Ett oräknebart antal gånger har män i Friskis&Svettis förklarat för mig att vi måste sälja kort. Alltså kan vi inte hålla på med kommunikation som inte direkt syns i säljstatistiken.

Men det är ju så fel och har alltid varit det.

Det är klart, om vi hade varit grönsakshandlare och kommit över ett stort parti kålrötter, då måste vi ju bli av med skiten så att vi inte gör förlust eller rötterna ruttnar. Vi måste sälja och annonserar om våra väldigt fina varor till ett lägre pris än vad som är brukligt. Och vips är försäljningen igång och vi kan räkna hem vinsten.

Är det så ”ekonomerna” tänker även i Friskis&Svettis? Pris och produkt?

Hur ser i så fall ”säljdrivande” kommunikation ut hos oss? Köp ett årskort och få 13 månader? Träna första månaden gratis? Halva priset för din vän? 300 kr i rabatt för dig som köper nytt årskort före december i år? Köp årskort och få en t-shirt/handduk/träningsskor/yogamatta/en vecka i Karibien?

Vem som helst hajar att det inte kommer funka på lång sikt. Med lägre pris och andra materiella lockrop får man inga lojala supporters.

Pratar vi om att ”sälja” betyder det att vi vill ha en leverantör-kund-relation. Och det vill vi väl inte?

Vi är en förening och borde vilja ha en medlemsrelation, men även den har sina svagheter. Vi bygger svårraserade pyramider. Att som medlem bli engagerad, gå på årsstämma och bli tillplattad av föreningsrävarna medan avslagen på motionerna yr i luften är inte så roligt heller.

Fråga Jympajesus och han säger att vad vi behöver är engagemangsdrivande kommunikation.

Engagemangsdrivande kommunikation ser människan i en helhet. Engagemangsdrivande kommunikation visar förståelse för människan. Engagemangsdrivande kommunikation talar med människor, inte till. Engagemangsdrivande kommunikation har tålamod. Den är sann, intressant, ofta lite rolig och den känns.

Engagemangsdrivande kommunikation strävar efter att människor ska göra sina val grundade på vad de gillar och tror på. Engagemangsdrivande kommunikation strävar efter att få med sig människor på idéer, gärna något som rör en bättre värld med gladare invånare.

Friskis&Svettis har alla förutsättningar att lyckas med sådan kommunikation. Den kommer så småningom att sälja kort som tusan.

Amen.

Vi måste bli av med skiten.

 

Jympan minskar, säger flera verksamhetschefer till mig. Varför? Är det en träningsform på väg ut? Håller vi själva på att ta död på den med struktur, rädsla och regler?

Kan vara så, faktiskt.

Hur tänker våra jympaledare när de sätter igång med skapandet av ett nytt pass? Är det ”Nu ska allt bli rätt. Inte missa höftvridningen i uppvärmningen, inte köra två styrkelåtar i samma tempo, inte ta med någon låttext som skulle kunna kränka någon deltagare”. Eller tänker de ”Fy fan, vilken kul och svindlande resa jag ska ge mig ut på, tillsammans med mina kompisar på golvet!”

Vän av ordning säger möjligen att ”det finns ingen motsättning mellan att ha kul och att göra rätt”. Nä, särskilt inte när rätt är just kul.

När jympan föddes var det enklare. Konkurrensen från andra fräscha träningsformer var obefintlig. Det var klassiska grejer som gällde: löpning, skidåkning, tyngdlyftning, korpfotboll och husmorsgymnastik.

Friskis&Svettis svepte in som en frisk fläkt med män och kvinnor som tränade tillsammans till 70-talets disco och pop. Allt som Johan Holmsäter och de andra ledarna pratade om – det opretentiösa, enkla, roliga och härliga – materialiserades i jympan. Det var bara att komma till passet, hänga på och se själv. Jympan var precis som de lovat. Som ett träningsparty.

I stort sett är jympan likadan i dag som den var då. Några nya rörelser kommit till och musiken är någorlunda uppdaterad, men tyvärr räcker inte det. Jag älskar det ursprungliga konceptet, men inser också hur svårt det är att hålla jympan het i den träningsvärld vi har nu. Kolla bara vad alla olika konkurrerande pass kallas! 21 Minute Body, ABsolution, African House Dance Party. Hur ska den klassiska jympan ha en chans?

Jympajesus vet, givetvis.

Det har alltid varit avsikten att jympan ska beröra på flera plan, precis som konst. På jympan ska du inte bara utveckla dina fysiska färdigheter, utan också inspireras på ett djupare plan. Musiken, rörelserna, samspelet i gruppen ska ge dig möjligheter att bli tryggare i din kropp och växa i hela ditt varande som människa och social varelse. Fast inte så allvarligt som det där låter. Konst är uppkäftig, upprörande, busig. Den ska få dig att känna och tänka.

Jympan är en allvarlig lek med ditt innersta och ditt förhållande till omvärlden och människorna runt omkring dig. Under ett pass kan vi  bli överraskade, känna aggression, glädje och barnslighet. Vi kan upptäcka saker om oss själva, gilla de nya upptäckterna, träffa andra intressanta människor, räta på oss och bli både gladare och starkare.

Jag ser det lite som Lars Lerin sa i en intervju om sina konstverk. Han får lust att måla lite till på sina ”färdiga” bilder medan de hänger på galleriet. De blir aldrig klara för honom och det tycker jag inte vi ska bli med vårt konstverk heller. Måla på med starka färger och experimentera som galningar!

Jympan är träningsvärldens sanna konstverk. Låt aldrig färgen torka!

Amen.

En typisk passupplevelse.

En typisk passupplevelse.

 

Finns det perfekta passet? frågade min kompis Moni retoriskt på Jympajesus Facebook-sida. Jag svarar – trots att inget svar förväntas –  med ett rungande ”ja!”

Varje gång jag sätter igång med ett nytt pass tänker jag att det ska bli perfekt. Hittills har det aldrig blivit det. Jag brukar alltid kompromissa med något, men det har inte stört mig nämnvärt, för dels är inte mitt perfekta pass perfekt – det vore trist – dels ska jag ju snart göra ett nytt. Och då ska det bli perfekt. Fast inte.

För egentligen tänker jag ju så här: Passet är perfekt just för att det inte är perfekt. Det mest perfekta jag kan tänka mig är att jag berör människorna som tränar på mitt pass. Då måste jag chansa lite, stöka med formen, söka i okända marker och riskera att bomba.

Jag strävar. Jag når aldrig fram, men det är visionen som är viktig.

Om jag tror att jag kan göra ett fantastiskt pass, då kommer jag en bit på vägen. Jag lyckas med några låtar, eller åtminstone några delar av några låtar. Det kan räcka, för att ett pass ska bli perfekt på det imperfekta sätt som gör att jag både blir nöjd och peppad att försöka igen.

Här är Jympajesus 5 heliga tips för alla jympaledare som vill göra perfekt ofullbordade mästerverk:

1 Lyssna på P2 världen, Klingan, Jazzradion, Kaleidoskop, Musikguiden i P3 och på musiken under rubriken ”upptäck” på Spotify.

2 Bestäm dig för att överraska dina passdeltagare några gånger under passet.

3 Improvisera länge hemma i övningsläge innan du nöjer dig med hur du löser låten.

4 Öva tills passet sitter i ryggmärgen och var säker på att du orkar upplägget i skarpt läge. Då kan du vara närvarande och improvisera. Vilket inte hindrar att du justerar efter hand.

5 Ha koll på pass.nu så du inte får onödig kritik på uppföljningen. Ge uppföljarna något intressantare att prata om än att konditionsdelen var två minuter för lång.

Det perfekta är inte kul.

Amen.

Perfekt pass på väg att starta.

Perfekt pass på väg att starta.

 

Diverse debattartiklar om Pokemon har fått mig att fundera över jympasläktet igen. Pokemon-debatten handlar egentligen inte om Pokemon bara, utan om vad allt detta skärmstirrande och skärmarbetande och skärmlekande gör med oss människor på lite längre sikt. Många – jag är en av dem – utvecklar ju något slags beroende.

Jag tänker att beroendet är tvådelat: det nödvändiga och det icke-nödvändiga. Nödvändigt därför att det är så vi arbetar och kommunicerar i dag. Icke-nödvändigt därför att vi slösar bort mycket tid på att kolla vad andra gör i stället för att göra något själva.

Många andra aktiviteter förlorar attraktionskraften när konkurrensen kommer från en skärm. Som att gå ut och träffa folk, läsa en bok, lyssna på musik och samtala över en kopp te, ta en tyst vandring i skogen eller annat som skulle kunna anses vara uppbyggliga sysselsättningar för den mänskliga rasen.

Förtydligande: Jag säger inte att skärmtid bara är dåligt, men att kanske somligt är det.

Det är lite som med jympan och jympans talibaner, de som bara jympar. De missar många andra träningsaktiviteter och det påverkar dem negativt  på lång sikt. Jympatalibaner utvecklar t ex aldrig några biceps att tala om.

Varför blir så många beroende av just träningsformen jympa? Precis som folk fastnar i sökandet efter virtuella figurer i verkligheten smalnar blicken av mot en central punkt i synfältet där jympaledaren, talibanernas egen Pikachu, står och vevar.

Jag älskar jympan, särskilt mitt eget pass. Jag förstår att det briljanta upplägget av moment som tränar kondition, styrka, rörlighet och koordination upplevs som väldigt positivt. Man får allt på 35 – 55 minuter. Utom biceps.

Jag älskar också den själsliga sidan av jympan, att integrationen av musik och rörelse kan ge glädjekickar och att det sociala samspelet i gruppen, före, under och efter passet, utövar en stark dragningskraft. Folk gillar att mötas och göra sköna saker tillsammans

Vad jag har svårt att förstå är extremismen, att jympare ofta bara vill jympa och att de tycker Friskis&Svettis började changsera i och med att den första träningsformen utanför jympakonceptet togs in i utbudet.

Jag antar att det är en mycket mänsklig egenskap; man hittar något man gillar och så håller man sig till det. Det känns tryggt, man vet vad man får och man riskerar inga obehagliga överraskningar. Jag förstår det roliga med att ge sig fan på att – som i Pokemon Go – fånga in alla jympaledare genom att gå på samtliga pass i föreningen, men det tar tid från andra möjligheter.

Vad beror detta beroendebeteende på? Man får träning både som jympataliban och Pikachu-letare, fast så utvecklande som livet skulle kunna vara om man testade fler träningsformer i utbudet, eller om man la ifrån sig mobilen lite oftare, det är det ju inte.

You do not have to catch ’em all.

Amen.

Till vänster, jympaledare. Till höger, Pikachu.

Till vänster, jympaledare. Gul figur i mitten, Pikachu.

 

 

 

 

Jag har tidigare skrivit om Friskis&Svettis tre personligheter:
1 Den vi tror att vi har.
2 Den vi faktiskt har.
3 Den som folk utanför sekten upplever att vi har.

En smart tanke från en läsare ledde också till ett inlägg om den fjärde och viktigaste personligheten: den vi vill vara. Inspirerad av en föreläsning av utbildningsföretaget Treehouse grundare Ryan Carson i Portland, Oregon kan jag nu berätta hur vi måste arbeta för att uppnå vår önskade, fjärde personlighet. Så här enkelt är det:

1 Vad vill vi att folk ska säga om Friskis&Svettis? Gör en lista!
2 Vilka består ”folk” av? Allmänheten? Delar av allmänheten? Politikerna? Journalisterna? Övriga media? Kollegorna i branschen? Näringslivet? Gör en lista!
3 Vad måste vi förstärka och justera bland de saker vi gör och som påverkar personligheten? Gör en lista!
4 Prioritera punkterna på listan, gör tidplaner, agera och utvärdera!

Vad gör vi först?

Hur vill vi att folk ska uppleva oss?  Vad måste vi i så fall göra?

Hur vill vi att folk ska uppleva oss?
Vad måste vi i så fall göra?

 

Varje stor idés förbannelse är att den institutionaliseras. Inte riskerar att göra det, utan att det oundvikligen händer. Det bildas en organisation runt idén, organisationen växer, idén tappar kraft.

EU var en idé om ett fredligt, gränslöst och samarbetande Europa. Nu riskerar projektet att upplösas av krafter som drar åt motsatt håll.

Friskis&Svettis var en idé om rörelseglädje, hälsa och välmående till största möjliga antal människor, byggt på det egna ansvaret. Nu riskerar vi bli ett gym bland andra.

När organisationen växer kommer de professionella förvaltarna in och skapar ordning och reda. Beslutshierarkier byggs upp, administratörer får mycket att säga till om, idémänniskorna mindre.

De flesta är mycket nöjda med de allt fastare strukturerna. Det är svårt att se och acceptera att det går mot förstening. De grundläggande idéerna blir mindre viktiga än ekonomi, kvantitetsmål och människors plats i hierarkin. Engagemanget svalnar.

Ok, så vad gör vi nu, EU och Friskis&Svettis?

Jo, vi tar tag i grundidéerna, lever värderingarna och visar att vi betyder något bra för dig, dig och dig.

Ordningen på ytan, var aldrig lika viktig för måluppfyllelsen som de livgivande strukturerna i det mänskliga kapitalet: tilliten, engagemanget och visionerna.

Ändra fokus, så kör vi igen!

Amen.

För största möjliga välmående åt alla!

För största möjliga välmående åt alla!

 

Jag vet inte hur många gånger under guldåren 2000-2010 som jag hörde någon F&S-höjdare säga att ”det är nu när det går så bra, som vi måste vara på vår vakt mot den förlamande nöjdheten.” Jaja, sa vi allihop i församlingen, men inte gjorde vi något åt det. Vi bara fortsatte slå oss för bröstet. Vi var oslagbara.

Men så svängde det. Precis som för landet Sverige.

I Friskis&Svettis berömde vi oss för våra värderingar och hade roliga utbildningstillfällen, först med svarta boken och sen med vita. Men gick det in på djupet, levde vi som vi lärde? Testade vi gränser? Stod vi fria? Var varje medlem och idé viktig? Tillåt mig tvivla.

I landet Sverige gick det också bra, fast i ännu fler år. Jäklar vad vi slagit oss för bröstet för att vi klarade senaste finanskrisen så bra och för att vi är så innovativa inom digitalisering och så bra på att göra popmusik för barn, tonåringar och F&S-ledare. Migrationen sänkte självförtroendet.

Både i Friskis&Svettis och i landet Sverige ställer vi oss nu frågorna: Vilka är vi? Vad vill vi? Och hur agerar vi? Har vi något mål? Har vi några visioner?

Under Almedalsveckan i Visby pratades det om ”svenska värderingar”. Den politiska intelligentian verkade vara eniga om att det inte finns några sådana. Demokrati, jämställdhet och frihet är inga svenska uppfinningar i stil med skiftnyckeln och Skype. Möjligen har vi varit hyfsat bra på att leva dem och av detta har det kanske blivit en svensk kultur.

På samma sätt är inte Friskis&Svettis värderingar våra unika uppfinningar. Glädje har funnits tidigare, ett inkluderande och opretentiöst synsätt också. Men vi har liksom landet Sverige tagit dem till oss och skapat en särskild träningskultur.

Men liksom politikerna i Almedalen söker efter en svensk hållning, gör vi det nu i Friskis&Svettis. Fast jag tycker vi har det så mycket lättare när det gäller att formulera dem. Våra värderingar är snudd på tidlösa och har format vår kultur sedan 1978. Som jag hävdat tidigare kan vi så klart alltid beskriva dem och presentera dem på nya sätt – kanske blir någon inaktuell, kanske upptäcker vi en ny – men tankegodset är i stort sett konstant detsamma.

Det svåra är att leva dem. Precis som i landet Sverige. Eller ännu värre, som i Miljöpartiet.

Amen

Heja Sverige och Friskis&Svettis!

Heja Sverige, alla andra länder och Friskis&Svettis!

 

Om Friskis&Svettis viktigaste värdering handlar om delägande (se förra inlägget), d v s att alla funkisar känner att Friskis&Svettis är deras och att det därför är deras ansvar att uppfylla vår verksamhetsidé, jobba i enlighet med ändamålen och sträva mot visionen, då finns det också en självklar fortsättning: Delägandet bör inkludera medlemmar och potentiella medlemmar.

Delägande är att inse att man äger frågan. Som funkis i Friskis&Svettis äger jag Friskis&Svettis frågor, och som medlem eller icke-medlem äger jag frågan om mitt eget välbefinnande. Alltså måste vi som levererar det Friskis&Svettis står för, också lita på att dem vi vänder oss mot, d v s alla, kan ta ansvar för sig själva. Ingen kan ta ansvar för någon annan vuxens val. Vi gör allt vi kan för att påverka och få med oss människor, men vi kan inte tvinga någon att mot sin vilja engagera sig ens i sina egna ansvarsfrågor.

Det är därför vi alltid pratat om att vi inte gillar pekpinnar. I stället har vi sagt att vi erbjuder träning som en god vana, att vi tror på träning som ett bidrag till hälsa och välbefinnande och att vi inte lägger oss i vad folk gör utanför träningen. Vi moraliserar inte. Vi tror på inspirationens kraft.

Att vi anser att människor kan ta ansvar för sitt välbefinnande är alltså en spegling av idén om delägande för oss funkisar. Vi tror på våra egna personligheter, krafter och förmågor; då måste vi ju tro på andras också.

Ägandet kan även få en annan etikett: engagemang. Vi funkisar engagerar oss för att sprida Friskis&Svettis värderingar om träning och välbefinnande, medlemmen engagerar sig i sitt eget välbefinnande. När som helst kan medlemmen komma över till funkis-sidan och göra både och (om man klarar uttagningen).

Jag vet inte hur den näst viktigaste värderingen ska uttryckas just i denna skrivande stund, men i vita boken är den formulerad på det här viset: ”Människor kan ta ansvar för sin hälsa.” Och så förklaras detta med motståndet mot pekpinnar, idén om en god vana och att vi för övrigt inte har några synpunkter.

Konsekvensen av vår näst viktigaste värdering blir att vi agerar som involverande och inspirerande medmänniskor i stället för avskräckande moralpredikanter. Vi hanterar livet tillsammans: funkisar, medlemmar och potentiella medlemmar. Vi ser kanske ut som ett kollektiv, men vi är individer.

Amen.

 

Min åsikt om arbetet som pågår just nu kring Friskis&Svettis värderingar är att det handlar väldigt lite om våra värderingar och väldigt mycket om en ambition att förenkla. Det sägs att tolv värderingar är för många. Man kommer inte ihåg dem.

Om detta är min åsikt att man inte kan ändra hur många värderingar vi har. Det enda vi kan påverka är hur vi beskriver dem. Att vi sedan möjligen släpper någon eller lägger till någon värdering beroende på hur vi ligger till mot omvärlden kan väl vara, men i grunden står Friskis&Svettis för ett antal värderingar som vi inte kan göra mycket åt. De har hängt med från början för att vi har sympatiserat med dem och jobbat i enlighet med dem och därför förstärkt dem ännu mer.

Att kunna rabbla dem utantill, tycker jag är helt onödigt. Tvärtom, tycker jag att det är bra att vi tvingas tänka efter.

Fast det finns några värderingar som samtidigt är särskilt viktiga och särskilt sårbara. Den allra viktigaste är utsatt för ett stort tryck från trenden att betona ekonomi, struktur, ordning och reda, chefsområden och försäljning i föreningen Friskis&Svettis. Allt det där är bra, men det riskerar att trycka undan det allra, allra viktigaste med oss: känslan av delägande, att vi alla kan påverka, att vi alla tar ansvar för Friskis&Svettis, att vi får utrymme att testa våra idéer, att vi uppmuntrar varandras initiativ och som ett summa summarum av denna värdering, älskar att vara med och alltid gör vårt bästa på liv och död.

Jag vet just i denna stund inte hur vi ska formulera den här grundbulten, men i vita boken står det ”Varje enskild medlem och varje idé är viktig”, följd av en förklaring om att vi bygger verksamheten på engagemang och personlig initiativkraft, energi och glädje.

Hur vi än skriver; låt oss inte glömma att känslan av delägande och personligt ansvar är vad det stora antalet medlemmar, den goda ekonomin och det utsökta träningsutbudet vilar på.

Friskis&Svettis är ditt och mitt.

Amen.

Inleder vita boken.

Inleder vita boken.

 

Kaffebönor köper jag på Johan & Nyströms konceptbutik på samma gata där jag bor. I butiken, som förmodligen också är stans bästa coffee shop, jobbar trevlige runningledaren John Dester. När jag köpte kaffe av honom härom dagen berättade han att han läst högt ur Jympajesus blogg om Friskis&Svettis tre personligheter för sin flickvän, varpå hon tagit upp frågan om den fjärde personligheten: den vi vill vara.

Det var ju en lysande kommentar!

Den fjärde personligheten är så klart vad den här diskursen om Friskis&Svettis olika personligheter borde landa i. Det är den viktigaste frågan vi kan ställa oss: Vem vill vi vara?

Under året mellan årsstämman 2015 och 2016 genomförde F&S Riks ett antal tankesmedjor kring just den frågan. Tolkningen verkar vara att vi vill ha kvar samma mål som de beskrivs i stadgarna och samma inkörda verksamhetsidé, men att man vill pröva vision och värderingar.

Så hur påverkar den ambitionen beskrivningen av den fjärde personligheten, den vi vill vara?

Den fjärde personligheten – den vi vill vara – byggs upp av alla tankegodsets enheter – målbeskrivning, verksamhetsidé, värderingar och vision -men jag skulle vilja påstå att värderingarna är den tyngsta personlighetsdanande enheten. När vi beskriver våra värderingar måste innerligheten i det vi tror på komma fram med full kraft. Värderingarna ska inspirera oss att agera på ett så tydligt F&S-sätt att vi blir den vi vill vara. Och att det märks utifrån också.

Egentligen måste allt  vårt tankegods hänga ihop i en logisk följd där människans tre förmågor – att tänka, att känna och att vilja – får inspiration. Vi måste förklara rationellt vad vi vill åstadkomma, vi måste bygga starka och positiva känslor för det vi gör och vi måste låta människors viljor blomma och bli till kreativa handlingar.

Den analyserande läsaren har kanske redan tänkt att det finns två sidor av Friskis&Svettis tankegods: den egocentriska och den som handlar om att förändra samhället och förbättra världen. Båda sidorna måste tas om hand. Jag som person måste få utvecklas, testa mina idéer och känna tillit, men jag vill gärna vara med om att bygga den stora katedralen tillsammans också.

På det sätt vi nu – efter året av tankesmedjor – beskriver vårt VAD, vårt VARFÖR och vårt HUR kommer alltså att lägga grunden för den fjärde, önskade personligheten. Just nu är Riks förslag ute på remiss i föreningarna.

Jympajesus har givetvis läst remissen. Och han tror inte sista ordet är sagt.

Amen.

Jag har inga problem med självkänslan i alla fall.

Jag har inga problem med självkänslan.

 

 

 

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.