Det fanns en  tid när jag bytte hela mina jympaprogram två gånger per termin. Så otålig var jag, så kul tyckte jag att det var, så mycket tid hade jag.

Så okunnig var jag.

På den tiden var det enkelt. Jag var nyfrälst och det var diagonalare och hälkick, armhävningar, situps och en jävla massa kutande.

Sen blev jag ambitiös. Pretentiös. Jag ville jympa till all slags musik. Det började spännande, men blev allt mer tillkrånglat. Det enkla härma-och-häng-på-konceptet var bortglömt. Jag ville vara annorlunda, överraska, utveckla. Jag var för otålig, jag tyckte det var för kul, jag hade för mycket tid. Det blev tokigt.

Jag tror jag fick ordning på balansen mellan pretentioner och jympalusten innan det tog stopp. För sen fick jag barn och jag kände inte längre någon otålighet, tyckte inte att det var kul, mer en fråga om överlevnad, och tid hade jag ingen. Jag hade samma pass i flera år.

Eller var det under den mödosamma tiden på väg mot skilsmässan? Då orkade jag inte byta ut låtar. Jag bytte tid och lokal i stället för pass. Och så småningom fru.

Då lossnade det igen. Fast inte som förr, men mer normalt. Tycker jag.

Nu byter jag ut en eller några låtar i taget. Jobbar som en idiot med dem. Mot perfektion.  Roliga och annorlunda, men fortfarande enkla att härma och hänga på. Tycker jag. Det är okej om inte alla håller med. Det är okej om ingen håller med. Jag vet vad jag gör. Oftast.

Jag är otålig igen, men låtbytena går ändå sakta. Jag tycker det är skitkul, men låtbytena tar ändå tid. Jag har småbarn  igen, så jag har ingen tid. Jo, det har jag. Det är det enda jag har, ju. Men låtbytena får vänta. Kanske lagom sakta. Eller alldeles för sakta. För ofta, säger en del som vill känna igen sig. Ja, du vet.

Jag hinner ibland ett helt pass under en termin. Bra, säger jag då till mig själv. Det bästa passet någonsin, säger jag ofta.

Nu är jag mitt i min långa styrka och håller på och byter. Har skiftat Einstürzende Neubauten (jag sa att jag var pretentiös) mot Neneh Cherry & The Thing (lika pretto) och Oddjob (pretentious jazzy shit) mot Fiona Apple (arty farty). Nu ska Ozzy bytas ut mot Sushela Raman.

Glömde en viktig sak: Lilla basledaren säger att jag ljuger.

Du kanske redan har sett den, men om du inte har sett den extremt interna filmen om en uppföljning så finns den här:

Basjympans undergång

Jag tänker inte skriva om Jantelagen. Jag tänker längre, än att ”jag är någon och att jag duger”. Jag tänker sjunga självförhärligandets lov.

Läste nyss att Ingvar Kamprad sagt att inget är så svårt som det verkar, men inte heller så lätt som man tror. Först tyckte jag det var bra, men sen tyckte jag att det var väldigt lagom. Med den inställningen skulle jag aldrig blivit Jympajesus. Då hade jag fått nöja mig med ett internationellt företagsimperium.

Jag har skrivit det förut; när jag var nybakad jympaledare trodde jag att jag var mycket bättre än jag var. Vilken tur att det inte var tvärtom. Men min självförhärligande blick på mig själv räckte det med att tro att jag hade Friskis&Svettis vassaste jympapass för att det skulle bli det. Utstrålar man ”jag är bäst” är chansen stor att deltagarna håller med. De som genomskådar bluffen och går därifrån för att aldrig mer komma tillbaka får man respektera men inte fästa någon vikt vid.

Det är betyg 1 eller 5 som gäller om det ska bli någon action (gamla betygsystemet). Ettorna kan svida lite, jag erkänner det, men det sticket är inte i närheten av hur det känns att få en trea. Hela självförhärligandet ter sig skitlarvigt mot bakgrunden av att någon tycker man är varken eller.

En trea säger att självförhärligandet inte alls är i balans med utförandet. Alltså måste du ta ut svängarna ännu mer och älska det. Du måste veta att du är fantastisk för att passet ska bli fantastiskt. Ödmjukhet funkar inte om du ska bli en Jympajesus. Men visst, nöjer du dig med att bli miljardär ska du antagligen fortsätta att kräla i stoftet.

Fast grejen är att jag tror Kamprad uteslutande tänker självförhärligande tankar. Det är det som gjort honom så framgångsrik. Han visste redan från början att han kunde sälja vad som helst bara priset var rätt. Han visste att han hade förmågan att skapa ett sektliknande följe av människor som köpte det maskerade självförhärligandet. Även när han låtsas vara ödmjuk och pratar om sin sparsamhet tycker han själv att han är fantastisk. Och smart som fan som kör smålandsekonomigrejen. Inte slösa, nä, nä. ”Fan, vad bra jag är!”

Vad säger du själv? Är du inte otroligt bra? Bäst, om du får säga det själv.

En person sa nyss så här till mig: ”Ingen är som du.”

Det var inte Lilla Basledaren. Det var inte mamma. Men den som sa det är viktig för mig ändå.

En annan person sa nyss: ”Nu förstår jag varför du jobbar 50%. Man orkar inte med dig längre.” Och ännu en annan vände sig med ömkande blick till just Lilla Basledaren och sa: ”Hur står du ut?”

Av dessa tre uttalanden minns jag helst det första: ”Ingen är som du.” Jag inte bara minns det. Jag etsade fast det i hjärnan som en sådan där bonad i korsstygn som gammalt folk hade på köksväggen förr: ”Hem ljuva hem.”

Nu tänker jag på de där fyra orden varje gång jag ska framträda: ”Ingen är som du.” För det är det enda jag har. Jag kan bara vara mig själv riktigt bra, så då är det väl lika bra att vara det i 180. Bära eller brista. Betyg A eller betyg F. Gilla eller avsky.

Och när jag nu har kommit över egokicken en aning tänker jag att alla borde tänka så. ”Ingen är som jag, så jag ger järnet av hela mitt underbara och mindre underbara jag nu direkt och med gasen i botten.”

Jag kan inte se varför man inte skulle göra det i precis alla lägen. Ett drömläge att vara som ingen annan är helt klart jympan, särskilt om man är jympaledare. Då blir det underbart eller ett rent helvete. Fast jag tror det blir mest underbart. Gillar man inte just mitt underbara jag, finns det många andra underbara jag att leta bland.

Man kan förstås tänka sig ett alternativ, ett kompetent uppträdande med musik i rätt pulsar och rörelser som passar till musiken och som i mixen blir till bra träning. Man är ett koncept mer än människa. Men inte är det så bra för  jympan. Här är det meningen att varenda idiot som tar på sig det självutlämnande uppdraget att vara jympaledare ska tänka: Ingen är som jag. Tror jag.

Det kan verka egotrippat, men är motsatsen. Om ett sådant pass innehåller 100 deltagare, ökar chansen att 85 personer lämnar passet med samma världsförhärligande tanke: ”Ingen är som jag.”

Hur vet jag att jag har ett bra jympapass? Är det när lufaren (ledaruppföljaren) är nöjd? Nej, det har tyvärr inget med saken att göra. Jag vet att utbildningen till lufare är på rätt spår, men sen händer något från skola till verklighet. Allt för många uppföljningar snöar in på detaljer. Förlåt, att jag fortsätter hacka.

Jag pratar gärna om detaljer. Det är där helheten blir till, men jympans styrka som träningsform ligger inte i träningstekniska detaljer. Ändå diskuterar jag gärna puls i styrkelåtar, djupa knäböj kontra höga hopp, tiden för fyrfota eller ljudvolymen. Jag gör det för att den tekniska delen av jympapasset är skitviktig, trots att den  har väldigt lite att göra med jympans kvalitet.

Riktigt intressanta är  andra detaljer, detaljer som också är svårare att komma åt. Vad är det till exempel som gör att vissa ledare når ut på ett fantastiskt sätt, att vissa alltid hamnar rätt i musiken med rörelserna  och att de lyckas skapa något nytt av i grunden samma gamla vanliga ingredienser? Det är knappast hokus pokus. Alla borde kunna.

Om man kan lära ut sådant, vet jag inte, men jag tror det. Kanske har vi bara ännu inte kommit på hur man lär ut kvaliteterna som skiljer det mediokra passet från det geniala, trots att den skillnaden förmodligen är liten. Kanske kan man lära sig själv genom att iaktta deltagarna. De visar ju tydligt när det funkar och när det inte funkar. När det inte funkar, ser folk sammanbitna eller nollställda ut. När det funkar ser de lyckliga ut. Svårare än så är det inte.

Om du har en nollställd grupp och funderar på hur du ska få dem att bli lyckliga, så inte ligger lösningen i en annan rörelse i styrkan, inte heller i byte av uppvärmningslåt (även om det kan vara en bra idé ändå). Jympans lyckomagi hittas på ett helt annat ställe, nämligen i din förmåga att med musikens hjälp förmedla en alldeles personlig träningsupplevelse, en träningsupplevelse som totalt bottnar i dig som ledare. Du måste visa dig och ta gruppen någonstans bortom allt som är rätt och riktigt.

Hur ska man få det att ske? Jag vet att alla som gått Friskis&Svettis jympaledarutbildning har förmågan. Jag vet också att alla inte hittat den. Titta på deltagarna. Där finns alla ledtrådar man behöver. Lufaren kan inte hjälpa till där. Vi måste själv komma på tricken. Nollställd deltagare? Jag provar något annat. Lycklig? Jag är på rätt väg.

Från säker källa vet jag att när ledare på luf-kurs skulle sätta ett kryss på skalan kontroll – låt gå, så satte folket från Stockholm sina kryss längre åt kontrollhållet än andra. Det är förstås inte bra. Så var det aldrig tänkt med uppföljning. Och så vill ingen att det ska vara i dag heller. Väl?

Från säkra källor (notera pluralformen) vet jag att lufen handlar om en ödmjuk puff åt personlighetsutvecklingshållet. Om en sådan ska funka måste utvecklingsviljan finnas från den som ska utvecklas. Ska man leda sådana samtal måste man vara duktig och lyhörd och inte ha någon egen agenda. Utveckling kommer av egen lust att förändra, inte av att någon annan kräver det.

Jag gissar att det är där det går fel ibland. Lufarna tar på sig en roll de aldrig tilldelats. I stället för att ta sig an den EGNA svåra utvecklingen till att bli ett bra stöd för ledare som vill utvecklas ( i princip alla) ser de sig som om de är on a mission from God.

Jag (extremt säker källa) har hört lufare prata om fulla pass med glada människor i termer av katastrof. Är inte det märkligt? Inte för att inte fulla pass innehåller brister och utvecklingsmöjligheter, det är klart att de gör, men mycket måste  vara rätt om människorna som är där gillar att vara med på passet och går dit igen nästa gång.

Folkets smak är förvisso mysko ibland, men vem ska sätta sig över den? ”Jag”, hade jag kanske skrikit ut för ett antal år sedan, men nu har jag tydligen mognat. Jag har dock inte mognat så mycket att jag inte vill utmana pass.nu och världens alla utbildare och lufare. Jag hoppas jag aldrig mognar. Finns det något tristare än att följa regler utan att tänka själv? Utan att vilja testa om man inte kan göra på ett annat sätt?

Förresten är jag själv lufare, eller pufare (programuppföljare) som det hette i 1900-talets Sverige. Förmodligen hade jag en egen agenda när jag inledde min puf-karriär och skördade tidiga offer. I dag tror jag att jag skulle vara skitbra, klok, ödmjuk och befriad från kontrollbehov.

Om din lufare inte är det, säg som min dotter på dagis när hon blir förolämpad: stopp! Säg nej till jobbiga lufar. Hälsa från mig.

Jag önskar att jag hade en bild från passet i onsdags. Men eftersom jag inte har det (bara den här: http://www.langdskidakning.info/1/post/2012/10/829-friskis-svettis-pass-vart-r-jag-pvg-igentligen.html) så får jag skriva om företeelsen i stället.

Jag har en ny uppvärmning. Den är tre låtar lång och det är andra gången jag kör den. Förra gången var jag lite inbunden och missade vid ett tillfälle. Missen var liten på ett sätt men stor på ett annat. Hela gruppen stannade upp när musiken gav tecken på en förändring som jag den här gången var oförmögen att göra. Känns i alla fall bra att jag (och andra jympaledare, så klart) har uppfostrat gruppen till att lyssna på musiken.

Trots inneslutenheten i mig själv och den uppenbara missen av en rörelsesekvens kände jag att jag hade något bra på gång. Så inför pass nummer två gick jag in med en helt annan pondus. Geflar, vad jag styrde och ställde!

Och hur vet jag att det funkade? Jo, folk kom nära mig efter ett tag. De tappade kollen. De visste inte var de var i rummet. De bara öste på och, verkar det som, väldigt mycket tillsammans med mig och alla andra. Jag tror tammefan att det var musicking på gång där vi allihop seglade iväg från rummets mittpunkt i en enda stor hullabaloo.

Kul.

Lilla basledaren har faddrat igen. Hennes berättelser om sina fadderbarn får mig att minnas när jag själv för  ettusentvåhundrafemtiotre år sedan var en alldeles färsk liten jympaledare. Oj, vad jag var go!

Jag var go för att jag hade ett sådant härligt självförtroende. Jag var go för att det självförtroendet baserade sig på inget annat än mitt självförtroende. Jag kunde inget, men trodde jag kunde allt.

Jag ser tillbaka på den här tiden med en lätt rodnad på kinderna. Flickvännen hade dragit efter tio år tillsammans så jag var säkert galet självupptagen. Att gå på jympaledarutbildning på Stensund utanför Trosa gjorde mig inte mer ödmjuk. Att jag på filmen inte tog ut rörelserna som jag gjorde i fantasin påverkade mig föga.

Jag minns min diplomering som en uppvisning i konsten att leda jympa. Hur var det möjligt för mig att se detta förstlingsverk som ett verk av ett geni? Det måste ha varit den sköna ungdomens förtjänst, att man inget fattar men kör i 190 ändå, för om man fattade skulle man inte våga.

Just a Gigolo med David Lee Roth var min förstalåt. Det är det enda jag minns. Plus att jag blev godkänd av legendariska Maria från Friskis&Svettis i Göteborg. Det var där jag jympade upp, på Västra Hamngatan. ”Vilken härlig musik!” utbrast Maria direkt efter passet och vände sig till deltagarna. ”Jag vet,” tänkte jag, ”och själv var jag fantastisk.”Det var 1986 och jag var tokig i Eurythmics Thorn In My Side, så den var säkert också med.

Faktum är att jag tror att jag var rätt bra på riktigt. Jag hade ju haft två  Friskis&Svettis-legender som utbildare: Hasse Helander från Norrtälje och Annika Gärderud, själva jympaängeln.

Men det var då. Nu går jag in i mitten på skakiga ben och ber om ursäkt för att det inte kommer någon yngre, snyggare och starkare jympaledare med lite fräschare musik. Då saknar jag mitt forna grandiosa jag.

Näe, så illa är det inte. Jag tycker fortfarande att jag är bäst, men jag har lärt mig dölja det lite bättre.

Egentligen fattar jag inte varför A inte har en egen blogg. Med den energin, skärpan, humorn och känslan hon skriver tror jag den skulle uppskattas av många. Som detta lilla poetiska prosastycke:

NÄR JAG SOM ÄR VAN ATT BLI BUREN BÄR

Det är en onsdagkväll som andra onsdagkvällar. Musiken dånar ur högtalarna och en trogen armé av entusiaster tvingar sig att hålla stilen de sista fem av nittio slitiga minuter. Åttio personers svettångor immar igen fönstren så att de lagom till passets slut kommer att utgöra en närmast oemotståndlig frestelse att skriva ”JYMPA RULES” med ett skakigt pekfinger. Även de mest vältränade i gruppen har nått punkten där uppgiften att låta armar och ben göra olika saker men i samma tempo är nästan mer än den utmattningsförvirrade hjärnan klarar. Jag – som inte är en av dem – är way past den.

När jag vänder runt (vänsterfothögerarmochvändochOHSHITaktabakomvarande) noterar jag till vänster om mig en tant. Jag brukar själv beskriva mig som en rund tant, men den här tanten är definitivt både rundare och tantigare än jag. I sämre kondition dessutom, för även om jag också är färdig att kräkas i närmasta papperskorg så tror jag att jag för en utomstående betraktare fortfarande ser mer entusiastisk än förtvivlad ut. Min granne däremot, ser ärligt talat bara förtvivlad ut. Insikten att jag – annars så van att vara den som lägger den nedre ribban – plötsligt är den starkare är en smärre chock – om jag hade energi över att bli chockad.

Den sista refrängen tonar in och jag drar andan för de sista, svintunga sekunderna. När jag vänder runt igen och laddar gör jag en clownmin mot min granne och säger ”Nu flyger vi! Grupptryck!” Hon ler mellan svettdropparna och när vi lyfter, perfekt synkroniserade, tycker jag att det ser ut som om hon lyfter lite högre, lite lättare. Jag vet att jag själv gör det, när jag som är van att bli buren bär.

A.

A. borde ha en egen blogg och inte låta mig surfa på talangen. Men A. skickar ändå text till Jympajesus. Idén som A. hade om den vanliga boken i förra inlägget, boken som skulle handla om vanligt folks ögonblick av  triumf, den gillade jag mycket. Det är nästan så jag tycker att den här texten, också skriven av A. men utan tanke på boken, skulle kunna vara ett kapitel.

”Vi sitter längst ut i raden på var sin sida om mittgången; jämte varandra men ändå åtskilda. Han är slank, vinthundslik, i cykelbyxor (ni vet, sådana där riktiga cykelbyxor med vaddering i rumpan) och cykeltröja (ni har sett dem – dragkedja fram och extra långa bak, snygga och bekväma för all möjlig sorts träning, men aldrig burna i sammanhang som inte har något med cyklar att göra) och skor som bär spår av många timmar på racern, i alla väder.

Jag är rund, snarare mops än vinthund, i anonyma universaltajts och dito funktionströja; cykelskorna fräscha på det där sättet som avslöjar att de bara används inomhus. Han trampar som den som tillbringat många mil på landsvägen, jag som den vars kontakter med cyklar utöver spinningen utgörs av transportcykling till jobbet och Konsum. Det enda gemensamma är svetten som pärlar i bådas våra pannor, rinner längs bådas våra underarmar.

Jag känner honom inte. Jag vet inte vad han heter, vad han jobbar med eller var han bor. Det enda jag vet är att han varje vecka sitter mitt emot mig i salen, på det spinningpass vi båda gillar mest. Det är oklart hur det blivit så – kanske råkade vi bara var för sig gilla cyklarna som står mitt emot varandra i tredje raden framifrån – men klart är att jag saknar honom när han någon gång inte finns på plats, och att jag de gångerna trampar lite tyngre. Vad han tycker i frågan är okänt, eftersom vi egentligen aldrig har pratat med varandra. Vår relation är utan ord: Den igenkännande nicken när vi kommer, den uppskattande tack-för-god-kamp-nicken när vi går, de leenden som vi låter segla över mittgångens luftrum under passet; två kontaktsökande katter bland fokuserade hermeliner som böjer nacken över cykelstyret vid passets början och inte tittar upp igen förrän vid dess slut femtiofem minuter senare. Han för att han är så rutinerad så att han kan kosta på sig att spexa till det och ändå få ut maximalt, jag för att jag är så orutinerad att jag inte överlever passet om jag inte får spexa till det.

Ute skulle han försvinna i fjärran innan jag ens fått upp farten, men här inne står cyklarna stilla och vi ligger sida vid sida i ett oändligt dött lopp. När slutrefrängen drar igång sneglar vi på varandra ur ögonvrån, stämmer av innan vi unisont reser oss från sadlarna i en sista spurt. Nittio sekunder senare rullar vi över mållinjen; fortfarande samtidigt, superproffset och supernybörjaren. Utmattad slänger jag mig över styret och vrider på nacken; kollar in honom där han på gångens andra sida hänger över sitt styre, och kollar in mig. Våra trötta leenden lyser upp den mörklagda salen som fyrar, och vi nickar, som vi alltid gör.”