Friskis&Svettis är en idé om träning. En annan idé vi hört mycket om, är idén om kärleken. Den har vi människor ägnat en massa tankar och ord åt i alla tider.

Vi har försökt beskriva kärleken.  Vi har bibelns Höga visa, vi har Romeo och Julia, feelgood-rullen Notting Hill och miljoner andra konstverk. Vi slutar inte att fascineras av historier om kärlek och vi slutar inte att försöka leva i kärlek. Men hur går det för oss? Är det inte de kärleksfulla handlingarna vi behöver mest, inte ännu en dikt (som skulle kunna skrivas av en begåvad skitstövel)?

Just nu är Friskis&Svettis egen Höga visa den s k Vita boken, men även den svarta och naturligtvis Friskis&Svettis Motionsbok från 1983 och flera andra dokument som producerats genom åren, till exempel Johan Holmsäters ursprungliga anteckningar om Friskis&Svettis idé, mission och vision.

Idén om Friskis&Svettis är beskriven igen och igen. Precis som idén om kärleken.

Och igen och igen försöker vi förverkliga vår idé i handling. Men det känns som om vi har kommit till en platå. Vi försöker och försöker, men kommer inte vidare. Vi testar olika nya pass och de känns nödvändiga och roliga, men det är ändå något som saknas.

Det saknas inte utmaningar att ta sig an. Vi har just nu en stor mängd asylsökande, kan vi göra något där? Vi har fortfarande två tredjedelar (vissa säger mer) av befolkningen som rör sig alldeles för lite för kroppens och knoppens välbefinnande. Vi har allt fler äldre äldre som kan leva roligare och starkare med social samvaro i kombination med träning.

År det då läge att lägga energi på att ifrågasätta det tankegods som ältats i snart 40 år?

Jag vill i stället utveckla oss genom nya handlingar som bottnar i de gamla tankarna. När vi mest pratar om idén, utan att handla, står idén mest i vägen för oss. Vi kommer inte loss och gör nya bra saker. Jag tänker att det borde vara mer smedja, än ifrågasättande tankar.

Med den inställningen gick jag till tankesmedjan (initierad av Riks och genomförd på ganska många ställen i F&S-landet) i min hemmaförening Friskis&Svettis Stockholm. Jag gick även till sammanfattningen av alla tankesmedjor på Svettisdagarna.

Nu efteråt, håller jag fast vid tanken på att handling är bättre än ifrågasättande just nu, men tänker också att överlämningen av vår värdefulla idé från de grå uvarna till dem som fortfarande är så underbart släta i hyn, måste ske på något smart sätt.

Jag tänker att vi som varit med länge, funderat mycket och handlat i tron att vi förverkligar idén lämnar över alltihop som en gåva. Varsågod! Det här är idén. Det här har vi gjort. Så här tänkte vi. Förverkliga nu idén på ert sätt.

Jag tänker att tankesmedjorna borde handlat mer om ett överlämnande av värdegrunden. Som när Svarta Boken var ny och Riks genomförde en workshop i alla föreningar med budskapet: Det här är Friskis&Svettis. Vill du vara med? I så fall har du alla chanser att förverkliga Svarta Bokens innehåll med din energi och personlighet. I handling. Nu.

Det är möjligen ett sammanträffande, men det var under de tio åren efter Svarta boken-turnén som medlemsantalet ökade med över 100 procent. Kanske var det något magiskt som hade med lyskraft och självförtroende att göra. Folk häpnade, kände lycka, blev provocerade och några hatade (få) och några älskade (många) Friskis&Svettis ännu mer.

De nya tankesmedjornas buzzword har varit att vi ”provtrycker” vår idé, värderingar och vision. Sen ska det minsann bli en strategi. Då står vi inför samma fråga igen: Hur lever vi värderingarna? Vad gör vi? Och för att citera Vita Boken Hur gör du?

Nu kan vi ju till exempel ge oss f-n på att vi ska underlätta integrationen mellan  nya och äldre svenskar, och vi kan göra något stort för alla som är äldre än gamla. Det är bara två idéer. Och jag vet att det också jobbas i den riktningen i flera föreningar.Jag är säker på att vi på smedjorna är kapabla att producera mycket mer än den nya Höga Visan om Friskis&Svettis. Actions speak louder than words.

Första konkreta uttrycket för Friskis&Svettis idé var jympan. Vilka är de nya uttrycken?

Kärlek blir till i handlingarna, likadant med vår idé om träning.

Amen

Tankesmedja från 1900-talet

Tankesmedja från 1900-talet

 

 

Jag kände likadant förra året efter den stora inspirationsdagen med F&S Stockholm på GIH: sentimentalt knockad av den allmänna kärleksbombningen.

Att vara liksom ett med hundratals funkisar i gamla ärorika Gymnastik och Idrottshögsskolans halvskruttiga lokaler är som att stiga ner i en varm bubbla av godhet. Jag cyklar omtumlad hem genom Stockholmskvällen. Passerar Stureplan med rester av den goda värmebubblan och förlåter till och med dem som går i cykelbanan.

Jag har varit funkis i F&S Stockholm i 21 år nu och jag har nog varit kritisk många gånger. Jag förstår att det ibland har sett ut som om jag inte gillar föreningen och vad vi gör. Men jag ÄLSKAR ju Friskis&Svettis. Möjligen kan man säga att min önskan att problematisera tillvaron i föreningen är ett uttryck för det som kallas tough love.

Och möjligen får jag se upp när jag drabbas av mjukgörande sentimentalitet, för som en kompis jag respekterar mycket säger om mina hyllningar av stämningen på inspirationsdagen: ”Jo, det är fint förstås, bara vi inte kramar ihjäl varandra.”

Kanske behöver vi alla ge lite tough love till föreningen. Också.

Men inte en sådan här dag. Inte när jag bara ser värme, välvilja, entusiasm, glädje och ja, kärlek. Åldersspannet är stort och alla är med. Då vill jag bara hylla oss som håller på: alla ideella krafter, alla anställda och alla styrelsekrafter. Vi skapar något stort tillsammans.

Jag är sentimental, jag vet, men tack alla vi som är Friskis&Svettis Stockholm.

image

Du fattar vad jag menar med den här bilden från vita värderingsboken, va?

 

 

Alla lyckade satsningar som vänder sig till människor bjuder på något som förhöjer livskänslan hos besökarna. Man är med om något större än den vanliga trallen. Visst kan vi uppskatta det vardagliga och vanliga också, men inte när vi betalar och förväntar oss få valuta för vårt engagemang.

Det gäller restauranger, muséer, butiker, kaféer, gallerier, klubbar och så klart, träningsanläggningar. Vad får jag för att jag satsar pengar, tid, förhoppningar och vilja på det här etablissemanget? Får jag tillräckligt för att komma tillbaka? För jag tillräckligt för att rekommendera det till mina vänner? Får jag tillräckligt för att älska det?

När jag diskuterar det här frågorna i Friskis&Svettis hamnar vi lätt i det som är lättast att greppa: produkterna, städningen, schemat, nyheterna, fysisk tillgänglighet och design.

Allt det där har betydelse. Allt det där måste hela tiden utvecklas och förnyas, men det är faktiskt bara hygienfenomen. Människor förväntar sig att grunderbjudandet är på plats, att allt det materiella funkar. De här ingredienserna i ett erbjudande kan visst höja känslan av att man gjort ett bra val, men de är också lätt kopierbara.

Friskis&Svettis immateriella delar av erbjudandet är inte lika enkla att kopiera. De har vi övat på i 37 år och de sätter sig – om vi är medvetna om att vi har något unikt att erbjuda – i vår kultur.

Det är som med allt man övar på medvetet: man blir bättre och bättre. Efter många timmar har man övat upp en skicklighet som inte låter sig analyseras helt lätt. En violinist har fått ett personligt spelsätt, en målare ett oefterhärmeligt penseldrag, en arkitekt en osvikbar känsla för ljus och en ledare på Friskis&Svettis ett sätt att hantera människor som gör att de blir superlojala deltagare med just den känsla av förhöjd upplevelse som skiljer det alldagliga från något verkligt attraktivt.

Friskis&Svettis speciella erbjudande började i tanken för cirka 40 år sedan. Tanken blev mödosamt till ord. Orden blev kropp och handlingar.

Och på den vägen är vi. Orden – verksamhetsidé, värderingar, mål och vision – är just bara ord. Med orden försöker vi hela tiden fånga idén om Friskis&Svettis. Varje dag ska vi sen omsätta det alltid otillräckliga skrivna språket till handlingar.

Det är inte lätt, men värt besväret, för vi har något ingen annan har bland träningsleverantörerna. Tänk på engelska så kommer det att fungera: We must elevate the experience!

Studio 54

”Its all about the same thing, you must elevate the experience.” Ian Schrager i Varvet International 2015. Shrager öppnade Studio 54 tillsammans med Steve Rubell 1977. Numera är han verksam i hotellbranschen.

 

Jag skrev både svarta och vita boken. Jag antar att det är därför som jag ibland hamnar i diskussioner om mängden värderingar. ”De är för många”, säger man ibland.

Med det är ju inte mitt fel. Jag kan inte rå för vad Friskis&Svettis är och vad Friskis&Svettis står för. Allt det där är som det är. Det blev så från början och sen dess har vi jobbat vidare med dem vi är i 37 år. Så det är fortfarande bara som det är.

Tänk på dig själv. Hur många värderingar har du? Tre?

Att ha många värderingar är en styrka. Då vet man vad man tycker och hur man vill handla i olika livssituationer. Värderingarna är en kompass i livet.

Utan kompass, då blir det problem.

Och därmed är vi tillbaks till Friskis&Svettis utmaningar. Vi har en kompass. Men vi är ännu inte tillräckligt bra på att använda vår högkvalitativa kompass ihop med en uppdaterad karta.

Det problemet har inget med antalet värderingar att göra. Det är en lednings- och en organisationsfråga.

Ledningarna i Friskis&Svettis måste jobba i en riktning som hjälper oss som träffar medlemmar att leva ut de många värderingarna. Det är när detta underbara sker som det unika med Friskis&Svettis märks och betyder något mer än ord.

Därför måste värderingarna ältas, det ideella engagemanget gödas, föreningsdemokratin bli mindre byråkratisk och fördelarna med medlemsskap i Friskis&Svettis tydliggöras.

Det där sista hjälper jag gärna till med att kommunicera, men det viktigaste – ledningsarbetet d v s att lägga kompassen på kartan och tillsammans med oss som är fotfolket kuta åt samma håll i en stor personlig klunga – det tycker jag ledningarna ska ägna sig åt. Den utmaningen borde räcka.

Så heja alla vc:ar och styrelseledamöter som inte går vilse i jag-vet-bäst-skogen, business-träsket eller interna politiksnåren. Jogga lugnt vidare tillsammans med oss funkisar för att leva ut och förverkliga Friskis&Svettis värderingar, mål och vision.

Amen!
image

Ett uppslag ur 12, också känd som vita boken.

 

Jag fick ett mail från en kompis: ”Vad är viktigast, att Sveriges idrottsföreningar överlever, eller att folk sportar?”
Kompisen hade läst en ledare i SvD med rubriken ”Att springa utan stadgar”. Skribenten Maria Eriksson hade reagerat på att Friidrottsförbundets presschef Fredrik Trahn kommenterat det faktum att allt fler lopp anordnas av kommersiella aktörer: ”Idrottsrörelsen har ju gemensamt bestämt att i Sverige ska idrottstävlingar arrangeras av idrottsklubbar.” (P1 Morgon 20/7)
Artikelförfattaren uppfattade därmed idrottsrörelsens ståndpunkt så här: ”Får man springa utan att vara med i en förening? Helst inte, tycks vara svaret från den organiserade idrottsrörelsen.”
Vi var överens min kompis och jag: Så klart är det viktigare att över huvud taget idrotta än att göra det som medlem i en förening.
Det gäller Friskis&Svettis också. Nu har ju vi nästlat in oss i en massa ekonomiska ansvarshärvor – vi hyr lokaler på flerårskontrakt och har anställda – men i princip gäller samma sak för oss. Vi har det t o m underförstått inskrivet i våra stadgar, där det står att vi arbetar för att så många människor som möjligt ska röra sig regelbundet. Det underförstådda, som vi genom åren ofta påpekat utanför stadgarna, är att folk inte behöver sporta just med oss. Huvudsaken är att de sportar.
Fast grejen är nog att vi i Friskis&Svettis faktiskt är förutsättningen för att många sportar, och att folk till och med sportar med ett leende! Vi har en idé med vår träning om hur den ska hanteras och den idén attraherar människor. Vi har något som folk vill ha. Än så länge.
Man kan bli trött på att diskutera och påminna om Friskis&Svettis värderingar, men om vi vill finnas kvar som en viktig del av människors liv, då tror jag att vi hela tiden måste hålla på och älta vad vi står för och se till att vi omsätter dessa teorier i handling.
Vi människor knyter an till grejer vi får ut något positivt av. Om det står en kommersiell aktör eller en förening bakom evenemangen är underordnat. I uttalandet från Friidrottsförbundets presschef kan man ana att det där med ”what’s in it for me” har kommit bort.
Maria Eriksson skriver: ”För att öka attraktiviteten i sitt erbjudande har Riksidrottsförbundet låtit ta fram en trendrapport. Medlemsföreningarna ska in i 2000-talet, hallå: globalisering, digitalisering, tribalisering, gamification.”
Man kan ana en sarkastisk ton där. Hon fortsätter lite längre ner: ”Men för folkrörelserna blir själva rörelsen ett mål i sig, snarare än det som den från början syftade till att främja. Man kan ju undra: Är det folkrörelsen som är det viktiga? Eller att folk rör på sig?”
Svaret ÄR självklart, men det är ju inte säkert att folk rör på sig vare sig med eller utan föreningar. Om detta vittnar den sammanlagda rörelsestatistiken. De flesta rör sig på tok för lite.
Grunden i vår lösning på det problemet är lust. Det måste vara kul att sporta.
Men vad är kul? Att träna är verkligen inte roligt i varje sekund, varken före passet, under eller efteråt. Men ändå tillräckligt tillfredsställande på lång sikt. Och då menar jag inte först och främst känslan av att känna sig stark, även om den också är kul. Eller tanken på att man gör något för sin hälsas skull.
Jag är, trots alla själsliga och fysiska fördelar med träning, ändå mest intresserad av nuet på Friskis&Svettis. Vad är det som gör det så kul där, att före, under och efter innehåller den glädje-input som gör att jag vill komma tillbaka och som gör att jag orkar träna även när lusten inte kommer så lätt?
Jag tror att hemligheten ligger i en vid tolkning av begreppet hälsa där hälsa nästan är synonymt med meningsfullhet. Och att vi på Friskis&Svettis lyckas skapa en helhet som uppfyller stora delar av denna vida tolkning av begreppet hälsa. Men vi tänker för lite på det. Vi utför många bra handlingar, men vi gör det av tradition, inte för att vi är helt medvetna om vad vi gör. Johan Holmsäter & Co satte en kultur som vi förvaltar, men vi gör det på känsla, inte med hela intelligensen påkopplad.
Om den viktigaste byggstenen i begreppet ”kul” är ”meningsfullhet”, och inte bara träningseffekten är meningsfull, då öppnar sig en värld av möjligheter att bygga relationer, att se varandra, att vara snälla mot varandra, att vara välkomnande och förstås att erbjuda träning av hög kvalitet som inte kräver prestation.
(Och då har jag bara berört hur vi är meningsfulla utåt. Tänk vilken guldgruva av meningsfulla möjligheter vi har bland funkisarna! Håll utkik efter förra GS Anna Iwarssons nya bok som kommer efter sommaren kring just det ämnet.)
Min egen lilla rangordning av måsten om en arrangör av träning eller tävling ska vara relevant för människor (och överleva som företeelse (kommersiell eller ideell) ser ut så här:
1 Det är kul (och meningsfullt).
2 Kvaliteten är hög.
3 Organisationsformen funkar.
Föreningsformen är en möjlighet att ha förbannat kul. Jag jobbar gärna i den riktningen.

Amen
image

På väg ut att springa utan stadgar.

 

Det är inte ovanligt att funkisar i Friskis&Svettis, bland annat min gode vän Jonas Kihlman, ordförande i Friskis&Svettis Höganäs, får lust att använda kundbegreppet. Vad som händer då är att föreningsfundamentalister som jag drar en lans för medlemsbegreppet. Död åt kundordet, säger jag och mina likasinnade.

Fast egentligen är jag ju inte föreningsfundamentalist alls (och kanske inte de övriga medlemsförsvararna heller). Jag har ju copywriting som yrke och är för tusan strictly commercial!

Jag vill att Friskis&Svettis ska ha en egen plats på träningsmarknaden. Och det kan vi ha, bland annat genom att vårda föreningsorganisationen och alla värderingar om demokrati och möjligheterna att utveckla och utvecklas som följer med att vara ideell.

Det är ju för att jag vill att vi ska SÄLJA mer medlems- och träningskort som jag tycker att vi aldrig ska kalla våra medlemmar för kunder. Likaså stryker jag ordet ”sälja” i förra meningen och ändrar till REKRYTERA medlemmar.

Dessutom – och nu laddar jag för argumentet som eliminerar kundsnacket för gott – kan man med ett kundperspektiv i bästa fall bara få ”nöjda kunder”.

Börjar vi jaga kundnöjdhet kysser vi snart kundernas skor och ännu värre, deras arslen, allt för att de nöjda kunderna bara ska skrämma oss till att anstränga oss ännu mer för kundnöjdhetsindexet.

I stället ska vi med högburna huvuden och typiskt tok-egensinnigt satsa all energi på utvecklingen av Sveriges mest progressiva och revolutionära förening.

Så vad kan vi vinna med medlemmar i stället för nöjda kunder? Jo, vi kan få fans, stark raving mad fans.

https://instagram.com/p/3zRMcsQnwU/Sådana medlemmar vill jag ha!

Sug på den Jonas! 😀

heavy-metal-management

Boken och synsättet som inspirerade mig till inlägget.

 

Jag fick en fråga: Kan vi säga kunder?

Friskis&Svettis är en ideell idrottsförening. Alltså har vi medlemmar. Vi kan vara kunder, men vi kan inte ha kunder. Jag är glad och stolt över att min hemmaförening tydligt har slagit in på medlemslinjen.

Jag förstår dock att ordvalet inte är helt självklart. Men man måste skilja på den attityd man ibland måste visa mot medlemmen, och språkbruket.

Min gode vän Jonas Kihlman, ordförande i Friskis&Svettis Höganäs, och jag har diskuterat frågan förut. Jonas hävdar att vi är en förening som faktiskt kan se på våra medlemmar både som kunder och medlemmar. Fast kundordet handlar i hans resonemang mer om ett tänkesätt i bemötandet och i viljan att göra människor som tränar med oss nöjda med sin investering i ett träningskort. Så långt kan jag sträcka mig, till att vårda medlemmen som om de vore en kommersiell kund och använda det synsättet. Men inte till språket.

Språket bestämmer tanken och använder vi ”kund” som beskrivning av våra medlemmar leder det tanken bort från en viktig del av vår identitet, nämligen att vi faktiskt är en förening som består av medlemmar som kan engagera sig och påverka utvecklingen både hos föreningen och sig själva. En annan viktig del av vår kärna är ju tanken på att vi med vår träning och övrigt föreningsliv ska stödja människors fysiska och själsliga utveckling. Det låter inte lika övertygande altruistiskt med ett kund-synsätt.

Och det är ju så jäkla fint med våra höga och snälla ambitioner!

Jag tror de fina aspekterna av att vara Friskis&Svettis ständigt hotas av krav – även de inbillade – på rationalitet och affärsmässighet. Jag tror det kommersiella språket hotar det som är unikt med Friskis&Svettis och vår utveckling mot att bli ännu bättre och ännu mer älskade av medlemmarna och omvärlden.

Håll fast vid medlemssnacket! Där har vi framtiden för oss.

Amen.

Kund eller medlem

Heter det medlemsvård dårå, eller vad?

 

Jag tror att problemet är tydligast på basjympan: deltagarna bestämmer för mycket.

Möjligen verkar jag arrogant, men jag vill v-e-r-k-l-i-g-e-n att alla ska trivas på Friskis&Svettis, alla som våra produkter (passen) passar för vill säga. Och det är många, både produkterna och människorna som kan gilla dem.

Men.

1 Alla produkter passar inte för alla.
2 Vi har inte produkter för precis alla.

Så.

När missnöje uppstår hos deltagare kan det bero på två saker:
1 Deltagaren har valt fel produkt
2 Funkisen håller sig inte till produktbeskrivningen.

Min spaning är att missnöjet oftast beror på att deltagaren valt fel produkt. Och för att Friskis&Svettis produkter ska behålla sina unika karaktärer bör inte vi funkisar ta intryck av deltagarna. Visst ska vi lyssna och vara trevliga, men vi ska oftast inte vidta någon åtgärd som förändrar produktens karaktär.

Vilket leder mig tillbaka till basjympan.

Det är något med benämningen, det är något med tiderna i schemat och det är något med åldersfördelningen som gör att våra basjympaledare blir särskilt utsatta för synpunkter från deltagarna. ”Du har konstig musik. Du spelar på för stark volym. Du kör för hårt. Du tänker inte på oss som är gamla.”

Alla kritiska röster bör självklart bli lyssnade på. Förstås ska du vara vänlig i bemötandet och gärna le ett ärligt leende. Men du ska inte göra som de säger, inte skruva ner volymen, inte byta musik, inte mildra intensiteten.

Vad du ska göra är att vänligt hävda att du vet vad du gör. Rekommendera sedan andra pass och träningsformer till de människor som kanske låter gnälliga just då, men förmodligen är lika underbara som du och jag.

Tror vi på produkterna måste vi hålla på formerna. Då måste vi våga lyssna utan att åtgärda.

Basjympan, bara som ett exempel, är basjympa. Aldrig något annat.

Amen.
giphy

Säg inte så!

 

Jag lärde mig nyss att en revolution kan pågå hela tiden. Den måste inte vara som vi lärt oss att den franska var, kort och våldsam, utan långsam men ändå lika omvälvande.

Som feminismen. Somliga ser framför sig aggressiva, osminkade kvinnor i gummistövlar, men de flesta av oss – män och kvinnor – jobbar ju gladeligen på att den revolutionen ska fullbordas så att vi snart blir jämlika.

Och Friskis&Svettis är ju en del i den revolutionen. Vi har väl ingen könsmaktsordning? Hos oss kan alla sorter bli funkisar, styrelseledamöter, receptionister och verksamhetsledare.

Fem procent av Sveriges befolkning är med i Friskis&Svettis. På vissa orter närmar sig den siffran 20 procent. Vilken kraft vi är! Eller rättare sagt skulle kunna vara.

Jag har varit inne på det här ämnet förut. Och menat att vi kan ta på oss att göra väldigt mycket mer gott i samhället genom att fortsätta det vi gör, d v s förse folk med roliga sätt att träna. Men det finns många människor vi hittills inte riktigt lockat till oss eller gjort erbjudandet tydligt för.

Tidigare har jag även skrivit att vi INTE ska göra samhälleliga insatser för att vi likt en institution eller myndighet tillsammans med kommuner och landsting ska starta stora tungrodda folkhälsoprojekt. Nej, vi ska bara jobba på med glädjen som drivkraft precis som vanligt. Och precis som vanligt vända oss till individer, inte grupper. I mötena skapar vi Friskis&Svettis Moments i en lång revolutionerade rad.

Det finns massor av individer därute, med vars medverkan kulturrevolutionen skulle kunna rulla vidare.

Vad kunde vi inte göra för integrationen mellan gammelsvenskar och nyare?

Vad kunde vi inte göra för att sprida en lustfylld, humanistisk och mindre sträng syn på hälsa och träning?

Vad kunde vi inte göra för att stärka människors tro på att det går att åstadkomma förändring, personlig och samhällelig?

Politiska beslut kan ju också vara bra, men förändring kommer på ett skönare sätt med små steg i taget om man jobbar på att stärka en god kultur där man inte gör skillnad på folk utifrån ytliga bedömningar grundade i ursprung, könstillhörighet eller ålder.

Kör hårt på Friskis&Svettis kulturrevolution. Den började 1978, har svajat hit och dit under åren, men nu tar den fart igen. Vilka stora samhällsfrågor omvandlar vi till armhävningar med ett leende?

Amen.

Caitlin Moran

Inspiration till blogginlägget: Värvet International med Caitlan Moran.

 

Min andra resa på min Storytelling World Tour gick till Gävle. Jag är på jakt efter Hallelujah Moments i Friskis&Svettis och har hunnit med två föreningar hittills med en tredje på gång. Det här kommer ta tid.

Nåväl, när man ser sig själv som en hantverkare som är med och bygger en katedral måste man ha stort tålamod. Man tar fram sin mejsel, börjar snida och ser inuti huvudet visionen av det fantastiska bygget som vi alla håller på att bygga på tillsammans. Låt det aldrig bli klart!

Jag såg mycket fram emot resan till Gävle. Dels skulle jag få inleda dagen med att leda ett jympapass tillsammans med Lilla Basledaren, dels hade jag filat på mitt storytelling-upplägg sedan sessionen i Örebro. Jag var taggad.

Det kändes som om jympapasset i första lokalens stora hall gick hem hos Gävle-funkisarna och att det gjorde det jag hoppades att det skulle göra: bryta isen mellan han som skulle hålla i föreläsningen (jag) och funkisarna.

Men så är det ju så att jag inte vill att min Storytelling World Tour ska vara en föreläsningsturné. Jag vill att det ska vara en samtalsturné. Och dit har jag väl inte riktigt nått än.

Det är ju inte lätt att tala om så personliga saker som Friskis&Svettis inför en massa folk. Det är inte lätt när man inte känner någon annan och det är inte lätt när man känner alla andra heller. Och på några timmar är då inte jag experten som bryter upp gruppdynamik och får alla att lossa sina tungors band och tala fritt ur hjärtat. Men jag försöker (och låter säkert en del grodor hoppa ur min egen mun. Jag ber om ursäkt för dessa.)

Jag missuppfattade kanske alla signaler från Gävles funkisar, men jag tyckte det gick skitbra. Det var lite blygt, men det brukar det ju som sagt bli i stora grupper och mot slutet (efter lilla grupparbetet) kom vittnesmålen om Friskis Moments (en alternativ benämning) igång allt mer.

Nä, det var inte mycket till föreläsning, precis som jag ville. Men jag tycker nog att det blev ganska så mycket till samtal.

The Moments har ännu inte samlats ihop, men så fort jag fått sammanställningen skickar jag upp några på Facebook-sidan. Du är självklart jättevälkommen att bidra. Det är liksom det som är grejen. Innehållet i våra Friskis Moments är det som särskiljer Friskis&Svettis från ”kollegorna i branschen”, som vi så kärleksfullt brukar säga.

Ge oss ett moment, nu!

image

Vill du se bilden i rörlig variant, sök på friskisgavle på Instagram.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.