Visar kategorin: "Okategoriserade"

Bästa (fast inte bra nog) jympahallarna i tur och ordning i Stockholm är:

1 Kungsholmen

2 City

3 Hornstull

Att det blir den här ordningen beror på att jympan blir bättre i en omgivning som lirar med jympans själ. I en grå fyrkantig låda passar den dåligt. Är det dessutom pelare, ja, vad ska man säga. Tittut?

Kungsholmen är stor, har högt i tak, fönster mot himlen och en otidsenlig väggmålning. Det gör hela skillnaden. City har högt i tak, en oregelbunden form, takfönster (som ska bort vad jag hört om de inte redan är borta) och fönster man kan kika in i. City har potential för mer själ. Hornstull har också den oregelbundna formen, bitvis högt i tak och den sköna terassgången att titta ner från och titta upp emot. Hornstull har också mer potential.

Om man förstod det här när man projekterade, ritade och smyckade skulle det ge jympan en skjuts. Om man förstod lokalens betydelse för jympan och träningsupplevelsen. Då skulle det bli mer själ i träningen, mer jympa i jympan.

Amen

 

Konstigt att jag inte tänkt på det här förut. Jag har gnällt och ruskat på huvudet men jag har inte förstått hur rätt jag har haft när jag ojat mig över barnslig musik på jympan. Nu fattar jag äntligen: det är ovärdigt att som vuxen man träna till popmusik för barn och unga tonåringar. En vuxen man (t ex jag) kan inte träna till låtar av typen Barbie girl med Aqua.

Så vad kan jag träna till? Bruce Springsteen, Rolling Stones och Bob Dylan?

Hey, jag sa man, inte gubbe.

Det handlar om värdighet. Man ska icke heller tvinga tanter till ovärdighet på jympagolvet genom att spela musik de inte kan eller borde relatera till. Barbie Girl kan vara okej för en tant, men hur är det med den flitigt använd gamla bluesdängan Mannish Boy med Muddy Waters?

I’m a man

I’m a full grown man

I’m a man

I’m a natural born lovers man

I’m a man child

I’m a rollin’ stone

I’m a man child

I’m a hoochie coochie man (hoochie coochie = någon slags muskeldans från slutet av 1800-talet)

Hur ska en tant kunna röra sig till den texten utan att känna att hon hamnat bland ett gäng lågpannade apor? Kanske ändå, eftersom kvinnor kan skratta åt manlig fåfänga och ändå gilla oss. Hur som helst, nästa gång det blir teenybop knyter jag skorna i tre minuter.

 

Friskis&Svettis vision formulerades för snart tio år sedan. När den kom till  var inte alla säkra på att den var på kornet. Somliga var lite skraja för hur folk skulle le, om de skulle le ironiskt eller förlöjligande.

Vi som tränar har sett att leendena är alldeles äkta under träningen. Under Prideparaden igår  var det tydligt att visionen verkligen är  rätt för Friskis&Svettis även utanför träningslokalen.

Kolla in Anna Iwarssons blogg: http://blogg.friskissvettis.se/

Hur visionen är skriven? ”Människor ler när de tänker på träning.”

Människor ler när de tränat på Friskis&Svettis. Människor ler när de ser oss. Men i visionen är ordvalet ”tänker”, för det är tanken som är grejen, det som gör att man vill tillbaka till träningen, det som gör att man vill hålla på år efter år. Friskis&Svettis vill skapa en positiv känsla i allmänhet kring  träningen. Då ler vi när vi tänker på träningen. Vi har varit med om något bra som vi ler av att tänka på.

Själv var jag bortrest igår, men jag ler ändå. Det räcker att tänka. Gulli-gull.

 

 

Ibland blir jag trött redan under andra låten när jag leder. Jag blir liksom så ivrig att jag satsar allt  jag har i varenda rörelse. Det är dumt, för även om jag vill inspirera till att släppa loss och ta ut rörelserna, lider jag av att överdriva på det där viset. Men egentligen: vilken potential det finns i varje rörelse! Om du tar ut hela rörelsen med jävlaranamma, hur många repetitioner orkar du då av de allra vanligaste jympaklassikerna?

Jag tänkte så när jag igår var på ett medelpass. Det är så klart inte första gången jag testar hur en rörelse känns och verkar med fullt utslag, men igår var det allvar. I dag var det ingen lek, det var en vetenskaplig undersökning. Här skulle köras med gasen i botten och samtidigt iakttas med iskall objektivitet.

Eftersom passet var mycket välbyggt med långa sekvenser i välanpassade tempon rakt igenom var det som gjort för denna test. Jag började från första låten i första styrkan. Tror aldrig jag gjort så snygga armhävningar. Kollade med lilla basledaren strax intill och jo, det såg bra ut. Tryckte upp så långt jag kunde med sug i situpsen och allt annat där man ska upp, armar raka ovanför golvet, yeah!

I första konditionsdelen la ledaren in en effektiv benlåt men lät oss vila lite emellanåt. Hade jag inte fått den vilan hade jag varit mycket trött vid det här laget.

Under andra styrkan började jag fundera över hur liten skillnaden kan vara mellan ett medel- och ett intensivpass. Om passet är strukturerat som detta kan du n-ä-s-t-a-n välja själv var du lägger nivån; om du lägger medel på intensivnivå eller tvärtom.

Sista konditionsavsnittet började med fyrfotaplanka för att sedan bli ett äkta fyrfotaös, även känt som golvkondis. När ledaren drog in knät under kroppen hade jag kunnat ge mer men föll i  ransoneringsfällan (vem visste hur länge det här skulle hålla på?). Hade jag kört fulltfullt hade jag kroknat och det ville jag ju inte även om det var just det denna högst vetenskapliga laboration gick ut på: Hur många reps orkar jag om jag ger 100 i varje?

Som deltagare cirkelfysen brukar jag tänka att det går att köra slut på sig på ett par stationer. Om man skulle vilja. Den potentialen finns i jympan också.

Så vad tar jag med mig till mer jympa i jympan 2012? En ännu starkare tro på att träningsextasen ligger i ledarens förmåga att kreativt jobba med enkelhet och monotoni, till musik som känns, skakar om och skjuter på av bara h-e.

Amen.

 

När jag och lilla basledaren nyss ledde ett pass tillsammans tänkte vi busa lite med ingångsmusiken. Jag hörde en påflugen musik på P2 på förmiddagen samma dag och bad min klassiskt musikkunniga jympafavorit (LB) att  leta fram något liknande ur de egna samlingarna. Hon grävde fram intensiv pianomusik av ungraren Ligeti. Så vi spelade den under de fem minuter som det tar att släppa in deltagarna. Kontrasten med Michael Jackson skulle bli fin, tänkte vi.

Vad vi inte tänkt var att en intresserad deltagare skulle fråga oss vad det var för musik. Men det är ju så kul. Och så lärorikt. Vilka är vi som tror vi ska överraska folk med avancerad musiksmak? Bland deltagarna finns alltid människor som kan mycket om musik och vill ha något att bita i. Bevis på det saknas inte. När jag och LB tänker på de senaste terminerna är det ju de mest intressanta låtvalen som folk intresserar sig för. Här bara några exempel:

Bach på Svenska (Sarabande ur Fransk svit i G-dur) med Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam – Först ”hur länge ska du köra den här deppiga folkmusikgrejen?”. Senare ”du jag vet att jag var negativ, men nu vill jag ha den till mitt bröllop.”

Shit luck med Modest Mouse: En äldre man stannar kvar efter sitt eget pass och väntar hela mitt pass bara för att få säga ”Det var det jävligaste jag hört på Friskis&Svettis någonsin”.

Satellite med Fläskkvartetten och Freddie Wadling: Kvinna lägger sig platt på mage och håller för öronen. Varför? ”Jag vet inte, jag blev så berörd.”

Doj med Linda Kallerdahl: Folk garvar under styrkan, skämtar och undrar som aldrig förr. Somliga blir också irriterade.

Weil, Weil, Weil med Einstürzende Neubauten: ”Det där var Einstürzende Neubauten, va?” säger kvinna strålande av glädje.

Och med de senaste dagarnas upplevelser i bagaget (”Mer strupsång på jympan!” om Talking to The Spirits of The Forest 2 med Yat-ka) känner vi oss ännu mer stärkta i tron att ”mer jympa i jympan” också innebär mer spännande musik, mer utmanande musik, mer lek med oväntad musik, mer själspåverkande toner och mindre underskattande av folks smak och kunnande.

Ge inte folk vad du tror de vill ha, ge dem något de inte visste att de kunde få.

 

En viktig – kanske  viktigast – del i projektet Mer jympa i jympan är ambitionen att stärka vårt härma-och-häng-på-ledarskap. (Kanske är på sin plats att påminna om att jag inte arbetar i projektet, jag bara rapporterar och filosoferar.) Alla vet vi vad det innebär att härma, men jag undrar: Finns det ramar inom vilka det är lämpligt att hålla sig när man leder jympa? Jag tänker främst på frågan hur enkelt det ska vara, men också på värdighet. Vissa grejer vill man helt enkelt inte göra.

Jag har skrivit om det här med värdighet förut. Har erkänt att jag själv utsatt jympadeltagare för förnedrande härmape-larv. Jag har lekt flygplan, jag har låtsas dra i ett osynligt rep och gått runt i ringen som om jag skitit på mig, jag har tvingat folk att hälsa på mig med ett handslag och till och med dansat vals. Ja, fy fan. Jag ber så mycket om ursäkt.

Så vad är okej i härmavseende i dag och vad bör förpassas till Pulsjympan? Nä, förlåt, ba skoja.

Jag säger det igen: att härma på jympan ska vara enkelt. Du ska inte förlora energin i rörelsen. Du ska inte tappa flås medan du grejar med armarna och mest ser ut som någon som spelar en fågelskrämma som får liv i en B-skräckfilm. Hela rörelsen ska kännas naturlig, i samspel med musiken och du ska hinna gå in i rörelsen, förfina den, ta ut den, känna på gränserna för rörelsen och få några gubbar i magen. (För den som undrar över gubbar: http://www.youtube.com/watch?v=lWG5kdbVrFk&feature=related)

Och så har vi värdighetsaspekten. Det är inte snällt att  få människor att känna sig som idioter. Kör inte ”klarar-ni-det-här-stuket” på jympan. Om du från din mittenposition ser att folk ser jävligt fåniga ut när de försöker göra som du, gör det inte. Le inte överlägset eller ens kärleksfullt överseende; gör bara aldrig så igen.

Det är enkelt egentligen. Hänger människor med direkt? Bra. Ser de förvirrade ut? Dåligt. Ser de förbannade ut? Mycket dåligt. Ser du en person som ler men inte med ögonen? Du förmodligen blivit för mycket för en annan jympaledare på passet. Ser de galna ut? Kan mycket väl vara jättebra. Ser de glada ut på ett sätt som syns i deras rörelser? Alltid bra.

Så, gån ut och gör! Amen.

 

Lilla basledaren och jag cyklade ut till Gärdet igen denna söndag förmiddag. Utanför vårt älskade STIM-hus finns en väklippt gräsplätt som man väl får säga är det folkligas plats för projektet Ta första steget. Projektet delas av RF, Korpen och TV4 och går ut på att inspirera till träning. Denna gång hade vi blivit lovade ett  konditionsinriktat pass, enligt förra veckans instruktör Oscar Jöback. Riktigt så blev det väl inte, men vad gör det om 100 år?

Vi kom fram mitt i uppvärmningen och förstod att det nu var Korpen som bjöd på ett, vad vi i Friskis&Svettis skulle kalla, Jympa medel. Det satt en grön tröja och ett glatt litet fejs högst upp på människan som ledde: Ett sånt litet fejs vill jag gärna se när jag tränar, kommenterade Lilla basledaren. Övriga kommentarer från oss: lättare än medel, hoppigare än bas, ibland väldigt täta byten. Men där fanns också sköna grejer, värda att ta med sig till egna passet. Varma applåder fick det lilla glada fejset.

Efteråt konstaterade vi medan vi klättrade upp på våra cyklar att Johan Holmsäter, Friskis&Svettis grundare, hade bra koll när han konstruerade det första jympapasset: kör enkelt, kör länge på varje övning, ha kul. Lilla basledaren och jag enades – medan cyklarna rullade österut på Gärdet – om att jympafolk i allmänhet inte har behov av byten och kombinationer, ehuru vi icke äro lämpade därtill. Puls-klicken undantagen.

Vi utbytte också några funderingar kring nya upplägget i vår Jympa medan vi styrde kosan mot Rosendals Trädgårdskafé och fyra rödbetsdelar med Feta för 135 kronor. Lilla basledaren trodde att uppvärmningen skulle bli lite lugnare, eftersom man som ledare brukar uppskatta den återhämtning som dagens uppvärmning  ger en chans till. Vi har ju 10 minuter PLUS rörligheten som ofta stannar av framåtrörelsen i passet.

Uppvärmning ska ju vara just uppvärmning och inte bli en första syretopp, så vi antog att det var väl tänkt av projektgruppen för Mer jympa i jympan att baka ihop till 10 minuter tutti. Men kom ihåg: Även om minutupplägget är sjusärdeles intressant för oss som ska skapa program är poängen med jympa på ett helt annat plan. Vi snackar ledarskap, musik och upplevelse. Vi snackar trötta kroppar som fått riktigt bra allroundträning, absolut, men vi snackar också glada små fejs.

 

Lilla basledaren la fram en utriven annons på bordet i morse. Korpen bjöd in till träning på Gärdet. Första steget kallar de grejen sin, ett samarbete med Riksidrottsförbundet och TV4.

Jag känner till den här gemensamma satsningen på att få folk att börja träna men har varken varit på plats på Gärdet eller kollat TV4. Lilla basledaren var nyfiken och det var jag med, fast grymt fördomsfull. Jag tänkte inte vara med.

Lilla basledaren klädde sig för träning och jag var civil när vi begav oss iväg på våra velocipeder med den allra minsta i barnsadeln. Såpbubblorna var också med.

Efter amerikanska ambassaden svängde vi upp vänster och ut på Gärdet. När vi kom upp på krönet såg vi långt bort till höger – utanför vårt älskade STIM – några vimplar, en scen och ett ganska litet antal människor i träningskläder. Haha, mina fördomar skulle slå in. Det här skulle bli gles tantjympa anno 1977.

Jag fick rätt i en av mina fördomar; det var ingen publiksuccé. Trots perfekt träningsväder, proffsig instruktör och en riktigt skön gräsmatta var det endast 60 själar som hittat hit. Mycket TV4 var det också i början, med flera minuter hälkick, hälkick, hälkick.

För övrigt hade jag fel, jävligt mycket fel.

Jag hade frivilligt tagit på mig att ta hand om den minsta familjemedlemmen, så lilla basledaren gick in för passet som blev bättre och bättre ju längre det fortlöpte. När tv-kamerorna lämnat fältet och Oscar Jöback kunde ägna sig helhjärtat åt de 60 på gräsplanen blev han mycket inspirerande. Jäklar vad han fick folket att jobba.

Jag skulle säga att det blev riktigt tuff coreträning denna söndagförmiddag på Gärdet. Lilla basledaren fick maxa sina icke oansenliga resurser och fick ett mycket bra träningspass. Och apropå mitt förra inlägg om att köra rörelserna länge: jeez! Under kondisdelen körde Oscar skridskokliv forever. När alla hade spaghetti i benen började han hoppa.

Vad som var bra med herr Jöbacks ledarskap var också hans sätt att bygga rörelserna så att alla kunde träna på sin nivå. Det kanske inte är rocket science, men han gjorde det bra. ”Du är såååååå inspirerande,” sa en riktigt rund dam i 55-årsåldern. Hon strålade, dansade runt: ”Jag har inte tränat på 20 år.” Kan man höra något bättre som ledare och instruktör?

Musiken säger vi inget om denna gång. Nästa söndag är det konditionsträning som gäller. Om jag kan, ska jag vara med, med noll fördomar.

 

Är man Jympajesus har man som uppgift att predika. Dagens text handlar om ett av Jympans allra viktigaste evangelium: att få alla med i feelingen.

Jympans ledarskap är präglat av härmandet. Det ska inte behövas några muntliga instruktioner. Att tråka ut en adrenalinstinn grupp med instruktioner om vad som kommer i tredje låten leder icke till himmelriket. Deltagarna ska fatta direkt hur rörelsen ska utföras. Allt eftersom vi upprepar samma rörelse ska man som deltagare hinna känna att rörelsen också kan uttryckas, snarare än utföras.

Men ska deltagarna våga gå från ”utföra” till det mer personliga ”uttrycka”, då måste man snabbt skapa en fri och tillåtande känsla, en atmosfär av att allt är förlåtet redan innan någon har syndat. Här måste man jobba hårt på att få alla med sig på det religiöst gemensamma som Jympan är. Utan att det märks att man jobbar hårt, det skulle sabba den eftersträvade frihetskänslan.

Ok, så här gör man:

1 Använd första låten till att skapa en lättsam vi-känsla. Få ögonkontakt med alla. Ha en ljus låt med driv, men inte tokdriv. Gå aldrig runt i cirkel under första låten. Det är ett oförlåtligt slöseri med kontakttid.

2 Kör alla rörelser länge. Ge folk chansen att gå in i musiken och uttrycka rörelserna. Tänk trance.

3 Se till att alla rörelser är naturliga, d v s att armarna vill svänga åt det håll du svänger dom. Krångla aldrig till det. Himmelriket kommer aldrig till den som försöker tricksa sig dit.

4 Gör värdiga rörelser, inget larv. Lekfullheten sitter i attityden, inte i barnsliga eller på annat sätt ovärdiga rörelser. Du är inte lekledare för 3-åringar, du är jympaledare för normalbegåvade vuxna.

5 Överraska. Använd oväntad musik. Låt musiken ta fram rörelser som inte finns i rörelsebanken. Det håller deltagarna alerta och uppmärksamma, redo för frälsning. De ser på dig med förväntansfull blick. Vad kommer nu? Kommer jag till himlen nu?

Svårare än så är det inte. Gån ut och gör. Amen

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.