellan träning, ledare och musik som kvaliteten och träningslusten uppstår. Ingen sa emot. Och vad jag såg var alla grymt kapabla att göra bra pass: starka personligheter, starka muskler och mycket lust, även om lusten inte tog sig särskilt utåtriktade uttryck denna dag. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag är på ett pass som utmanar mig, då har jag inte mycket energi över till att tjoa och tjimma. Då är jag fokuserad på att känna in övningarna, kämpa och vara koncentrerad på rörelserna. Okej, lite i slutet när jag visste att det snart var dags för nedvarvning, då blev jag lite kaxig.

Sammanfattningsvis en bra eftermiddag. Jag tänker sno med mig ett par grejer och blev – när jag recenserade träningsmusik hemma vid trädgårdsmöblerna på innergården – inspirerad att fixa ett par nya låtar till höstpremiären. Deep Forest, någon som minns dem?

Var på Cirkelfys igen, ett av mina favoritprodukter från träningsvaruhuset Friskis&Svettis. Den här gången la jag – förutom en liten basledare som jag tyckte var väldigt trevlig – märke till en dam i – hoppas jag inte tar fel åt fel håll nu – 70-årsåldern. Hon var kort och rund och såg trygg ut och mysig ut.

Jag viskade till lilla basledaren om det häftiga med blandningen av folk som ryms i den här avdelningen på varuhuset. En eloge här också till en av Stockholms allra mest pedagogiska, engagerade och inbjudande ledare, Göran Wennerbrandt, som med sin vision om att alla ska kunna träna jämsides med hög kvalitet och stor lust, om än på olika nivåer, bidrar till mixen.

Jag hade så klart förutfattade meningar om vår gråhåriga hjältinna, men kände mig också trygg med att damen i fråga skulle hitta de vikter och det tempo som passade henne. Mina fördomar krossades. Kvinnan körde 60 pannor i marklyft! Tempot var inte heller blygsamt.

Jag vill veta mer. Funderar på intervju, samt om jag ska försöka lägga på lite extra nästa marklyftsomgång. Om jag vågar. Bådadera.

Jag var på ett cirkelfyspass härom veckan när jag tyckte musiken inte hjälpte mig att jobba. Jag tror inte det var musikens fel. Nog för att jag varit på cirkelfyspass med musik som inte peppade, men den här gången var  inte problemet att jag fick höra ballader när jag skulle svinga en tung kettlebell farligt nära nötterna. Problemet var volymen. Den var på tok för låg, vilket ledaren också noterade och höjde. Men minimalt, tyvärr.

Det skulle inte förvåna mig om låten alla cirkelfysledare måste trycka in i sina pass fanns där någonstans i bakgrundsbruset, låten som garanterar att åtminstone de manliga deltagarna fokuserar på att jucka upp kettelbellen med en sjujävla kraft så fort den närmar sig nötterna, men jag hörde den inte: Double Nature med Mustasch.

Jag hade lika gärna kunnat lyssna på ett gäng nybörjare på blockflöjt. Lika träningssugen blev jag. Alltså bad jag mycket snällt, och med ett leende som borde ha funkat, om högre volym. Men nej, jag fick bara ett leende tillbaka. Och en nick. Jag tolkade det som att ”Absolut! Jag höjer.” Men inget hände.

Det var som att se mig själv när någon av mina passdeltagare ber mig att SÄNKA. Jag brukar också le. Fast inte nicka. Snarare svara att ”Nä, det här är bra.” Okej, ibland tar jag en sväng till volymknappen och LÅTSAS sänka, men det känns ju lite falskt.

I förrgår återställdes dock ordningen på ett annat pass. Min tro på Cirkelfys återvände. Jag konstaterade redan från start att volymen inte skulle bli något problem. När det var dags att köra fattade jag att det var dags att KÖRA! Jag behövde aldrig packa upp min blockflöjt i protest.

Funderar på höstens pass. Funderar. Gör inget.

Vad jag funderar på, är om jag ska göra ett nostalgipass. Återvända till mitt sjuttiotal. Ett tag var jag inne på att enbart ta musik från kanske det bästa året: 1972. Eller 1973. Fast nu är jag inne på att vara liiiite bredare än så. Sträcka mig till 1980. Det var ju då Hotter Than July kom.

Jag har aldrig någonsin släppt in nostalgi och gamla fina låtar på mina pass. Jag har velat överraska. Ha musik ingen annan har. Testa den omöjliga musiken. Skaka om.

Har jag mjuknat? Förmodligen.

Jag tänker Stevie Wonder, Led Zeppelin, ABBA, Deep Purple, Elton John, Kate Bush, Peter Gabriel, David Bowie, Bobby Womack och…Jethro Tull?

Det kan vara den sämsta jympaidé jag någonsin haft.

Raise up med Susheela Raman och liknande känns onekligen fräschare. Funderar vidare.

Vi har alltid varit stolta över blandningen av människor på Friskis&Svettis. Allra gladast brukar vi bli när ett och samma pass drar olika typer av folk. Jympan har alltid gjort det och det är underbart, men i måndags och onsdags den här veckan var jag på Cirkelfys på Gärdet och tyckte att blandningen där var ännu mer underbar.

Jag tror att det var slitet med vikter, stänger och andra redskap som gjorde att jag tyckte Cirkelfys nu slog jympan i grenen Underbar. Här fanns några unga män och kvinnor runt 20 och sen fyllde vi ut  åldersskalan upp till – jag gissar – drygt 70.

Och där står vi bredvid varann med olika belastningar och får den träning vi alla vill ha och behöver efter egna önskemål, dagsformer och förutsättningar. Och vi snackar och skrattar med varandra oavsett ålder och styrka.

Oj, vad jag gillar det!