Att leda är ofta j-ä-v-l-i-g-t kul, men det kan också locka fram det sämsta i mig. Jag tänker på en gång för inte alls så länge sedan.

En man hejade på mig strax innan vi skulle dra igång. Han sa att eftersom passet var fullbokat så hade han blivit nyfiken. Det måste ju vara n-å-g-o-t bra på gång här. Och så fortsatte han med att berätta att han poängsatte alla ledare och hade gjort en privat lista.

Så nu skulle jag alltså bli poängsatt. Okej. Det störde mig inte personligen men jag tyckte nog att det var lite mysko.

Mannen i fråga höll sig nära mitten och var på gott humör. När jag sa något till gruppen under den volymsvaga delen av styrkan svarade han skämtsamt. Kul, tänkte jag, fortfarande i tron att jag var en god människa.

Sen kom jag på att jag blivit ond.

Under tredje styrkelåten, starkt dånande Ozzy, började mannen flaxa mer okontrollerat i övningarna. Jag förstod att han var trött. Till slut låg han raklång på golvet, som överkörd. Sen såg jag inte till honom mer. Jag tror han missade både fyrfota och slutkondisen.

Jag borde ha tyckt att ”ah, det var väl synd?” Men i stället kände jag att jag fått hämnd. Oklart på vad.

I am a bad muthafukka.

PS Om du som blev lite trött där ett tag läser det här; förlåt. Jag blir också väldigt trött och skulle vilja lägga mig raklång och gå därifrån ibland. Kom tillbaka!

I stället för att vända ut och in på mig själv kring ämnet Känslan att leda, har jag i dag bjudit in Maja Sönnerbo att utforska ämnet. Om du som läser är från Stockholm känner du säkert Maja och vet att hon är ett riktigt power package i mitten. Bor du i spenaten har du kanske sett henne på film som tjejen som har gubbar i magen, en film som för övrigt fick en icke planerad koppling till magbesvär när den visades på Östersunds biografer. Minns parasiten i dricksvattnet.

Nåväl, här är Maja:

Det är en mäktig känsla. Mäktig och fjäderlätt. Du som någon gång har känt känslan av rörelseglädje, kanske när du gått på ett av dina favoritpass, vet ungefär i vilken del av känslospektrat vi rör oss.  I annat fall: Här är RFD – Rörelseglädje for dummies.

Rörelseglädje: Euforisk känsla av att vara ett med musiken, med gruppen, i rörelsen.  Kan kännas som om musiken bär dig, och ger dig krafter du inte visst att du hade. Kanske infinner sig känslan av att kroppen jublar  –  som tack för att den får ta i, sträcka ut och göra det den är gjord för: Rörelse.

En person som upplever rörelseglädje känns ofta igen på (det lite fåniga) leendet och den stora iver och inlevelse som rörelserna utförs med. Eventuella spontan-tjoho kan slippa ut, samt handklapp med extra frenesi (om klappar förekommer).

Okej, hoppas jag har alla med mig nu. Vi fortsätter:
Tänk dig att du upplever denna knarkliknande höga känsla flera gånger i veckan, när du går på dina favoritledares pass. Och du tänker allt oftare – tänk om jag kunde dela med mig av den här känslan. Tänk om jag kunde få ge andra den här sjukligt fantastiska upplevelsen till andra människor. Och visa dem hur lätt det är att uppleva den, igen och igen. (Träning är ju inte alls bara stånkjobbigt, flåshurtigt trams, där man får sjukligt håll, mjölksyraattack och skäms ögonen ur sig för att man inte kan hoppa långt i en sandlåda eller springa som en tok på tid.)

Man blir jympaledare.

Och sen står man där i mitten. Man har lagt ner sin själ i att göra ett pass med svängigt tryckliga låtar och rörelser som sitter som gjutna i varje vers och varje refräng. Tycker man själv alltså.

Men det är med motionärerna det händer på riktigt. När 80 personer runt dig börjar göra exakt samma steg, i samma takt, med samma känsla. Det är då det börjar bli mäktigt. För plötsligt märker du att det funkar. Du ser på folk att de har kul. Att de lever sig in i musiken, tar i, försöker igen och igen när stegen inte sitter på första försöket. Och du ser leendena. Lite dimmigt lyckliga och ansträngningströtta leenden. Leenden som säger allt: Du har lyckats förmedla rörelseglädje.

Det är SÅ mäktigt. Och samtidigt fjäderlätt – inbäddat i ett moln av endorfinrusig lycka. Och man tänker; detta vill jag göra tills jag dör.

Kör du fortfarande intensiv? Jag får ofta den frågan. Ja, säger jag skamset och tänker på hur den som frågar ser på mig. ”Men du är ju gubbe. Jag tror inte  du orkar. Jag tror du knyter skorna, fixar med volymknappen, dricker vatten och vilar så ofta du får chansen.”

Problemet är att jag sällan får chansen. Musiken matar obönhörligt på och till varje ny musikalisk fras har jag planerat en rörelse. Jag kan inte låta bli och låtsas som det regnar. Fast jag ofta vill.

Så varför håller jag fortfarande på?

Redan första året som ledare tänkte jag: ”Hur ska jag någonsin kunna sluta? Det är ju så himla kul.”

I dag tycker jag hela Friskis&Svettis är kul. Det ska i alla fall vara det. Även om ”kul” inte alltid är så roligt.

Jag menar:
Det är kul att få testa sina idéer, men inte särskilt roligt när de visar sig vara dåliga.
Det är kul att få vara med och bygga den här stora bra grejen som Friskis&Svettis är, men inte lika roligt när diskussionerna om hur bygget ska gå till tar för mycket energi. Fast det är inte så ofta att man vill fly. Bara då och då. Lite grann.
Det är kul att ha en identitet som Friskis&Svettis-snubbe, men inte så roligt när folk tycker att Friskis&Svettis är skit. Fast det gör egentligen ingenting.

Kul blir synonymt med personlig utveckling och det är sällan särskilt roligt. Värst blir den personliga utvecklingen när det gäller andra och de liksom blir religiösa på sig själva och man tvingas lyssna till andras berättelser om deras personliga utveckling, deras inre resa. Låt de inre resorna förbli inre, tycker jag.

Tillbaks till huvudspåret.

Alla dessa röriga ego- och Friskis&Svettis-anledningar till varför jag leder får jag ingen riktig ordning på. Därför kan jag aldrig svara på frågan ”Kör du fortfarande intensiv?” med något annat än ”Ja”. Jag är mitt i en inre resa och den vill jag inte trötta ut dig med. En vacker dag kör jag medel, senior eller yoga. Och vips är frågan glömd.

Får man leva kommer det ta många år innan någon frågar ”kör du fortfarande senior?” Man är gubbe och som sådan oantastbar.

Projektet Mer jympa i jympan går ut på att utveckla jympan på jympakonceptets egna villkor. Jympan behöver inte låna från andra träningskoncept för att fortsätta vara en attraktiv träningsform. Den klarar sig själv med hjälp av sina inneboende idéer om att härma och hänga på, allroundträning och upplevelser av själslig art.

Det där med upplevelser av själslig art låter stort. Och det kan det verkligen vara. Genom åren har jag hört människor berätta om hur deras liv förändrats på ett grundläggande och positivt  sätt genom  att regelbundet vara med på den utifrån åskådarperspektiv inte så imponerande träningsform vi kallar Jympa. Den kan verkligen se löjlig ut från läktaren.

Det där med själsligt behöver inte vara på frälsningsnivå, det kan också bara handla om glädje, rörelseglädje och andra sköna och välgörande känslor i vardagen. Att bli förbannad kan också vara skönt. På Jympan kan man fantisera om vem som helst medan man riktar ett stenhårt slag rakt ut i luften.

Nåväl, utvecklingen under 2012 tänker jag mig handla om oss jympaledare. Det är vi som ska görat. Vi ska lämna våra trygga passtänkebanor och göra något nytt och något mer. Vi ska back till basics och därifrån ta jympan till något nytt. Hur ska det gå till? Vill vi ens?

Jo, vi vill. Alltid. I Friskis&Svettis finns en sann utvecklarlust. Vad som gör den lusten speciell och för en ledning jobbig att hantera, är att vi alla är med i en ideell och frivillig förening. Vi vill utvecklas på våra egna villkor och efter våra egna idéer om oss själva och vad vi tycker om.

Jag bryr mig oerhört mycket om Friskis&Svettis kvalitet och utveckling i det stora hela, men den hänger i slutändan på oss och vår lust på varje golv, varje träningstimme och varje pass. Vi som ska görat är rätt så egensinniga. Styrkan kommer från det egensinniga.

Om Friskis&Svettis varit ett företag och jag fått lön hade jag tänkt annorlunda, men nu är vi en förening. I en förening kommer all kvalitet från människors lust och vilja. Vi som ska görat vill känna att vi är de viktigaste kuggarna i maskineriet. Annars kan det kvitta.

Så jävlar vad de som ska coacha oss i utvecklingen av jympan måste vara försiktiga med oss och vår lust.

Att ändra i grundupplägget, flytta minuter från ett ställe i passet till ett annat, är ingen stor grej. Det stora och svåra kommer in i bilden när vi som leder jympan ska bli mer jympaledare än vi är i dag. När vi ska stråla mer, vara mer närvarande, välja mer spännande musik, vara mer kreativa (fast enklare), utnyttja musiken bättre och vara starkare personligheter. Den coachningen kräver änglar.

Om änglarna kommer och coachar mig, lovar jag att utvecklas.

Okej, om någon kan skriva om känslan att leda pass på Friskis&Svettis så är det jag. Sa Daniel, alltså.

Mina händer ligger stilla på tangenterna.

Är det skrivkramp?

Är det samma typ av kramp jag kan få när jag ska lägga in en ny låt i passet. Jag tycker om låten, jag hör grejer i musiken att jobba på, men när jag testar på vardagsrumsgolvet händer inget kreativt över huvud taget. Det enda som kommer är det jag helst av allt inte vill ska komma: bakåtkickar.

Det är rätt viktigt att man inte får kreativ kramp just i den där stunden man står på vardagsrumsgolvet. Det är nämligen en stund man klämt in mellan jobb, matshopping, matlagning, hämtning på dagis, läxhjälp och sådana i sammanhanget oviktiga aktiviteter som normalt och trevligt umgänge med familjen eller kompisarna. Man vill helst få något gjort den där stunden, något med kreativ höjd, för snart är det dags att gå ner i tvättstugan och tömma maskinerna.

Men det blir bara bakåtkickar ändå. Så jag lägger ner försöket och letar efter andra låtar som ska få lusten att ta över från krampen och göra passmakarlivet lätt och roligt.

Snart står jag på golvet igen, nu med nya låtar som jag tycker om och som alla innehåller signaler att arbeta med i passet. Men bakåtkickarna vägra släppa greppet.

10 – 40 timmar senare har jag satt låten. Har jag fått flyt har jag kanske till och med satt hela uppvärmningssekvensen. Till exempel.

Så är det att leda.

Hm. Känns inte så positivt. Måste nog försöka skriva om det här med att leda igen.

En läsare av bloggen tycker att jag ska skriva om hur det är att vara ledare. Vi kan kalla läsaren Daniel. Det finns texter om att vara ledare, men Daniel tycker att jag ska skriva på ett personligare sätt, ur ett känsloperspektiv. Om någon kan formulera något sådant, skriver Daniel smickrande till mig, så är det jag.

Han tycker att jag ska göra det för rekryteringens skull, för att inspirera människor till att ta steget in i mitten. Daniel säger att de flesta tar det där steget för att det är underbart att leda. Var har han fått det ifrån, undrar jag? Det skulle jag vilja veta.

Daniel:
F&S Community fångade upp en massa människor som gillar Friskis&Svettis extra mycket. Många som var aktiva där är nu ledare. Jag vet inte hur det brukar gå till i vanliga fall – men fenomenet var ett stort plus för communityn.

Tyvärr är inte Communityn i dag vad den en gång var. I stället har samtalet och kulturen flyttat till Facebook. Men där är mest folk som redan är Friskis&Svettis-invigda. Förmodligen föds det inte så många nya ledare via FB i dag som en gång via communityn.

Hursomhelst.

De allra bästa ledarna är de som man ser älskar det de håller på med.

Jag har själv funderat på att bli ledare någon gång. När man ser en ledare (som du själv Mats) som sprider glädje på jympagolvet – så blir man (Daniel) sugen på att leda själv. Men hur får man folk att ta steget vidare till att ansöka?

En ledare som jag gick hos för något år sedan hade bra koll på sina motionärer. I slutet av passet brukade han gå runt och småprata med dem han tyckte skulle söka. Så kan man göra. Men jag kan tänka mig att de andra motionärerna kände sig lite mindre värda, när han inte kom fram till dem.

En annan ledare som jag besökte frekvent ett tag var så gullig och stod och väntade på mig i receptionen efter passet. Bara för att uppmana mig att söka. Så kan man också göra.

Men hur går det till i vanliga fall?

Förmodligen är någon sugen, surfar in på hemsidan och läser om vad det innebär. Var hamnar man då?

http://www.sthlm.friskissvettis.se/friskisosvettis/blifunktionar.aspx

Där! (Tog en stund att hitta.) Finns där några inspirerande texter?

Jympajesus:
“Nej. “

Hallå, det där sa jag inte. Daniel (vi kan kalla honom så) lägger ord i min mun. Men okej, han får fortsätta.

Daniel:
Det som saknas är en riktig ledare som berättar hur det är. Om man vill få någon att tro på en viss religion så måste man snacka bra. Predika. Evangelist är ett bra ord.

Jag har träffat folk vars jobb är att vara evangelister. De jag träffade var evangelister för programmeringsspråket Java och arbetade på företaget SUN. De var väldigt duktiga. Man blev verkligen sugen på att följa deras väg.

Friskis&Svettis behöver sådana evangelister. Både som inspirerar folk att söka och motiverar ledare att fortsätta leda och utveckla sina pass.

SVDA11 (Svettisdagarna, Friskis&Svettis årliga, interna träningskonvent) är bra. Det verkar väldigt kul. Som icke-ledare/instruktör blir jag sugen. Det är sådana saker som får folk att bli medlemmar tänker jag.

Jympajesus:
“Åh, så klok du är.”

Det där sa Daniel att jag sa, men visst; jag håller med.

Daniel:
Var är evangelisterna? Det behövs någon/några som berättar hur det är. Muntligen. Skriftligen. Video, kanske?

Jympajesus:
I början av det här inlägget skrev jag att du ville att jag skulle skriva om hur det är att vara ledare, på riktigt, med känslor. Men nu har du pratat så länge att ingen orkar läsa mer i det här inlägget.

Daniel:
Aha. Du hade typ tänkt dig en intervju?

Jympajesus:
Ibland är det bättre att det inte blir som jag tänkt. Ska vi säga att vi återkommer snart? Under tiden – innan de känslostarka vittnesmålen kommer –  finns en något bättre skrivning här: http://web.friskissvettis.se/utbildningen___159.aspx

Daniel:
OK. Det skall bli intressant att se om du kan få till ett känslosamt inlägg om hur det är att vara ledare. 🙂

Lilla basledaren och jag ledde ett medelpass på lunchen i dag. En dam, lite äldre än jag, kom fram efteråt medan vi borde ha städat golvet, glädjestrålande. ”Åh, vilken bra musik och liksom right on the beat.”

Då blir man glad.

Jag kommer att tänka på projektarbetet Mer Jympa i jympan, så klart. Jag gör ofta det. En del i det utvecklingsarbetet – som går ”live” under 2012 – är att bli ännu vassare på att utnyttja musiken. Hela året ska vi jobba med jympan i hela Friskis&Svettis.

Under året som gått har vi bedrivit ett forskningsarbetet med Kungliga Musikhögskolan. Det har jag varit inne på förut här i bloggen.

Som det här med ”musicking”, att inte skilja på rörelse och musik, utan baka ihop de två fenomenen i ett gemensamt tänkande och skapande. På till exempel ett träningsgolv. När vi ses på jympagolvet ger vi tillsammans musiken en mening som passar oss just då och sammanhanget vi är i. Den mening vi hittar i musiken behöver inte ha ett dugg med kompositörens ursprungliga idé att göra. Nu ska vi träna och ha kul, känna saker i själen och bli förbannat trötta.

Forskningen har gått ut på att söka förståelse för när rörelse och musik stämmer, när rörelsens uppgående i musiken får det att pirra. Om vi kan beskriva när det sker på ett lättförståeligt sätt kan vi i Friskis&Svettis skärpa vår förmåga till musicking. Tänker vi. (Vi gör en liten dokumentärfilm om KMH-forskningen, kommer snart.)

Right on the beat tycker jag är en bra beskrivning av känslan när det stämmer. Forskarna Ronny och Johnny har ett annat vokabulär, men vi som varit off beat ett antal gånger hajar direkt ”right on the beat” vad det handlar om. Vi har känt den påfrestande känslan av limbo när vi inte hittar hem i musiken. Var är takten? Var är energin? skriker hjärnan till oss medan kroppen famlar off beat till en låt ingen hör.

Förresten, jag har aldrig sett lilla basledaren missa the beat. Tur för mig.

Så länge man håller på med en grej så kan man hålla på med den grejen. Så skulle man kunna säga lite förenklat om din styrka, kondition och rörlighet. Klart att det är lättare när du är riktigt ung, men i alla fall, det är nästan lika sant hela livet (även om ett marathonlopp tar lite längre tid när man är 80 än 25).

Om du kan stå med hälarna och axlarna mot en vägg och nå väggen med händerna om du sträcker dem rakt uppåt och bakåt, då kommer du att kunna det hela livet. På ett villkor: att du övar på det hela livet.

Cirkelfys är en typisk hela-livet-grej. Och det säger jag, som är jympanörd. Särskilt jag som är jympanörd. För jag märker just under jympan vilken effekt cirkelfysen har. I mitt fall bålstabilitet och rörlighet.

Vi brukar säga om jympan att den är fantastiskt bra allroundträning. Jag tycker det är sant, men jympan blir ännu bättre med medvetenheten man får med sig från cirkelfysen. När det gäller instruktion är ju cirkelfysen raka motsatsen till jympans härma-och-häng-på-idé. Ledaren går runt och petar i ditt utförande, vilket gör dig hälsosamt medveten om vad du ska tänka på och jobba med.

Cirkelfys är inte själslig på samma sätt som jympan är i sina bästa stunder. Upplevelsen är av en helt annan art men tillfredsställande ändå, inte minst på sikt om du hänger i, for life, liksom. Redan på ganska kort sikt är det häftigt att upptäcka att mjölksyran tar längre tid på sig att göra låren obrukbara. Redan på kort sikt är det häftigt att upptäcka att man kommer längre ner i knäböjen utan att tappa ryggen.

Cirkelfysen gör dig inte bara bättre förberedd för livets vedermödor, den gör – och det här är så klart huvudsaken – jympan roligare. Medvetenheten du fått med dig från petandet i din teknik gör träningen på jympagolvet effektivare och därmed roligare. När du eliminerar jympans risk för slapp hållning och slängighet förfinar du upplevelsen ett snäpp, eller flera.

Min personliga tolkning av cirkelfysens budskap till människorna: Lägg aldrig av.

Friskis&Svettis är en förening. En av poängerna med den organisationsformen är möjligheten för alla medlemmar att påverka. I en liten förening funkar den grejen helt naturligt. Svårare blir det när föreningen blir stor. Då måste några ta hand om ruljangsen och få betalt som om de jobbade i ett företag. Jag är en av dem.

Risken att avståndet till medlemmarna ökar är då stor. Risken att man slutar diskutera idéer och i stället börjar prata om människor som dumma i huvudet är också stor.

Så länge man träffas, ser varandra i ögonen och pratar om föreningens verksamhet på lika villkor fungerar föreningsidén. När några medlemmar sitter på kontor och hanterar verksamhet utan att medlemmarna är med, fungerar föreningsidén sämre.

Fast kanske kan man göra något för att hålla föreningskänslan vid liv. Om man inte blir lat, för det tror jag att det är lätt att bli när man har lön på kontor. Då blir det mycket omständligare med besluten om många ska vara med och tjata. Jobbigt, blir det.

Ännu jobbigare blir det om man myser ihop sig för mycket med de andra anställda på kontoret. Då blir mysgänget viktigare än att hålla den ursprungliga och så viktiga föreningsdialogen igång. Man fjärmar sig från varandra, skyddar de egna, skyddar sig mot de andra. Det blir ett vi och ett dom.

När medlemmar och ideella funktionärer upptäcker att det uppstått en ”vi-och-dom-situation” börjar de gnälla. Så småningom går gnället över i muller. Vi det här laget har man slutat diskutera idéer och gått över till att blanda ihop idéer med människorna som har idéerna. Gillade man inte idéerna på den tiden föreningsdemokratin  och det ständigt pågående samtalet fungerade, kunde man angripa  själva idén och argumentera för en annan idé man tyckte var bättre.

När vi har jobbat upp en ”vi-och-dom-situation” har de som jobbar på kontoret blivit idioter ur vi-på-golvet-perspektivet. Medlemmar och funktionärer är ur kontorsperspektivet som små barn; de förstår inte sitt eget och föreningens bästa.

Ja, så kan det gå om man inte ser upp och blir charmad av sin egen inbillade förträfflighet som bättre vetande.

I den förening jag är medlem och anställd i vill jag se att det alltid finns ett forum där vi kan diskutera idéer – bara idéerna, inte de som har idéerna – så slipper vi alla att umgås med barn och idioter.

Jag är inte bara jympaevangelist. Jag har ett jobb också, som copywriter. Det betyder att jag hittar på saker när något behöver berättas. Och så skriver jag något, helst kort.

En del av det jag hittar på och en del av det jag skriver handlar om Friskis&Svettis. Mina kollegor som inte är copywriters, d v s alla andra på kontoret, kommer till mig och ber mig hitta på saker och skriva om det. Det brukar funka.

Värre är det när jag kommer till dem med något jag hittat på utan att de bett mig att hitta på något. Då går det mer trögt. Som när jag opponerar mig mot vad Friskis&Svettis träningspass heter, hur beteckningarna skrivs eller hur de delas in i grupper. Kalla handen, hej hej.

Jag leder jympa. Det kallas för gruppträning i våra scheman. När jag går in i gymmet, då tränar jag individuell träning. Fast nu har vi gruppträning i gymmet också och mer av den varan kommer. Hur funkar då uppdelningen i individuell träning och gruppträning?

Egentligen bryr jag mig inte om svaret. Min poäng är att all träning är individuell även om man har någon vid sin sida och även om denne någon tränar samma sak som en själv. Jag är ju ändå bara jag

Bara jag tar i av bara fan med min kropp. Bara jag upplever vad jag upplever av annat mer själsligt, som glädje eller något mörkare. Jag är jag och ingen grupp. Så därför tycker jag att sorteringen i lådorna märkta ”Individuell träning” och ”Gruppträning” är onödiga. Men det tycker ingen annan och om det kan man tycka att det är ingen stor fråga och spelar ingen roll. Fast det tycker jag.

Det här handlar om hur vi ser på människor. En grundtanke från Friskis&Svettis begynnelse var att vi inte var grupper, vi var individer i en grupp. Nu är frågan: ska jag lägga ner eller fortsätta slå pannan blodig? Ska jag fortsätta klyva hårstrån eller lägga ner? Det är ju liksom en copywriters jobb att grotta med detaljer och vrida och vända på formuleringar. För att det ska bli rätt signaler till omvärlden.

Medan jag funderar vidare på denna fråga tänker i alla fall jag se deltagarna på mina pass som dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig. Även om det heter gruppträning i schemat.