Femårsplaner i Friskis&Svettis oroar mig. Var det inte vad Sovjetunionen ägnade sig åt? Och hur gick det? Not så good. Behov och förutsättningar ändrade sig dagen efter planen var signerad.

Jag såg en föreläsning med Micco Grönholm, en människa med den imponerande/ironiska/humoristiska/löjeväckande titeln Head of Future i Helsingborgs stad. Han verkar bra och berättade om hur han och staden nu körde enligt devisen ”testa och ta vara på lärdomarna”. Det handlar om att agera på det som är och det man tror ska komma mycket snart.

Så tycker jag Friskis&Svettis ska tänka och agera också. Om vi tycker att vi har något att uträtta i samhället, vilka vägval gör vi i dag? Vad testar vi? Vad lärde vi oss och hur skruvar vi på det vi gör, lägger ner eller testar något annat?

Jag har en känsla av att föreningarna redan jobbar så. Vi kan vara stolta över alla insatser för integration, välkomnande av nyanlända, Röris och senior, för att nämna några härliga tester.

Röris och senior är grejer man kan planera för. Det kommer ständigt nya kids och oldies. Den stora migrationen visste vi däremot inget om. Inte heller nästa stora hot eller möjlighet för oss att utvecklas och göra gott.

Jag tror det är bättre att ha ett kortare perspektiv. Hur jag tycker vi ska tänka och jobba: Vad vill vi förändra i dag? Hur blir vi snabba att göra de förändringar vi i dag inte vet att vi kommer behöva göra?

Amen.

Huvudkontoret

Min nye copywriter-kompis Joakim på LinkedIn aktualiserade frågan om hur många värderingar vi kan ha i Friskis&Svettis. I ett blogginlägg hävdade han att vi hade alldeles för många. Liksom när frågan dykt upp internt i sekten, kände jag mig manad att ge min syn på saken. Igen.

För ett par år sedan tog Riks nya ledning på sig uppgiften att minska antalet värderingar. Jag fick t o m frågan om jag ville vara en av dem som försökte skära ned och formulera om. Och visst, det var värt ett försök så jag tackade ja och skar våra värderingar på en helt annan ledd. Detta ansågs dock vara för radikalt, så de tankarna offentliggjordes aldrig.

Grejen är att jag tror att förändringen riskerar att stanna på
en kosmetisk nivå. Klart vi kan lyckas minska antalet n e d s k r i v n a värderingar. Vad man minskar då, är antalet kategorier av värderingar. Man skapar grupper av dem, så att det s e r u t att vara färre. Alltså, det blir t ex fyra rubriker som grupperar det vi vill säga. Men om hela sanningen om vad vi tycker är viktigt i Friskis&Svettis ska fram, kommer det leda till långrandiga förklaringar av de fyra rubrikerna.

Så jag hävdar med en druckens envishet: vi har de värderingar vi har. Det är inget man kan ändra på på ett kontor.

Jag skulle påstå att det vi i dag kallar ”våra värderingar” är en lista på vad vi tycker är viktigt i föreningen Friskis&Svettis, vad vi anser vara viktigt för att vi funkisar ska känna oss engagerade, vad vi tror är viktigt för våra medlemmar och vad vi tycker är viktigt i arbetet för en bättre värld.

Jag tror det blir en hyfsat lång lista av saker som ligger oss varmt om hjärtat. Jag skulle t o m gissa att den listan blir längre än de 12 punkter vi har i dag. Hur många saker tycker t ex du som läser detta är viktiga? Gör gärna den listan och skicka den till mig eller skriv den i kommentarsfältet.

Gud gav enligt de gamla berättelserna Moses tio regler. Jesus ökade på med några till. Nog klarar vi i Friskis&Svettis fler än tre-fyra stycken? Och bättre än kristenheten att leva efter dem. Amen.

Va, bara tio bud?

Organisationsformernas riktiga överlevare är hierarkin. I Sverige har vi berömt oss av våra platta organisationer. Vi delegerar, decentraliserar och nätverkar, men ändå biter den sig kvar: den hierarkiska ordningen.

Jag antar att hierarkins överlevnad genom alla tider beror på att vi – kanske motvilligt – gillar den. Vi slipper ju att ta fullt ansvar, för det finns en chef ovanför, och vi vet vem som bestämmer.

I Friskis&Svettis är hierarkin grymt tydlig, liksom i alla föreningskonstruktioner. Högsta beslutande organ är årsstämman, näst högst är styrelsen och under den brukar det finnas ett antal områdesansvariga. I vår sekt undvek vi länge ordet chef, men nu är det helt accepterat. Och finns det chefer, då måste det finnas folk som ska göra som chefen säger.

Men föreningsordningen innebär ju faktiskt att det är den längst ner i hierarkin – medlemmen – som har makten. Fast det är i teorin. Om medlemmen ska få makt måste hen gå ihop med en massa andra medlemmar. Det är därför föreningslivet blir så fullt av ränksmiderier och kotterier. För att rå på den reella hierarkin måste man kuppa.

Många blir trötta på att smida ränker och ger upp sina påverkansförsök. Det är förståeligt. Och så gör man som de där uppe bestämt. Det blir lugnast så. Men engagemanget för helheten försvagas.

Problemet – tror jag – är att man talar för lite om det högre syftet med verksamheten, det som är själva anledningen till att föreningen startades, det som lockade till medlemsskap och engagemang från början och det som ska få passionen för verksamheten att leva i många år.

Jag tror det är jättelätt att glömma bort enkelheten som var från början, att det var ett gäng individer som ville åt samma håll som skapade en organisation som ville samma sak som dessa individer. Så klart är det en utmaning att hålla liv i den känslan när man växer och blir många, men jag tror att det är värt besväret. Känslan av att jag och organisationen är samma sak är avgörande. I den finns kraften som kan förändra världen.

Vi är ett gäng människor som arbetar tillsammans för samma sak och alla är vi värda exakt lika mycket. Alla är vi potentiella innovatörer.

Amen.

Inte de här.

All hålla isär saker och ting när vi analyserar Friskis&Svettis är inte helt lätt. Men jag tycker att det är värt besväret. Att reda ut svaren på varför vi gör det ena eller det andra är ett måste för mig. (Som om inte det framgått.)

Jag vill fatta vad jag lägger ner så mycket tid och engagemang på. Jag vill se en meningen med mina insatser, och jag vill att Friskis&Svettis ska fortsätta skänka mening till fler människor. Det kommer att ske, om vi som jobbar på insidan av föreningen håller koll på byggstenarna, såväl de immateriella som de materiella.

En vanlig verksamhet utförd på ett ovanligt sätt
Det där med att väcka glädje och skapa mening, det kan man säga är en mission och en viktig del av vår helhet. Det är vad vi ska åstadkomma i våra möten med våra medlemmar och omvärlden.

Men hur får vi glädjen att spira och meningen att kännas? Jag tänker att vi på ytan har en till synes ganska traditionell verksamhet.

Verksamheten består av ”lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla”, eller rättare sagt: idén verksamheten beskrivs på det sättet. I verkligheten är det mer ambitioner än faktiska förhållanden. Plus att vem som helst kan påstå samma sak.

Våra värderingar styr på vilket sätt vi försöker förverkliga den där idén och på vilket sätt vi blir speciella. Värderingarna är allt sådant vi tycker är viktigt när vi erbjuder träningen. Några värderingar har sipprat in i verksamhetsidén, de viktigaste. Men de är många fler, minst tolv stycken, förmodligen fler.

Borra djupare
Vår verksamhetsidé hjälper oss inte att förstå vad som är allra viktigast. Det är för många kära grejer som nämns. Man måste välja en grej som är allra viktigast. Med endast en tydlig grej i huvudet, vet jag vad jag ska åstadkomma varje gång jag är ansvarig för en träningsupplevelse på Friskis&Svettis.

Svaret på vad som är allra viktigast bör jag få i missionen, alltså i beskrivningen av vårt (självpåtagna) uppdrag. Den hittas i våra stadgar. Där formuleras själva anledningen till att vi finns i den s k ”ändamålsparagrafen”. Vårt djupaste ”varför”, sägs där vara att sprida rörelseglädje och öka förståelsen för motionens betydelse för hälsan.

Som du märker finns ett problem: det är två grejer vi ska hålla i huvudet. De är inte ihopkokade till en.

Första halvan förstår jag perfekt. Den är superenkel: jag ska väcka människors känsla av glädje medan de är på Friskis&Svettis. Andra delen av den meningen krånglar till det och behöver diskuteras en hel del om du frågar mig; hur ska vi gå tillväga med hälsodelen?

Min lilla värld och den stora
Uppdraget är lätt att förstå för mig i min microverksamhet av att leda pass, men vilken är föreningens stora strategi? Hur ska Friskis&Svettis bli likvärdigt med rörelseglädje och planterandet av insikter om motionens betydelse?

Jag jämför med Volvo, som återvänt till sitt forna säkerhetstänk med ordet ”omtanke” och en ny vision om att ingen ska dö eller bli allvarligt skadad i en Volvo 2020.

Vilken är vår rörelseglädje- och hälsovision? Jag skrev en för snart 20 år sedan – Människor ler när de tänker på träning. Jag tänker inte försvara den till varje pris, men den innehåller både och: Ler man när man tänker på träning, då tränar man. Och då mår man bättre.

Jag kan ju tycka att den lirar rätt hyfsat med ursprungsformuleringen om att ”människan är byggd för rörelse och när hon rör sig mår hon bra. Men det måste vara roligt.”

Missa inte nästa predikan!

Amen.

I dag i F&S: Människor ler när de tänker på träning

Friskis&Svettis presenterade en sanning 1978. Den låter så här:
”Människan är byggd för rörelse och när vi rör oss mår vi bra. Men det måste vara roligt.”

Rolig rörelse
På denna sanning byggdes en modell för hur hyfsat friska människor och helt friska kunde hålla sig friska och vitala så länge som möjligt.

De hyfsat friska, kanske nykläckta från rehabträning välkomnades till Friskis-passen och de helt friska till Svettis-passen. Målet var att slussa allihop över till Svettis-passen. Den slussen symboliseras av & i namnet Friskis&Svettis.

Modellen byggde alltså på ”rolig rörelse”. Men hur blir det då roligt? Svaren finns i våra värderingar, som jag här återger helt fritt och inte ordagrant från vita boken:

Friskis&Svettis anser att träning blir rolig om den bygger på upplevelse, snarare än prestation, om den förutom att fokusera på kroppen, ger lika stort utrymme för själen, om den är fri från pekpinnar och i stället helt vilar på det egna ansvaret, om den ger människor möjligheter att utmana sina gränser och utvecklas som hela individer och om känslan på våra anläggningar är fräsch och modern samt om allt vi gör håller hög kvalitet.

Som kyrkan
När alla dessa pusselbitar faller på plats, är det ganska enkelt att ha roligt tillsammans med andra, lära känna nya människor, känna samhörighet, skratta mycket, slappna av och växa som människa.

Den sociala trivseln är superviktig, det är ju den våra medlemmar vill ha, den som får världsförbättrande effekter som större förståelse för olikheter, integrering av olika medborgare och mer. Så det är inte fel att som min hemmaförening nu gör, lyfta mötena. Människan är människans glädje.

Men de sociala effekterna kommer inte hux flux. Mötena är fantastiska, men kommer som en effekt av det vi är så bra på: att väcka rörelseglädje. De eftersträvansvärda mötena plus långtgående effekter av dessa, uppstår först när vi lyckas erbjuda ett starkt värde av vår sanning om rörelse.

När vi lever våra värderingar, visar vilka vi är och vad vi tycker är viktigt, då erbjuder vi ett värde. Och då kommer människorna. Helt frivilligt. Utan rabatterbjudanden och sån skit.

Det är som med kyrkan. Tron är grejen man jobbar med. Jesus saves. Församlingen är trevlig att vara med i. Man träffar folk och dricker kaffe, t ex. Man hittar själsfränder och blir en lite lyckligare människa o s v.

Amen.

När man skriver om sanningen måste man kolla med källan.

När jag tänker på Friskis&Svettis framtid, går jag nästan jämt tillbaka i historien. Det gör att jag ibland tolkas som bakåtsträvare, utvecklings-ovillig eller sorteras in i ”det gamla gardet”.

Allt nytt är inte bättre
De som bemöter mina back-to-the-initial-truth-argument talar ofta om hur viktigt det är med utveckling, hur orädda de själva är för förändring och hur nyfiket de välkomnar nya tankar.

Sånt är svårt att bemöta. Vill inte hamna i ”det var inte så jag menade och det är klart jag är nyfiken på nya idéer och jag tycker inte att allt var bättre förr”. Diskussionen närmar sig ”joho”, ”nähä”, ”joho”, ”nähä”.

Så här ser Jympajesus på saken
När företag och organisationer startar föreligger alltid ett bra skäl (förutsatt att man får kunder/medlemmar tack vare det skälet). När så åren går och affärerna rullar på, riskerar man att glömma bort orsakerna till att det funkade så bra i början. Kanhända påminner man sig ibland om att ”det är när det går så här bra som vi inte får slå oss till ro”. Jag hörde det många gånger under Friskis&Svettis guld-år på 00-talet.

Men det är grymt svårt att göra något framåtpekande medan kassa-apparaterna går varma. Inte förrän kurvan lutar neråt, reagerar man. Det är inte bra, men det är mycket mänskligt och det går fortfarande att rädda festen.

På spåret igen
En bra strategi i nedförsbacke är en kombination av back to basics och förnyelse. Den bästa idén brukar vara ”same shit, new wrapping”, om inte de mänskliga behoven har förändrats jättemycket, och det gör de sällan. Det är uttrycken för behoven som förändras.

Vad som alltid kommer att vara sant i Friskis&Svettis-caset, är att det finns någon slags sanning som vi kan paketera till att bli ett värde för människor. Den sanningen lever vidare, men ska vi vara konstant angelägna måste vi berätta om sanningen och erbjudandet på ständigt nya, relevanta och påhittiga sätt.

Sanningen och värdet
Det var det vi gjorde så bra 1978, lyckades lite sämre med ett tag strax före och strax efter 1990 och lyckades jättebra med under 00-talet för att återigen trampa vatten första halvan av 10-talet. Och det trots förbannat bra verksamhet på träningsgolvet medan medlemssiffrorna planade ut.

Det var något annat och viktigare än träningsprodukterna som inte höll måttet, nämligen den nödvändiga kopplingen mellan den stora sanningen och värdet vi kan erbjuda människorna. Vi fick inte ihop det i våra berättelser.

Så din uppgift till nästa gång blir att lista ut: Vilken är vår sanning, och vilket värde ger den?

Gå i frid, lärjungar!

Fattar inte vad det betyder, men det låter bra på nåt vis.