Musiken är viktig för träningsupplevelsen.

Det där kallar jag textjogging. Textjogging är att börja med en eller flera truismer bara för att värma upp sig själv innan man förhoppningsvis börjar skriva något intressant. Men då kan det vara för sent. Läsaren är redan uttråkad.

Jag börjar om.

På ett jympapass är ledaren viktigare för träningsupplevelsen än på, säg ett Cirkelfyspass. Jag säger inte att CF-ledaren inte gör skillnad, bara att jympaledaren gör större skillnad. Samma sak är det med musiken, den är mer avgörande för vad som händer på ett jympapass än vad som händer på Cirkelfys. Ändå är musiken inte som allra mest avgörande på jympan, som jag alltid hävdat. Nu har jag ändrat mig.

Jag vill helst ha musik som jag gillar när jag går på  jympa men det är vad ledaren gör och hur ledaren är som betyder mest. På Cirkelfys spelar musiken  mindre roll. Armhävningar och knäböj kan jag göra till Takida och även om ledaren är karismatisk  är hen oftast någon annanstans och petar på någon annans rumpa. ”Upp med den!” Eller ”Ner med den!”

Och nu ÄNTLIGEN kommer jag till det jag vill säga: På ett spinningpass är, tvärtemot vad jag tidigare tänkt, musiken viktigare än på några andra pass. (Hur viktig ledaren är i relation till andra träningsformer orkar jag inte tänka på just nu.)

Men tänk vilken möjlighet spinningledaren har att bjuda på en musikupplevelse utöver det vanliga. Där sitter man (eller står) och har inget för sig som nämnvärt stör möjligheten att verkligen lyssna på musiken. Det går att njuta av musiken även när man närmar sig maxpuls.

Men vilken musik får man  oftast höra? Jag skulle säga att spektrat är begränsat. Mycket trance blir det. Mycket techno blir det. Många mixar av hitlåtar blir det. En hel del oskyldig pop blir det också och en och annan stökig rocklåt.

Men det finns ju så mycket mer. Jag kan inte se någon annan träningsform där man behöver underhållning så mycket som på ett spinningpass. Allt man ska göra är att trampa och stå emot frestelsen att slappa. Någon bonus är man väl värd? Eftersom man inte kan kräva av ledarna att de ska vara proffsiga underhållare och roliga som fan, så kan musiken lösa det problemet.

Överös mig med spännande musik, kära spinningledare!

A. är bra. Nu har jag fått en text med en som jag tycker väldigt bra idé. Hälsningar JJ

”Det är inne med ”extremträning” (springa på myrar, bära stockar – eller varandra och rulla runt i leran, företrädesvis med ett märkesnamn som för tanken till något militärt) i år, i vart fall om man skall tro vecko- och månadsmagasinen. Särskilt inne är det om man är kvinna och medelålders – eller så anses det bara särskilt anmärkningsvärt att medelålders kvinnor lockas av rulla-runt-i-leran-träning.

Det förvånar mig egentligen inte – kvinnors motionsträning, i alla fall den som utförs i grupp utan tävlingsambitioner, har länge haft ett ganska stort fokus på utseende och vikten av att vara posh inte bara som ett resultat av träningen, utan medan man ägnar sig åt den. Mot den bakgrunden framstår det närmast som befriande att få kasta sig i leran, älga uppför backar och … jamen, bara MOSA MOSA MOSA utan tanke på om mascaran – eller snoret – rinner. Enter några kändiskvinnor som galjonsfigurer (som om inte annat bevisar att man inte blir okvinnligt starkt och muskulös, o fasa) och voilá, en trend är född.

Journalisten Hillevi Wahl har skrivit boken ”Extremt kul” om sina egna erfarenheter av NMT, Nordic Miiltary Training. Den är charmig och, som sig bör med den titeln – kul, och tar tacknämligt död på en och annan potentiellt avskräckande myt, som t.ex. den att otränade eller överviktiga icke göre sig besvär, eller att instruktörerna är jägarskadade pennalister.

Det är kul att en kvinna skriver om träning på motionärsnivå. Kvinnornas domän är ju annars även i bokdiskarna, åtminstone av vad jag hittills har sett att döma, den mer utseendeinriktade – ”så blev jag smal, snygg, en bättre människa, du kan också!”, alternativt sakkunnigråd från tävlingsidrottare. Motionärskåserierna verkar mer vara männens – företrädesvis de manliga löparnas – område. Alltså välkomnar jag en bok som Wahls.

Samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter en jämförbar bok, fast … vanligare. Av en ”vanligare” kvinna (utan mediaprofil pre-bok), om ”vanligare” träning (utan omgivande machomyter), om vanligare och mindre segrar. Om att på det högst o-hippa och tantiga (töntiga?) gympapasset bokstavligt talat falla ned i armhävningsposition, tacksam över att slippa springa ett steg till för att tio minuter senare snarast be om att få komma upp och springa för att slippa ligga kvar på golvet och köra styrka. Om segerkänslan efter att ha lyckats hålla reda på armar och ben genom ett helt aerobicspass. Om att bli tvungen att knäppa upp de nyinköpta cykelskorna för att komma av spinningcykeln när man inte fattar hur man skall få loss clipsen från tramporna. Om att vara rädd för de biffiga killarna på gymmet. Om att tycka att alla kollar fast man förnuftsmässigt vet att det inte stämmer, men ändå gå in. Om att ta steget från bilringsdöljande oversized bomulls-t-shirt till funktionströja utan att dö av skam.  Om att våga ställa sig i raden framför istället för i raden längst bak och faktiskt känna att man har rätt att stå där. Om att växa fem centimeter när man första gången får – och kan – hjälpa random borttappad nybörjare att hitta rätt skivstångsvikter. Om att första gången komma in på sin träningsanläggning efter sommaruppehållet och känna glädje istället för tvång.

Vem skriver den vanliga boken? Om de vanliga människorna och den vanliga träningen? (Jympajesus, kanske?) Jag lovar att läsa.”

A.

Jag var så van att att jag inte reagerade. Det var lilla basledaren som gjorde mig uppmärksam på fenomenet. Efter det tänker jag på det varje gång jag går på spinning (inte särskilt ofta): Varför går alla spinningledare igenom passet i början?

Vi som varit på spinning VET det där. De som aldrig varit är alldeles för uppmärksamma på annat (Hur ser jag ut? Har jag ställt in cykeln rätt? Har jag för lätt/tungt? Gud, vad jag svettas!) för att lyssna och komma ihåg information om antal låtar och först kommer det ena och sedan det andra.

Om du går på jympa, har du någonsin hört en jympaledare säga att först värmer vi upp i tre låtar, sedan kör vi styrka i tre och sedan har vi en kort återhämtning innan vi kör två styrkelåtar till och går in i sista konditionsdelen. Det blir fyra låtar  innan vi avslutar med nedvarvning, rörlighet och avslappning i tre låtar?

Vad är det som gör spinningpassets upplägg så mycket intressantare än jympans och andra gruppträningspass? Eller snackar man om upplägget för att göra malandet på cykeln lite mer meningsfullt. Jag menar det händer ju inte skitmycket, direkt. Ettan, tvåan, trean. Japp, det var allt.

Nuförtiden brukar vi jympaledare snarare skämta om det där med att gå igenom rörelser innanpasset. Typ ”I femte låten kommer en rörelse som är lite krånglig. Så här.” Vi har insett att ingen är mottaglig för information. Alla vill bara sätta igång.

Under tiden som spinningpasset pågår däremot, då vill jag veta. Men bara en sak: hur mycket är det kvar?

Varför blir jag aggressiv på spinning över saker jag inte bryr mig om på jympan? Är det mitt eller träningsformens fel? Flödar kärleken mer under jympan än under ett spinningpass? Blir man automatiskt mer tjurig instängd i en trång lokal på en cykel som inte rör sig en millimeter hur mycket man än trampar?

Frågorna kommer till mig efter en obehaglig upplevelse härom dagen. Jag vill ju vara en god människa och inte en som hackar på andra eller tänker onda tankar.

Framför mig satt en ung man som inte trampade i takt på hela passet. Under uppvärmningen snurrade de unga och starka benen snabbare än takten och under resten av passet långsammare.

Det såg oftast tungt ut. När ledaren sa ”Nu ska det vara tungt”, då lyckades den unge mannen med nöd och näppe få runt tramporna.

Okej, så varför bryr jag mig? Låt grabben va! Han är där frivilligt och gör som han behagar. Visst, men där satt jag och blev sur. ”Trampa i takt då för i h-e!” Tänkte jag och tappade nästan rytmen själv på kuppen. ”Fattar du inte att vi har t-ä-n-k-t u-t hur du ska få den bästa träningen och träningsupplevelsen?”

Spinningledaren uppmanade ibland oss till att hålla takten. Du som går på spinning vet att det är meningslöst. Det biter noll på de taktlösa.

Jag antar att det är precis så här vi ska ha det. Problemet är väl mitt. Har  inte jympat tillräckligt och marinerats i kärleken där, bara ett enda pass i sommar.

Höst, kom och rädda mig och mitt kärleksfulla och förlåtande jag med min egen taktfasta jympa!

Jaha, tänkte jag. Vad ska jag blogga om inför terminsstarten? Idéerna kom inte rusande. Men så fick jag ett mail från A. Det mailet innehöll en text som jag tycker passar riktigt bra. Jag tänker på hur jag för någon dag sedan kämpade med utfallssteg på ett skivstångspass. Det var tungt (för mig) på stången och jag stod nära spegeln. Jag såg mitt vingel, mitt försök att gå ner djupt, min osnygga knävinkel och min kämpande rygg. Tack A för inspirationen!

VÅGA VARA FUL

En Body Pump-instruktör jag gillar brukar påpeka för sina deltagare hur viktigt det är att våga utmana sig själv om man vill bli bättre. ”Välj en låt där du lägger på ett kilo mer än du hade tänkt göra” säger hon; ”det är bara att lägga ner stången och vila två repetitioner om du inte orkar. Eller plocka av; det gör inget om man måste plocka av. Och det gör inget om det inte ser så himla snyggt ut hela vägen.

Jag tror att det här är det hos henne som jag gillar allra mest. Att hon aldrig slutar påpeka att även gruppträning kan man träna med ambitionen att bli bättre på det man gör. Att man måste utmana sig för att bli bättre. Och kanske framför allt – att man ju med nödvändighet kommer att vara sämre när det blir svårare än vad man var när det var lättare, att det kommer att se fulare ut, och att det är helt OK.

Jag uppmanar inte folk till att bryta ryggarna av sig eller smasha sina knän i överambitiösa försök att göra saker de inte klarar. Det är ett otyg, och de som är inne på det spåret gör det för den delen redan, min uppmaning förutan. Men jag kan inte låta bli att notera att gruppträning ibland tenderar att bli lite för posh. Bli lite för fokuserad på att det måste se snyggt ut. Ställa lite för höga krav på att det måste se bra ut redan första gången och att man måste vara tillräckligt duktig för att få prova på det som är svårt. Särskilt om man hellre vill stå så långt fram att man ser – vilket ju även innebär att man syns – än diskret gömma sig längst bak.

Problemet är att så länge man kräver att allt alltid måste se snyggt ut kan man vare sig lära sig nya saker eller få någon uppfattning om sin verkliga förmåga. För ärligt talat, hur många lyckas få något att se snyggt ut första gången de prövar? Och hur vet man om man orkar eller inte innan man har prövat? Man måste våga pröva, och då måste man våga ta risken att inte orka, att trassla in benen i varandra, att hoppa åt fel håll. Att vara ful. Kanske t.o.m. att någon börjar skratta.

Det är inte så lätt att våga vara ful. Jag känner mig inte så himla snygg själv när jag försöker göra hängande rodd på fysträningen, och blir hängande som en potatissäck fem centimeter ovanför golvet, för att armstyrkan knappt räcker för att lyfta min breda röv från parketten. Jag känner mig inte så himla snygg när jag måste lasta av stången på BP:n, när jag hoppar åt fel håll på aerobicen, när jag åker i golvet med näsan före på gympan när jag försöker göra enarms armhävningar. Jag känner mig inte så himla snygg när jag inser att folk runtomkring förmodligen antingen skrattar ihjäl sig eller skäms. Men om jag inte står ut med att inte känna mig så himla snygg kommer jag inte att bli snyggare heller.  Och om ingen står ut med att inte känna sig så himla snygg slutar det med att träningen blir ett ställe där vi bromsas istället för att utvecklas. Och det var väl inte det vi ville?

Tror ni att Anja Pärson hade tagit sig dit hon tog sig om hon aldrig hade vågat ramla? Att Björn Ferry hade tagit sig dit han tog sig om han aldrig hade vågat missa? Inte ens konståkningsstjärnorna, de vackraste av de vackra, hade blivit så vackra om de inte vågat vara fula.

A.

A skickade mig en text med funderingar på ”det”. Jag tackar.

”Även en deltagare funderar ju ibland på vad det är vissa ledare har, som gör att de är mer populära än andra. Särskilt de där ledarna som är så rent omåttligt populära – jag är svårt frestad att använda ordet ”älskade”, för nog är det ett slags kärlek det handlar om – att deltagarna nästan (eller, till min stora skam då det händer i min närvaro, inte bara nästan) vänder i dörren när de ser att det är en vikarie som skall ha passet. Vad är det som de har, som andra inte har? Det verkar inte bara vara att de är skickliga på att komponera pass, att de är skickliga på att hitta musik som kan fånga deltagarna, att de är imponerande vältränade eller ens att de är skickliga på att domptera sina deltagare. Faktum är att det inte verkar räcka ens med alltihop det där på en gång. Även bland de riktigt skickliga finns det alltid några som sticker ut. Vad ÄR det som de har, som andra inte har?

En person som står mig nära och jag pratar ofta och mycket i telefon. Ofta och mycket om sådant som upptar en stor del av våra tankar, även när det inte är sådant vi egentligen har gemensamt. Således pratar hon, som arbetar som präst i Svenska Kyrkan, ofta och mycket med mig, som visserligen är kristen, men som utövar denna min religion tämligen försumligt, om kyrka, religion och prästjobb, och jag, som tillbringar en skrämmande stor del av min vakna tid på min lokala träningsanläggning, ofta och mycket med henne, som hatar gruppträning och pinar sig till Friskis&Svettis typ tre gånger om året, när samvetet blir alltför dåligt eller ryggen värker av för många timmar vid skrivbordet, om träning.

En kväll pratar vi då, som så många andra kvällar, om hur det är att jobba som präst. Hon beskriver en situation som ibland möter henne i arbetet och som bekymrar henne och försöker förklara för mig skillnaden mellan att vara en bra predikant och att vara en bra präst. För att vara en bra predikant, säger hon, krävs det att man har något att säga, samt att man är en inspirerad och god retoriker. Men predikandet är ju trots allt bara en del av prästens arbetsuppgifter, och alla skickliga predikanter är inte bra präster. För att verkligen vara en bra präst … hon gör en tankepaus och sedan kommer det:

– Jamen, att vara en bra präst är ju som att vara en bra jympaledare. Det skall liksom inte handla om att man själv skall få stå i centrum för allas uppmärksamhet, det skall handla om vad man själv kan ge till andra när man står där i centrum.”

A.

Friskis&Svettis ska erbjuda lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Men  just jympan är inte för alla.

Jag tänker på det när jag går på lilla basledarens medelpass härom dagen. Det är rakt, enkelt och musikaliskt men det hjälper inte en kille som är helt lost från början till slut. Snubben är 25 år och får inte en grej rätt på hela passet.

Varför? För att han är på fel pass, för att inte säga fel träningsform.

Jag är säker på att denne yngling, uppenbarligen ditsläpad av sin flickvän, hade fått bättre träning och mått bättre på t ex cirkelfys, skivstång, IntervallFlex eller varför inte i gymmet? Jag är imponerad av hur positiv han ändå såg ut medan han vinglade omkring i steg som påminde om ett fyllos vandring över Medborgarplatsen mer än om en ung man som ger järnet på ett jympapass. Likadant efteråt. Han var idel solsken mot sin flickvän. Så ser äkta kärlek ut, tänkte jag och önskade samtidigt att han borde få slippa de här förnedrande timmarna i kortbyxor med kvinnan i hans liv.

Ska man uppskatta och få ut träning av ett jympapass på medelnivå måste man uppfylla vissa kriterier:
• man måste vara ganska tränad
• man måste ha lite koordinationsförmåga
• man måste känna musiken i kroppen
• man bör våga leva ut lite lagom
Så vitt jag kunde se uppfyllde vår unge hjälte inget av ovanstående. Han var psykiskt uthållig, men det är inget krav.

Skulle jag rangordna kraven skulle jag sätta känslan för musiken och modet att leva ut högt. Känner man inte hur musiken tar tag i en och hjälper en i rörelserna, ja, då blir det svårt. Då funkar idén med att härma och hänga på jävligt illa. Liksom den unge mannen stirrar man sig blå på den rödvita varelsen i mitten och försöker med överspända muskler att göra likadant, vilket är dömt att misslyckas. Man måste ju slappna av och ge sig in i musiken på ett ointellektuellt sätt. Huvudet ska inte delta i leken. När det gör det blir det fel.

Jympa är följaktligen för oss som inte tänker så mycket, i alla fall inte på jympagolvet. Jympa är för dem som vågar vara som barn och idioter ett litet tag. Jympan är för dem som ger sig hän, upptäcker att de får träningen på köpet och nöjer sig med det. Riktiga jympare bär inte pulsklocka.

Haha. Jo, det kan man faktiskt få lov att göra. Det kan vara kul att se beviset på att jympan funkade eller bli sporrad till att ta ut svängarna ännu lite mer nästa gång.

Så hur gör man då med dem som lider på jympagolvet? Jag tänkte flera gånger under passet med lilla basledaren och den bortkollrade ynglingen, att jag skulle studsa fram till honom och säga ”Hej, ta det lugnt. Jag ska visa dig hur den här rörelsen funkar.” Men jag gjorde aldrig det.

Befria dem. Om du älskar dem, befria dem.

Bara i en disciplin i Friskis&Svettis utbud får man som ledare/instruktör vara knäpp, på jympan. På alla andra pass och vid alla andra instruktörstillfällen förväntas man vara superpedagogiska fröken eller Bror Duktig. Jympan ses ibland som plumpen i protokollet, men egentligen är det tvärtom. Vi som är jympaledare räddar Friskis&Svettis från att dö duktighetsdöden.

Jympaledare är också duktiga på träning men vi svassar inte runt som om vi visste bäst för det. Vi har kul. Vi leker. Vi hittar på nya rörelser och mixtrar med upplägget. Annars torkar vi in av tristess. Vi är egocentriker och det är det personlighetsdraget som Friskis&Svettis ska tacka oss för. Friskis&Svettis ska leta efter fler sådana. Vi kan inte bli för många.

Lilla basledaren påstår att en jympaledare är bland det osvenskaste som finns. Där står vi i mitten och skriker: ”Titta på mig!” Kanske är oviljan att bli tillsagd vad vi ska göra också osvensk. Eller så är den bara min, men det tror jag inte.

Jag såg den nyss på andra Mer-jympa-i-jympa-tillfället här i Stockholm. De två utmärkta och ödmjuka jympaprojektledarna Helena Hovstadius från Uppsala och Johan Thor från Jönköping fick sällan prata till punkt utan att brottas med deltagarnas invändningar och kritiska funderingar. Jag tror inte att de led av det, mer fascinerades  och gillade. De är ju också bångstyriga.

Det är ju där i det knepiga som styrkan finns hos jympaledaren, att hen tänker själv, att hen vill skapa ett unikt pass, att hen brinner för sin jympa. De som gör som fröken eller magistern säger är för snälla för att vara jympaledare. Jympaledare ifrågasätter på gränsen till psykisk sjukdom.

Att ha med jympaledare att göra är som att ha fått ett förtroende i en demokrati. Det handlar inte bara om ett system där majoriteten alltid har rätt, utan om dialog och kompromisser (läste om Tunisien i DN i morse). Den som inte behandlar en jympaledare med respekt blir inte respekterad. Den som över huvud taget kör lite slapp jag-vet-bäst-pedagogik på en jympaledare förlorar sin auktoritet direkt.

Det kan verka som om vi är helt galna och ja, kanske. Precis som Helena och Johan är vi alla lite crazy när vi leder. Galenskaperna gör passet. Galenskaperna inspirerar (och skrämmer bort dem som ändå trivs bättre på mer normal träning med normala människor. Men vi ba: Titta på mig! Så här gör jag när jag är bäst. Hur gör du?

Jag blev – som jag berättat tidigare – inte anmäld till den Luf-kurs (Luf= ledaruppföljning) på Karolinska jag skulle ha gått helgen 11-12 februari. Men Johanna Stensland var ju där. Så innan jag får möjligheten igen att själv gå kurs har Johanna lovat att svara på mina nyfikna frågor om hur kursen var.

Jympajesus:
På Facebook skrev du att du tränat så mycket under Luf-kursens första dag att du somnade i fosterställning. Var det så mycket träning, jag som trodde det skulle vara mest teori?

Johanna:
Det var mest teori. Vi avslutade däremot dag 1 med en övning där träning ingick. Vi delades in i grupper om tre: en utförare, en Lufare och en betraktare. Alla som var gruppträningsledare fick köra en låt från sitt pass och efter fem låtar, satte vi oss och lufade varandra i grupperna. Vi var rätt så många och allt som allt blev det 75 låtar med allt från jympa, skivstång och flex m.m. Tröttheten berodde nog på kombinationen av all teori och 75 minuters väldigt varierad träning.

Jympajesus:
Vad lärde du dig på teorin? Alltså, vad fastnade extra hårt? Som en aha-upplevelse?

Johanna:
Vi lärde oss otroligt mycket, men det absolut viktigaste var att samtalet ska vara coachande. Absolut inte sänka ledaren. Se helheten och gå inte in och pilla i passet så länge ledaren håller sig till riktlinjerna. Tyvärr har jag varit med om en Luf där uppföljaren ville in och pilla i koreografin. Det är inte okej förstår jag nu. Sen togs det upp hur man hanterar en situation där ledaren inte alls håller sig till riktlinjerna eller liknande.

Jympajesus:
Blir du en bra coach, tror du?

Johanna:
Ja, det tror jag. Det gäller att  vara ödmjuk i sin roll och det tror jag nog att jag ska klara av.

Jympajesus:
Själv upplever jag att jag verkligen lyssnar på lufaren och vill höra synpunkter för att förbättra detaljer (som det oftast handlar om), men också att jag är känslig för “jag-vet-bättre-attityd” hos lufaren. Vad tänker du om det?

Johanna:
Om ledaren uttryckligen önskar att jag som lufare ska titta på detaljer, gör jag sjävklart det. Jag tycker att det är viktigt att samspelet mellan ledare och lufare fungerar bra. Jag har frågat de personer jag ska lufa om det är något speciellt jag ska titta på och fått varierande svar. Vet-bättre-attityd går “fet bort”!

Vid det här laget vill Johanna hellre fika än svara på fler frågor, en prioritering jag respekterar. Fika for a better world, you people of the world!

And break free!