Pass är aldrig bara dåliga, aldrig bara genialiska. De är ofta både och. Det är som med alla andra konstnärliga uttryck. Som besökare gillar man mycket i verket, men inte allt och man kan ofta sammanfatta sin nivå av uppskattning i ett enkelt betyg. Kanske blir betyget allt som oftast en trea.

Att få en trea – godkänt – är egentligen sorgligt. Ingen har blivit berörd på riktigt, ingen blivit upprörd, ingen blivit upprymd. Det dög möjligen i skolan, men knappast i verkliga livet. Här gäller det att göra avtryck, att bli älskad eller hatad. Och med verkliga livet menar jag så klart att vara ledare på Friskis&Svettis.

Så hur vet man om det man gör funkar? Och med ”funkar” menar jag här ”tillfredsställer deltagarnas behov” medvetet eller omedvetet. I själsliga skrymslen som förnekats, i aldrig tidigare aktiverade lustcentra i hjärnan. Reaktionen kan  se ut som ilska, men egentligen vara precis vad personen behövde. Om detta kan vi som ledare icke ha någon åsikt, bara iaktta ett händelseförlopp.

Nä, nu ska jag inte filosofera ihjäl dig, utan gå vidare till tecknen som tyder på att ditt pass funkar. Jag räknar ner, från minst betydelsebärande, till mest.

5 Du ser att deltagarna tar i. De satsar i övningarna. Du känner energin.

4 Deltagarna ler ett slags öppet och oskyddat leende och ler ännu mer när du möter deras blick. De är troligen inte förälskade i dig, men i det som händer.

3 Deltagarna gör ljud under passet. Här finns två slags ljud att hålla reda på, dels stönandet och stånkandet som man släpper fram utan alltför starka hämningar, dels de frivilliga tjuten. Pruttar är möjligen en tredje sorts tecken på att passet är bra, men räknas ändå inte.

2 Du får ett gäng deltagare runt dig efter passet som faktiskt inte alls vill prata om att örat minsann blinkade rött utan om hur mycket de uppskattade dig och ditt pass. De vill veta om du leder på flera tider och ställen. De vill veta vad den och den låten heter. De vill ligga med dig, men det räknas inte heller. Sorteras in bland pruttar.

De nämnda fyra tecknen är jag säker på att du känner igen. Jag tror att du varit med om allihop, men har du varit med om det slutgiltiga beviset på att ditt pass funkar, symptomet som gör att ordet ”funkar” känns otillräckligt. I stället bör vi leta efter rätt ord i poesins värld. Där någonstans finns det möjligen en chans att hitta rätt i beskrivningen av det fenomen som uppstår när själva kärnan i Friskis&Svettis idé, och så klart framför allt i jympans idé, synliggörs på ett magiskt vis. Kanske är det som händer inte oförklarligt, men det försiggår i en annan dimension bortom varje deltagares önskan att vara klok och rationell.

Ok, här kommer det, det säkraste tecknet på att du uppnår något överjordiskt på ditt pass:

1 Gruppen flyttar runt dig och passets centrum i salen. Du märker att du inte längre står i mitten, utan kanske långt åt ena kortsidan eller hörnet. Ingen deltagare bryr sig. Oklart om någon är medveten om förflyttningen. Bara du, som inser att det inte är läge att försöka styra upp projektet. Det har gått över styr och allt du och alla andra vill göra just då är att skita i allt annat än det som händer just där och nu och bara ge allt man har. Allt är kaos. Ögonen lyser av vansinne och kärlek.

Nu vet du. Själv önskar jag att det hände oftare än det faktiskt gör på mina egna pass. Jag slutar aldrig sträva.

Amen.

 

Vem är det som tackar mig, frågade jag i förra inlägget här i min lilla nördblogg. Jag undrade vem som stod bakom tacket när jag läste affischen i funktionärsrummet på City förra veckan. Där fanns nämligen ingen avsändare och det är väl ändå ovanligt? I det här fallet räknade tydligen den hemlige avsändaren med att mottagaren skulle förstå vem som tackade ändå.

Och det är klart jag förstod, men jag tycker också att det är roligt och intressant att fundera över varför det är så självklart. För jag tycker inte att det är så självklart.

I rummet fanns också en ung man liggandes på soffan. Av lukten att döma hade den unge mannen massiva gasbildningar. Men det är en annan historia.

Ibland används ordet ”föreningen” när vi pratar om den här undanglidande rackaren som ger oss funkisar gåvor. Det är föreningen som gör saker, bjuder in till evenemang och tackar. Men vem är det? Är det inte alla vi medlemmar? Jo, men några är enligt min tolkning av språket runt tackande och givande mer förening än andra. Jag kan däremot inte komma på när jag själv haft anledning att kalla mig ”föreningen”. Gjorde jag möjligen det när jag var verksamhetsledare i Friskis&Svettis Jönköping? Tror inte det.

Är det någon slags hierarki? Ja, det tror jag. Vi är så vana att inordna oss i hierarkier att vi inte märker när vi gör det. Automatiskt låter vi andra bestämma över oss eller så bestämmer vi över andra så fort vi halkat in i en hierarki.

I vår hierarki på Friskis&Svettis hittar vi styrelse och anställda (inte all personal, dock) högst upp. Sen kommer ledare och instruktörer. Längst ner finns värdarna och strax ovanför dem, medlemmar utan funkisuppdrag, d v s det stora flertalet.

Eller vad säger du? Ser du en annan ordning? Måste det överallt och alltid bli en hierarkisk konstruktion? Vad tror du?

Kan man se det så här: Medlemmar i en förening har behov och ber då några andra människor i föreningen ta ansvar för vissa funktioner. När de funktionerna blir så omfattande att man inte mäktar med dem på ideell basis, då anställer medlemmarna ett antal människor som mot betalning utför de sysslor som måste till för att helheten ska funka.

Det är alltså medlemmarnas önskemål som styr utvecklingen. De som får medlemmarnas förtroende styr inte, om det inte är just att styra utvecklingen de får förtroende att göra. Men även om det är så, att vi medlemmar ger några ansvaret att utveckla och leda, förklarar det inte utvecklandet av den hierarki där tacket kommer uppifrån utan avsändare. Jag tycker inte heller det förklarar användandet av ordet ”föreningen” i tacksammanhang. Jag vet fortfarande inte vem ”föreningen” är om det inte är medlemmarna. Är det något annat, så skriv det! Säg det!

De två nya tack jag har fått sedan sist saknar inte avsändare. Det ena kom i form av ett presentkort i sportaffär. Avsändare var föreningen Friskis&Svettis Stockholm, som jag i det här fallet tolkar som styrelse och kansli och undrar varför det inte framgår. De har säkert medlemmarna med sig på den gåvan men medlemmarna vet inte om att de är givmilda till jul. Men det är nog okej. Medlemmarna älskar ju oss som gör en massa jobb åt dem.

Det andra tacket kom från verksamhetschefen. Det vet jag, för det stod Henrik, och jag vet vem han är. Lite i alla fall. Undrar om han kallar sig ”föreningen” ibland.

 

IMG_2552Var i Funkrummet på City i dag och läste den stora tack-affischen. Visst, det är trevligt att få ett tack, men vem är det som tackar mig?

Det är okej att tycka att jag är grinig nu, men i en förening blir det ju lite speciellt med frågan vem som ger vad till vem och vem som ska ha tacket. Vi är ju alla medlemmar. För det är väl inte så att vissa är mer medlemmar än andra? Eller har vi en hierarki, där några tackar dem som är nedanför? Eller är det underifrån tacket kommer?

När är det över huvud taget befogat med ett tack? När jag håller upp dörren för någon? Ja. När någon bjuder mig på lunch? Ja. När jag får en present? Ja. När någon hjälper mig när jag är i knipa? Ja. Men när jag gjort mitt ideella jobb i en förening, vem ska vara tacksam för det?

Är det styrelsen? De anställda? Medlemmarna? Vem är avsändare? Ska jag snart få medalj av ordföranden? Eller en vattenflaska.

Jag borde kanske också tacka någon? Men vem? Johan Holmsäter för att han startade Friskis&Svettis ligger nära till hands för mig. Eller Annika Gärderud och Hasse Helander för att de utbildade mig så bra. Kanske alla som tackat mig på golvet, gett mig presenter eller uppmuntrat mig med glada tillrop.

Så får det bli. Och så tackar jag en liten basledaren för att hon inte kan dölja sitt skratt när jag försöker hitta låtar och rörelser till mitt pass. Hon hälsar förresten och säger att hon tackar för cykeln hon fick för några år sedan, men den blev stulen (två gånger), så nu vill hon ha en ny. Tack, tack!

 

Jag hörde en liten solskenshistoria från jympagolvet i början på veckan. En gymmande och vältränad man runt de fyrtio hade gått och gluttat på di glada motionärerna innanför fönsterrutan. Han hade tänkt att en vacker dag då kommer jag att testa detta spektakel. Och det hade han meddelat jympaledaren ifråga.

Så kom då den dag när mannen, fortfarande nånstans runt de fyrtio, klev in i den stora ljusa salen redo att möta nya upplevelser utanför den välkända bekvämlighetszonen.

Vi som jympar mycket är väl inte direkt förvånade över fortsättningen på historien. Mannen hängde med bra de första tio minuterna, men sedan blev det värre.

Av tradition kan man tänka att det som blev värre hade att göra med förmågan att koordinera och att den förmågan rimmade illa med de glada medmotionärers piruetter. Men så var det inte. Det var länge sedan (hoppas jag innerligt) som jympan var  trixig på gränsen till ett aerobicspass.

Mannens förvåning kom sig snarare av hur jobbigt han tyckte det blev. Han hade trott att det BARA var kul och att träningen skulle bli lite sisådär. Visst, den historien har vi OCKSÅ hört många gånger. Antalet välskulpterade män som fått bita i gräset är högt.

Så vad är nytt i den här historien?

Förmodligen ingenting.

Men vad som slog mig, efter att ha lagt upp den lilla solskenshistorien på FB, var hur kärleken strömmade in i form av massor av gillanden. Jympan är älskad. Av många. Trots att jag är en av de mest kärlekskranka i förhållande till jympan, blev jag överväldigad. För jag har tvivlat. Jag erkänner. Det har funnits stunder när jag tänkt tanken att den kanske kommer att dö ut, eller åtminstone sjunka undan till ett hörn av verksamheten där bara de riktigt hårda fansen håller till och i stolthet framhärdar med preusserhopp och kissande hundar.

Jag är så glad att jag återigen haft fel. Och mannen, han är också glad i dag. Spektaklet är ett mirakel. Jympan lever och folket med den!
Amen.

 

Miles Davis fick frågan varför han inte spelade de underbara balladerna längre. ”Because I love them too much,” svarade Miles. Och jag tänker förstås på jympan igen. Friskis&Svettis håller på att älska ihjäl den.

Du vet det där med att kärleken är som en fågel i din hand. Håller du för hårt klämmer du den till döds. Öppnar du handen helt flyger den iväg.

I hundra år var Friskis&Svettis och jympa samma sak. Fatta vilken identitetskris det blev när man försökte ta in andra träningsformer. Den yttrade sig som till hälften nya pass på schemat. Jympan fanns med i allt. Där fanns ryggjympa, brädjympa, trasseljympa, vattenjympa och styrkejympa. När spinningen gjorde entré i Friskis&Svettis ingick det ett slags armhävningar i passet. Folk hängde som spottloskar över styrena.

Allt den där klängandet vid jympan som en snuttefilt var inte bra för någon. Ändå hade det inte gått att göra annorlunda. Jympan går inte att släppa. Den ska inte släppas. Fast det är okej att skratta åt ångesten över förändringen i backspegeln.

Nu har vi äntligen kommit dithän att vi renodlar våra träningsformer. Vi försöker inte längre klämma in lite jympa på en cykelsadel. Vi gör inte en jympauppvärmning på ett skivstångspass. Vi klarar hela pass utan att hålla takten en enda gång. Och jympan har fått sitt eget renodlingsprojekt Mer jympa i jympan. Den av självförtroendekris drabbade gammeljympan ska inte försöka bli ball genom att ta in en massa rörelser från passen med massor av teknik men helt utan taktkänsla.

Men än är vi inte framme vid ett hälsosamt förhållande till originalet. Av välvilja mot den träningsform som personifierade oss för 100 år sedan och av rädsla för att den ska dö, gödslar vi med den. Var du än tittar i schemat så nog finns det ett medelpass att flaxa runt på.

Är de fulla? Och nu tänker jag inte på schemaläggarna, utan på passen. Nej, mycket ofta finns det gott om plats på jympapassen. Alltför gott om plats.

Så vad bör vi göra? Jo, vi bör ge jympan den kärlek den förtjänar. Vi bör göra den exklusivare igen. Vi bör sätta den på piedestal och visa hur stolta vi är över den här unika träningsformen som bara kan upplevas på riktigt på Friskis&Svettis.

Skär ner på jympapassen. Fortsätt satsa på att utveckla våra ledare. Tvinga oss att vara fantastiska eller börja leda spinning. Älska jympan på riktigt som Miles Davis gjorde med sina ballader och håll på det goda lite grann. När balladen väl kommer ska den knäcka den värste skeptikern.

 

Jag erkänner: Jag älskar jympan som träningsform. Och när man älskar är det lätt att missa svagheterna hos föremålet för ens kärlek. Åtminstone under förälskelsefasen.

Men att inte se felen är, om vi pratar kärlek människor emellan, själva poängen med att älska. Ju mer man skiter i den älskades svagheter eller mindre charmerande sidor, desto bättre och desto mindre dyker de där mindre älskansvärda stunderna upp. Kärlek mellan människor fungerar ofta så att ju mer den får jobba, desto starkare blir den.

Med jympa och andra mänskliga aktiviteter är det annorlunda. På jympan passar det för övrigt avlagda uttrycket ”den man älskar, agar man” bra. Man måste se kritiskt på fenomenet för att kunna utveckla och förbättra.

Och det är inte särskilt svårt när det gäller jympan, alltså att vara kritisk eller till och med skratta åt eländet. Att utveckla är som brukligt, svårare.

Men ganska mycket har ändå hänt:
• Det var länge sedan jag hörde ett pass inledas med: Hej, Jag heter Stina och det här ska bli ett helt vanligt medelpass.
• Antalet handklapp är kraftigt reducerade sedan storhetstiden på 80-talet när alla deltagares handflator var illröda efter ett”helt vanligt medelpass”.
• De flesta pass börjar numera utan en fem minuter lång sjukgymnastisk inledning om vikten av än det ena, än det andra.
• I dag slipper vi oftast en genomgång av en rörelse som kommer i tredje låten, ”en rörelse som kan vara lite komplicerad” (läs ”omöjlig att sätta första gången”).
• Diverse ovärdiga rörelser har reducerats, som den när man tvingas gå och dra i ett låtsasrep samtidigt som det ser ut som om man skitit på sig, eller kissande hunden och dans i armkrok. Leka flygplan är utrotad.

Fortfarande återstår dock en hel del arbete med att säkra jympan med tanke på deltagarens värdighet. Vissa låtar och imbecilla låttexter är helt klart förolämpningar mot vuxna människors intellekt. Vissa rörelser kränker fortfarande deltagarnas värdighet.

När det gäller jympaledaren själv finns inga gränser för hur lågt hen kan sjunka. Finns det till exempel något fånigare på denna jord än en jympaledare som övar hemma på nya låtar? Se själv!

 

Kom att tänka på en grej som gör det så mycket mer riskfyllt att vara jympaledare än någon annan typ av instruktör. Jag förstår om spinningledare och andra goa instruktörer tycker att nu får jag fan ge mig! Nu räcker det väl med hyllningarna av våra jympaledare (och mig själv)? Nej, faktiskt inte.

Det har med lust att göra igen.

Om du som van jympare är på väg till ett pass förväntar du dig att det ska bli roligt att träna, inte roligt så där ljummet som i ”det är alltid skönt att röra på sig, ta i, testa gränser och svettas” utan passionerat, som i ”jag lyfter, svävar, glömmer bort mig själv, dansar, kämpar utan att jag tänker på det, dras med i upplevelsen, njuter av ett pirr i mitt bröst”. Så!

Tänk dig då att du bjuds på ett mediokert pass. Du får fysisk träning men ingen energi. Din själ lyfter inte. Inget pirr. Inget inre leende. Då blir besvikelsen så mycket större än på vilket annat hyfsat pass som helst. Gapet mellan din förväntan och vad du verkligen får blir stoooort.

Om du däremot som van cirkelfysare (vilket jag är) är på väg till ett pass med normala förväntningar, så handlar de knappast om att du tror att du snart kommer att bäras i väg på en våg av rörelseglädje. Du förväntar dig inte att du ska surfa rakt in i en träningskärlekens  magnifika kosmos. Jobbigt ska det bli, det kan du vänta dig. Och du vet att det i stånkandet under armhävningar, axelpressar, utfall, svingar, marklyft och ryggdrag finns stunder av lycka. Men knappast hänryckning. Du förväntar dig inte att du ska förlora dig själv i ett tranceliknande tillstånd.

Tänk dig då ett mediokert cirkelfyspass. Hur ser det ut i jämförelse med ett som är extra bra? Lite mindre engagerad ledare. Lite fantasilöst varv. Lite mindre peppande musik. Men du får din träning. Visst kan du ändå känna ett  sting av lycka om du för dagen känner dig stark. Men gapet mellan dina förväntningar  och vad du faktiskt fick för upplevelse, är liten.

Jympaledare har  så mycket mer att förlora, men när vi lyckas; shit vad vi vinner då!

 

 

När jag blev jympaledare för 100 år sedan var det så enkelt att fatta vad som var grejen med jympa: lusten.

Det fanns en tid när vi i Friskis&Svetttis hade problem med ordet lust. Jag skrev mycket i Friskispressen under 90-talet och det var ett himla diskuterande om l-ordet. En del tyckte att det lutade åt sexhållet när l-ordet kom med i texterna. Och visst, det är ju väldigt bra om lusten är inblandad då också, men på jympagolvet är det total katastrof utan den.

Och för att återknyta till starten av det här inlägget: Det var enkelt att förstå att allt handlade i grund och botten om lust, på den tiden det begav sig att en någorlunda ung man i Jönköping gick på kurs utanför Trosa och blev jympaledare. Förmedlade jag inte glädje och en del andra besläktade vibbar, som att det här ska du inte ta så allvarligt och du duger som du är och vad du än gör så blir det bra, ja, då var det ingen jympa.

Nu känns det som om det inte är lika lättförståeligt. Är det tidsandan? Är det träningshetsen som håller på att ta över? Somliga säger så. Är det på det viset, borde vi i Friskis&Svettis vara ännu tydligare med jympans gamla värderingar om att det ska vara enkelt, effektivt och kul. På alla pass och i alla lokaler.

Jag tänker på alla unga män som jag betraktar i omklädningsrummet. Jag förstår bättre vad de ska ha sina rakade pungar till, än vad de ska göra med alla sina överdimensionerade överkroppar. De ska väl jobba på kontor som alla andra så småningom. Eller ska de släpa timmer?

Vi snackar mycket teknik nu och jag gillar det. Det är inte det. Jag har blivit rörligare under de senaste träningshetsåren, starkare också. Ändå tror jag att vi ska ta tag i det roliga mer medvetet igen. Vi som är ledare, även när vi instruerar teknik, måste låta värderingen om lusten (den nämns faktiskt först i vår verksamhetsidé) sväva över hela tillställningen.

Många instruktörer är väldigt duktiga på att skapa en lustfylld stämning, trots att passet kan handla jättemycket om att göra rätt och utmana sitt pannben. De imponerar på mig. De lyckas skapa energi utifrån sig själva och jag tror att jag fattar hur det går till: De älskar sin uppgift. De älskar oss som är där. Det tycker att det är förbannat kul och det märks. Det är ren och skär lust. Nästan lite porrigt. Och Friskis&Svettis som jag tror det ska vara.

 

 

I dag när jag var glad att come backpasset var över pratade jag konstant under stretchen, eller rörlighetsträningen som vi säger nu, om än statisk. Min sträckta högervad gjorde inget väsen av sig och jag hamnade i något slags delirium. Munnen gick om än det ena, än det andra. Jag lyssnade fascinerad till mig själv. Funderade på om jag skulle blanda in hjärnans überjag och få stopp på mig, övervägde någon sekund men lät bli.

Jag pratade t ex om Bobby Womack. Min förstalåt sjöngs av denne soullegend och det berättade jag och att jag tänkt byta ut den låten mot en fyrtio år äldre låt med Bobby, en låt från storhetstiden på sjuttiotalet när allt var så mycket bättre. (Ted Gärdestads låt Så mycket bättre från sjuttiotalet har förmodligen gett tv-programmet det namnet.)

Och jag sa att jag kanske anmäler mitt intresse för att bli spinningledare i vår. Fortsatte med att yra om hur fantastiskt kul det skulle bli att välja musik till ett sådant pass. Långa spänannde låtar där man inte behöver hitta på en ny rörelse så fort det händer något i musiken. Så lätt, så skönt.

Nu i efterhand tycker jag att jag sa något lite smart i det sammanhanget också. Nämligen om skillnaden mellan spinning och jympa. På spinningen kan du justera motståndet med ratten och låtsas hur mycket du vill att det är tungt och motigt. Du kan skådespela och gå in i rollen som kämpande cykelförebild. ”Lägg på nu! Det ska vara tungt.” Och så kränger jag över cykeln så att den sviktar lite utav min mäktiga viktförflyttning från sida till sida.

Och det är ju tvärtemot hur jag jobbar på jympan. Där är det tungt som fan men det vill jag inte visa. Så hur illa jag än mår, avfyrar jag ständigt detta glättiga leende. Vän av ordning kan nu invända att det är väl skådespeleri om något, men nej: Jympan är rolig. Hur trött jag än är så kan jag hitta en anledning att le, i de värsta stunderna åt det idiotiska med att le medan jag helst skulle vilja skrika:  ”Vänta nu! Kan vi ta femton sekunder?”

Hoppas jag blir antagen. Jag ska bli spinningens bästa Stanislavskij-elev. (Lite kultursnobberi här på slutet.)

 

Okej, jag har skrivit om det här förut: om ljudet i jympalokalen, om att det skulle gå att göra ljudet så mycket bättre, om att upplevelsen av träningen då skulle förhöjas, om att jympan leds och upplevs inne i musiken och därför behöver något mer än ett ganska bra ljud. Den behöver himmelskt bra ljud, så bra att du inte tänker på det. När det ljudet är himmelskt är vi alla bara inne i musiken. Ingen tittar på ljudörat, ingen har öronproppar, ingen är rädd för tinnitus. Alla är i flow.

Tänk dig en symfoniorkester, världens mest repeterade, samspelta, proffsiga och passionerade. Tänk att de spelar på världens finaste instrument och att de ska hålla världens konsert. Och att den ska uppföras i…Johanneshovs Isstadion. Stradivarius möter en plåtburk. Ljuv musik uppstår ej.

Så behandlar vi musiken till jympan. All möda som lagts på att skapa ett fantastiskt sound i studion ignorerar vi med en ganska bra ljudanläggning. På den punkten håller jag med farbror Barbro i Killinggängets Nilecity: Det finns inga genvägar till ett bra ljud. Vi måste satsa på top of the line (farbror Barbros egan ord, om jag inte mins fel).

Kanske är det svårt att förstå vad jag menar. Har berättat om mina tankar om en praktanläggning för ansvariga, typ stora hallen på Friskis&Svettis Kungsholmen i Stockholm, ett skrytpalats för jympan, Friskis&Svettis original och fortfarande den träningsform som förknippas med oss allra starkast av alla våra pass. Synd då att vi själva inte satsar 100 procent på att göra den till ett stolt flaggskepp.

Det vore grymt intressant att göra om en fin hall till en riktig kyrka för jympa och se vad det betydde för träningsupplevelsen, tillströmningen av deltagare, jympans varumärke och i förlängningen för människors vilja att pröjsa just för jympan.

Jympan kräver mer av allting än till exempel min favoritträning Cirkelfys. Där är det inte så viktigt hur lokalen ser ut, inte så viktigt vilken musik ledaren valt och inte så viktigt hur skiten låter. Det är ju ändå mest Double Nature med Mustasch som man stånkar till.

Jympan kräver mer av ledare, musikval, inramning och musikupplevelse. Men hittills talar jag för döva öron, inte för jympaledares döva öron, men för dem som sitter på pengarna och beslutsförheten att våga satsa. De tror väl att jag slutligen flippat helt.

Utvecklingsprojektet Mer jympa i jympan var en bra idé. Nu är det bara mer musik i jympan som saknar ett genomförande.

 

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.