Det är Friskis & Svettis i Borås som ställer frågan på Instagram samband med sin funkisrekrytering. Man skulle kunna säga att det är samma fråga som vi i reklambranschen upprepat genom alla år: What’s in it for me?

I Boråskampanjen – som jag nu fått veta är gjord i Stockholm för ett par veckor sedan, och gillad av flera andra föreningar – använder man autentiska svar som gör det tydligt vad grejen egentligen är. Inget av dessa svar är på något sätt förvånande. Alla är av existentiell art. Alla handlar om att betyda något för någon annan och ha kul.

Under alla välpolerade ytor som vi visar upp – nya pass, snygga lokaler, välutrustade gym, leende bilder – är det det djupt mänskliga som får oss alla att ticka igång på riktigt.

Min slutsats är därför att all kommunikation ska handla om detta mänskliga, d v s om glädje, människor och utveckling. Det gäller rekrytering av funkisar och det gäller när vi erbjuder folk att bli medlemmar. Men väldigt ofta kliar vi oss i vänster öra med höger hand (armen över huvudet) för att låna min f d byråchefs metafor för när man krånglar till det.

En annan ofta upprepad anekdot om den kreativa processen låter så här:

Kollegan tittar på förslaget och frågar vad kreatörerna vill säga med sin lösning. De förklarar, varpå kollegan säger: ”Ja, men säg det då!”

Dags att säga som det är lite oftare?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Mitt eviga ältande om jympan har lett till att en annan förening tror att jag kan leverera också i verkligheten. På ett jympagolv fullt med folk! De undrade om jag ville komma och prata om jympans hantverk och leda ett pass.

Efter att ha pratat några minuter i telefon visade det sig att personen som läst denna blogg också hade snappat upp att min käresta (Lilla Basledaren) hade ett mycket bra baspass. Kunde inte hon också komma?

Som tur är håller jag med om min kärestas jympakvaliteter och hade redan sagt ”jag åker inte utan dig” till henne. Ett utslag av ren självbevarelsedrift. Jag såg scenariot framför mig: Efter att jag yrat en massa teorier om vad som är ett bra pass för åhörarna, visar hon hur ett sådant ser ut. Utan att jag blandar mig i alltför mycket. Jag ler bara stort och menande, som om det var jag som lärt upp henne.

Det är just den grejen Lilla Basledaren hatar. Folk brukade komma fram till henne och säga saker som tydde på att hon fått sin musik och sina rörelser av mig. Det omvända hände aldrig mig, trots att jag snott från henne i alla år. Den enda låt jag kan komma på att hon lånat av mig är Abbas As Good As New.

Abba-låtar är inte riktigt vårt trademark, tänker jag. Och även om Lilla Basledaren är mer förlåtande än jag när det gäller trallvänlighet, så skulle jag säga att vi lockas mer av indisk, arabisk, östeuropeisk och afrikansk musik. Den kan ju vara hur trallvänlig som helst, men har också något annat spännande i sig som är särskilt bra när man ska sätta ihop ett jympapass. Här hittar vi musik som föder rörelse nästan per automatik, även om den samtidigt kräver ett jäkla självförtroende ibland. Jag minns några låtar som jag liksom fått pumpa upp mig som en tyngdlyftare inför. Det finns ett motstånd och i det motståndet kan magin ibland förlösas.

När vi pratar om det hemma kom vi på att det är skillnad på låtar som sköter sig själva, nästan så att ledaren är överflödig – tänk September med Earth, Wind & Fire – och låtar som ledaren behöver ta i från tårna för att förmedla. De förstnämnda kan nog behövas i ett pass, men de sistnämnda är de roligaste och de som dröjer sig kvar som favoriter.

Ser på en dokumentär om skivbolaget Blue Note på SVT när jag skriver detta och får det här passande citatet. ”Let’s do something less popular. Let’s go down a road less traveled.”

Det är sådant här vi ska snacka om en lördag i april i en annan Friskis & Svettis-förening än vår egen. Jag tror vi kommer att betona hantverket, att det är ur själva konstruktionen av passet, hur man tänker om musik, struktur, variation, avsikt och dynamik, som det magiska och så mänskliga med jympan uppstår.

Jag drar några valser om det på ett teoretiskt plan och så får Lilla Basledaren – hon som förresten numera kör Medel och Skivstång – visa att det funkar. Det blir bra. Jag får äran.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Åtminstone här i Stockholm jämför vi oss med Sats. När jag jobbade i en av Hötorgsskraporna följde jag ibland med mina jobbarkompisar till ett Body Pump-pass i kåken. Ledaren var en ung snygg man med självklar och lekfull pondus. Jag tror kvinnorna på passet tyckte att han var helt underbar. Även jag gillade att vara med där jag stod längst bak i salen och jämförde stämningen med Friskis & Svettis. Det var lite mer show, lite snyggare kläder, kanske mer make-up på deltagarna och definitivt mer businessfeeling i receptionen. Efter att ha varit kompisgäst kunde man räkna med ett säljsamtal. Att vår kultur var folkligare, mindre säljig och mer avspänd gick inte att ta miste på.

Men nu börjar jag undra vad som är på väg att hända. Eftersom jag inte tränat på Sats på länge kan jag bara analysera hur vi kommunicerar. Det tycks som om vi blir allt mer lika när det gäller idéer – folkhälsa, rörelse, personligare – och att Sats just nu har bästa flytet, kreativiteten, självförtroendet och tonträffen.

Vårens kampanjmatch vinner Sats på knock-out redan i första ronden. Medan vi kör floskelrally om att livet minsann inte alltid är en dans på rosor, fläskar Sats på med en humoristisk film som träffar i hjärtat: mänsklig, med en huvudperson många kan relatera till och med mycket bravado. Dessutom på olusttemat. 1-0 till Sats, helt klart, åtminstone för alla som älskar Friskis & Svettis så mycket att han eller hon förmår se matchen utifrån. Sats är kul. Sats peppar.

Så vad gör vi nu? (Om jag får bestämma, vilket jag så klart inte får.) Jo, vi tar spjärn mot Sats nya fräscha stil och ger oss fan på att vi ska göra bättre. Jag menar inte att deras budskap är bättre, men utförandet. (En svaghet med Sats budskap om hjärnhälsa är ju att det gäller all fysisk träning. Vi ska så klart sträva efter att kommunicera sådant som bara kan förknippas med oss. Och det är svårt, men också en härlig och värdig utmaning.)

Nu gäller det ”bara” att träffa folk ännu mer klockrent i hjärta och mage än Sats och alla andra konkurrenter. Vi är kollegor när det gäller att öka människors välmående, men inte på kommunikationsområdet. Där vill jag slå alla.

För övrigt tycker jag inte vi ska köpa kommunikationstjänsten av reklambyråer. Har vi inte testat det tillräckligt? Sa inte föreningarna nej till det härom året? Ändå fortsätter det. Hur gick det till? Hur som helst; dags att satsa på inhouse. Kan själva!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

De här sällantränarna verkar inte vara världens smartaste att döma av vår nya kampanj ”i lust & olust”. Eller så är de bara missnöjda med sig själva och sina liv.

Vi på Friskis & Svettis förstår – så läser jag – att sällantränarna är jäkligt labila typer. Ena dagen vill de ingenting, andra dagen ska de erövra världen. Är man så upp och ner drabbas så klart lusten till träning. Men inte dömer vi någon för det. Å nej, vi är sååååå förstående för hur jobbigt det kan vara att vara ett offer för sina irrationella känslor.

Anledningen till att vi är så fina när vi pratar med idioterna som tränar sällan är att vi är lite bättre än dem. Vi är inte heller alltid peppiga Duracell-kaniner, men vi kan hantera våra känslor. Vi har karaktär och går och tränar även när det tar emot. Vi lider med dem som inte har kommit så långt i sin utveckling. Vi klappar dem på huvudet. De ska förstå hur väl vi vill dem.

Så tonen är det ena. Von oben. Humorlös. Omogen.

Det andra jag reagerar på är efteråt-perspektivet. Att vi intygar att det i alla fall känns skönt när skiten (träningen) är över. Det budskapet går helt på tvärs med en övertygelse vi hade en gång (och jag fortfarande har) att det bör vara roligt under tiden om man ska vilja göra om det.

Precis som texten säger så vet varenda kotte – från slappis till elit – att det tar emot ibland. Så varför prata om det? Texten är en enda lång uppvärmning kring ämnet. Det är okej, jag gör också så, men när man ringat in problemet får man gå vidare och komma på något intressant och kommunikativt. Kanske med humor. Utan självgodhet. Sympatiskt. Visa på en möjlighet.

Under den dagismjuka och självgoda tonen – ”Vi finns där oavsett” (som vi skriver på annat ställe) – döljer en vilja att låta piskan vina över slöfockarna – de mindre begåvade sällantränarna.

Bättre då och mer respektingivande att vara rak och säga det vi menar: Ryck upp er soffpotatisar! Det blir kul!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

När jag hör om människans däggdjursbeteende i Anders Hansens program på Svt känns det så självklart. Alltså varför rörelseglädjen är nödvändig om det ska bli något långsiktigt av träningen.

Avsnittet handlar om stress. Vi blir stressade för att vi är skapade för att leva i ett här och nu, samtidigt har vi förmågan att tänka framåt. Vi kan alltså stressa över saker som både händer nu och sådant som kanske aldrig kommer att hända. Perfekt, eller hur?

Forskaren som Hansen pratar med tar upp det här med att bestämma sig för att börja motionera, äta bättre och leva hälsosammare som exempel på när här-och-nu-tänket inte gynnar oss. I morgon ska jag börja, säger däggdjuret om det inte är tydligt att något behöver hända just nu. Fight eller flight mode är inte aktuellt. Då chillar vi. Stressen för morgondagen är mer laid back än för nuet.

Det visar mig varför rörelseglädjen är så viktig. Den uppstår i ett här och nu, men får folk att återvända till träningen snart igen. Vi kan som intelligenta däggdjur fatta att rörelseglädjen går att uppleva i morgon också. De två senaste av våra reklamfilmer – om att släppa in känslan – fokuserar på det fenomenet, tänker jag, att både vara i nuet och längta till nästa gång, riktiga däggdjursfilmer alltså.

För övrigt fokuserar vi för mycket på långsiktighet i våra budskap och nya träningserbjudanden, tycker jag. Vi snackar om teknik, träningseffekter och ett för däggdjuret ointressant och icke aktiverande ”sedan”.

”Sedan” ska vi få på köpet, ju! Tack vare rörelseglädjen i nuet. Och FÖRSTÅS, tack vare mötena mellan människor. Det är sån enkel skit vi blir glada, harmoniska, lite mer stresståliga och mer utvecklade däggdjur av. Det är glädje och sammanhang vi vill ha och vi vill ha det nu. Och gärna i morgon.

Bejaka däggdjuret i oss!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag kan inte minnas att jag pratade så mycket om gympan jag ledde på högskolan i Karlstad medan jag utbildade mig till svensk- och engelsklärare. Men när jag kom med i Friskis & Svettis, då jäklar. Alltid!

Skillnaden är till det yttre en bokstav: j i stället g. Till det inre är det ett helt universitet. Och ett spektrum av känslor. Som livet. Och det är därför vi som är mitt i utbildningen (alltså alla jympaledare och många jympadeltagare) inte kan sluta diskutera jympan.

Jag minns när jag som något så när erfaren jympaledare träffade en nyligen utbildad och jag tänkte ”men herregud, kan vi prata om nåt annat” men ändå fortsatte och fortsatte. Hela låtlistor redovisades, inklusive rörelser. Det är snudd på sjukt hur jag fortfarande kan diskutera musik, rörelser, upplägg, upplevelser, ledare, vad som är viktigt, hur det borde vara och framtidens jympa när jag tillsammans med andra jympaledare sitter runt ett matbord. Och värre blir det i takt med att vinglasen fylls på.

Jag fattar nu att det beror på jympans likhet med livet självt, och att jympan i vissa avseenden är lite bättre. Musiken frigör känslor, man får vara i en trygg community där det är okej att visa både känslor och vilken både härlig och imperfekt människa man är. Man har inga andra bekymmer än om man ska orka en armhävning till eller orka de djupa hoppen i slutet – av passet, inte livet.

Därför kan aldrig uppgiften man tagit på sig att leda dessa märkliga seanser vara som vilken dag på jobbet som helst. Att det finns en intensitet som heter ”Medel” är väl kanske okej, men inget pass får bara vara medel. Livet är aldrig mellanmjölk. Jo, det är det kanske, men jympan är större än så.

Sluta aldrig prata om jympan! Det är som terapi. Genom det eviga ältandet av jympans ingredienser blir vi bättre på att leda, uppleva och leva.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.