Visar kategorin: "Okategoriserade"
Opepp gäller även för funkisar.

I tron att jag hade en bra idé började jag intervjua verksamhetschefer och andra som varit länge på sin post och nu eller nyss lämnat över till en ny generation ledare. Idén var att samla in erfarenheter och som en gåva skicka dem vidare till dem som ska ta Friskis & Svettis vidare. Take it or leave it, liksom. I all välmening.

Efter att ha genomfört fyra intervjuer, skrivit ut fyra och publicerat tre här på Jympajesus insåg jag att projektet inte blev vad jag tänkt mig. Visst fanns det en massa goda erfarenheter att berätta om, men vad som fastnade hos mig var de dåliga. Hundra procent av människorna jag pratade med hade riktigt dåliga upplevelser av hur de behandlats av sin föreningar, främst då styrelserna. Den senaste personen jag pratade med ville inte lägga upp sin text. Den väckte för mycket jobbiga känslor igen.

Det var ett tag sedan jag gjorde en intervju efter den. Jag ska inte säga att jag tappade lusten, för egentligen blev jag ännu mer intresserad av fenomenet. Och jag fick tips på fler som mått eller just nu mådde dåligt på sina anställningar som verksamhetschefer. Det började se ut som om vi i Friskis & Svettis var helt kass på HR, att det t o m var inbyggt i kulturen.

Jag började tänka utanför verksamhetsledarkretsen och slogs av hur många historier jag faktiskt hört om ”vanliga” ledare som känt sig misshandlade av sina föreningar. Jag sprang t ex på en i dag på en lunchrestaurang. Jag sa att jag inte sett personens namn i schemat på länge och var nyfiken på varför. Ja, då kom en sådan där historia igen, om att inte bli sedd, inte omhändertagen, inte pratad med, snarare okänsligt hanterad, snarare utmanövrerad.

Om vi plussar ihop alla som är ledsna på Friskis & Svettis, tror jag att det är jättemånga.

Det här är andra gången jag skriver om försoning på kort tid. Men vad fint det vore om Friskis & Svettis från centralt håll kollade hur många ledsna det finns och kallade dem till sig för att reda ut skiten, be om förlåtelse och försöka få kärleken och glädjen flöda igen.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Jag kom med i Friskis & Svettis Jönköping till höstterminen 1985. Det var föreningens andra termin och vi var 100 medlemmar. Riksrådet (nu Riks) hade bildats på våren samma år.

När jag gick jympaledarutbildningen ett värdår senare, sommaren 1986 för Annika och Hasse, var jag helt ovetande om att Johan gjort sin sista kurs ett helt år tidigare, just där på Stensunds Folkhögskola utanför Trosa. Lika okunnig var jag om att Johans utträde ur Friskis & Svettis inte var harmoniskt.

Inte förrän på Riksrådets årsstämma i Eskilstuna på senhösten samma år förstod jag att känslorna var heta kring Johan. Han gick upp på scenen och ville förklara sin vision om ett Friskishus, en idé om att samla olika kompetenser kring hälsa i vid existentiell mening i en frisk miljö under ett och samma tak. Mötesledningen avbröt innan han hunnit börja och bad honom gå ner från podiet. Han tilldelades i stället ett rum för att presentera sin vision för dem som var intresserade i någon av pauserna. Jag, som representerade Jönköping, gick dit tillsammans med ganska många fler från andra föreningar.

Jag hade ingen aning om bakgrunden till den jobbiga stämningen. Personen bakom idéerna som gjort oss så engagerade, inspiratören som gjorde att jag förstod vad jympan handlade om när jag var med på ett av hans pass, Friskis & Svettis visionär och själva anledningen till att vi samlats i hundratal där i Eskilstuna – behandlades nu som något katten släpat in.

Sen tänkte jag väl ärligt talat inte så mycket mer på det. Jag var fokuserad på mitt nya jobb som lärare i Gränna, på tjejen jag träffat kvällen före stämman på diskotek Huset i Jönköping och på arbetet med Friskis & Svettis i Jönköping.

Jag ville vara med och påverka. Bland annat ville jag tydligare förmedla vår speciella Friskis & Svettis-kultur till medlemmar och potentiella medlemmar. Vi i Jönköping hade med oss en motion till årsstämman 1992 i Stenungsund. Vi yrkade på ett rikstäckande, strukturerat arbete med idén, våra värderingar och vad vi stod för. Min kompis Andreas på Friskispressen och jag hade författat ett utkast.

I dag kan jag inte förstå att vi skrev vårt förslag utan att rådfråga grundaren. Kanske var han då så tydligt ute i kylan att han redan var persona non grata. Jag minns inte. Hur som helst; vårt förslag gick till votering och förlorade med en röst.

Inte heller när jag på uppdrag av Riks – först som frilans, sedan som anställd – skrev värderingstexterna till den sk Svarta boken och Vita boken, hörde jag av mig till Johan. Jag gick tillbaka till originalskrifterna: Friskis & Svettis stora motionsbok och En Frisk Idé, men inte till personen som tänkt ut hela skiten.

I dag tycker jag det är ofattbart. Men när det gäller Vita boken förstår jag ju samtidigt att det var svårt just då. Den producerades precis när Friskis & Svettis och Johan efter tre års juridisk strid förlikats i frågan om upphovsrätt och royalty. Friskis & Svettis styrelse hade precis uttryckt sin vilja i årsberättelsen om att aldrig ha något mer med Johan Holmsäter att göra.

Det var också ungefär då jag lärde känna Johan lite bättre. Han gick på mitt pass, jag blev bjuden både på hans 60- och 65 års-mottagningar i Mariefred. Sådant var det svårt att berätta om för mina kollegor på Friskis & Svettis Riks där jag var anställd som copywriter och skribent på halvtid. Att ens nämna hans namn var i princip förbjudet.Jag kallade honom Voldemort.

Ibland när Johan och jag träffades på jympan sa han att han gärna skulle vilja samarbeta med mig på något sätt. Jag ville också gärna det, men magen sa sitt tydliga ”nej”. Det skulle inte funka om jag ville jobba kvar på Riks.

Nu har det gått tio år till. Jag jobbar inte på Riks och Johan bad mig redigera hans bok om hur Friskis & Svettis startade – Friskissagan – som nu har svällt och blivit en hel självbiografi. I den tar Friskissagan upp cirka en tredjedel.

I manuset som snart går till tryck berättar Johan sin sanning om oenigheterna med organisationen Friskis & Svettis. Eller rättare sagt med de representanter för föreningen som han träffade och förhandlade med då, senast 2009. Ingen av dessa är numera engagerade på ledningsnivå i Friskis & Svettis.

Det är så klart föga smickrande för Friskis & Svettis som organisation om man tror att det ligger något i Johans sanning, men jag tycker också att det är tydligt hur mycket grundaren älskar sin skapelse och hur stolt han är över att den finns kvar. Han älskar verkligen oss som får idén att leva vidare varenda dag på lokalerna i mötet med medlemmarna.

När man läser Johans text fattar man hur ont skilsmässan från Friskis & Svettis gjort. Smärtan över att inte kunna komma överens på ett sätt som båda parter är nöjda med har varit stor i många år nu och finns kvar därunder.

Jag vet inte hur det kommer att kännas för dig när du läser (om du gör det), men jag (som är färgad av Johan historia, men också varit med under hela den relationskritiska tiden) tycker att det är så jäkla sorgligt. Därför hoppas jag på ett mirakel.

Jag vet att många är ovetande om konflikten, men jag ser hela tiden tecken (som jag inte vill redovisa eftersom jag tror det skulle förvärra saken) på att den är kvar. Så min förhoppning är att boken ska läsas av alla funkisar och att den på magiskt kärleksfulla vägar ska leda till slutlig försoning mellan organisationen och dess grundare.

Fan, vad skönt det skulle vara!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

BU!
 

Jag hoppas att alla funkisar ska läsa Johan Holmsäters självbiografi Friskvårdsrebellen. I den får vi hela bakgrundshistorien till hur Friskis & Svettis kom till och varför. Men det finns en hake: Någonting i historien gör att Friskis & Svettis som organisation är skeptisk till boken.

Vi som har varit med länge anar så klart varför intresset för Johans bok är ljummet från Friskis & Svettis sida. Jag har kontaktat ett antal föreningar från norr till söder och har mötts av liknande svar från verksamhetscheferna: ”Jag är intresserad, men måste läsa den själv innan jag eventuellt köper in den till funktionärerna.”

Det här inlägget är en guide till en ung person, nybliven funkis eller medlem som bara har underbara saker packade i sin Friskis & Svettis-ryggsäck. För dig försöker jag reda ut orsakerna till att Friskis & Svettis inte riktigt vill ha med sin grundare att göra. Jag ska försöka vara objektiv.

1 Johan utmanar konventioner, system och idéer.
För en organisation kan det vara svårt att hantera oliktänkande personer som ifrågasätter sådant som de flesta andra är bekväma med. Det är enklare att tacka nej än att börja en förändringsprocess.

2 Johan är en karismatisk ledartyp.
Ibland kan det kännas tungt att jämföra sin egen mediokra person med någon som så tydligt har något mer: visioner, kunskap, karisma och en förmåga att entusiasmera människor.

3 Johans idéer ger upphov till för- och emotgrupperingar.
Idéer som ställer saker och ting på sin spets delar ibland upp människor i läger. Somliga vill köra på med det nya. Andra vill stanna kvar i det man beslutat på senaste mötet. Nya tankar både hotar och inspirerar.

4 Prestige.
Att släppa gamla meningsmotsättningar kan vara svårt. Att förlåta, försonas, skaka av sig dammet och gå vidare som vuxna är inte homo sapiens bästa gren. 40 år gamla gräl kan fortfarande ligga och puttra strax under ytan. Och vem ska ta initiativet till försoning?

5 Grupptänk
Berättelser sprider sig, vare sig de är sanna eller inte. Och sprider de sig uppifrån och ner i en organisation är de svåra att gå emot. Bäst att hålla tyst eller hålla med. Man vill inte riskera att bli utstött ur den stora och starka gruppen genom att säga något kontroversiellt.

5 Rädsla.
Förmodligen befinner vi oss alla på en skala mellan längtan efter äventyr och ena sidan och trygghet å den andra. När äventyret blir lite större än vi tänkt oss blir vi rädda. Johan drar åt äventyrshållet.

6 Konflikten
Mellan 2004 och 2009 pågick en juridisk konflikt mellan Friskis & Svettis och Johan om rättigheter och royalty. Efter den skrev Riks styrelse i verksamhetsberättelsen från 2009:
”Vi vill att samtliga mellanhavanden mellan Friskis & Svettis och Johan Holmsäter ska vara avslutade för gott.” 

Dags att vara lite mogna?
Jag tror det vore bra för Friskis & Svettis framtid att läsa Johans berättelse om sitt liv före, med och efter Friskis & Svettis. Allt är inte smickrande varken för författaren själv eller rörelsen han startade. Men vem har ett helt klanderfritt förflutet? Och vem ska döma?

Läs boken, njut av berättelsen, känn en massa saker och gå ut och var glad (som Uffe sjunger) över att vi är där vi är och har så mycket kvar att göra i Friskis & Svettis-anda.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Snart kommer boken alla funkisar borde läsa.
 

Många gruppträningspass i Friskis & Svettisfamiljen är inställda, många går halvtomma. Hur kan vi som ledare utnyttja detta tråkiga uppehåll i vår levnadsglada verksamhet och bli ännu roligare när normaliteten är tillbaka?

Kanske genom att jobba på att aldrig mer vara fullt lika normal igen?

Jag tänker på musiken vi använder. Kanske kan vi lägga lite mer tid på att vara mer spännande, mer vågade, mer risktagande och roligare ledare när vi ses igen allihopa.

Det kan låta som om jag ser mig själv som ett jympageni, men jag har alltid känt mig som en hårt arbetande medelmåtta. Mitt sätt att hantera bristen på talang har varit att medvetet välja motståndet, och därmed faktiskt också glädjen. Även om den oftast sitter långt inne och inte kommer förrän efter många timmars prövande, tvivlande och nya malande försök att brotta ner svårigheterna.

I jympan har jag sökt problemen i musiken. Det kan ha börjat med avundsjuka mot min klasskompis Bosse som kunde spela gitarr och som sjungandes på klassfesterna fick en ring av tjejer runt sig.

Den avundsjukan slog över i snobberi i mitt musiklyssnande, något som jag tror många pojkar och unga män tagit till som en hopplös åtgärd för att verka intressanta. Det imponerar tyvärr bara på andra av exakt samma sort. Det är t ex därför jag fortfarande lyssnar på Peter Hammill och hans grupp Van der Graaf Generator, trots att han själv säger ”Don’t play this for the ladies!”

Visst blev jag på många sätt en musiksnobb också på jympan. Glada och automatiskt rörelseglädjande dängor har jag alltid ratat för långa, konstiga och påträngande låtar där ingen vet vad som ska hända.

Men ändå; det är där det händer för mig. Och ibland för mina deltagare. Det är sjukt skönt att jympa till Earth, Wind & Fire, men när det funkar med en indisk, irländsk, afrikansk, arabisk eller serbo-kroatiskt dänga, då är det fanimej större. Jag ser det i folks ögon. Jag märker det när deltagarna tappar orienteringen i rummet och omedvetet skjuter mig åt olika håll i hallen. Och jag får t o m ibland höra det efteråt. Då är det värt allt talanglöst slit.

Nu hinner vi lägga ännu mer idiotisk tid på att skapa fantastiska jympapass. Gör det! Här är låtlistan jag och Lilla Basledaren ska workshoppa med i Sundsvall (om vi nu kommer dit).

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Kanske inspiration?
 

Nog är det väl så här: I Friskis & Svettis är vi nästan till hundra procent överens om vissa saker. Jag tror jag törs påstå att de grejer vi är totalt eniga om utrycks i vår ändamålsbeskrivning och våra värderingar. I dessa teorier tycker vi alla lika om varför vi finns, vad vi ska göra och vad som utmärker vårt sätt att bedriva våra verksamheter. Allt det där är vår egen objektiva och delade verklighet.

Som ett slags parallell till denna verklighet löper våra kulturella strömningar. Där tycker jag mig se att vi inte alls delar synsätt i vissa fall. Några exempel:
• Vårt förhållningssätt till mat. Jag tänker att vi alla anser att det vi äter har betydelse för hur vi mår och presterar, men att vi är delade i kultursyn. Ena sidan tycker att vi ska börja prata mat, andra att vi ska hålla fast vid vår långa tradition av att låta bli.
• Vårt förhållningssätt till folkhälsa. Alla berömmer vi oss av att vi gör nytta för hälsan i Sverige, men några vill utveckla vår verksamhet åt vårdhållet, andra åt balla-gymhållet.
• Vårt förhållningssätt till jympan. Nog hävdar väl alla fortfarande att den är Friskis & Svettis-unik och därför viktig, men det faktum att jympapassen blir procentuellt färre och får mindre ytor talar för en annan kultursyn. Här kan vi med statistiken i hand svårligen påstå att vi är överens om vikten av ha jympa i utbudet.

Så hur ska vi ha det med jympan? Jag tror vi alla delar åsikten att jympa är bra och allsidig träning av kondition, styrka och rörlighet. Men kulturellt: Hur mycket behöver vi den i verksamheten? Hur mycket behöver vi satsa på den i form av utbildning, lokaler, utrustning, inspiration och utveckling?

Och vi ser på vad vi faktiskt gör för jympan i dag; vad är svaret då? (Har hört talas om ett nytt jympaprojekt från Riks. Det är jag grymt nyfiken på.)

När jag skrivit så här långt besöker jag fenomenet Jympa 3000. Hampus och Dan leder i ett hörnpanorama med fri utsikt från golv till tak över korsningen Hamngatan – Regeringsgatan i Stockholms city. De beskriver Jympa 3000 som ett ständigt föränderligt jympalab. Och jag tänker att det är ju ett laboratorium jympan ska vara! Inte ett regelstyrt koncept. Jympan ska vara en seriös lekstuga för intelligenta och kreativa människor som utifrån en idé hela tiden prövar nya vägar till människors hjärtan. Kolla in Hampus och Dan här: www.instagram.com/jympa3000

Det är bra att vi har vår delade objektiva verklighet, men vad gör vi med de odelade kulturverkligheterna? Ska vår unika träningsform utvecklas utanför Friskis & Svettis, eller inom? Lämna gärna en kommentar.

Soul mates.
 

Oskar i Kalmar bad mig se framåt. Han ville sätta rubriken åt mig – Friskis & Svettis 2030 – Vad, var, hur, vem och varför? – med innehållet kopplat till den rubriken skulle jag få göra vad jag ville. Vad sägs om en mörk och en ljus framtidsbild? (Kanske någon ser min skräckvision som den åtråvärda och tvärtom.)

Först min tolkning av Oskars enfrågeord:
Vad?– Vårt utbud.
Var? – Här hittar man oss.
Hur? – Vårt sätt att bedriva verksamheten.
Vem?– Vilka tar del av oss?
Varför? – Finns det nya skäl att driva Friskis & Svettis?

Värsta scenariot
Vad? – I dag står gyminpasseringarna i min hemmaförening för drygt 60 procent av totalen. År 2030 står de för 80 procent. Resten är diverse konceptpass. Jympan är ett av de färdigskapade koncepten. All personlig kreativitet är bortrationaliserad.
Var? – Eftersom vi har utvecklats ännu mer åt gymhållet och gymmarna värdesätter geografisk närhet har vi likt andra gym avvecklat våra stora anläggningar till förmån för många små bostadskvarteren.
Hur? – Vi har övergett föreningsmodellen, avvecklat den ideella kreativiteten och satsat på bättre avlönade och mer lätthanterade löneanställda som leder våra olika koncept, mest gymtränare.
Vem? – Alla reella skillnader mot andra gym är utraderade, varför också våra kunder lika gärna kan vara kunder till annat gymföretag. Inkomsten styr. Vi har övergett vår moderata mellanprisposition och satsat på människor med lite mer i plånboken.
Varför? – Det gäller att driva trafik till butik. När vi övergav föreningsmodellen och började konkurrera om de bästa tränarna steg kostnaderna för rekrytering och löner. Vi behöver en rejäl buffert för att kunna möta en nedgång om någon konkurrent lyckas bättre med marknadsföringen än oss. Frågan om folkhälsan har vi släppt. Den är olönsam.

Bästa scenariot:
Vad? – Balansen mellan gym- och gruppträning har vägt tillbaka till mer gruppträning igen. Ledarna har uppmuntrats att bli mer personliga, testa sina idéer och jobba på Friskis & Svettis två viktigaste ingredienser: rörelseglädjen och tillhörigheten. Konceptpass finns, men jympan har tack vare tilliten till funktionärers egna förmågor lockat massor av nya nöjda deltagare.
Var? – Friskis & Svettis bygger sin idé på att människor möts. Därför har vi fortsatt att satsa på ganska stora, bemannade all-anläggningar mellan 1000 och 2000 kvadratmeter. Vi erbjuder inga appar för egenträning, men rekommenderar, utbildar och tipsar gärna. Vi har satsat ordentligt på friluftsliv igen och återtagit tanken på att vi tränar inne för att kunna vara med om upplevelser ut i naturen.
Hur? – Vi har stärkt den ideella föreningskänslan genom att visa mer tillit till våra funkisars idéer, kreativitet och förmåga att utvecklas av egen kraft med stöd från föreningens administratörer. Vi umgås också mer med medlemmarna som i en enda stor familj. Därför satsar vi mycket på utbildning, ständigt lärande, många träffar och fester. Vi är oerhört seriösa, men alltid med en klacksparkskänsla. Det är okej att misslyckas och gå vidare stärkt av lärdomarna.
Vem? – Alla som vill utvecklas trivs med oss. Alla som är ute efter det meningsfulla och att träffa människor nyfiket och utan prestige. Alla som har idéer och vill bidra. Men det är också okej att komma och träna och få vara ifred, så klart. På Friskis & Svettis kommer man fortfarande som man verkligen är och känner sig alltid omtyckt och välkommen.
Varför? – Här har inget ändrats sedan 1978. Vi sprider rörelseglädje, lusten att röra sig hela livet och insikten om att fysisk aktivitet tillsammans med andra människor förmodligen är den största friskfaktorn i allas liv.

Så tänker jag i svepande ordalag om Friskis & Svettis 2030, Oskar. Fast nu kanske du inte läser Jympajesus längre, ett val som jag har den största förståelse för. För Gud vad jag ältar och vevar på om diverse fenomen i min kära förening! Orka!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Det är Friskis & Svettis i Borås som ställer frågan på Instagram samband med sin funkisrekrytering. Man skulle kunna säga att det är samma fråga som vi i reklambranschen upprepat genom alla år: What’s in it for me?

I Boråskampanjen – som jag nu fått veta är gjord i Stockholm för ett par veckor sedan, och gillad av flera andra föreningar – använder man autentiska svar som gör det tydligt vad grejen egentligen är. Inget av dessa svar är på något sätt förvånande. Alla är av existentiell art. Alla handlar om att betyda något för någon annan och ha kul.

Under alla välpolerade ytor som vi visar upp – nya pass, snygga lokaler, välutrustade gym, leende bilder – är det det djupt mänskliga som får oss alla att ticka igång på riktigt.

Min slutsats är därför att all kommunikation ska handla om detta mänskliga, d v s om glädje, människor och utveckling. Det gäller rekrytering av funkisar och det gäller när vi erbjuder folk att bli medlemmar. Men väldigt ofta kliar vi oss i vänster öra med höger hand (armen över huvudet) för att låna min f d byråchefs metafor för när man krånglar till det.

En annan ofta upprepad anekdot om den kreativa processen låter så här:

Kollegan tittar på förslaget och frågar vad kreatörerna vill säga med sin lösning. De förklarar, varpå kollegan säger: ”Ja, men säg det då!”

Dags att säga som det är lite oftare?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Från Instagram.
 

Senast jag kollade uttryckte vi vår verksamhetsidé så här: Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Det här med ”för alla” har ibland ifrågasatts. Jag brukar försvara den formuleringen med att säga att ”för alla” inte behöver tas 100 procent bokstavligt. Vi ska inte slopa den bara för att det finns människor vi inte kan erbjuda lämplig träningsform. ”För alla” är en bra och drivande ambition.

Bland den månghövdade målgruppen ”alla” har vi på senare år sorterat ut ”sällantränarna” som ett särskilt åtråvärt segment att nå. Det här står att läsa på Riks Funknet om sällantränare:

I sammanhang där vi vill nå de som ännu inte tränar på Friskis försöker vi nå alla men fokuserar på en målgrupp vi döpt till sällantränare. Utmärkande för sällantränarna är att de, oavsett ålder, medvetet eller omedvetet bortprioriterar träning till förmån för andra aktiviteter. Sällantränare har en hög medvetandegrad om att träning är bra och att de borde prioritera det i sina liv, men då de har en mängd andra intressen och en vardag att ta hand om. Sällantränarna är idag ca 1,4 miljoner människor och har varit vår kommunikativa målgrupp sedan 2013. Genom att vända oss till sällantränarna når vi målgruppen som i stort sett ingen annan träningsaktör tilltalar på ett trovärdigt och uppriktigt sätt.

En liten kommentar: Bara för att vi vänder oss till en viss grupp är det inte säkert vi når den.

Och en till: Det låter som om jag skulle kunna vara en sällantränare (medvetandegraden, andra intressen, vardag, bortprioriterar träning), men jag tränar nästan varje dag.

Sammanfattningsvis: Det är luddigt. Vad är ens sällan?

Medan jag jobbar med Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäters olika manus snubblar jag över hans segmentering av målgruppen. Han skär ”alla” på ett helt annat sätt (jag har redigerat lite):

Den sociala motionären
Här är umgänget viktigt. Bastun och ölen efteråt är lika viktiga som motionen. Spelar innebandy med kompisgänget, golfar med kollegerna eller grupptränar med bästa kompisen.

Tävlingsmotionären
Målet att vinna över andra eller att tävla mot sig själv. Bollsporter är idealiska. Att träna inför ett lopp känns mer spännande än att bara jogga en runda.

Meditationsmotionären
Vill vara ifred med sina tankar och inte motionera tillsammans med andra. Väljer gärna monotona sporter som kan utövas i egen takt: vandring, joggning, cykling, längdskidåkning och simning.

Den medicinska motionären
Tränar för hälsans skull. Drivkraften är att bli friskare, starkare, smalare eller lättare. Är ofta måttlig med träningen och kan mycket om sin kropp. Gillar styrketräning, gymnastik eller promenader.

Urladdningsmotionären
Gör sig av med spänningar genom att träna hårt och leva ut sin aggressivitet, glädje och irritation. Hittas på konditionspass, HIT, i joggingspåret, i squashhallen och i andra sporter med hårt tempo.

Pliktmotionären
Håller fast vid rutiner. Tränar regelbundet för karaktärens skull. En festnatt kompenseras med motion. Joggingspåret, simhallen, jympan och andra konditionspass gillas bäst. Njutning och umgänge hör inte ihop med träning.

Njutningsmotionären
Tränar för nöjets och njutningens skull. Nuet är viktigast, inte att vara frisk eller smal i framtiden. Här behövs ingen självdisciplin eller övertalning. Motivation kommer inifrån. Finns inom alla sporter.

Prylmotionären
Detaljer kring träningen viktiga, att komplettera utrustningen och jämföra prylar med andra. Finns överallt, inte minst inom friluftsaktiviteterna.

Indelningen är väl inte vetenskapligt underbyggd, mer intuitivt kåserande, men tänkvärd ändå, tycker jag. Kan vi nå fler genom mer fantasifulla tolkningar av människors personligheter och beteenden?

Johan rundar av med att skriva att vi har lite av alla typer i oss. Han säger inget om sällantränaren, men om nu den karaktären är så viktig, vad är det som lockar? Kan han eller hon sorteras enligt Johans modell?

Är det inte bara för oss att – ovanpå alla hygienfaktorer (snyggt, rent, trevligt bemötande, geografiskt tillgängligt, prisvärt) – se till att det blir förbannat kul?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Bilden lånad av Friskvårdspodden på Instagram.
 

Mitt eviga ältande om jympan har lett till att en annan förening tror att jag kan leverera också i verkligheten. På ett jympagolv fullt med folk! De undrade om jag ville komma och prata om jympans hantverk och leda ett pass.

Efter att ha pratat några minuter i telefon visade det sig att personen som läst denna blogg också hade snappat upp att min käresta (Lilla Basledaren) hade ett mycket bra baspass. Kunde inte hon också komma?

Som tur är håller jag med om min kärestas jympakvaliteter och hade redan sagt ”jag åker inte utan dig” till henne. Ett utslag av ren självbevarelsedrift. Jag såg scenariot framför mig: Efter att jag yrat en massa teorier om vad som är ett bra pass för åhörarna, visar hon hur ett sådant ser ut. Utan att jag blandar mig i alltför mycket. Jag ler bara stort och menande, som om det var jag som lärt upp henne.

Det är just den grejen Lilla Basledaren hatar. Folk brukade komma fram till henne och säga saker som tydde på att hon fått sin musik och sina rörelser av mig. Det omvända hände aldrig mig, trots att jag snott från henne i alla år. Den enda låt jag kan komma på att hon lånat av mig är Abbas As Good As New.

Abba-låtar är inte riktigt vårt trademark, tänker jag. Och även om Lilla Basledaren är mer förlåtande än jag när det gäller trallvänlighet, så skulle jag säga att vi lockas mer av indisk, arabisk, östeuropeisk och afrikansk musik. Den kan ju vara hur trallvänlig som helst, men har också något annat spännande i sig som är särskilt bra när man ska sätta ihop ett jympapass. Här hittar vi musik som föder rörelse nästan per automatik, även om den samtidigt kräver ett jäkla självförtroende ibland. Jag minns några låtar som jag liksom fått pumpa upp mig som en tyngdlyftare inför. Det finns ett motstånd och i det motståndet kan magin ibland förlösas.

När vi pratar om det hemma kom vi på att det är skillnad på låtar som sköter sig själva, nästan så att ledaren är överflödig – tänk September med Earth, Wind & Fire – och låtar som ledaren behöver ta i från tårna för att förmedla. De förstnämnda kan nog behövas i ett pass, men de sistnämnda är de roligaste och de som dröjer sig kvar som favoriter.

Ser på en dokumentär om skivbolaget Blue Note på SVT när jag skriver detta och får det här passande citatet. ”Let’s do something less popular. Let’s go down a road less traveled.”

Det är sådant här vi ska snacka om en lördag i april i en annan Friskis & Svettis-förening än vår egen. Jag tror vi kommer att betona hantverket, att det är ur själva konstruktionen av passet, hur man tänker om musik, struktur, variation, avsikt och dynamik, som det magiska och så mänskliga med jympan uppstår.

Jag drar några valser om det på ett teoretiskt plan och så får Lilla Basledaren – hon som förresten numera kör Medel och Skivstång – visa att det funkar. Det blir bra. Jag får äran.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Laddade för att inspirera.
 

Jag skäms när jag tänker tillbaka på tiden runt millennieskiftet. Tillsammans med tungviktare på Riks undersökte jag möjligheterna att säkra Friskis & Svettis logga. Vi hade nämligen ett problem vi inte längre har: Folk placerade loggan snett. I stället för att låta namnet Friskis & Svettis sträva uppåt, vek man ner loggan framåt så att texten blev horisontell. Korkat kan tyckas, men loggan var helt enkelt inte lika känd för 20 år sedan.

Jag törs knapp berätta hur vi gick runt till designers och formgivare och fick det ena förslaget efter det andra. PÅ NYA LOGGOR! Fattar inte att ingen sa: Men är ni dumma i huvudet? Ni kan inte ändra den här loggan! Eller någon sa nog faktiskt det till sist. Någon med den erfarenhet jag saknade på den tiden.

Resultatet blev den vita loggan i den röda kvadraten. Den kunde man inte göra fel med, även om den gav upphov till andra utmaningar. Till exempel att den inte blev bra på ledarkläderna. Det löstes genom att ta bort den nyss ditsatta kvadraten, haha. Den yttre tunna linjen offrades på de praktiska kompromissernas altare.

En annan ändring som kom till på den tiden var ihopskrivningen av Friskis & Svettis. Jag minns inte varför det beslutet togs, men det står säkert en förklaring i något dokument insatt i en pärm ställd i en bokhylla i ett kontorsförråd någonstans i en annan galax. Kanske var tanken med ihopskrivningen ironiskt nog att betona sambandet mellan Friskis och Svettis – slussen mellan det sjuka och det friska – ett samband som var på väg bort. För sen blev vi Svettis. men kallar oss Friskis.

Jag protesterar sedan ett tag tillbaka från mitt skrivbord på en annan planet genom att numera alltid skriva isär Friskis & Svettis. Mest för att den skrivningen är det språkmässigt korrekta. Jag är ju faktiskt lärare i svenska, även om det var ett tag sedan jag stod i katedern. Journalister vägrar också skriva enligt interna varumärkesregler från någon självgod organisation som får för sig att deras namn ska skrivas på ett speciellt regelvidrigt vis.

Det var lättare att vara ung och oerfaren. Som äldre och visare har man så mycket mer dumhet att fajtas emot. Friskis & Svettis är bara 42 än, så vi får helt enkelt vänta ett tag till på klokskaperna.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Lyckligt ovetande
 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.