Människan har många dåliga slumrande sidor i sig. Lat, egoistisk och självförhärligande är bara några av dem. Så mycket skit ligger på lur färdigt att dra ner oss till pinsamt låga nivåer, om vi inte ser upp.

När det går för lätt bör vi vara särskilt uppmärksamma på oss själva, fast det är paradoxalt då det är så svårt. Självgodhet och gott självförtroende bedövar vår förmåga att se hälsosamt kritiskt på oss själva.

Människan behöver motstånd, osäkerhet och oklara framtidsutsikter. Då är vi som bäst.

Det är därför det är så bra att vi i Friskis&Svettis äntligen möter lite motstånd. Folk kommer inte automatiskt. Det duger inte längre med en handskriven lapp på Konsum om att ”Nu kör vi i Blåsboskolans gymnastiksal!”

(Blåsboskolan i Västerås är bara ett exempel. Det var där jag gick mina sex första år i skolan. Minns inte gympasalen. Var tusan var den? Med Konsum menar jag affären i korsningen Agnegatan – Arosvägen, men när Friskis&Svettis startade fanns den inte ens kvar.)

I dag är det inte ens säkert att en stor reklambyrå kan få fart på medlemsrekryteringen, det som ibland talas om som ”försäljningen”.

Nä, nu måste vi ta fram våra (människans) allra bästa sidor. Vi måste ha nya idéer. Vi måste se långt fram. Vi måste jobba. Vi måste vara snälla. Vi måste lyssna på folk och höra vad de säger. Vi måste hitta en egen väg till människors hjärtan. Vi måste erbjuda något människan vill ha, något vackert, något stort, något glädjande, något med mening.

Jag är säker på att vi kan klara det.

Där i det självgoda mörkret levde hela tiden det som varit ljust med oss i Friskis&Svettis. Det lyser om vår verksamhetsidé. Det skiner om våra värderingar. Det gnistrar om vår ändamålsbeskrivning. Och det sprakar om vår vision.

Gån ut och gör det – igen – på vårt sätt.

Amen.

image

Nej, tyvärr. Lågt pris är inte vägen framåt.

 

Det var i Friskis&Svettis Örebro som benämningen Hallelujah Moments uppstod. Hallelujah betyder prisa Gud på hebreiska, och det må väl vara hänt. Det är ju sånt man kan säga när man blir glad, utan att vara bibelsprängd eller regelbunden kyrkobesökare.

Vad vi pratade om i Örebro var de tillfällen när vi kände ett stort lyckopirr i F&S-bröstet. Vi försökte definiera ett sådant happy ögonblick och klura ut vilka ingredienserna var.

Snart ska jag även hälsa på i Friskis&Svettis i Gävle, leda ett pass och prata mer om hallelujah moments. Först använde vi ordet ”föreläsning” om mitt bidrag, men den grejen har jag alltid haft svårt för. Det hade jag redan som lärare, trots att jag då hade både en kateder att cirkulera kring och en overhead-projektor att lysa upp en filmduk med. På OH-projketorn kunde jag lägga egenhändigt ritade bilder om de o-e-r-h-ö-r-t spännande ämnen jag trollband mina elever med: olika sorters adverbial eller starka verb-böjningar.

Nu tycker jag att samtal är bättre. Utom här då, i bloggen, där är det föreläsningar, eller snarare predikningar som gäller. Och här kommer en till:

Om vi ska hålla liv i de själsliga ingredienser som formar Friskis&Svettis, så måste vi prata om dem. Mycket. Vi gillar att träna, ja visst. Vi gillar att träna på en massa olika sätt, både intensivt och soft, men träningen kan ju för i h-e inte vara allt! Jag menar att i längden, kan ingen träna bara för träningens skull. Det måste finnas en m-e-n-i-n-g, en större mening än bra kondis och 100 kg i marklyft.

En meningsfull ingrediens är att det är kul i stunden, det vi kallar rörelseglädje. Den glädjen är tungt värdeskapande för oss. Den ingrediensen får vi aldrig slarva bort. Den är tidlös, kan inte förlora sin betydelse.

Men det finns mer, bl a uttryckt i vita boken med tolv värderingar. Dessa – för tillfället – tolv åsikter om hur vi bedriver vår verksamhet bör vi ständigt hitta nya sätt att undersöka, utmana och omformulera så folk känner igen sig och blir inspirerade i realtid. Man kan inte tvinga värderingar på någon.

Jag bidrar nu genom att starta Facebook-gruppen Halleluja Moments på Friskis&Svettis. Gå med där. Läs där. Skriv där. Skratta åt det du läser. Gråt. Bli varm i solarplexus. Sprid rörelseglädjen och allt det andra underbara som händer i vår underbara och smått underliga verksamhet.

Amen.

PS. Jag publicerar några utvalda berättelser från Örebro som första moments.

image
Tjoho, vad vi är lyckliga!
(Foto: Alvreten)

 

Under de första 35 åren fick Friskis&Svettis ständigt nya medlemmar. Jag ska inte säga att vi fick det utan att anstränga oss, men ganska lätt gick det nog ändå. Startade vi en förening strömmade folk till. Det räckte med en handskriven lapp på Konsum om att nu jäklar blir det jympa i skolans gymnastikhall. Eller så följdes investeringen i den första egna lokalen per automatik av en fördubbling av antalet medlemmar. En andra och tredje lokal var bara en chansning på papperet. Folk fyllde på.

Snabbast och mäktigast ökade vi under 2000-talets första tio år. Sen tog det stopp. Och det bromsade in snabbt. De senaste åren har vi till och med kunnat konstatera medlemstapp. Inte hos alla, flera föreningar växer, men totalt sett.

Vad beror det på?

Vi har ju faktiskt bara levererat bättre och bättre produkt år efter år. Vi har ett större utbud, fler lokaler, snyggare lokaler, ännu bättre utbildade ledare och ännu mer service-inriktade värdar och människor i receptionerna.

Så vad är det som händer?

Visst, konkurrensen har hårdnat. Bara på Kungsholmen i Stockholm tävlar 50 träningsanläggningar om de människor vi helst vill se hos oss. Och det sägs ju just nu att tillgängligheten är viktigast. Människor vill ha – var det 10 minuter högst – till träningen.

Så lösningen är alltså att starta Friskis&Svettis i så många delar av stan som möjligt?

Ja, en del av lösningen – vi måste finnas där människorna finns – men inte den jag tänker slå ett slag för här. Här ska det handla om något ännu viktigare; nämligen vilka vi ÄR, bevisat av det vi GÖR.

Vi måste – inte alls olikt 1978 och de ursprungliga idéerna om att skapa en sluss mellan sjukvård och friskvård (det som & står för i vårt namn och vår logga) – göra lite j-a nytta i samhället!

Men det blir en balansgång. Jag tycker nämligen INTE att vi ska slå oss för bröstet tillsammans med kommuner och landsting och börja hojta om att vi gör en insats för folkhälsan. Jag tycker vi ska göra allting av lust, för att vi bryr oss om den enskilda människan och därmed oss själva. Vi vill inte bli utsatta för samhälleliga insatser. Vi vill mötas av människor som vill vara med oss för att det är roligt, för att det skapas ömsesidig glädje i mötet.

När regeringen sedan tackar oss för stora frigjorda möjligheter i statsbudgeten på grund av mindre kostnader för sjukskrivningar, sjukvård och polisinsatser, då kan vi le storsint och säga att det var inte därför vi gjorde det, men tack!

Är du med? Låter det flummigt? Jag tycker inte att det är det. Engagemang är kärlek och kärlek är det vi alla vill ha. Inte en insats från kommunen.

Så vad menar jag rent konkret?

Jo, på samma sätt som Friskis&Svettis från början började arbeta på slussen mellan det sjuka och det friska med hjälp av lustfyllda Friskis-pass (nästan som Soft), på samma sätt som det i början av 80-talet fanns idéer (som dock aldrig förverkligades p g a olika syn på utvecklingen av Friskis&Svettis) om anläggningar (Friskishus) där Friskis&Svetts erbjöd många fler saker som gör att vi människor mår bra, än bara träning, precis som vi för ett tiotal år sedan drog igång Röris och precis som vi just nu arbetar med Alla barnen-projekten för barn med särskilda behov – precis så kan vi fortsätta på flera håll i samhällskroppen.

Jag tänker på våra äldre äldre. Jag tänker på integrationen mellan invanda svenskar och nya. Vi kan göra skillnad. Stor skillnad.

Men jag säger det igen: Gör det inte som helylleprojekt i samhällets tjänst! Gör det av lust! För att vi älskar det.

Det är dags att blotta hjärtat i Friskis&Svettis och kavla upp ärmarna för nya lustfyllda uppdrag.

Amen.
Hårt arbete

 

En kompis skickade en artikel om värderingsarbete. Den handlade om företag och organisationer som lägger ner en massa energi och pengar på värderingsarbete. I onödan, alltså. Inget händer, ju.

Det var inget nytt.

Mycket sådant slöseri pågår för fullt och har gjort så under alla mina tjugo år i kommunikationsbranschen. Man kommer med konsults älskvärda hjälp fram till ett antal fina värdeord: tillit, tolerans, generositet, jämställdhet o s v.

Vem vill inte jobba på ett sådant fint företag? Men tyvärr, orden betyder inget i verkligheten. De töms på innehåll.

Det enklaste svaret på hur man undviker sådan bullshit är: Man måste kunna leva värderingarna.

Bland problemen som gör det omöjligt att leva värderingarna finns det faktum att de flesta ”värderingar” ligger på en för hög nivå. Det är önsketänkande om människans höga moraliska standard: hederlighet, ärlighet, öppenhet o s v. Men det är ju inte särskilt lätt fixat att helt plötsligt leva och verka i Jesus, Mohammeds och Buddhas anda.

Ett vanligt fel är också att organisationens nya värderingar saknar förankring i verkligheten. Man vill bygga om den kultur som faktiskt finns till något finare. Allt det där lågt mänskliga – avundsjukan, konkurrensen, egoismen, snålheten, fegheten och oginheten – den ska trollas bort.

För att inte tala om ledningen; finns det problem, finns de definitivt där också. Lever inte ledningen som den lär är alla värderingsarbeten meningslösa. Utom för just ledningen, som köper sig fri genom att pricka av punkten ”slå fast våra värderingar” på att-göra-listan.

Sådana ledningar gör samma sak med hälsoarbetet. Man köper träningskort åt medarbetarna och subventionerar lite sköna mindfulness-grejer. Och så går man på chefskurs, blir tänd på agilt ledarskap och kommer hem och glömmer bort hela flummet.

Jag håller med om vartenda ord i Alvessons artikel, men de fastnar inte på Friskis&Svettis. Våra värderingar är inte tomma ord.

Man kan tycka att jag talar i egen sak, eftersom jag skrev både svarta och vita boken, men jag har inte hittat på innehållet. Det fanns redan. Jag och mina co-workers bara gav tankarna form. Igen. Vilket jag också skriver i uppräkningen av bokproducenterna på någon av de sista sidorna i vita boken.

I Friskis&Svettis fall undkommer vi många av värderingsproblemen tack vare en bra och tydligt värderingsdriven start 1978, och därefter många års övning på att leva dem. Värderingarna är kopplade till det vi gör. Det är i träningen och mötet ned våra medfunkisar och medlemmar vi strävar efter att leva dem.

Och, viktigast av allt, de flesta föreningsledningarna i Friskis&Svettis lever värderingarna. Strävar i alla fall dit med den bästa av viljor.

Jäklar vad inställsam jag är nu!

En person som fick läsa utkastet till det här inlägget tyckte nämligen motsatsen: Vi är kass på att lita på att våra värderingar har en avgörande relevans och följaktligen är vi också usla på att leva dem.

När jag för 15 år sedan började arbeta med svarta boken på uppdrag av då nyanställa generalsekreteraren Anna Iwarsson, hade vi i arbetsgruppen bestämt oss för att undvika flosklerna som så många värderingsarbeten hamnar i (service, kvalitet, kompetens). Vi frågade oss i stället vilka vi redan var och började skriva ner allt vi kom på. Vi ville inte begränsa oss till tre till fem värderord som riskerade att bli just tomma och kräva långa utläggningar om vad de betyder.

Vi landade så småningom på 20 påståenden om vilka vi var. Alla var grundade i det vi gjorde i verksamheten och fortfarande gör. Vi försökte berätta HUR vi vill bedriva träning och förening.

När vi tio år senare skulle göra värderingsbok nummer 2, den vita, försökte vi bara hitta på ett nytt sätt att berätta om HUR vi bedriver våra verksamhet, vilka ställningstaganden vi gjort som styr HURET, alltså VARFÖR vi gör på ett särskilt sätt.

Jag skickade ut manuset till ett 60-tal människor i organisationen. Under den processen redigerades en text fram som alla verkade kunna relatera till. Varken svarta boken eller den vita, flyger i väg från verkligheten upp i flosklernas sköna och icke förpliktigande dimension.

Friskis&Svettis värderingar betyder något hela tiden för en funkis. Det är möjligt att leva dem i varje handling och i varje möte med medlemmen.

Visst är det så? Visst gör vi det? Fast vi borde prata mer om det!
image

Illustrationen lånad av Richard Weidstam, Uppsala

 

Del 1 – Självbilden som sviktar

Jag måste ha bevistat ett 25-tal av Friskis&Svettis Riks årsstämmor. Bland de minnesvärda kommer jag spontant att tänka på:
• 1985 i Skövde, den första riksstämman över huvud taget. Jag var där med nystartade Friskis&Svettis Jönköping och sov hos mina föräldrars bekanta i staden, Mai-Britt och Sten-Åke.
• 1986 i Eskilstuna, stämman när skilsmässan mellan Friskis&Svettis och grundaren Johan Holmsäter blev uppenbar.
• 1999 i Norrköping (osäker både på år och plats), när beslut togs om gemensam uniform och min styrelsekollega Jenny Moström och jag strippade på scenen. De lokala ledarklädesvarianterna åkte av en efter en tills vi båda två var klädda i en gemensam Friskis&Svettis-utstyrsel.

Men nu är det 2015. Platsen för årets stämma är Borlänge och temat Tillbaka till framtiden. Min vän Anders Berg, tillförordnad generalsekreterare, mannen som alltid värjt sig för varje tanke som kan tolkas som nostalgi eller bakåtsträvande formulerar nu en riktig urfras för back to basics.

Om själva stämmoförhandlingarna har jag inget att säga. De var rätt mysiga. Särskilt gillade jag när Anders visade sin glöd under presentationen av verksamhetsplanen. Och så blev vi ju klara i tid. Jag hann med den sköna löpturen, som jag numera prioriterar före fördrinken.

Lite varm blev jag av löpturen, men det var under söndagen jag kände svetten bryta fram på allvar. Under framtidsseminariet ökade pulsen, men svetten var uteslutande lokaliserad till under armarna.

Det började med diskrepansen mellan vad som yttrades från scenen och vad mentometeromröstningarna visade. Från scenen intygades att verksamhetsidén håller än i dag och att Friskis&Svettis är ledande på träningsmarknaden. I mentometeromröstningarna kom ett dåligt självförtroende fram och redovisades på stora bildskärmar.

Den vacklande självkänslan syntes också på att mentometerfrågorna ställdes i en anda av att vi vet att vi har problem. Församlingen ansåg följdriktigt att vår tids kommersialisering är ett stort hot, när den faktiskt också kan vara en spännande möjlighet.

Ett annat exempel: Någon auktoritet inom träning hade sagt att Friskis&Svettis tillhör mellansegmentet och att det segmentet inte har någon framtid. Folk kommer att välja lågpris eller exklusivitet. Inom tio år kommer vi vara mycket små.

Församlingen accepterade analysen att vi befinner oss i mellansegmentet, vilket jag tolkar som att vi övervärderar prisets roll i segmenteringen. Vi litar inte på berättelsen om vilka vi är och vad vi försöker göra och vad vår filosofi placerar oss i för segment, kanske ett alldeles eget.

Ännu ett tecken: Endast en minoritet ansåg att det förelåg en risk med att förlora vår själ, vilket jag såg som ett tecken på att den sidan av oss undervärderas. Samtidigt konstaterade jag att några av de 300 delegaterna just då ägnade sig åt annat ä tankar på Friskis&Svettis framtid. Folk löste korsord, spelade Rumble, Word Feud och Patiens.

Ett exempel till: Killen från SISU uppe på scenen föreslog engagerat att vi ska satsa på rörelseglädje. Ingen reaktion från församlingen.

Där någonstans börjar jag undra om min anti-perspirant fungerar och om svettfläckar syns på den mörka skjorta jag valt för dagen. Vi går ut i kaffepausen och jag tränger mig på första bästa kaffedrickargrupp och förstör genast stämningen med mitt orerande om dåligt självförtroende. Det klibbar i armhålorna. Lärdom: Jag borde ta upp frågan i ett annat forum och då mindre exalterat.

Så här är jag nu.

Del 2 – En berättelse som inspirerar

”Tillbaka till framtiden”? Ja, Varför inte. Vi har ju ett enormt självförtroende rent genetiskt. Grundaren Johan Holmsäter var den förste idioten att tro att vi kunde förändra och förbättra livet en aning för människor. Den dårskapen har smittat genom åren och tagit oss ända hit.

Med en stark idé om lust, kunskap och lättillgänglighet har vi vuxit till en förening med över en halv miljon medlemmar. Tusentals ideella ledare och funkisar har varje dag trott starkt på vad de gör i mötet med våra medlemmar. Vi har trott att vi har något unikt, att vi är bäst. Och det har medlemmarna känt. Vi har utstrålat självförtroende och stolthet.

Söndagens stora fråga löd: Om vi startat Friskis&Svettis i dag, hur skulle vi då ha gjort? Anders förtydligade genom att måla upp en bild: Medan vi går omkring i start up-tankar ser vi att det redan finns ett antal gym på gatan där vi kan få en lokal. Hade vi också öppnat ett gym där? Troligen inte, svarade Anders. Kanske ändå, säger jag.

Var vi än är i tiden – startåret 1978, nu-året 2015 eller framtidsåret 2030 – svarar jag likadant på frågan om hur vi borde starta: med idén.

Och då menar jag varken att verksamhetsidén absolut ska lämnas orörd eller att vi måste skriva om den. Jag TROR att vi kan behålla den, men att vi måste ägna oss åt en massa tänkande kring hur verksamhetsidén kan manifestera sig på nya sätt de närmaste åren.

Idén om lättillgänglig och lustfylld träning av hög kvalitet för alla säger ju inte allt. Men med den som grund – och värderingarna – kan vi jobba fram nya idéer om t ex VAD vi ska ägna oss åt, HUR vi kommunicerar, VILKA vi ska försöka skapa relationer med, hur vi ORGANISERAR oss, kanske vilka NYA verksamhetsområden vi tycker ordet ”träning” pekar mot och hur mycket POLITISK kraft vi vill vara.

Innan vi är klara med våra idéer och vår inriktning är det ingen idé att starta det där gymmet på den redan överetablerade gatan.

Vi bör först, precis som 1978, skapa en berättelse om Friskis&Svettis som tänder en glöd hos tillräckligt många människor. Först efter det kan det bli action.

Och då kanske vi startar det där gymmet i kvarteret som redan rymmer fem andra gym, men då ett gym med en helt egen berättelse.

Bara Johan

Den förste dåren i en lång rad av dårar som trodde, fortfarande tror och kommer fortsätta tro att det går att inspirera människor till positiv förändring.

 

Jag läste en debattartikel i DN om svensk parlamentarism och riksdagsarbete. Jag insåg att jag delade författarens synpunkter. Och inte bara det, synpunkterna var överförbara till Friskis&Svettis.

Jag satt på ett tåg nyss och pratade om det som artikeln handlade om, fast det var innan jag läst den. Jag sa att Riks missar att jobba med föreningarna mellan stämmorna. Jag vet att det har hänt, men det är ingen regel och informationen från dylikt arbete har inte varit tillräckligt inkluderande. Kommunikationen får ju inte kännas uppfostrande, som om en liten expertgrupp i sin outgrundliga vishet meddelar de mindre vetande hur framtiden ska te sig.

Debattartikeln i DN hyllande det svenska sättet att arbeta parlamentariskt bortom tanken på att majoriteten alltid ska få igenom sin vilja onaggad i kanterna. Samförstånd och utredningar har varit positiva värdeord för svenska politiker.

Och så tycker jag att Friskis&Svettis också borde arbeta. Vad tjusigt det vore om vi var stolta över att viktiga processer tog tid för att vi ville ha alla med på tåget.

Jag talar inte om träningsutvecklingen. Från min utsiktspunkt skulle jag säga att träningsteamet redan arbetar inkluderande. Och att det ändå går snabbt mellan idé och lansering av ny träningsprodukt.

Men det finns ju massor av andra idéer att diskutera och i samförstånd utveckla. Så att frågorna är grundligt förberedda när besluten ska tas på stämman. Och vackert kommunicerade till alla under arbetets gång.

Här är några förslag på frågor som skulle kunna utredas i god svensk parlamentarisk samförståndsanda:
• Ska Friskis&Svettis ha bolag? I så fall, hur håller vi isär räkenskaperna på ett sätt som skattemyndigheterna godkänner?
• Hur utvecklar vi vår grafiska profil? Vilka värden är viktiga att bevara?
• Hur koordinerar vi utbildning, med behov av nya produkter och nya ledare? Hur snabba måste vi vara? Vilka skillnader från ort till ort kan vi acceptera?
• Hur ser vårt speciella ledarskap ut (om vi har något)? Hur får vi det att fungera? (Tror arbete pågår där, men har du hört nåt?)
• Vill vi engagera medlemmarna mer i föreningarna? Hur gör vi det i så fall?
• Hur belönar vi våra ideella funktionärer? Hur utvecklar vi vår HR?
• Hur bygger vi in verklig innovation i Friskis&Svettis? Hur förnyar vi oss mer än genom nya träningsprodukter?

Jag skjuter från höften. Jag är säker på att det finns fler ämnen som skulle lämpa sig för utskottsbehandling och utredning.

Sverige har under flera och långa perioder styrts av minoritetsregeringar. Efter valet i år har det skrivits nedlåtande om de stackare som ska försöka regera utan majoritet. Men vi skulle också kunna, som artikelförfattaren i DN tycker, vara stolta över att ordningen fungerat så ofta. Vi skulle kunna tycka att det är något fint med viljan att samarbeta och vilja det allmännas bästa, inte bara det egna.

Så vad jag säger är: Genom att arbeta parlamentariskt mellan stämmorna kan vi undvika den alltför frekventa fågelholk-looken på delegaterna. Arbetsutskotten informerar alla föreningar konstant. Du som åker till stämman är insatt och förberedd och tar bra beslut.

Amen.
image

Alla ska med!

 

Som en reaktion på mitt inlägg om jympatalibaner låg härom dagen detta sköna försvarstal i Jympajesus inbox:

”På förekommen anledning, det vill säga på grund av Jympajesus oprovocerade attack på mången chockad jympataliban runtom i landet och utomlands, så vill jag, i egenskap av övertygad jympataliban (även om jag föredrar det neutralare och mer internationellt gångbara “jympalover”), gärna ge min egen bild av fenomenet.

För att kunna ge en rättvis bild av attityden och beteendet behöver vi till att börja med vara överens om vad vi pratar om. Så vad är egentligen en jympataliban? Ordet består av två delar och det första är jympa-. Beroende på vem du frågar är jympa antingen ett sätt att umgås för din mamma och hennes kompisar där någon form av rörelse ingår, men den är maklig och inte vacker att se på. Eller så är det det fantastiskt optimal allroundträning, en omvälvande musikupplevelse, en källa till verkligt konstruktiv mänsklig kontakt, och närmaste himlen man kan komma på jorden. Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan.

Ordets andra beståndsdel sedan, är -taliban. En taliban är en medlem av en extrem islamistisk rörelse som hade makten i Afghanistan 1996-2001, men ordet har kommit att betyda någon som är radikal, dogmatisk och bokstavstrogen något syfte, vilket som helst. Sätt samman de två och du får en person som tycker att jympa är fantastiskt optimal allroundträning, en omvälvande musikupplevelse, en källa till verkligt konstruktiv mänsklig kontakt, och närmaste himlen man kan komma på jorden. Och som därför refuserar, kanske till och med ser ner lite på annan träning som inte erbjuder denna upplevelse. Om man har testat träningsglädjeheroin så bleknar alla andra preparat liksom i jämförelse.

Jympajesus väljer att problematisera denna enträgenhet och hur man börjar försaka sitt övriga liv i jakten på nästa fix. Men jympa har trots allt en fundamental skillnad gentemot heroin: det är välgörande för hälsan istället för förödande. Om jag får gå på jympa först så är jag sedan en bättre person på jobbet, på dagis, på festen, på after work, mot mina föräldrar, och på mötet i bostadsrättsföreningen. Jag är övertygad om att det har gjort mig till en bättre människa på livets alla plan att bli jympataliban. Att det inte finns något tolvstegsprogram för jympatalibaner beror på att det skulle vara helt irrelevant. Det skulle vara som ett tolvstegsprogram för frisk luft.

Det finns, tvärtom mot för vad han postulerar, heller ingen motsättning mellan att tillfredsställa och att utmana jympatalibaner. De vill bli utmanande och överraskade. Att ett pass frekventeras av jympatalibaner är en kvalitetsstämpel. De går på, och älskar, bara de bästa passen. En jympataliban är en finkalibrerad katalysator för träningsglädje och borde ges mer inflytande snarare än mindre. För en jympataliban känner igen feeling när de får den.

För Friskis&Svettis är det faktiskt ett privilegium att ha jympatalibaner som kundgrupp. Jympatalibanen är en entusiastisk, delaktig och trogen konsument, den sortens kund som alla företag drömmer om att ha. Lagen om avtagande marginalnytta är inte applicerbar på jympan för dessa kunder. 75 minuter jympa istället för 60? Ännu bättre! Jympa fem gånger i veckan istället för fyra? Fortfarande ännu bättre!

Lägg sedan till att Friskis&Svettis har extremt god marknadstäckning på jympan, i det närmaste monopol. Detsamma gäller inte för t.ex. spinning, eller skivstångsträning, eller nästan någon annan träningsform. Jympatalibanerna däremot, kommer alltid att bara vilja köpa det som bara Friskis&Svettis vill sälja. För att återgå till en tidigare liknelse så är det ungefär som att ha monopol på heroin. Förutom att det är heroin som på alla variabler är hälsosamt, bra för både den enskilde individen och för samhället i stort, som staten uppmuntrar oss till att bruka, ja, till och med skriver ut på recept.

Att entusiastiskt konsumera denna produkt kan alltså omöjligen vara illasinnat. Att entusiastiskt konsumera denna produkt på bekostnad av andra, likartade men upplevelsemässigt sämre, produkter, verkar inte särskilt illasinnat heller. Därför är denna attack från vår centralgestalt orättvis och missledd. Det finns uppenbarligen andra, större problem för jympan att ta itu med, såsom halvtomma pass, dålig musik och en tant- och töntstämpel. Jag föreslår att Jympajesus engagerar sig i dessa först och låter oss jympatalibaner (entusiastiskt och hängivet) jympa vidare ifred.”

L.

Jubileum i regn
Jympajesus var också en jympataliban en gång i tiden. Här med sina sektkollegor Mats och Lisa. Året är 1990.

 

Människor som går på jympa blir ibland jympatalibaner. Deras kärlek till jympan blir religiös på ett inte alltid så charmigt sätt. Endast jympan duger. Endast jympan ger äkta träningsglädje. Andra träningsformer kan andra, mindre vetande hålla på med.

Det är just träningsglädjen som är den utlösande faktorn till radikaliseringen av den från början oskyldigt entusiastiske jympadeltagaren. Man har upplevt jympans känslomässiga kick och vill ha den igen. Det är förståeligt. Jag har så klart själv upplevt jympatrancen många gånger och strävar varje gång jag leder att deltagarna ska få uppleva den där sköna förhöjda livskänslan. Att den är beroendeframkallande är bara bra.

Till en viss gräns.

Jag antar att det är precis som med alla andra kickar som är sköna, men farliga; somliga av oss kan hantera dem, andra fastnar och förlorar distansen. För dem som fastnar finns bara jympan. Det finns inget tolvstegsprogram för jympatalibaner.

Är jympatalibanen stammis på ett pass, och det är han eller hon på flera, då är talibanen beredd att gå långt för att kunna vara med varje gång. Jag är säker på att jympatalibanerna fabricerar lögner på löpande band om varför de måste gå tidigare från jobbet, hämta sent på dagis, inte kan komma förrän lite senare på festen, inte kan vara med på after work, inte har möjlighet att närvara på mötet i bostadsrättsföreningen eller hälsa på sina gamla föräldrar.

En vanlig åsikt bland jympatalibaner är att gym, spinning och alla nya gruppträningsformer förstör det fina med Friskis&Svettis. Träningsglädje går bara att frammana och uppleva på jympan. Resten är slit, pannben, träningshets och teknikfixering. ”Säg inte åt mig hur jag ska göra armhävningar! Har de funkat i 20 år, så funkar de säkert nu också!”

Jag håller med om att den träningsglädje som uppstår under ett jympapass är svår att uppnå någon annanstans, och jag tycker man ska respektera att folk inte vill bli anfallna av en tekniksadist, men jag kan ändå känna, se och förstå att träningslust kan ta sig andra uttrycksformer. Ta t ex en så extrem grej som ultra-löpning; folk njuter av det också. Och jag vill gärna bli hjälpt att göra rätt. Trots att jag får kommentarer om att nypa åt mellan skulderbladen varenda gång jag gör ett marklyft, vill jag ändå bli påmind tills jag nyper åt som man ska.

Radikaliseringen kan gå så långt att jympatalibanerna tror att de äger jympan. De är de som bestämmer stämningen innan passet drar igång. Det är de som bestämmer hur högt vi ska spela. De är de som bestämmer intensiteten på passet. Som ledare riskerar vi att skapa pass för att tillfredsställa jympatalibanerna i stället för att utmana dem och utveckla oss själva och träningsformen.

Om vi tillåter den utvecklingen, d v s avsäger oss vårt ansvar för hur vi LEDARE tycker att ett bra jympapass ska vara, då kommer vi hjälpa till med att ta död på det roliga – partykänslan, utlevelsen, livsglädjen – i träningsformen jympa.

Vi i Friskis&Svettis har i alla år ojat oss över hur vi ska locka män till jympan. På senare år har vi suckat mera över att gymmarna inte testar, för ”de skulle ju gilla det, bara de vågade. Och vad förvånade de skulle bli över hur JOBBIG jympan är!”

Jag tycker det är dags att tänka tvärtom: Hur ska vi avprogrammera jympatalibanerna?

halleluja

Det är JAG som bestämmer!

 

Med anledning av mitt och signaturen L:s samtal om jympan i kommentarsfälten, känner jag att det finns mer att tala om i ämnet. Särskilt när jag får höra från flera håll att ”jympan drar inte folk på samma sätt längre”.

image

Låt oss ta en titt på vad vi har:
• en 35-årig framgångsrik förening som startade med jympan som flaggskepp
• en ledande ställning i motionstränings-Sverige
• ett stort träningsutbud där den klassiska jympan är en av träningsformerna
• ett nytt upplägg av jympan
• en ambition att renodla jympans kärnvärden
• ett vikande intresse för jympan
• jympatalibaner, d v s ett ”släkte” motionärer som älskar jympan reservationslöst och ratar alla annan träning (mer om dessa i kommande inlägg)
• tantstämpel

Så om det är sant det där om vikande intresse, hur ska vi vända trenden?

Jag tänker att arbetet med det nya upplägget för några år sedan var ett försök att ge jympan en injektion. Genom att renodla kärnvärdena, det enkla, effektiva och personliga, ville man revitalisera klassikern. Problemet var att man samtidigt också gjorde om upplägget, vilket fick till följd att – även om det hela tiden poängterades att det var kärnvärdena som stod i fokus – ledarna framför allt tog till sig direktiven om fler minuter på ett ställe och färre på ett annat. Det är liksom enklare att förstå och agera på konkreta grejer, än att odla kärnvärden.

Fast det är klart att det är kärnvärdena som är grejen. Allt hänger på att ladda den heliga tre-enigheten – rörelser, musik och ledare – jympans kropp och själ med energi.

Ämnet blir lätt flummigt. Försöken att göra det hela mindre flummigt – jag tänker på jympa.nu – har, trots riktlinjer på detaljnivå, inte hjälpt. Annars borde väl inte intresset för jympan minska, eller?

Det är just detaljnivån, hur rätt allting än blir där, som är felet. Vi jympaledare ska inte detaljstyras. Vi ska uppmuntras att skapa, att vara konstnärer och att ge av oss själva. Vi ska uppmanas att alstra energi. Utan att använda ord och instruktioner, ska vi vara som eldande predikanter.

Vad vi behöver är en bibel.

I den Bibeln finns jympans fem budord:
1 Var enkel! Gör en övning i taget. Gör den länge.
2 Se alla deltagare! Stirra inte, men sök en sådan ögonkontakt att människor förstår att du sett dem
3 Ta ut svängarna! Uttryck rörelserna. Uttryck musiken. Riskera allt.
4 Jobba med dynamiken! Växla mellan snabbt och långsamt, mellan djupt och högt och mellan krävande och lättsammare musik.
5 Välj intressant musik! Världen är tokfull av jympamusik. Skapa ett pass man bara kan höra hos dig.

Så vad jag säger är: Visst, läs jympa.nu och bli påmind om riktlinjerna från utbildningen, men återvänd hela tiden till de fem budorden. Utbilda lufarna om du känner att de snarare hindrar dig än hjälper dig att blomma.

Amen.

 

image

Jag håller på att göra en ny hemsida. Går igenom material. Återvänder till saker. Allt är inte så här bra.
Klicka på Gud.

Gud

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.