Varje stor idés förbannelse är att den institutionaliseras. Inte riskerar att göra det, utan att det oundvikligen händer. Det bildas en organisation runt idén, organisationen växer, idén tappar kraft.

EU var en idé om ett fredligt, gränslöst och samarbetande Europa. Nu riskerar projektet att upplösas av krafter som drar åt motsatt håll.

Friskis&Svettis var en idé om rörelseglädje, hälsa och välmående till största möjliga antal människor, byggt på det egna ansvaret. Nu riskerar vi bli ett gym bland andra.

När organisationen växer kommer de professionella förvaltarna in och skapar ordning och reda. Beslutshierarkier byggs upp, administratörer får mycket att säga till om, idémänniskorna mindre.

De flesta är mycket nöjda med de allt fastare strukturerna. Det är svårt att se och acceptera att det går mot förstening. De grundläggande idéerna blir mindre viktiga än ekonomi, kvantitetsmål och människors plats i hierarkin. Engagemanget svalnar.

Ok, så vad gör vi nu, EU och Friskis&Svettis?

Jo, vi tar tag i grundidéerna, lever värderingarna och visar att vi betyder något bra för dig, dig och dig.

Ordningen på ytan, var aldrig lika viktig för måluppfyllelsen som de livgivande strukturerna i det mänskliga kapitalet: tilliten, engagemanget och visionerna.

Ändra fokus, så kör vi igen!

Amen.

För största möjliga välmående åt alla!

Jag vet inte hur många gånger under guldåren 2000-2010 som jag hörde någon F&S-höjdare säga att ”det är nu när det går så bra, som vi måste vara på vår vakt mot den förlamande nöjdheten.” Jaja, sa vi allihop i församlingen, men inte gjorde vi något åt det. Vi bara fortsatte slå oss för bröstet. Vi var oslagbara.

Men så svängde det. Precis som för landet Sverige.

I Friskis&Svettis berömde vi oss för våra värderingar och hade roliga utbildningstillfällen, först med svarta boken och sen med vita. Men gick det in på djupet, levde vi som vi lärde? Testade vi gränser? Stod vi fria? Var varje medlem och idé viktig? Tillåt mig tvivla.

I landet Sverige gick det också bra, fast i ännu fler år. Jäklar vad vi slagit oss för bröstet för att vi klarade senaste finanskrisen så bra och för att vi är så innovativa inom digitalisering och så bra på att göra popmusik för barn, tonåringar och F&S-ledare. Migrationen sänkte självförtroendet.

Både i Friskis&Svettis och i landet Sverige ställer vi oss nu frågorna: Vilka är vi? Vad vill vi? Och hur agerar vi? Har vi något mål? Har vi några visioner?

Under Almedalsveckan i Visby pratades det om ”svenska värderingar”. Den politiska intelligentian verkade vara eniga om att det inte finns några sådana. Demokrati, jämställdhet och frihet är inga svenska uppfinningar i stil med skiftnyckeln och Skype. Möjligen har vi varit hyfsat bra på att leva dem och av detta har det kanske blivit en svensk kultur.

På samma sätt är inte Friskis&Svettis värderingar våra unika uppfinningar. Glädje har funnits tidigare, ett inkluderande och opretentiöst synsätt också. Men vi har liksom landet Sverige tagit dem till oss och skapat en särskild träningskultur.

Men liksom politikerna i Almedalen söker efter en svensk hållning, gör vi det nu i Friskis&Svettis. Fast jag tycker vi har det så mycket lättare när det gäller att formulera dem. Våra värderingar är snudd på tidlösa och har format vår kultur sedan 1978. Som jag hävdat tidigare kan vi så klart alltid beskriva dem och presentera dem på nya sätt – kanske blir någon inaktuell, kanske upptäcker vi en ny – men tankegodset är i stort sett konstant detsamma.

Det svåra är att leva dem. Precis som i landet Sverige. Eller ännu värre, som i Miljöpartiet.

Amen

Heja Sverige, alla andra länder och Friskis&Svettis!

Om Friskis&Svettis viktigaste värdering handlar om delägande (se förra inlägget), d v s att alla funkisar känner att Friskis&Svettis är deras och att det därför är deras ansvar att uppfylla vår verksamhetsidé, jobba i enlighet med ändamålen och sträva mot visionen, då finns det också en självklar fortsättning: Delägandet bör inkludera medlemmar och potentiella medlemmar.

Delägande är att inse att man äger frågan. Som funkis i Friskis&Svettis äger jag Friskis&Svettis frågor, och som medlem eller icke-medlem äger jag frågan om mitt eget välbefinnande. Alltså måste vi som levererar det Friskis&Svettis står för, också lita på att dem vi vänder oss mot, d v s alla, kan ta ansvar för sig själva. Ingen kan ta ansvar för någon annan vuxens val. Vi gör allt vi kan för att påverka och få med oss människor, men vi kan inte tvinga någon att mot sin vilja engagera sig ens i sina egna ansvarsfrågor.

Det är därför vi alltid pratat om att vi inte gillar pekpinnar. I stället har vi sagt att vi erbjuder träning som en god vana, att vi tror på träning som ett bidrag till hälsa och välbefinnande och att vi inte lägger oss i vad folk gör utanför träningen. Vi moraliserar inte. Vi tror på inspirationens kraft.

Att vi anser att människor kan ta ansvar för sitt välbefinnande är alltså en spegling av idén om delägande för oss funkisar. Vi tror på våra egna personligheter, krafter och förmågor; då måste vi ju tro på andras också.

Ägandet kan även få en annan etikett: engagemang. Vi funkisar engagerar oss för att sprida Friskis&Svettis värderingar om träning och välbefinnande, medlemmen engagerar sig i sitt eget välbefinnande. När som helst kan medlemmen komma över till funkis-sidan och göra både och (om man klarar uttagningen).

Jag vet inte hur den näst viktigaste värderingen ska uttryckas just i denna skrivande stund, men i vita boken är den formulerad på det här viset: ”Människor kan ta ansvar för sin hälsa.” Och så förklaras detta med motståndet mot pekpinnar, idén om en god vana och att vi för övrigt inte har några synpunkter.

Konsekvensen av vår näst viktigaste värdering blir att vi agerar som involverande och inspirerande medmänniskor i stället för avskräckande moralpredikanter. Vi hanterar livet tillsammans: funkisar, medlemmar och potentiella medlemmar. Vi ser kanske ut som ett kollektiv, men vi är individer.

Amen.

Kaffebönor köper jag på Johan & Nyströms konceptbutik på samma gata där jag bor. I butiken, som förmodligen också är stans bästa coffee shop, jobbar trevlige runningledaren John Dester. När jag köpte kaffe av honom härom dagen berättade han att han läst högt ur Jympajesus blogg om Friskis&Svettis tre personligheter för sin flickvän, varpå hon tagit upp frågan om den fjärde personligheten: den vi vill vara.

Det var ju en lysande kommentar!

Den fjärde personligheten är så klart vad den här diskursen om Friskis&Svettis olika personligheter borde landa i. Det är den viktigaste frågan vi kan ställa oss: Vem vill vi vara?

Under året mellan årsstämman 2015 och 2016 genomförde F&S Riks ett antal tankesmedjor kring just den frågan. Tolkningen verkar vara att vi vill ha kvar samma mål som de beskrivs i stadgarna och samma inkörda verksamhetsidé, men att man vill pröva vision och värderingar.

Så hur påverkar den ambitionen beskrivningen av den fjärde personligheten, den vi vill vara?

Den fjärde personligheten – den vi vill vara – byggs upp av alla tankegodsets enheter – målbeskrivning, verksamhetsidé, värderingar och vision -men jag skulle vilja påstå att värderingarna är den tyngsta personlighetsdanande enheten. När vi beskriver våra värderingar måste innerligheten i det vi tror på komma fram med full kraft. Värderingarna ska inspirera oss att agera på ett så tydligt F&S-sätt att vi blir den vi vill vara. Och att det märks utifrån också.

Egentligen måste allt  vårt tankegods hänga ihop i en logisk följd där människans tre förmågor – att tänka, att känna och att vilja – får inspiration. Vi måste förklara rationellt vad vi vill åstadkomma, vi måste bygga starka och positiva känslor för det vi gör och vi måste låta människors viljor blomma och bli till kreativa handlingar.

Den analyserande läsaren har kanske redan tänkt att det finns två sidor av Friskis&Svettis tankegods: den egocentriska och den som handlar om att förändra samhället och förbättra världen. Båda sidorna måste tas om hand. Jag som person måste få utvecklas, testa mina idéer och känna tillit, men jag vill gärna vara med om att bygga den stora katedralen tillsammans också.

På det sätt vi nu – efter året av tankesmedjor – beskriver vårt VAD, vårt VARFÖR och vårt HUR kommer alltså att lägga grunden för den fjärde, önskade personligheten. Just nu är Riks förslag ute på remiss i föreningarna.

Jympajesus har givetvis läst remissen. Och han tror inte sista ordet är sagt.

Amen.

Jag har inga problem med självkänslan.

För nytillkomna läsare: Jag har i två tidigare inlägg skrivit om Friskis&Svettis tre personligheter:
1 den vi tror att vi har
2 den vi faktiskt har
3 den som andra uppfattar.

Dessa tre personligheter skiljer sig alltså åt. Detsamma gäller oss människor. Vi tror att vi är på ett visst sätt, vi har en sann personlighet och vi upplevs utifrån på ett tredje sätt.

Jag tänker att det där är lite olyckligt. Privat kan jag tänka mig att spela lite coolare än jag faktiskt är – jag kan behöva skydda mitt fragila inre ibland – men som organisation tror jag det vore bra om vi fick ihop de tre bilderna av oss själva till en.

Som organisation kan vi t ex inte spela coola. Vi måste vara det på riktigt. Vad vi nu menar med coola. Men det är bara ett exempel. Ett annat exempel skulle kunna vara att vi upplevs som moralister. Det vill vi inte framstå som.

Så hur får vi ihop vår organisations tre personligheter till en enda? Är det just organisationen som sätter käppar i hjulet för en symbios? Är det att vi som organisation inte förstår den idé vi har tagit som vårt uppdrag att förvalta och utveckla?

Jag menar: Kan det vara så att idén om Friskis&Svettis skiljer sig från det vi i organisationen gör med den? Är det så att idén har en stark personlighet, men vi misstolkar den, litar inte på den och förvanskar den? Vi är som töntiga föräldrar som inte litar på barnet vi fått gåvan att vara ett stöd för på väg ut i livet? I stället fuckar vi upp barnets potential genom att pusha i riktningar som inte är relevanta för barnets sanna jag.

Ska jag bli ännu mer metaforisk? Nä, tror inte det. Det är här inget flum. Det är ren pragmatism: Ska Friskis&Svettis idé klara sig därute, vinna förtroende och få kärlek, då måste den få vara sig själv. Då måste vi som organisation leva den.

Men först måste vi förstå den.

I dag finns förståelse-materialet samlat i vita boken, betitlad 12. Nu har Riks genomfört ett år med tankesmedjor som så småningom ska mynna ut i en ny förståelse. Arbetet pågår för fullt. Kanske kommer det något starkt och bra ur denna ansträngning. Vi måste vi jobba med tankarna om vilka vi är. Hårt!

Det är ungefär som att träna; det blir inga resultat om man inte anstränger sig upp till en nivå där det tar emot ordentligt.

Arbetet består i att förstå, gilla och internalisera (införliva tankar och vilja att agera därefter i den egna personen) följande:
• verksamhetsidén (vårt löfte till människorna)
• visionen (den som får oss att förstå vår yttersta, ideella strävan)
• uppdraget (som det är beskrivet i föreningens stadgar, men också föreningens uppdrag till just mig)
• värderingarna (ställningstaganden som avgör hur vi agerar i alla situationer).

Utöver detta tror jag på ett CREDO, ett motto, en sak att kämpa för som sammanfattar alla filosofiformuleringarna i några enkla slagord alla kan förstå direkt.

Amen.

Tre personligheter blir en

Välkommen tillbaka till resonemanget om Friskis&Svettis personlighet, som alltså är tredelad enligt detta synsätt:
1 Den personlighet vi själva tror att vi har.
2 Den vi faktiskt har.
3 Den som andra upplever.

I del 1 publicerade jag tre bilder som jag halvt på skoj, halvt på allvar kopplade till de tre personlighetskategorierna. Här är början på en lite mer seriös analys av vår personlighet, eller om vi talar konsultsvenska: vårt varumärke.

1 Den vi tror att vi är

Som jag känner mig när jag går in i mitten på jympagolvet

Jag tror att det är nödvändigt att vi känner oss ganska så balla som funkisar i Friskis&Svettis. Jag tror att det är en stark drivkraft till att vi är med. Engagemanget ger oss en del i bygget av vår positiva självbild: vi är med och bidrar till något större och bra. Med stolthet berättar vi gärna om vårt engagemang i diverse sociala sammanhang, kanske på en middag med nya bekantskaper, kanske på vår CV och definitivt på dejten! Och i och med att varumärket är så stort, känt och gillat, kan vi med fog känna oss rätt så coola.

2 Den vi är

Starka, kärleksfulla, mjuka men lite långsamma och med svajigt självförtroende

Vi har möjligheter att göra skillnad för människor och därmed samhälle. Vi är stora och åtnjuter respekt för vårt kunnande; människor lyssnar på oss när vi lägger oss i debatten. Samtidigt är vi lite för oroliga för att vi är tillräckligt bra och originella. Vi bevakar omvärlden, och det är bra, men vi är lite för rädda att komma på efterkälken om vi inte gör som andra träningsentreprenörer. Vi tampas med vårt pris och vårt erbjudande men jag tror vi borde resa oss (bilden), tryggt använda vår personlighet och gå lite fortare framåt på vår egen väg.

3 Den andra tror att vi är

Folkliga på gott och ont

Det är absolut inget fel i att vara folkliga, men där ligger också en fara: folkligt som i Ullared, vill vi inte vara. Men kanske som Ikea, Tv4 och Ica för att nämna några som är framåt, moderna och undviker att hamna i töntighetsfacket. Det ligger t ex en styrka i att vara så jäkla svenska som vi är. Vi har en chans, som vi nu verkar ta, att integrera nya svenskar och bygga one big happy multifamily i stället för att bära stämpeln ”svenniga”. Det där med armkrok kan vara lite mysigt, också.

Del 3 bör väl handla om hur vi får ihop våra tre personligheter, eller hur? Så att den coolhet vi tycker att vi har, förstärks av våra sanna personlighetsdrag samt att det också blir så vi upplevs. Yes, let’s do it! Men vi måste gå djupare.

Amen.