Jag var suppleant i Riks styrelse för 15 år sedan. Ett av våra uppdrag var att reda ut Riks roll. På det arbetet skulle sedan Riks uppdrag formuleras och ges till nya generalsekreteraren Anna Iwarsson. Man borde utvärdera det uppdraget med jämna mellanrum, om det är rätt formulerat efter dagens behov och om Riks levererar rätt värden för föreningarna och varumärket Friskis&Svettis. Det är ju rätt tjatigt med gnället.

Allt hänger ju inte på Riks.

I nedanstående tio lösningar, svaren på förra inläggets tio problem, måste alla skärpa sig: Riks, föreningen och den enskilda människan. Ja, just det, du!

Håll i hatten, nu åker vi. Här är Tio lösningar för Friskis&Svettis:

1 Jobba i föreningen inför stämman
Riks skickar ut alla motioner och propositioner i god tid före stämman. Ska det bli vettiga beslut måste föreningarna sätta sig in i frågorna. Ta in experthjälp om ni inte har koll på en fråga. Kontakta Riks och motionerande föreningar och fråga om oklarheter. Fråga tills ni förstår.

2 Skilj på varumärke och surdeg
Förhållandet mellan Johan Holmsäter och Friskis&Svettis är det tydligaste exemplet på surdeg. Holmsäter och F&S gick idéskilda vägar 1985. Surdegen fyller alltså 29 i år. Hårda ord har fällts. För några år sedan bjöd Holmsäter upp till rättslig tvist om upphovsrätt och royalty kring utbildningsmaterialet. Processen slutade med förlikning, men också i ett kränkt Friskis&Svettis. För varumärket värdefulla skapelseberättelser får inte berättas. Nu måste signalen komma från Riks att Holmsäter inte är Friskis&Svettis Voldemort, utan grundare av ett av Sveriges starkaste varumärken. Jag säger det inte som Holmsäters försvarsadvokat, utan som ett varumärkes ombudsman och dramaturg. Det finns fler surdegar och ingen gynnar Friskis&Svettis, ingen gynnar medlemmarna och inte ens personer som anser det vara värt att hålla surdegen vid liv, mår bra. Tyck vad du vill om personer men vårda varumärket.

3 Blanda inte ihop ditt självförtroende med Friskis&Svettis eget
I undersökningar har få varumärken så höga kännedoms- och kärleksprocent som Friskis&Svettis. Vi är omtyckta för de värden vi står för, och för vår produkt, så klart. Lita på den kärleken! Skilj på hur ditt eget självförtroende fungerar när du hör en negativ kommentar, och vårt starka varumärkes stora tålighet.

4 Jobba med värderingarna
Redan i början av 90-talet, när jag var verksamhetsledare i en, på den tiden, ganska liten förening, drabbades jag av insikten att vi måste hålla igång diskussionen om vilka Friskis&Svettis är och vad vi står för. I vår förening välkomnade vi hela tiden nya funkisar och medlemmar helt utan invigningsrit. Utmaningen i dag är att variera arbetet med värderingarna så att det inte upplevs som tjatigt och sekteristiskt. Det är för att vi står för något som människor vill träna med oss.

5 Protestera högljutt och ärligt när konstiga beslut är på väg att gå igenom
Så länge inte Riks arbetar tillsammans med föreningarna hela året måste stämman bli mer på hugget. Stoppa allt som inte känns bra. Om du inte vet varför, bara har en dålig magkänsla, så skrik till ändå. Frågan behöver förmodligen beredas ett tag till. Fråga tills allt är tydligt. Kräv bättre kommunikation och mer dialog om stora frågor.

6 Jobba tillsammans hela året
Det sjunkande förtroendet för Riks beror på att Riks inte arbetar tillräckligt nära föreningarna. Ärlighet och transparens är det enda som fungerar. Träningsteamet jobbar redan så. Inga nya träningsprodukter kommer som överraskningar. Det går inte att manipulera eller vara taktisk. Allt är framtaget i kreativt samarbete. Så måste alla idéer hanteras.

7 Investera ständigt i nyheter
Ekonomin i en förening kan vara ett knepigt kapitel. Men det funkar aldrig att bara spara. Du måste satsa framåt, du måste investera i nya maskiner, lokaler, utbildning och marknadsföring. Vi är en ideell och idédriven förening men vi måste ändå se kommersiellt på omvärlden. Ta ett steg framåt medan det går bra. När det börjat gå utför är det lätt att hamna i en ond cirkel av besparingar, sämre kvalitet, besvikna funkisar och krympande verksamhet. Kämpa mot allt som tyder på nöjdhet och förvaltning. Tänk hela tiden utveckling och investera ständigt pengar i framtiden. Se till att ha mogna toppkompetenser i styrelsen!

8 Välkomna the crazy ones
Egentligen räcker det med en enda lösning på Friskis&Svettis alla problem: mogna människor. Det är givetvis en utopi, men mindre rädsla för folk som stör ordningen i sekten kan vi väl ändå jobba lite på? Kanske har jag länkat till Apples klassiska reklamfilm tidigare, men nog har Apple rätt? Till och med PC-kramare borde kunna hålla med om att: ”Det är människor som är tokiga nog att tro att de kan förändra världen som faktiskt gör det.” Och vad pratar vi om för crazy people i Friskis&Svettis? Hur farliga kan de vara?

9 Skapa ett eget sätt att leda
Det är knappt att jag törs ge mig in på det här området eftersom orden kring ledarskap är så laddade och tyngda av hur vi tolkar dem. Men låt mig säga så här: Inga föreningar i Friskis&Svettis behöver en chef. (Jag hör redan hur ni protesterar.) Vi behöver en särskild sorts ledare, som fungerar som en nod som fångar upp engagemang och idéer och dels samordnar, dels sprider och dels litar på att människor tar ansvar. Den här ledaren behöver inte göra så mycket själv, mer uppmuntra att andra som vill åstadkomma utveckling. Vi behöver en alldeles egen ledarskapsidé och en tilltro till processen, den som ständigt är i rörelse.

10 Göd egenintresset
Många problem och lösningar i Friskis&Svettis handlar om balansen mellan egenintresset och allmänintresset. Jag som enskild människa måste få personlig vinning av mitt engagemang, samtidigt ska allt det vi gör gagna allmänintresset, de högre målen. Jag citerar Mats Dafnäs i Uppsalaföreningen ur minnet: ”Vi engagerar oss av tre orsaker: 1 Jag får en identitet som Friskis&Svettis-funkis. 2 Jag får utlopp för min kreativitet och en chans att genomföra mina idéer. 3 Jag är med och bygger något bra.” Låt alla få känna så, så löser sig resten.

Känd och av alla ägd idé Illustratör: Annika Gärderud, som för övrigt inte har något med texten att göra. Bilden är inte ny.

 

En skön grej med att vara engagerad i Friskis&Svettis är att vi kan lufta idéer fritt. Vi får inte sparken för att vi är kritiska. Tvärtom tas feedback från funktionärer och medlemmar tillvara, så att vi hela tiden utvecklas som rörelse. Vi behöver inte vara lojala mot något annat än Friskis&Svettis som idé och organisation, samt mot våra egna tankar om det här fantastiska träningsfenomenet.

Självklart är inte allt perfekt för det!

Efter många år på många olika platser* i organisationen identifierar jag i dag tio problem:

1 Dåligt pålästa representanter på stämman
Att läxan är dåligt gjord när folk kommer till stämmor är inte unikt för Friskis&Svettis, men det är ändå ett allvarligt problem. Beslut tas utan kunskap om konsekvenser. Och inte nog med att representanterna borde läsa på bättre, vissa beslut kräver så pass hög kompetens och erfarenhet inom ett visst område att stämman lika gärna kunde låta styrelsen bestämma. Då vet man i alla fall vem man ska klaga på när man inte är nöjd. Det blir inte bättre av att hälften av delegaterna är på stämman för första gången.

2 Historien tas inte tillvara
Varumärken med en stark berättelse når lättare igenom informationsbruset än andra. Friskis&Svettis har en bra berättelse med en tydlig idé och en intressant grundare. Ändå är just nu historien om starten minimerad till en enda mening: 1978 startade Johan Holmsäter Friskis&Svettis. Trots att det finns så oändligt mycket mer att berätta.

3 Dåligt självförtroende, trots allt
Friskis&Svettis är ett av Sveriges starkaste varumärken. Ändå dras vi med en känsla av att vi inte är bra nog. Jag menar inte det interna kritiska öga som ständigt vill utveckla lokaler, träningsformer och kommunikation. Det är av godo. Jag pratar om den skruttiga självbild som vi inte lyckas skaka av oss. Enstaka omdömen om att vi är gammalmodiga och töntiga hanteras som iskalla sanningsduschar som leder till stor, dyrbar och onödig självrannsakan.

4 Svårigheter med att hålla värderingarna aktuella i alla vardagliga val
Oron för att inte hänga med gör att vi ibland väljer fel. ”Vi måste sälja kort”, säger vi och tar till metoder och språkbruk som försvagar vårt varumärke. Alla handlingar som inte stämmer med dem vi säger oss vara, leder till sämre tider för Friskis&Svettis på lång sikt. Skatteverket synar oss. Konkurrenterna kritiserar oss. Medlemmarna tappar förtroende. Icke-medlemmar väljer någon annan att träna med.

5 Demokratin och anarkin
Jag vet inte hur många gånger jag hör folk i Friskis&Svettis säga att den demokratiska styrelseformen är vår styrka. Problemet är bara att den störs av anarkin. Föreningarna gör som de vill, oavsett stämmobesluten. Å ena sidan älskar jag fenomenet, eftersom det visar den enskilda föreningens styrka: Det går inte att köra över föreningarna. Å andra sidan är det ett problem att man inte lyckas få hela Friskis&Svettis med på noterna. Mer om det i nästa punkt.

6 Riks oförmåga att förankra
Så länge Riks har funnits (1985) har föreningarnas förening haft problem med att få alla med sig. En del av förklaringen är den skepsis som alltid finns mellan en riksorganisation och de största lokala enheterna i organisationen. Friskis&Svettis Riks har aldrig lyckats agera och kommunicera bort den skepsisen, snarare ökat den genom att inte tillräckligt inkännande ta med föreningarna på resor man tänkt sig göra. I stället dyker svagt underbyggda förslag upp på stämman och slänger mer salt i förtroendesåret.

7 Egenintresset går före allmänintresset
I alla organisationer finns människor som är mer intresserade av sin egen karriär än av att göra vad som är bäst för organisationen. Så också i Friskis&Svettis. Man skulle vilja tro att fenomenet inte existerar i en rörelse som utstrålar och lever av så mycket glädje, men tyvärr gör det det. Skeva drivkrafter gör att goda initiativ stannar av, surdegar jäser och bra idéer dör.

8 Kvaliteten på Frisk&Svettis anläggningar skiftar.
Gapet mellan den modernaste lokalen och den som hör hemma i förra seklet är hisnande. Det beror så klart på ekonomin och förmågan att hantera den. Men man ser gärna ekonomi som en isolerad disciplin trots att den är avhängig allt annat som sker: utvecklingen i föreningen, ledningens förmåga att entusiasmera, funktionärernas engagemang och marknadsföringen.

9 Tron att det går att förvalta det vi har
Jag vet inte hur många gånger jag hört att ”det är när vi har framgång som vi måste jobba hårt på att vara kritiska och utveckla oss, inte slå oss för bröstet och vara nöjda”. Ändå tar man på vissa håll beslut som går ut på att ”nu är allt perfekt, nu är vi lagom många, nu förvaltar vi det vi har.” Det är omöjligt. Det är början på nedgången. Utveckling eller avveckling, det är de två lägen som finns att välja mellan.

10 Konformiteten
Genom åren har jag träffat alldeles för många passionerade människor som känner sig misshandlade av föreningen. Vi SÄGER att funkisarna är vår viktigaste tillgång, att det är våra ideella krafter som håller igång och utvecklar hela F&S-maskineriet, men vi AGERAR inte alltid så. Tjänstemännen, men även funkisar med ett förtroendeupdrag, kan glömma det där ”med viktigaste tillgång” och i stället tillrättavisa eller stänga av någon uppkäftig människa som inte fogar sig. Viljan att likrikta stoppar upp utvecklingen.

För säkerhets skull har jag testat det här inlägget på en handfull personer. Någon undrade vad jag ville. Svaret är att identifiera det som hindrar Friskis&Svettis utveckling. Inom kort återkommer jag med tio lösningar.

Varningstriangel

* För dig som undrar över min F&S-CV:
• värd i nystartad förening med 100 medlemmar.
• jympaledare.
• styrelsemedlem i förening med 1000-3000 medl.
• ideell verksamhetsledare för 1000-3000 medl.
• del av projektgrupp för två lokalbyggen
• lokal föreningskommunikatör
• skribent på Friskispressen
• suppleant i Riks styrelse
• inspiratör på Svettisdagarna
• medarbetare på Riks
• idé och text i två värderingsböcker (den svarta och den vita)

 

Som en motvikt, ärligt känd, mot mitt hackande på den träningsform jag älskar mest av alla: Jympans fem möjligheter.

1 Att skapa en träningsupplevelse
Kombon ledare-musik-rörelser kan genom musikens direktträff i magtrakten, stöttad av ledarens närvaro och val av rörelse påverka deltagarens helhetsupplevelse av träningen som ingen annanstans. Jympan berör.

2 Att ge allroundträning
Passens upplägg kommer åt alla träningskvaliteter. Med rörelser som folk kan hänga med på och göra i rätt tempo ger jympan deltagarna god konditions-, styrke-, rörelse- och balansträning.

3 Att hjälpa till bygga självbild
Deltagare på bra jympapass känner mer än tänker. För den fysiska träningseffektens skull är det viktigt att rörelserna utförs rätt. Men i den större träningsupplevelsens ingår också effekterna på deltagarnas känsla för sig själv. Rörelseglädjen i kombination med övningarnas öppna, lekfulla och livsbejakande karaktär (tänker inte på kålmasken och kissande hunden) bygger kroppskännedom och positiva tankar.

4 Att hjälpa till regelbundenhet
Tack vare jympans lustfyllda, lättillgängliga och sociala personlighet lockar den till återbesök. Deltagarna vill känna den där kicken igen. Det är som en enkel dans med träning på köpet.

5 Att skapa intresse för musik och människor
Jympaledare som väljer annorlunda och utmanande musik kan göra träningsupplevelsen än större. Kanske öppnar man intresse för en ny artist. Kanske är det någon som blir förtjust över att en ledare delar intresse för en lite udda artist. Kanske kan en personlig ledare göra något positivt för en större nyfikenhet på andra människor och deras egenheter. Jympan öppnar för samtal och möten.

image
Bonus: En idé
Jag skulle önska att min hemmaförening satsade på att inreda en paradlokal för jympa. Jag tror att Kungsholmens stora hall skulle passa bäst för det. Den har en cool historia (Jympapalatset)och genom sin arkitektur (högt i tak, ljusinsläpp, pelare, inhängande loft) och icke-lådliknade form skulle den lämpa sig för att bygga om. Jag skulle önska att ett antal inredare, arkitekter och konstnärer gjorde hallen till ett rum för upplevelser. Extremt petiga ljudtekniker skulle få fixa drömljudet: rent och njutbart i en perfekt akustisk miljö. Det vore intressant att se vad som skulle hända med varumärket jympa om vi själva visade att vi var stolta över träningsformen och visade att vi satsade på den för framtiden.

 

Jag älskar jympan. Ibland tänker jag att jag borde leda något annat, också. Men så tänker jag på hur det skulle vara möjligt att fokusera på TVÅ pass. Det skulle min jympa lida av och det vill jag inte. Jympan är min grej.

Men ändå. Jympan har problem, det kan jag se. Den har till och med många problem, hela tio stycken. Så håll i hatten nu jympa lovers för nu tänker jag aga den jag älskar.

1 För många pass
Friskis&Svettis var en gång i tiden identiskt med träningsformen jympa. På ett sätt är det fortfarande så. Ingen annan träningsform rymmer både verksamhetsidé och värdegrund som jympan. Därför är jympan helig, fast tyvärr också lite för helig. Man vågar inte skära ned antal pass. Men halvtomma pass är inte bra för varumärket jympa. Åtgärd: minska tills alla är fulla.

2 För få personligheter
Friskis&Svettis ska e-g-e-n-t-l-i-g-e-n bjuda på oooooOOOH-(uttalas på inandning)-upplevelser men har en stark dragning mot lagom. Därför rekryterar vi inga ledare som hotar jämvikten. Jag säger inte att vi inte har duktiga jympaledare, men vi behöver fler excentriker.Ett jympapass kan inte blir FÖR galet.

3 För mycket curling
Jymapledare är inga vilsna barn (och är de det får vi låtsas som om de är vuxna och kan ta hand om sig själva). Instruktionerna till ledare om hur man bygger ett pass är utförligare än Legos manualer där varje bit får en egen sida i en broschyr. Utmana ledarna att vara kreativa genom att ge mindre detaljerade riktlinjer. Ledare ska inte kompromissa med sig själva. Fuck Jympa.nu!

4 För låg volym
Vi leder jympa för att glädja människor, men vi curlar dem för mycket. De är inte hjälplösa. Och alla måste inte gilla oss. Vi måste sluta lyssna på deltagarnas önskningar om att sänka volymen. Bra jympa kräver stark ljud. Vi förstör ingen hörsel på våra pass. Ingen får tinnitus. Skadorna uppkommer vid andra tillfällen och av andra orsaker. Vi respekterar däremot alla som trivs bättre med lägre volym. Öronproppar är till för att användas.

5 För strömlinjeformad musik
Jag tycker också att det är kul att jympa till de hetaste hitsen, men det går över och de finns ju överallt. Visst, plocka in dem och dansa loss, men vi måste utmana oss själva och deltagarna med musik vi inte är så vana vid eller som känns omöjlig att göra hälkickar till. Musik som avviker från klassisk vers-refräng-stick-struktur bjuder ofta på tydliga impulser till ledaren att hitta på något kul. Deltagarna lär sig och älskar så småningom det udda. Jympan blir intressantare så.

6 För lite stolthet
Det verkar som om vi hela tiden måste ta jympan i försvar. Den är omodern, tantig och töntig, tycks vi tänka ganska ofta. Faktum är att den faktiskt kan vara det ibland, men då har vi misslyckats med vår fantastiska träningsform. Dålig jympa är inte sämre än ett rörigt och omodernt gym eller ett dåligt strukturerat skivstångspass. Eller, jo kanske. Men bra jympa är något att vara stolt över.

7 För lång sista syretopp
Det finns säkert fördelar med det nya upplägg som kom med projektet Mer jympa i jympan. Möjligen var uppvärmningen väl lång och första rörligheten väl såsig i originalet, vet inte. Mittendelen med ett par minuter lång återhämtning riskerade att bli ett sömnpiller, men nya slutklämmen i nya upplägget är på tok för lång. Intensivledare har förmånen att variera med fyrfota och ruscher, men på andra pass blir det en fyra låtar lång hoppa-, kicka- och kliv-hit-och-dit-pina. Och om jag blir uttråkad är jag inte ensam. Korta ner!

8 För dåligt ljud
Musiken är för jympan vad vattnet är för sjöfarten. Musiken träffar oss med garden nere och gör saker med våra känslor. Vi blir mer höger hjärnhalva än vänster. Vi blir roligare människor. Men bara när ljudet är stort och välljudande. Tyvärr är det oftast inte det. Det spottas ut ur en anläggning som borde kostat mycket mer i ett rum med en akustik som en plåtverkstad. Gymutrustning kostar miljoner, inget fel i det, det är kärlek. Kan jympan också få lite kyssar och smek i form av större budget? Det vore bra.

9 För få män
Frågan har ställts så länge jag har varit med i Friskis&Svettis (och det är länge): Hur lockar vi män till jympan? Ett svar är att köra enkelt, effektivt och könsneutralt. Allt som krånglar till det eller rörelser som gör att många män känner sig obekväma (feminina rörelsetillägg med händer som spretar, armar som kränger och höfter som vickar) avskräcker.

10 För trista lokaler
Jympan är en träningsform för kropp och själ. Ja, inte klyschan ”skäl”, utan på riktigt. Fyrkantiga och grå hallar med lågt i tak hjälper inte direkt upp det själsliga. Jag tror alla gruppträningar skulle må bra av mer arkitektonisk fantasi och utmanande design, men jympan allra mest. Oregelbundna former, orätta vinklar, lutande tak, balkonger som sticker in ovanför, allt som berör oss, stödjer träningsformen jympa.

Som sagt: Jag älskar jympan.

IMG_1406

Ska han säga!

 

Det är nästan omöjligt att se skillnaden mellan ett folktomt Friskis&Svettis och t ex en Sats-anläggning utan människor. Jag menar nu inte att diskutera skiftande kvalitet på lokaler och utrustning, utan försöker frammana bilder av två likvärdiga träningsställen med tanke på yta, design, stänger, vikter och maskinpark. När vi fyller ställena med medlemmar och kunder kan vi möjligen, om vi sitter och insuper atmosfär och beteenden, uppfatta subtila skillnader, men jag är inte så säker på det.

Jag påstår att skillnaderna är på ett helt annat plan än det direkt synliga. Skillnaderna finns i våra huvuden, hur vi tänker, vilken attityd vi har, vilken slags filosofi och människosyn vi bekänner oss till.

Det börjat låta flummigt, men det är det inte. Jag tycker det är enkelt. Ser vi på oss själva som objekt eller subjekt? Det vill säga: håller vi på att forma och stärka kroppar eller möjliggör vi något för oss själva, kanske ett gladare liv, ett äventyrligare liv, ett liv där vi vill och orkar uppleva saker, ett liv där vi är mer intresserade av relationer än att ta 100 i bänkpress eller springa ett marathon på en viss tid.

Jag tycker att det är den grundläggande filosofiska skillnaden mellan Friskis&Svettis och många andra aktörer i träningsvärlden. Många andra hjälper människor att prestera utan en tanke på varför. Många andra hjälper människor att arbeta på sina kroppar som objekt, för att forma dem till avbilder av grekiska gudar eller photoshoppade kändisar eller för att kropparna ska prestera i stora kraftprov.

Vi ger människor möjligheter att utvecklas som subjekt, som självständigt tänkande människor intresserade av sitt inre liv, välbefinnande, balans och goda relationer.
Platon och Aristoteles

(Texten är inspirerad av Johan Holmsäters ursprungliga F&S-idéer som bl a handlar om att se sig själv som ett subjekt, inte objekt. Johan till vänster, Jympajesus till höger.)

 

När man nått en viss ålder, oklart vilken, är det farligt att säga saker som kan tolkas som att man anser att något var bättre förr. Man sorteras in bland de buttra gubbar och gummor som tycker att ALLT var bättre förr.
Jag förstår den sorteringsmekanismen, men jag tar risken och ämnar undersöka (helt ovetenskapligt) om det faktiskt finns något som var bättre förr i Friskis&Svettis.

Margaretha Mellner

Mer originella
För att komma närmare sanningen om ”förr” stämde jag träff med Margareta Mellner, i dag styrelseledamot i Friskis&Svettis Lidingö och en av de tiotalet eldsjälar som tillsammans med Johan Holmsäter fick fart på idén om Friskis&Svettis för 36 år sedan.
Jag frågar Margareta om det var bättre då.
– Vi jobbade bättre med Friskis-delen, det vill säga anpassade träningsformer för människor som behöver komma vidare efter sin rehab-träning.
Margareta tvekar ett tag innan hon lägger till ytterligare en sak.
– Vi var utmanare 1978. Man kanske inte kan vara trendsättare i 36 år men jag önskar att vi var djärvare och mer kreativa. Det känns som om vi kollar runt i världen och kopierar koncepten. Vi gör det lite på vårt sätt men jag önskar att vi var mer originella.

Inga roliga ställen
Margaretha tränade med Stockholms Studenters IF i slutet av sjuttiotalet. Många gjorde det trots att de inte var studenter längre. Det fanns inga roliga ställen att träna på i Stockholm.
Margaretha var sjukgymnast sedan 8 år och jobbade inom företagshälsovården. På SSIF träffade hon Johan Holmsäter som ledde Svettis. Under sin studietid hade Johan fått smeknamnet Svettis av sina svenska och norska kompisar på ETH och Universitetet i Zurich. När han kom hem fick hans pass hetta samma sak.
– Johan hade en idé och hade fått mitt namn av en gemensam bekant, Christian Kaijser, min chef på Oxens Företagshälsovård.
Christian visste att Margaretha hade en idé som kompletterade Johans.
– Min idé var att starta träning för människor som inte visste hur de skulle komma vidare efter rehab-behandlingen. Johans idé var bryggan mellan den anpassade träningen och den vanliga motionsträningen. Han hade träningsformen som skulle göra övergången möjlig.

Pionjärerna
Christian Kaijser presenterade sedan Johan och Margaretha för Saléns personalchef, vilket ledde till att Saléns idrottsförening lånade ut lokalen mot att alla anställda fick träna med Friskis&Svettis.
Johan fick med sig 7-8 eldsjälar som bildade styrelse samt några ledare från SSIF och därmed var Friskis&Svettis igång.
Första passet för de anställda, det som skulle bli ett roligt introduktionspass för medarbetarna på Saléns, blev en flopp. Det kom bara en deltagare.
Ändå blev passet legendariskt. Motionären hette Valter Axelson och var överingenjör på Saléns. Valter, då 57, blev direkt engagerad i Friskis&Svettis, både i uppbyggnaden av föreningen och som jympaledare.
Valter ledde sitt sista seniorpass i Friskis&Svettis Täby som 83-åring. ”Bäst att sluta innan man trillar av pinn här i mitten, ” sa Valter vid avtackningen efteråt. Jag var där.
Hans magövningar fick mina magmuskler att blöda. ”Byt övning nu gubbe,” tänkte jag. Man vill liksom inte ge sig för en 80-plussare.

Ansvar och hållbarhet
Jag frågar vad Margaretha tyckte var viktigast vid starten 1978. Hon lyfter fram en grundvärdering och en mer praktisk fråga.
– Först och främst vårt budskap om att individen måste ta eget ansvar för sin träning. Bara då blir träningen hållbar i längden. Det andra var att vi lyckades samla kompetens i styrelsen. Eftersom vi inte hade några pengar var ideella krafter vår chans att få kunskap inom till exempel nätverkande, ekonomi och marknadsföring.

Tvungna vara kreativa
Trots det svala intresset för premiärpasset blev Friskis&Svettis snabbt uppmärksammat, mycket tack vare den stora ”Massmotionsdemonstrationen” som Holmsäter organiserade den 26 april 1978, det vill säga innan föreningen kom igång.
Johan var ansvarig idrottslärare för Stockholms högskolor och Universitet. Sedan en tid tillbaka hade han argumenterat för att studenterna skulle få en egen stor motionsanläggning. Nu jäklar skulle han få genomslag för sina krav! Han såg det som sin avskedspresent till studentidrotten.
Ett tusental studenter gick genom stan med sjukhussängar och droppflaskor. På Sergels Torg framför Kulturhuset avslutades det hela med en jympademonstration som ledde till långa inslag både i Rapport och Aktuellt. Nyheten fyllde även framsidan på DN.

Kö på trottoaren
Johan fick som han ville. Kort efteråt byggdes studenternas Aktiverum ute i Frescati. Men uppmärksamheten gav också den medvind som behövdes för att sprida idén om Friskis&Svettis och bygga upp en organisation.
Den första styrelsen bildades av Johan, Christian Kaijser, Margaretha Mellner och sju (!) personer till (se nedan).
– Snöresor på Birger Jarlsgatan, tidens ballaste skidresebyrå, där Johan hade varit reseledare, sålde våra medlemskort. Kön ringlade ända bort till Stureplan.

Noll pengar, mycket kreativitet
Termin två hade Friskis&Svettis verksamhet i tre lokaler: Gymnastiksalen i Östra real, Sparbankens jympasal och simbassäng samt i Salénrederiets lokal i det vi i dag kallar City.
I september 1979 körde man ännu en Jympademonstrationen, nu i korsningen Kungsgatan – Sveavägen. Den gav också mycket publicitet.
Så var kom all denna kraft ifrån, frågar jag Margaretha?
– Allt byggde på engagemang. Det var bra att det inte fanns några pengar. Vi var tvungna att vara kreativa.

Utbildningen kommer igång
Redan i slutet av första terminen var det möjligt att anställa Johan Holmsäter som verksamhetschef. Friskis&Svettis erbjöd då 32 jympapass varje vecka (12 var intensivpass, Johan ledde samtliga) och ekonomin var god.
Föreningen fick låna två små rum i Salénhuset. Christian Kaijser lobbade inom företagshälsovården och affischer klistrades upp på företagen i city.
Margaretha och Mona Backlund, jympaledare och styrelseledamot, gick igenom telefonkatalogen på jakt efter ambassadörer bland huvudstadens höjdare vilket ledde till ett kändistätt VIP-pass på Saléns på måndagsmorgnarna.
– Fler i nätverket blev ledare, folk som flyttade startade nya föreningar och Johan utbildade allihop på kvällar och helger i Salénhuset under de fyra-fem första åren.
Margaretha den första internat-utbildningen 1981 i Åre för ett 25-tal nya ledarämnen, samtliga gympalärare och sjukgymnaster.

Som en frälsningssoldat
Jag frågar Margaretha vad hon tror Friskis&Svettis snabba succé berodde på.
– Det fanns ett stort behov av rolig träning. De fåtaliga gymmen höll till i källare fyllda av superbiffar eller så var det husmodersgymnastik för kvinnor. Att blanda män och kvinnor var revolutionerade liksom sättet att använda musiken. Musiken var inte längre i bakgrunden utan själva källan till rörelserna.
Margaretha hyllar också Johan Holmsäters entusiasm.
¬ Han var som en frälsningssoldat och lyfte många människor till att klara mer än de förväntat sig. Pulskurvan, jymparörelserna, träningsmetodiken och värderingarna, marknadsföringen med DN-jympan och affärssystemet, allt kommer från honom.

Banta inte så kul
Margaretha fick ansvar för Friskis (den anpassade träningen), främst rygg- och vattenjympan. Hon rekryterade ryggjympaledare och tog med några tjejer till Täby och ett ställe som hette Spänstitutet.
– De var föregångare inom anpassad träning och var som ett mini-Friskis&Svetis med en liten sal och bassäng. De lärde oss vattenjympan.
Margaretha tog även kontakt med tidens bantningsguru Mona Tumba och hennes Slim Club. Margaretha övertygade Mona om att inte bara prata om bantning; folk måste ju röra på sig också!
Det blev Friskis&Svettis jympa även hos Mona Tumba och därmed mer marknadsföring utan ekonomiska investeringar.
Tillsammans med Annika Johansson (senare Gärderud) ordnade Margaretha även en Friskis-kurs för sjukgymnaster på Mallorca 1984.
¬– Men under 90-talets senare del togs inte Friskis-delen om hand längre. Ingen drev frågorna.
Margaretha tycker att det är en jättemiss.

Skilsmässan
År 1985 skilde sig Johan Holmsäter från Friskis&Svettis. En riksorganisation bildades och tog över ansvaret för de 55 föreningar som fanns vid det laget.
Margaretha missade det mesta av stöket kring skilsmässan från Holmsäter. Hon var mammaledig och kom tillbaka till styrelsen i Friskis&Svettis Stockholm 1986. Då hade stormen blåst över. Hon stannade i Stockholmsstyrelsen till 1995.
– Många drog åt olika håll strax innan Johan lämnade. Det var turbulent. En del ville få inkomster och forma egna yrkeskarriärer med hjälp av Friskis&Svettis.
Mitt i blåsten stod Johan Holmsäter, säger Margaretha.
– Han var idébäraren och utbildaren men ingen ville eller kunde ta tillvara allt det positiva och styra undan från destruktiva konflikter. Tyvärr blev det rörigt med diverse bolag och avtal.
Röran blev aktuell igen 20 år senare i rättstvisten mellan Johan Holmsäter och Friskis&Svettis.
– Avtalen med Johan skrevs av ordförande i Friskis&Svettis Stockholm medan jag var hemma med barn. Jag tror att en del avtal blev luddiga.

Något så levande
Så vad är Margaretha glad över i dagens Friskis&Svettis?
– Jag är stolt över att jag bidrog till något som blivit så stort och som fortfarande är så levande, ett alternativ till all ytlig träningskultur, att vi har träning för vanligt folk med olika förmåga, människor som aldrig rört sig förut, träning för hälsa och välbefinnande.
Margaretha arbetar fortfarande efter samma grundvärderingar som då, dels på jobbet, dels som styrelseledamot: det egna ansvaret för träning, träning som låter musiken bära fram rörelserna, träning som är rolig.
– Den där sprudlande glädjen tycker jag vi har svårt att hitta på träningen i dag. Och så tycker jag att det är synd att vi inte satsar på friluften. Det är ju bland annat därför vi tränar, för att orka göra spännande saker ute i naturen på fritiden, vandra, klättra, cykla, åka skridskor och skidor.
Så det var alltså bättre förr?
Njae, somligt var bättre, somligt sämre.
När jag och Margaretha Mellner väger förr mot nu är vi 100 procent eniga: De värderingar som Friskis&Svettis byggdes på funkade då, i dag och gissningsvis i morgon. Uttrycken för de värderingarna, alltså det vi gör, måste hela tiden utsättas för granskning och utveckling. Friskis (anpassad träning) & (bryggan till) Svettis (all vanlig träning) är fortfarande en grym idé.

Här är demomstrationen på Sergels Torg: https://www.youtube.com/watch?v=wVrjC25igHI#sthash.13Fvov85.dpuf

Bonusupplysning
Både Margaretha och jag har varit suppleanter i Friskis&Svettis Riks styrelse, dock inte samtidigt.

*Övriga eldsjälar: (första styrelsen)
Mikael Berman (förste ordförande)
Christian Kaijser (gick bort 2010)
Claes Loven (gick bort 2012)
Jan Siegbahn
Eva Linroth
Bengt Svensson
Nils Ohlsson
Mona Backlund

De 7-8 ledarna som Johan tog med sig från SSIF var:
Gunnar Cereus
Lena Ackebo
Ann Hederstedt
Monica Tyden
Anna Kaijsa Nilsson
Anette von Schewelov
Agneta Ström
Lars Gunnarsson

 

Eldsjälsbrev nr 5 (det sista)
Brandstation
Hej Rebecca,
Du rätade inte ut alla mina frågetecken. Jag frågar för jag vet att det finns de som tycker att man inte får bli för gammal som verksamhetsledare, att man måste hoppa av innan man slocknar.

Jag vet vad jag tycker men jag är intresserad av dina tankar om det?
Måste vi begränsa, därför att vi tror att när man passerar 50 (eller nåt), då är det dags att lämna över stafettpinnen?

Eller ska man tidsbegränsa VC-jobbet från början? Högst 5 år?

Som sagt, jag vet vad jag tycker, men vad tycker du?

Och hur hedrar vi de eldsjälar som varit med länge och som endera slutar eller jobbar vidare på ett eldigt och vist sätt?

Med glöd
Jympajesus

Svar på eldsjälsbrev nr 5

Hej JJ,
Sista förbrukningsdag eller bäst före? Känner du att dagen närmar sig, att elden inte brinner lika mycket, så kan jag tycka backa bandet. Varför tog jag detta uppdraget? Är det fortfarande viktigt för mig och föreningen. Framför allt gå igenom värderingarna och check på den. High score och du fortsätter ett tag till!

Åldersgräns för VC-jobb, spännande tanke men vad leder det till? Lust och mod till uppdraget, är inte det viktigare än åldersgräns och bäst före?

Sammanfattning av eldsjälsbreven från min sida är att ALLA som har LUST och MOD till engagemang i en ideell förening, som kan ta till sig gällande värderingar, kanske utveckla dem, kanske avveckla dem, svindlande tanke, ska få en möjlighet att elda på!

Keep the fire burning.
Rebecca

Det var sista brevet i mailväxlingen mellan TA Rebecca Rappner i Friskis&Svettis i Trelleborg och mig, men inte det sista som kommer att säga om eldsjälar. Säg gärna något i kommentarsfältet du också.

 

Eldsjälsbrev nr 4
Hej Rebecca,
Jag tycker du är modig som är så rak med hur du upplever läget i er förening. Du riskerar att få kritik, gör du inte?

Och vad händer nu när vi närmar oss ett generationsskifte på eldsjälsnivån? De som var med när Friskis&Svettis startade på orten och har varit drivande, både som ideella och anställda, vad händer när de går i pension? Tror du att det kommer bli svårt för eldsjälar att stiga åt sidan? Hur hedrar vi våra eldsjälar?

Det finns ju dem som säger att de äldre eldsjälarna riskerar att stelna, att de tappar förmågan att känna av sin samtid och utveckla Friskis&Svettis på ett sätt som tar oss vidare på ett bra sätt. Vad tror du?

Med låga
Jympajesus

Svar på brev nr 4
Hej JJ,
Ja, hur blev det så här? Med själlösa eldsjälar i styrelser, en osynlig vision och en otydlig organisation. Så känner jag.

Trenden att vi betalar för tjänster är stark i den här föreningen vilket leder till att eldsjälarna slocknar, för att allt för många förväntar sig att ”fixar-Malte” sköter ruljangsen, hon har ju betalt, varför ska jag lägga ner tid, detta är inte viktigt för mig. När de tankarna fastnar är vi på fel väg, då missar vi vad som är viktigt, varför vi började lägga ner tid på detta.

Hur tar man sig vidare, hur rekryterar vi nya eldsjälar, går det? Enklast är att låta var och en få möjlighet att påverka, hitta känslan som gjorde att jag blev en eldsjäl, få den enskilde att inse att jag har en möjlighet att påverka och att engagemanget är obegränsat, gärna på livstid, så länge det är för föreningens bästa.

Så här tänker jag.
Rebecca

 

Bakgrunden till den här mailväxlingen om eldsjälar är min känsla av att eldsjälarna får mindre utrymme i Friskis&Svettis, tjänstemännen mer. Jag kan ha fel men ville i alla fall undersöka saken. Ett led i den undersökningen blev att fråga en eldsjäl i en förening med relativt få avlönade. Det blev Rebecca Rappner i Trelleborg. Vi känner varandra endast genom bloggen. Här är tredje dagens utbyte av tankar.

KettlebellsolnedgångEldsjälsbrev 3

Hej Rebecca,

Tack för ännu ett engagerat svar! Du beskriver en eldsjälsexistens som verkar tärande. Det kanske är därför det kallas eldsjäl, för att man så lätt brinner upp. Eller ”lätt” förresten, mycket tjafs är väl egentligen onödigt? Orsaken till att vi eldsjälar inte alltid är glada över en fungerande organisation är att vi är människor. Människor har så många grejer packade i ryggsäcken: bekräftelsebehov, identitetsförvirring, hävdelsebegär, skadat självförtroende och vacklande självbild. Och så ska vi ändå jobba hårt tillsammans och vara snälla mot varandra. Vad ska leda oss rätt?

Har Friskis&Svettis eldsjäl en särskild kärlek till Friskis&Svettis värderingar, nästan så hen upplevs som jobbig?

Med värme
Jympajesus

 

Svar på brev nr 3

Hej JJ,

För mig är det självklart att följa Friskis värderingar, de är själva fundamentet. Det går alltid att välja en värdering och känna in, funkar det för mig, kan jag ställa upp på detta, om inte gå ur föreningen utan att passera gå. Så tänker jag. Och om resten av min förening gjorde det skulle det ideella klimatet vara mycket bättre.

Men vi är inte där. Vi delar inte Friskis värderingar, vi har en tydlig glidning från värderingarna. Allt från klädkod till passupplägg. Inte bra, eldsjälarna blir då jobbiga, tjatar om vikten att följa värderingarna och dokumentation från Riks.

I den bästa av världar består den ideella föreningen av eldsjälar, alla driver mot samma mål med samma ambition. Utan eldsjälar drivs föreningen som ett företag, prestationsbaserade belöningar, ersättning för förlorad fritid. Det fungerar inte i en ideell förening.

Att driva en förening utan eldsjälar, kanske går, med rätt styrning, men någonstans i organisationen finns det nog någon eldsjäl som ligger och pyr, som väntar på att få elda igång.

Rebecca

 

Mailväxlingen mellan mig och Rebecca i Trelleborg går in på andra dagen. 

 

Eldsjälsbrev nr 2

Hej Rebecca,

Tack för ditt svar. Läste med förvåning din beskrivning av hur besluten tas i föreningen . Har det alltså inte hänt mer sen jag snubblade omkring i förvirrade beslutsgångar i början av 90-talet?

Men någon fördel måste det väl vara med att driva föreningen på eldsjälsvis? Även om ni har en anställd på 25 procent? Fast vi har ju hört om problemet med att alla förväntar sig att den som har betalt ska jobba mest? Har man en anställd är det hen som ska göra jobbet, resonerar man. Det sägs slita hårt på verksamhetsledare, kanske mest i mindre föreningar som inte har råd med ett helt gäng avlönade på kontoret. Men det problemet borde man väl kunna planera bort? Eller blir alla slitna i stället?

Hur eldig måste man vara för att betraktas som eldsjäl? Måste man alltid ställa upp på allt? Har man en åsikt om allt? Blir ni sura på de ideella krafter som inte är lika eldigt pådrivande som dem som brinner mest?

Med hetta
Jympajesus

 

Svar brev nr 2

Hej JJ,

Jag började fundera på vad som egentligen menas med eldsjäl, googlade och fick till svar:

”Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Hur blev jag en eldsjäl? För det är jag! Jag vet att det började med tanken ”en medlem- en röst”, att här är ett ställe där alla får vara med, där du kan arbeta hur mycket eller lite du vill, bara du gör det för föreningens bästa. Lite socialiststat, kibbutz eller sovchos, gillade det och hängde på. Kanske något nedärvt genetiskt som gav genklang.

Vi är ett bra gäng med olika ansvarområden, eldsjälar som sköter allt från klädbeställning, medlemsregister till schemaläggning. De utan erfarenhet från ideell verksamhet skriker högt, vill ha extra ersättning när arbetsuppgifterna hopar sig, och styrelsen godkänner. Där är vår springande punkt. Avsaknad av lust inför uppgiften och krav på ersättning. Och styrelsen köper detta.

Vad som sliter på eldsjälar är ignorans, intolerans och orättvisor. Med hjälp av Friskis&Svettis värderingar kan vi hitta fokus, men önskvärt vore med en kraft, typ Nikes logga, en svosch som tar oss med storm, lyfter oss och ger oss fart. Jag ser gärna att denna kraft ska finnas i styrelsen med implementering i föreningen och fortplantning bland medlemmar.

Är det för mycket begärt?

Rebecca

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.