Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast härom dagen. Filip berättade om gymmet han frekventerade i Los Angeles. Det är rufft. Betong. Folk som påstås vara Mohammed Alis gamle tränare/sparringpartner. Hemlösa som kommer in och får något att äta.

Och jag tänkte på Magnus Strömberg, Friskis&Svettis utvecklingsansvarig för gym. Jag tänkte på det gym han och övriga gymansvariga i Friskis&Svettis försöker skapa: ett välkomnande, snyggt designat och varmt gym där man på ett mysigt sätt hjälper människor att tycka att träning är kul och gilla att vistas i våra gym. Eller ska vi säga multihallar, stadens nya lekplatser, som man säger i Jönköping.

Och jag tänker på kluvenheten: fascinationen över motsatsen till vårt mys, betongen och skivstängerna. Och på flera av våra ledare som tränar och tävlar i cross-fit, inte alls lika myspysigt som hos oss. Och därför kom jag att tänka på Magnus. Han som har ett no bullshit-gym hemma i garaget.

Antar att det är sådana vi människor är: kluvna. När vi har det ena, längtar vi efter det andra. Kanske är det utveckling. Personligen är jag trygghetsnarkoman. Kämpar med det. Det går dåligt.

 

På min arbetsplats, Friskis&Svettis Riks, har vi möten om vad föreningarna förväntar sig av oss som Riksorganisation. Vi vill möta deras behov med olika leveranser från oss. Plus lite till.

Vilket får mig att tänka på oss som leder, instruerar och tar emot folk på golvnivå. Vill vi alltid ge folk vad folk vill ha? Nej, det vill vi inte. Jag vill i alla fall inte det.

Nu skulle jag kunna dra till med: Jag vill ge folk sådant de inte visste att de ville ha.

Så är det. men jag vill också ge en del människor sådant som jag vet att de inte vill ha. Jag säger inte att de är dumma som inte vill ha det jag vill ge. Jag säger bara att vissa saker ger inte jag. Kanske att de kan hitta det de söker hos någon annan. Det tror jag säkert.

Det är som med kärlek; du vill inte ligga med alla och alla vill inte ligga med dig.

Jag tycker vi ska tänka mycket på det där: Vad vill vi ge? Och inte lyssna allt för mycket på vad folk vill ha. Om vi gör det förlorar vi oss själva. Vi blir en tillfredsställandemaskin. Och som sådana kommer vi snart att hata det vi gör lika mycket som andra kommer att förakta oss bara för att vi hela tiden och utan egen personlighet försöker göra alla glada.

Det går ju inte.

Våra personligheter är Friskis&Svettis styrka. Av våra personligheter blir det en slags gemensam personlighet av bångstyrighet och mångfald. Den personligheten har inte mycket med utbudet att göra, men lite grann. Vi kan inte göra vad som helst, inte sälja vad som helst, inte hålla inne med allt vi tycker.

Vi ger det vi vill ge, för att vi gillar som fan att ge just det.

Amen.

 

Det finns bara en träningsform som manifesterar Friskis&Svettis träningsidé till fullo: jympan. Särskilt när jag leder. He-he.

I jympan står lusten i centrum. Jag bestämmer mig för att lusten sitter i hjärtat. Bildligt, alltså. Jag vet att hjärtat är en muskel.

I jympan får deltagarna, hur utstuderat träningsupplägget än är, den fysiska träningseffekten på köpet. När jag skriver det, menar jag inte alls att träningseffekten är ointressant. Träningen är en mycket stor poäng med jympan: allroundträningen, men den är, trots allt, underordnad lusten.

Det är flummigt det där med träningsglädje. Jag har själv alltid dragits till former där jag får ta i ordentligt, mest i form av konditionssporter, men också när det gäller uthållig styrketräning. Att lyfta jävligt tungt bara några gånger har aldrig riktigt tilltalat mig. Jag tror jag är lite rädd att något ska gå sönder. Inte i gymmet, utan i mig.

Undantaget är när jag och min kompis Alexander Bjerkland i slutet av 80-talet i Jönköping bildade 100-klubben för att ta 100 kilo i bänkpress. Alexander gjorde det efter ett antal pass i ett gym som inte var Friskis&Svettis (hade inga tunga grejer där) och tappade genast intresset för att jag också skulle göra det. Jag slutade på 97,5. Har inte förlåtit honom för det än.

Inte var det hjärta i bänkpressandet. Det var skalle. Och det är vad vi rör oss emot allt mer i Friskis&Svettis också, tycker jag.

Jag tycker om att kämpa. Jag får göra det mer än någonsin i dag på Cirkelfys, HIT och TMI. Jag får också göra det i högre utsträckning på Spin 55 än på gamla Spin medel. Det har jag alldeles nyss konstaterat, att med min personlighetstyp ligger jag på som fan i Spin 55. Om ledaren peppar så låter jag mig luras. Stenhårt. Skallen jobbar hela tiden med mina impulser att skruva ner motståndet. Och det är väl bra. Men jag saknar återhämtningen på något slags skamligt latmanssätt.

Det blir flummigt, som sagt. Men jag tror att jag hämtar ny kraft och träningsglädje i perioderna av återhämtning. Sådan är jympan (även om den också blivit mer skalle, nu när återhämtningen i mitten är kraftigt förkortad). I jympan får deltagaren hela tiden en nystart när vi byter muskelgrupp och rörelse.

Jag säger inte att den här utvecklingen som vi är inne i är fel. Jag tycker att det är jättekul att vi har så mycket träning att välja på. Det enda jag säger är att det är mer skalle än hjärta i dag och att det blir mer.

Och så säger jag att vi borde bevaka hjärtdelen.

När det blir mycket pannben måste hjärta vara i ledarskapet och hur vi välkomnar och tar hand om människor. Det måste dunka febrilt i hur vi pratar om träning. Vi måste påminna om att vi inte tränar för träningens skull. Vi måste dra åt motsatt håll, bort från fixeringen vid kroppar och teknik.

Jag älskar ändå teknikträningen. Den har gjort underverk (nåja) med min rörlighet. Men hjärtat är vårt signum. På jympan bultar det av ren automatik. Det finns inbyggt i formen. Men för övrigt: när det blir pannben i 190, tror jag vi måste kolla om blodet passerar hjärtat också.

Amen.

 

Jag byter aldrig ut hela programmet numera. En till tre låtar får det bli. Fler pallar jag inte. Så sa jag i förra inlägget. Här är fortsättningen.

Varför byter jag inte ut hela, pang – bom? Man skulle kunna tro att mitt låga utbytestempo beror på att jag har två tonåringar  och en fyraåring hemma. Då tror man rätt. Fast bara delvis. Oavsett de små möjligheterna till spontant passkomponerande, skulle jag ändå nöja mig med 1-3 nya låtar i taget.

Varför? För att det blir bäst så. Tycker jag, alltså.

Jag har många gånger hört invändningen att dynamiken blir lidande när man inte gör om hela passet i ett svep. Jag håller inte  med. Den kan man påverka lika mycket även med ett uppdelat sätt att bygga pass.

Fördelen med att ta lite i taget är att jag ORKAR jobba igenom varje låt tills jag är nöjd, tills den är ett under av genomtänkt upplägg. (Ok, överdriver men jag måste motivera mitt arbetssätt.)

Om första styrkelåten framfördes av en eller flera män och lät plutt-PLUTT-plutt-PLUTT så kan jag kontrastera den med en kvinnlig artist som låter dunk-KRASCH-dunk-KRASCH. Efter det får det komma något annat, kanske en låt utan varken trumma eller distad gitarr men med ett sjuhelvetes styrkesväng ändå. Efter den en jazzlåt, måhända. Man vet inte. Man får se. Man känner efter.

Varje låtbyte måste i mitt passbygge vara en kontrast mot det nyss hörda. Deltagarna ska HÖRA att det händer något nytt. De ska KÄNNA en annan känsla. De ska bli NYLADDADE för nästa tre-fyra-minuterssekvens.

Och när jag nu kommer in på minuter: jag älskar långa låtar, särskilt i uppvärmningen. Bästa erfarenheterna av  kärleken till långa låtar är 7 minuter Springsteen (Mary’s Place) och 8 minuter Prince (glömt titel) som förstalåtar i uppvärmningen. Man hamnar i trancetillstånd när inte uppvärmingen hackas upp, utan allt bara flyter på utan skarvar. Fantastiskt! Alla borde pröva.

Just nu är det en styrkesekvens med avslutande golvkondis som jag sakta byter ut. Skit, vad jobbigt det är! Dels att få det spännande, dels att få det funktionellt. För att inte tala om hur svårt det är att känna intensiteten hemma på vardagsrumsgolvet. Allt är astungt. Vilket förändras radikalt (förhopnpingsvis) när man är mitt i skiten, uppvärmd och adrenalinstinn.

Japp. Så gör Jympajesus. Har jag några lärjungar?

 

Det fanns en  tid när jag bytte hela mina jympaprogram två gånger per termin. Så otålig var jag, så kul tyckte jag att det var, så mycket tid hade jag.

Så okunnig var jag.

På den tiden var det enkelt. Jag var nyfrälst och det var diagonalare och hälkick, armhävningar, situps och en jävla massa kutande.

Sen blev jag ambitiös. Pretentiös. Jag ville jympa till all slags musik. Det började spännande, men blev allt mer tillkrånglat. Det enkla härma-och-häng-på-konceptet var bortglömt. Jag ville vara annorlunda, överraska, utveckla. Jag var för otålig, jag tyckte det var för kul, jag hade för mycket tid. Det blev tokigt.

Jag tror jag fick ordning på balansen mellan pretentioner och jympalusten innan det tog stopp. För sen fick jag barn och jag kände inte längre någon otålighet, tyckte inte att det var kul, mer en fråga om överlevnad, och tid hade jag ingen. Jag hade samma pass i flera år.

Eller var det under den mödosamma tiden på väg mot skilsmässan? Då orkade jag inte byta ut låtar. Jag bytte tid och lokal i stället för pass. Och så småningom fru.

Då lossnade det igen. Fast inte som förr, men mer normalt. Tycker jag.

Nu byter jag ut en eller några låtar i taget. Jobbar som en idiot med dem. Mot perfektion.  Roliga och annorlunda, men fortfarande enkla att härma och hänga på. Tycker jag. Det är okej om inte alla håller med. Det är okej om ingen håller med. Jag vet vad jag gör. Oftast.

Jag är otålig igen, men låtbytena går ändå sakta. Jag tycker det är skitkul, men låtbytena tar ändå tid. Jag har småbarn  igen, så jag har ingen tid. Jo, det har jag. Det är det enda jag har, ju. Men låtbytena får vänta. Kanske lagom sakta. Eller alldeles för sakta. För ofta, säger en del som vill känna igen sig. Ja, du vet.

Jag hinner ibland ett helt pass under en termin. Bra, säger jag då till mig själv. Det bästa passet någonsin, säger jag ofta.

Nu är jag mitt i min långa styrka och håller på och byter. Har skiftat Einstürzende Neubauten (jag sa att jag var pretentiös) mot Neneh Cherry & The Thing (lika pretto) och Oddjob (pretentious jazzy shit) mot Fiona Apple (arty farty). Nu ska Ozzy bytas ut mot Sushela Raman.

Glömde en viktig sak: Lilla basledaren säger att jag ljuger.

 

 

Du kanske redan har sett den, men om du inte har sett den extremt interna filmen om en uppföljning så finns den här:

Basjympans undergång

 

Jag tänker inte skriva om Jantelagen. Jag tänker längre, än att ”jag är någon och att jag duger”. Jag tänker sjunga självförhärligandets lov.

Läste nyss att Ingvar Kamprad sagt att inget är så svårt som det verkar, men inte heller så lätt som man tror. Först tyckte jag det var bra, men sen tyckte jag att det var väldigt lagom. Med den inställningen skulle jag aldrig blivit Jympajesus. Då hade jag fått nöja mig med ett internationellt företagsimperium.

Jag har skrivit det förut; när jag var nybakad jympaledare trodde jag att jag var mycket bättre än jag var. Vilken tur att det inte var tvärtom. Men min självförhärligande blick på mig själv räckte det med att tro att jag hade Friskis&Svettis vassaste jympapass för att det skulle bli det. Utstrålar man ”jag är bäst” är chansen stor att deltagarna håller med. De som genomskådar bluffen och går därifrån för att aldrig mer komma tillbaka får man respektera men inte fästa någon vikt vid.

Det är betyg 1 eller 5 som gäller om det ska bli någon action (gamla betygsystemet). Ettorna kan svida lite, jag erkänner det, men det sticket är inte i närheten av hur det känns att få en trea. Hela självförhärligandet ter sig skitlarvigt mot bakgrunden av att någon tycker man är varken eller.

En trea säger att självförhärligandet inte alls är i balans med utförandet. Alltså måste du ta ut svängarna ännu mer och älska det. Du måste veta att du är fantastisk för att passet ska bli fantastiskt. Ödmjukhet funkar inte om du ska bli en Jympajesus. Men visst, nöjer du dig med att bli miljardär ska du antagligen fortsätta att kräla i stoftet.

Fast grejen är att jag tror Kamprad uteslutande tänker självförhärligande tankar. Det är det som gjort honom så framgångsrik. Han visste redan från början att han kunde sälja vad som helst bara priset var rätt. Han visste att han hade förmågan att skapa ett sektliknande följe av människor som köpte det maskerade självförhärligandet. Även när han låtsas vara ödmjuk och pratar om sin sparsamhet tycker han själv att han är fantastisk. Och smart som fan som kör smålandsekonomigrejen. Inte slösa, nä, nä. ”Fan, vad bra jag är!”

Vad säger du själv? Är du inte otroligt bra? Bäst, om du får säga det själv.

 

 

En person sa nyss så här till mig: ”Ingen är som du.”

Det var inte Lilla Basledaren. Det var inte mamma. Men den som sa det är viktig för mig ändå.

En annan person sa nyss: ”Nu förstår jag varför du jobbar 50%. Man orkar inte med dig längre.” Och ännu en annan vände sig med ömkande blick till just Lilla Basledaren och sa: ”Hur står du ut?”

Av dessa tre uttalanden minns jag helst det första: ”Ingen är som du.” Jag inte bara minns det. Jag etsade fast det i hjärnan som en sådan där bonad i korsstygn som gammalt folk hade på köksväggen förr: ”Hem ljuva hem.”

Nu tänker jag på de där fyra orden varje gång jag ska framträda: ”Ingen är som du.” För det är det enda jag har. Jag kan bara vara mig själv riktigt bra, så då är det väl lika bra att vara det i 180. Bära eller brista. Betyg A eller betyg F. Gilla eller avsky.

Och när jag nu har kommit över egokicken en aning tänker jag att alla borde tänka så. ”Ingen är som jag, så jag ger järnet av hela mitt underbara och mindre underbara jag nu direkt och med gasen i botten.”

Jag kan inte se varför man inte skulle göra det i precis alla lägen. Ett drömläge att vara som ingen annan är helt klart jympan, särskilt om man är jympaledare. Då blir det underbart eller ett rent helvete. Fast jag tror det blir mest underbart. Gillar man inte just mitt underbara jag, finns det många andra underbara jag att leta bland.

Man kan förstås tänka sig ett alternativ, ett kompetent uppträdande med musik i rätt pulsar och rörelser som passar till musiken och som i mixen blir till bra träning. Man är ett koncept mer än människa. Men inte är det så bra för  jympan. Här är det meningen att varenda idiot som tar på sig det självutlämnande uppdraget att vara jympaledare ska tänka: Ingen är som jag. Tror jag.

Det kan verka egotrippat, men är motsatsen. Om ett sådant pass innehåller 100 deltagare, ökar chansen att 85 personer lämnar passet med samma världsförhärligande tanke: ”Ingen är som jag.”

 

Två saker har jag aldrig gillat som jympaledare: leda för barn och leda för kollegor. Med barn menar jag alla åldrar 0 – 100 som går i någon slags pedagogisk verksamhet (typ grund- eller gymnasieskola) och som mer eller mindre tvingande har fösts in en gympasal där farbror Mats ska leda jympa. Jag har gjort det, men gör aldrig om det.

Med kollegor menar jag inte helt överraskande folk på mitt jobb. I mitt jobbliv har det främst varit lärare, reklambyråfolk och mina fantastiska vänner på Friskis&Svettis Riks. Där jag nu fördriver en hel del av min arbetstid är nästan allihop någon form av instruktör, ledare och utbildare.

Man skulle kunna tro att det därför är jobbigast hittills att leda kollegor. Att domdera med sådana experter som jag nu omges av bland skrivbord och kanelbullar borde vara tungt, men så är det inte. Värst, med tydlig koppling till motsträvig ungdom, är när deltagarna egentligen inte vill, men också när de inte kan. Vad fan gör man när folk inte ens kan gå på stället? Väldigt många normalbegåvade kontorsråttor har problem med det. Och jag kan förstå dem; varför låtsas gå utan att förflytta sig? Vad är idén med det?

Men visst är det lite pressande att leda för mina expertkompisar också. De är både duktiga och krävande. Och jag som snackar vitt och brett om hur jävla bra jag är, har onekligen något att bevisa.

Härom dagen fyllde så en av medarbetarna 40. Någon kom på idén att ge träning med kollegorna som present. Så det var vad vi gjorde: en exposé över Friskis&Svettis utbud meddelst den kunskap vi på Riks har som ledare och instruktörer.

Det blev ett två timmar långt pass med inslag av basjympa, Flex, Skivstång, Röris, träna mjukt med inbillad stol, dans, step och HIT. Mitt bidrag var två jympalåtar i konditionsblock, säg på medelnivå. Och jag hade kul.

Vi höll alla ett minital till Tina innan vi körde igång. Mitt tal handlade om de kläder som jag valt med tanke på Tina, ett par byxor som Tina gett mig komplimang för och en SVDA 12-tröja. Låtarna hade jag valt för att Tina är en finurlig jympaledare och jag ville svara upp mot det, plus för att jag stulit en av hennes rörelser till låt nr 2 . Hon var inte helt säker på vilken rörelsen var, vilket så klart berodde på min tolkning, men hon sa dagen efter att hon gillade min jympa. Hon, den bedårande Tina Uppfeldt, tycket att jag var bra.

Och ja, det är ju det jag sagt hela tiden. När kollegorna är på det viset kan jag tänka mig att leda lite till. (Vad jag inte sa, var att den ena låten i sin helhet var snodd från Lilla Basledaren.)

 

Hur vet jag att jag har ett bra jympapass? Är det när lufaren (ledaruppföljaren) är nöjd? Nej, det har tyvärr inget med saken att göra. Jag vet att utbildningen till lufare är på rätt spår, men sen händer något från skola till verklighet. Allt för många uppföljningar snöar in på detaljer. Förlåt, att jag fortsätter hacka.

Jag pratar gärna om detaljer. Det är där helheten blir till, men jympans styrka som träningsform ligger inte i träningstekniska detaljer. Ändå diskuterar jag gärna puls i styrkelåtar, djupa knäböj kontra höga hopp, tiden för fyrfota eller ljudvolymen. Jag gör det för att den tekniska delen av jympapasset är skitviktig, trots att den  har väldigt lite att göra med jympans kvalitet.

Riktigt intressanta är  andra detaljer, detaljer som också är svårare att komma åt. Vad är det till exempel som gör att vissa ledare når ut på ett fantastiskt sätt, att vissa alltid hamnar rätt i musiken med rörelserna  och att de lyckas skapa något nytt av i grunden samma gamla vanliga ingredienser? Det är knappast hokus pokus. Alla borde kunna.

Om man kan lära ut sådant, vet jag inte, men jag tror det. Kanske har vi bara ännu inte kommit på hur man lär ut kvaliteterna som skiljer det mediokra passet från det geniala, trots att den skillnaden förmodligen är liten. Kanske kan man lära sig själv genom att iaktta deltagarna. De visar ju tydligt när det funkar och när det inte funkar. När det inte funkar, ser folk sammanbitna eller nollställda ut. När det funkar ser de lyckliga ut. Svårare än så är det inte.

Om du har en nollställd grupp och funderar på hur du ska få dem att bli lyckliga, så inte ligger lösningen i en annan rörelse i styrkan, inte heller i byte av uppvärmningslåt (även om det kan vara en bra idé ändå). Jympans lyckomagi hittas på ett helt annat ställe, nämligen i din förmåga att med musikens hjälp förmedla en alldeles personlig träningsupplevelse, en träningsupplevelse som totalt bottnar i dig som ledare. Du måste visa dig och ta gruppen någonstans bortom allt som är rätt och riktigt.

Hur ska man få det att ske? Jag vet att alla som gått Friskis&Svettis jympaledarutbildning har förmågan. Jag vet också att alla inte hittat den. Titta på deltagarna. Där finns alla ledtrådar man behöver. Lufaren kan inte hjälpa till där. Vi måste själv komma på tricken. Nollställd deltagare? Jag provar något annat. Lycklig? Jag är på rätt väg.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.