Jag går på HIT ibland och får då ofta höra att det är Friskis&Svettis tuffaste pass. Kan så vara. Och kan så inte vara. Det beror på vad man gör det till.

Men okej, tanken är att det ska vara det tuffaste, att man ska bli tokansträngd redan efter en minut. Resten är pannbensträning. Ge inte upp. Kör på. Det är huvudet som är gnälligt. Du orkar.

Och visst, jag har varit väldigt trött på HIT. Det har jag varit på Cirkelfys också. Vi snackar totaltrötthet. Jag vet inte riktigt var den sitter men det känns som om hela jag är slut. Ingen kraft i arm, ingen allmän ork kvar.

Men och det är ett avgörande ”men”, efter ett tag får jag vila. På HIT tar det fyra minuter innan jag får kravla bort till vattenflaskan. Det är ganska kort tid ändå. På Cirkelfys är det 45 sekunder. Det är ännu kortare.

På jympan däremot, där får jag aldrig vila. Jag får återhämta mig, men vila får jag inte förrän vi är framme vid nedvarvningen. Hur tufft är inte det? Eller rättare sagt, hur tufft kan inte det vara?

Det svåra med att få ut den stora trötthetseffekten ur jympan hänger samman med förmågan att ta ut rörelserna. Och precis som på HIT och Cirkelfys, viljan att ta i över huvud taget.

Det hänger också ihop med tankarna bakom de olika passen. Skulle man vara så trött på jympan efter en minut som man är tänkt att vara på HIT, då blir det svårt att göra jymparörelserna med god teknik. Det är därför vilan kommer så lämpligt under Cirkelfysen och det är därför repetitionerna är ganska få i HIT-uppläggen.

Men ändå, totaltröttheten kan vara stor under lång tid under ett bra jympapass som du utför bra. Vi snackar 30 minuter fullt ös med korta återhämtningschanser. Jag kände det själv alldeles nyss på Ann Fredriksens Pass.nu, Friskis&Svettis sätt att uppdatera oss i våra specialgrenar.

Värst är det att leda. Vid ett pulstest visade det sig att ledarens puls låg 10-20 procent högre än gruppens under hela passet.

Ingen tid känns det hur tufft ett jympapass kan vara som under första passet på terminen jag leder. Jag har för det mesta skött träningen bra under sommaren. Ändå är första passet en smärre chock.

Om du inte känner igen dig, tror jag -f örlåt mig så väldigt mycket – att du kan göra rörelserna bättre och ge mer. Det retliga är att det gäller mig också och har alltid gjort det. Det förändras inte: jympan, hur gräslig den än kan vara, är i sina bästa stunder fantastisk.

 

LUF, ledaruppföljningen, den kvalitetskontroll, förlåt kvalitetssäkring, äh, va fan är den egentligen? Jag kan inte skriva om LUF om jag inte har klart för mig vad det är, ju!

Jag börjar om: ”Vad kan jag hjälpa dig med?” är den fråga som varje ledaruppföljning bör börja med, tycker jag. Fast tanken var inte att skriva om LUF. Bara att beskriva vad det är, så att du som läser vet vad jag yrar om. Men om LUF:en börjar med en sådan fråga, då fattar man väl?

Tanken var att skriva om mitt favoritämne: mig själv och hur rätt jag alltid tycks ha. Så till ämnet!

På det Pass.nu jag nyss förärade med min uppenbarelse fick jag vatten på min kvarn. Vid en tidigare brutal-LUF, som om den kommit i min ungdom, hade traumatiserat mig, fick jag reda på att mina övergångar från styrkedel till konditionsdel var alldeles för mesiga. Order var att jag skulle gå från golvet till rätt upp mot taket och maxa utslaget i rörelsen direkt, utan pardon, vilket förmodligen skulle drabba mig själv hårdast. Fy fan vad jobbigt!

Jag och lufaren fick ingen bra diskussion den där gången. Det var synd och det fick effekt på hur vi såg på varandra ett bra tag efteråt. Men  faktum är att det fick bra effekter på mig och mitt pass ändå, men det har jag aldrig framfört. Så klart. Lite stolthet har man väl ändå kvar.

Men nu kommer jag ifrån ämnet igen. Syftet med inlägget är ju som vanligt att framställa mig i god dager. Så vad jag vill berätta är att Pass.nu-eftermiddagen gav mig anledning att säga ”vad var det jag sa”: Det är ingen bra idé att gå från fisk till fågel utan ett mittemellan. Så det så! Vi, framför allt jag, behöver en återhämtnings- och hitta igång-fas.

Så skönt att än en gång få rätt! Lusten att leda och sätta några nya låter till höststarten ökar. Läge för lite svensk nostalgi, tror jag. Men bara lite.

 

I söndags körde Ann Fredriksen Intensivjympa pass.nu med mig och 25 andra ledare från bl a Huddinge, Enköping, Stockholm och Norge. Ann Fredriksen är utbildare på Friskis&Svettis Riks, träningsansvarig i Friskis&Svettis Tyresö samt grymt stark och uthållig.

Pass.nu är korta inspirationskurser för ett snack om nuläget och finns för en massa olika pass. Pass.nu kan beställas av föreningarna från Riks när helst man känner att man vill ha koll på läget som en kick i arslet och djuplodande snack kring ett särskilt pass.

Denna söndag eftermiddag körde vi Anns pass och  snackade om just det passet efteråt, som en utgångspunkt för alla våra egna pass. Vi försökte ringa in grejerna som gör att ett intensivpass blir riktigt bra. Vi nämnde sådant som att det måste vara tungt men inte tyngre och snabbare än att man hinner ta ut rörelsen på rätt sätt. Och återhämta en aning mellan de tyngsta passagerna. Vi nämnde att vi som ledare måste vara inspirerande och att allt ska kännas kul. Vad nu kul är, sa Ann, och tyckte att det var olika vad folk tyckte var kul. Det är inte säkert att det upplevs som kul när ledaren skojar till det, men ganska så säkert när passet ger bra träning och alla får utmana sig. Vilket jag håller med om. Hatar skojiga grejer, trots att jag absolut gjort mig skyldig till sådana pinsamheter många gånger (säger för säkerhets skull).

Slutsatsen blev att det är i den personliga mixen mellan träning, ledare och musik som kvaliteten och träningslusten uppstår. Ingen sa emot. Och vad jag såg var alla grymt kapabla att göra bra pass: starka personligheter, starka muskler och mycket lust, även om lusten inte tog sig särskilt utåtriktade uttryck denna dag. Jag kan bara tala för mig själv, men när jag är på ett pass som utmanar mig, då har jag inte mycket energi över till att tjoa och tjimma. Då är jag fokuserad på att känna in övningarna, kämpa och vara koncentrerad på rörelserna. Okej, lite i slutet när jag visste att det snart var dags för nedvarvning, då blev jag lite kaxig.

Sammanfattningsvis en bra eftermiddag. Jag tänker sno med mig ett par grejer och blev – när jag recenserade träningsmusik hemma vid trädgårdsmöblerna på innergården – inspirerad att fixa ett par nya låtar till höstpremiären. Deep Forest, någon som minns dem?

 

Var på Cirkelfys igen, ett av mina favoritprodukter från träningsvaruhuset Friskis&Svettis. Den här gången la jag – förutom en liten basledare som jag tyckte var väldigt trevlig – märke till en dam i – hoppas jag inte tar fel åt fel håll nu – 70-årsåldern. Hon var kort och rund och såg trygg ut och mysig ut.

Jag viskade till lilla basledaren om det häftiga med blandningen av folk som ryms i den här avdelningen på varuhuset. En eloge här också till en av Stockholms allra mest pedagogiska, engagerade och inbjudande ledare, Göran Wennerbrandt, som med sin vision om att alla ska kunna träna jämsides med hög kvalitet och stor lust, om än på olika nivåer, bidrar till mixen.

Jag hade så klart förutfattade meningar om vår gråhåriga hjältinna, men kände mig också trygg med att damen i fråga skulle hitta de vikter och det tempo som passade henne. Mina fördomar krossades. Kvinnan körde 60 pannor i marklyft! Tempot var inte heller blygsamt.

Jag vill veta mer. Funderar på intervju, samt om jag ska försöka lägga på lite extra nästa marklyftsomgång. Om jag vågar. Bådadera.

 

Jag var på ett cirkelfyspass härom veckan när jag tyckte musiken inte hjälpte mig att jobba. Jag tror inte det var musikens fel. Nog för att jag varit på cirkelfyspass med musik som inte peppade, men den här gången var  inte problemet att jag fick höra ballader när jag skulle svinga en tung kettlebell farligt nära nötterna. Problemet var volymen. Den var på tok för låg, vilket ledaren också noterade och höjde. Men minimalt, tyvärr.

Det skulle inte förvåna mig om låten alla cirkelfysledare måste trycka in i sina pass fanns där någonstans i bakgrundsbruset, låten som garanterar att åtminstone de manliga deltagarna fokuserar på att jucka upp kettelbellen med en sjujävla kraft så fort den närmar sig nötterna, men jag hörde den inte: Double Nature med Mustasch.

Jag hade lika gärna kunnat lyssna på ett gäng nybörjare på blockflöjt. Lika träningssugen blev jag. Alltså bad jag mycket snällt, och med ett leende som borde ha funkat, om högre volym. Men nej, jag fick bara ett leende tillbaka. Och en nick. Jag tolkade det som att ”Absolut! Jag höjer.” Men inget hände.

Det var som att se mig själv när någon av mina passdeltagare ber mig att SÄNKA. Jag brukar också le. Fast inte nicka. Snarare svara att ”Nä, det här är bra.” Okej, ibland tar jag en sväng till volymknappen och LÅTSAS sänka, men det känns ju lite falskt.

I förrgår återställdes dock ordningen på ett annat pass. Min tro på Cirkelfys återvände. Jag konstaterade redan från start att volymen inte skulle bli något problem. När det var dags att köra fattade jag att det var dags att KÖRA! Jag behövde aldrig packa upp min blockflöjt i protest.

 

Funderar på höstens pass. Funderar. Gör inget.

Vad jag funderar på, är om jag ska göra ett nostalgipass. Återvända till mitt sjuttiotal. Ett tag var jag inne på att enbart ta musik från kanske det bästa året: 1972. Eller 1973. Fast nu är jag inne på att vara liiiite bredare än så. Sträcka mig till 1980. Det var ju då Hotter Than July kom.

Jag har aldrig någonsin släppt in nostalgi och gamla fina låtar på mina pass. Jag har velat överraska. Ha musik ingen annan har. Testa den omöjliga musiken. Skaka om.

Har jag mjuknat? Förmodligen.

Jag tänker Stevie Wonder, Led Zeppelin, ABBA, Deep Purple, Elton John, Kate Bush, Peter Gabriel, David Bowie, Bobby Womack och…Jethro Tull?

Det kan vara den sämsta jympaidé jag någonsin haft.

Raise up med Susheela Raman och liknande känns onekligen fräschare. Funderar vidare.

 

Vi har alltid varit stolta över blandningen av människor på Friskis&Svettis. Allra gladast brukar vi bli när ett och samma pass drar olika typer av folk. Jympan har alltid gjort det och det är underbart, men i måndags och onsdags den här veckan var jag på Cirkelfys på Gärdet och tyckte att blandningen där var ännu mer underbar.

Jag tror att det var slitet med vikter, stänger och andra redskap som gjorde att jag tyckte Cirkelfys nu slog jympan i grenen Underbar. Här fanns några unga män och kvinnor runt 20 och sen fyllde vi ut  åldersskalan upp till – jag gissar – drygt 70.

Och där står vi bredvid varann med olika belastningar och får den träning vi alla vill ha och behöver efter egna önskemål, dagsformer och förutsättningar. Och vi snackar och skrattar med varandra oavsett ålder och styrka.

Oj, vad jag gillar det!

 

Alla verkar gilla Daft Punks nya. Jag brukar inte ta med populära alster på mitt pass, men nu har jag gjort ett avsteg från min tjuriga linje och skickat in Doin’ It Right med Daft Punk som nedvarvning. Jag tycker den funkar kanonbra och i dag frågade en snubbe vad det var. När jag berättade kom spontana vittnesmål om hur bra Random Access Memories är i sin helhet. Kändes bra att vara lite begriplig och populär för en gångs skull. Har nu funderingar på ABBA. Daft Punk – Doin’ it Right

 

Okej, jag har haft min nedvarvningslåt väldigt länge, faktiskt lika länge som ruschlåten, låten före ruschlåten, golvkondislåten och sista styrkelåten. Annars är passet rätt så fräscht. Näst sista styrkelåten är kanske körd sex gånger. Eller sju.

En deltagare har i alla fall hakat upp sig på nedvarvningslåten (CocoRosie). Han lovade efter passet för två veckor sedan att han skulle bjuda på lunch om jag bytte ut den. Sådana argument funkar bra på mig. I am hard to convince, brukade en chef jag hade upprepa för mig, try cash!

Så jag bytte ut den mot en melodi av senaste modell, Doin’ It Right med sönderkramade Daft Punk. Och jag tyckte det var roligt och rörelserna funkade och känslan också och jag var glad och jag tror ingen höll för öronen, utan snarare kände något angenämt och kanske nostalgiskt, eftersom den där musiken inte bara är för unga som har koll, utan även för äldre som hade koll en gång när discon var het.

Men så var han inte där, mannen som utlovat lunch.

Besvikelsen var förstås stor. Här går jag och gör mig till och så respekteras jag inte. Jag ville bara gråta.

Nä, så var det så klart inte. I stället föddes idén om att klara hela nästa veckas lunchande med hjälp av ny ruschlåt, ny låt innan ruschlåten och ny fyrfota och ny sista styrkelåt. Här är ett förslag på kombinerad sista styrka och fyrfota (stulen av en liten basledare): Susheela Raman – Daga Daga

 

Är det något fel på mig? Hur kan jag bli glad när en deltagare håller för öronen under passet? Inte för att ljudet är för starkt, utan för att personen inte står ut med musiken.

Det är inte första gången. En person kastade sig till och med ned och la sig platt på golvet. Slutade röra sig. Det fick bli debriefing efter passet.

Beröra är grejen. Det är som en mani. Jag måste. Visst, det är lite läskigt, men jag vet inget annat sätt om det ska hända något, om det ska bli hat eller kärlek och inte likgiltighet. För hellre betyget 1 än en 3:a. (För jag får ju några femmor också.)

Låten just nu, Dirt med Neneh Cherry. Cirka tre minuter in blir det stökigt: Neneh Cherry & The Thing – Dirt

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.