Herbert von Karajan och jympaledare gillar inte dåligt ljud.

Vad är det egentligen för slags människor som fortfarande gillar jympa?

Jympafolket pratar om hur rolig jympan kan vara, om gemenskapen, peppen från gruppen, att man kan köra så hårt man förmår eller vill, att allt ingår – styrka, kondition, balans och rörlighet.

Jymparna har med sina fåraktiga leenden aldrig bekymrat sig om att biceps får noll träning under ett pass. I stället yrar de om känslan av välbefinnande, typ att ingen annan träningsform får dem att må så bra både under själva passet och efteråt. De skrattar bara åt att de under vissa delar under passet ser ut som levande fågelskrämmor utan koordinationsförmåga.

Det är en kult.

Jympaledarna brukar vara allra mest hardcore. De vill att jympan ska ha en särställning i Friskis & Svettis och tycker att utbyggnaden av gym har skett på jympans bekostnad. Medan det investeras massor av pengar på ny utrustning i gymmen och nya kvadratmeter gym-yta, får jympafolket nöja sig med nya lampor och väggfärg.

Och apropå väggfärg, de mest extrema jympa-agitatorerna tror att färgen på väggarna har betydelse för hela jympaupplevelsen. De hatar grått.

Men de älskar bra ljud och tjatar om att det måste vara det allra bästa. Alla nyanser i musiken måste gå fram, skriker de högröda i ansiktet. Jympaledare är värre än de mest kompromisslösa dirigenterna på världens prestigeladdade konserthusscener.

Jympaextremisterna älskar också frihet. Att göra personliga pass har blivit en fix idé. De tar hellre risken att misslyckas än att alltid välja säkra kort. De får hellre feedback av typen ”det var det värsta pass jag varit på”, än ljumma kommentarer som ”ja, men det var väl trevligt”.

Jympaidioterna ser dock inte vartåt det barkar. Att de är den sista generationen som tycker att rörelseglädje är den viktigaste ingrediensen och motivationen i träningen verkar för långsökt för jympakulten. De kan inte ta in att de helt fotriktiga och kontrollerade träningsformerna sakta men säkert förpassar jympan – likt Kapten Uggla, Per Henrik Ling och husmorsgymnastiken – till historien.

Jag är en jympaidiot.

Och jag älskar (idén om) Friskis &Svettis.
Amen.

Om man ska tro Friskis & Svettis hemsida är Jympan hetare än någonsin. Då måste vi som leder Jympa också vara hetare än någonsin, eller hur? Riktigt hur det gick till att bli så het, har jag inte greppat men kanske kommer jag att fatta när jag leder mitt pass i höst.

På hemsidan läser jag att ”Nu skruvar vi ytterligare. Med musiken, energin och peppen från gruppen i fokus är Jympan hetare än någonsin.”

Hm, behöver jag göra något jag inte gör i dag? Eller är jag automatiskt hetare än någonsin? Måste jag bidra med något sensationellt nytt? Vad, i så fall? säger jag med darrande underläpp.

I sökandet efter svar på den frågan snubblar jag över Friskis & Svettis Täbys inlägg på Instagram. De skriver också att ”Jympan utvecklas och blir ännu bättre i höst där ledarna arbetar mer med musiken, peppen och vi-känslan.”

Alltså, jag vet inte om jag fixar mer ambition. Ingen har frågat mig om det är okej att trumpeta ut ovanstående kvalitetsförbättring.

Jag minns att vi pratade lite om att använda musiken mer på jympaträffarna i våras. Och att vi snackade om kreativa övergångar mellan rörelser och låtar, så att det inte blir hackigt och oskönt.

Självklart håller jag med, men jag går redan på gränsen för vad jag fixar i hitte-på-facket. När jag nu i höst börjat försöka bygga ett jympapass hetare än någonsin händer absolut inget kreativt. Jag reser mig upp ur soffan, sätter på min åtta minuter långa förstalåt, tar några stapplande steg och sätter mig ner igen.

För att försöka göra något nytt, peppigare och hetare skissar jag på TVÅ åtta minuter långa låtar i samma pass. Jag har använt långa låtar på sex – sju minuter förr, men aldrig åtta och aldrig två i samma pass.

Vad håller jag på med?

Risken för katastrof är uppenbar. Jag ser deltagarnas förlåtande leenden (som jag sett tidigare många gånger). ”Typiskt Janson”, kommer de att säga, ”men för Guds skull, tagga ner!”

Ärligt talat; jag tror inte det behöver vara så märkvärdigt. Ett klassiskt och enkelt jympapass med rörelser som sitter som en smäck till musiken (vad man nu gillar) och en ledare som är där för gruppen på ett personligt och inbjudande sätt, det räcker!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Här kommer lite mer från hästens mun. Johan Holmsäter beskriver hur han byggde jympan i sin självbiografi Friskvårdsrebellen. ”Allt har en kropp och själ”, heter kapitlet.

”Jag skriver ned de drygt 300 övningarna jag kommit på och definierar hur de ska sättas ihop och utföras tillsammans med musiken. Jag tänker att både musiken och rörelserna har en kropp och en själ. De ska samspela och förstärka varandra, ge upphov till känslor av frihet, styrka och lust.

Jag delar in rörelserna i nio kategorier – från styrka och hopp till löpning och rörlighet. Rörelserna är varierade: öppna eller slutna, enkla eller komplexa. Jag söker det som känns mest naturligt. Varje steg och rörelse matchas ihop efter den metodik och rörelsefilosofi som växer sig allt starkare i mitt huvud.

Alla rörelser synkroniseras med musiken. Jag tänker hela tiden både på det existentiella och biologiska. Jag använder mina anatomiska kunskaper från Zürich och de rörelser jag utvecklade för att skona min egen allvarligt skadade ländrygg.

Kalla fakta samsas med varma känslor. Med musiken börjar idén svänga rejält. Musiken ska stimulera de olika delarna i programmet enligt en speciell dramaturgi. Snabb, glad och medryckande musik med 120 beats eller några fler per minut för hopp. För löpning ska musiken driva på i cirka 160 beats per minut. Armhävningar kräver kraftfullare, tuffare, hårdare beats med 60 taktslag i minuten.

Jag definierar musikens och rörelsernas kropp och själ. Där ska finnas dynamik mellan tyngre och lättare, mellan sprudlande och mer återhållet, mellan högt och lågt i rummet. Musiken ska skapa engagemang hos deltagarna som då sväljer rörelsemedicinen med entusiasm och upplever välbefinnande som en ren vinst.

Deltagarna ska fås att glömma tröttheten, bry sig mindre om sin koordinationsförmåga och göra träningspassen till en nöjesaktivitet, som att gå på bio, kafé eller klubb. Träningseffekten kommer på köpet.

Programmen ska vara personliga och unika. Jag tänker att varje ledare ska hitta sitt eget uttryck och sin egen musik. Men passen ska alltid kännas igen och följa samma intensitetskurva med fysiologiska intervaller. Deltagarna ska arbeta i olika tempon.

I ena stunden kör vi tufft för att hjärtat ska få jobba intensivt och maximera blodcirkulationen. Sedan sänker vi tempot för styrketräning. I entimmespasset hinner vi med två styrkesegment och två syretoppar innan vi med långsamma rörelser utvecklar rörligheten i leder, senor och muskler. Sist varvar vi ned och ger kroppen möjlighet att återhämta sig.

Jag tänker rörelseglädje, inte resultat. Här ska bara finnas vinnare, i motsats till prestationsidrotten, där det bara finns en vinnare vid varje tillfälle. Resten är förlorare.

Jag förstår snart att jag kan göra min träningsmetod skalbar och anpassad till alla sorters människor. Verkligt vältränade kan få stenhårda 75-minuterspass. Otränade eller personer med rörelseinskränkningar eller andra fysiska och medicinska åkommor kan få anpassade pass. Både atleter och nybörjare kan jympa och uppleva rörelseglädje, social gemenskap och på köpet få bättre styrka, kondition och rörlighet.

Framförallt inser jag att det är mycket roligare att göra övningarna tillsammans med andra. I stället för att påtala hur effektiv träningen är, är budskapet glädje och social gemenskap, aldrig kalorier och stora muskler.

Jag vill utveckla och betona de känslomässiga, existentiellt sensibla och sensuella egenskaperna, men med vardagsnära rörelser och glädje. På så sätt utvecklar deltagarna så småningom en medveten kroppsupplevelse som stimulerar och motiverar dem till fortsatt deltagande i jympan.

Början av passen ska ha stora, öppna rörelser som aktiverar fler muskelgrupper. Stora rörelser känns naturliga och skapar kontakt mellan deltagarna. Blickar möts i de stora cirklarna som deltagarna formar runt ledaren.

När jag utbildar ledare är jag noga med hur vi ser på musiken. Den är inte bara ett verktyg att hålla takten med. Jympametoden är en modell kring rörelsernas och musikens synkrona form av kropp och själ. Den ska hjälpa deltagarna att uppleva något mer. Musiken och rörelserna ska sitta ihop och peppa deltagarna att orka, men också frammana känslor – mest glädje – men också andra känslor vi människor behöver få utlopp för och acceptera.

Några år senare, hösten 1978 när Friskis & Svettis är i full sving, bekräftar nestorn bland fysiologiforskarna – professor P-O Åstrand – mitt jympaupplägg under en heldag på Salénhuset. P-O har med hjälp av sina studenter analyserat jympan och konstaterat att metoden är effektivare än alla andra när det gäller träning av de syretransporterande organen, d v s för konditionsträning. Underbart!”

Kanske ett komplement till instruktionsdokumenten till ledare i pass.nu?
Jag älskar Friskis & Svettis
Amen

Jympan skiljer sig från alla andra av våra träningsformer på flera sätt. Vi har t e x inga redskap och vi instruerar i princip ingenting. Men det som är mest intressant med Jympan är att ledaren har så stora möjligheter att prägla passet med egna idéer, egen musik och sin egen personlighet. Däri ligger riskerna att floppa, men också möjligheterna att ta fram Jympans helighet. Det är dessa heliga möjligheter vi borde satsa förändringsenergin på.

Ett innehåll behöver en form för att funka. Tänk t ex att du vill berätta en rolig historia, men du har inte koll på i vilken ordning ingredienserna i historien kommer för att poängen ska landa rätt hos mottagaren. Det blir lite pinsamt för er båda två. Du har levererat historiens alla delar, men bristen på ordning och ett självklart ägande av hela berättelsen förstörde slutklämmen. Det förlösande skrattet uteblev.

Jympan har också en form och ett innehåll. I jämförelse med exemplet ovan skulle jag säga att formen är uppdelningen i uppvärmning, styrka, kondition, nedvarvning, rörlighet och avslappning, men också i övningarna och musiken.

Innehållet är effekten av hur vi organiserar delarna, men också – och det är det som gör Jympan helig – hur vi lyckas få deltagarna att glömma bort sig själva, att släppa sin självmedvetenhet, sina egon och uppgå i en varm och glädjefylld gemenskap, d v s motsvarigheten till skrattet i första exemplet med konsten att berätta en rolig historia. Vi ledare har ansvaret för denna – jag skulle kalla den – andakt.

Formen får inte ta över. Den ska hjälpa oss att göra innehållet så där stort, fantastiskt och heligt, men inte vara huvudsaken när vi bygger pass.

Jag kom att tänka på detta – balansen mellan form och innehåll – när jag nu inom en kort tid varit på två olika slags andakter. Den första hade en väldigt utarbetad och strikt form. Man skulle sitta ibland, stå ibland, rabbla böner och svara prästen, sjunga sånger man aldrig hört förut och gå fram till altarringen och knäböja och bocka. Mycket action var det.

Den andra andakten var raka motsatsen. Vi bara satt där i tystnad i en ring i en timme. Den som ville säga något fick det. Det var allt.

När den andra sortens andakt var slut kom en man fram och hälsade på mig och sa att han hade gått på mina pass. Det var i den stunden jag ännu bättre förstod varför jympan är helig.

Samma känsla som jag i bästa fall kan få på ett jympapass – en kravlös gemenskap med en grupp människor jag inte känner, en samhörighet oavsett allt som vanligtvis delar in oss i grupper – den hade jag nyss upplevt i andakten. Precis som jag kan göra på Jympan.

En av dem som talade under andakten sa just att allt behöver en form, men att den inte får tillåtas ta över och bli allt. Det måste finnas plats för liv också, sa han, och avslutade med att säga att det måste rymmas ”en gnista”.

Och just det där med ”gnista”, tycker jag var så bra. Vi som leder Jympa måste leverera gnista. Jympans innehåll måste vara så inbjudande och hjärteöppnande att alla deltagare kan känna sin egen gnista gnistra. Den gnistan sprakar så starkt att den eliminerar självmedvetenhet och all annan ego-skit som begränsar oss. Gnistan gör Jympan helig.

Jag gillar andra pass också – Power Hour, Cirkelfys, Skivstång – jag måste ha varit på tusen sådana pass, men inget av dem har bjudit på en slags andakt mitt i allt det fysiska och högljudda hullabaloot. Hur duktig ledaren än är, så är andakten omöjlig på de instruktiva passen. Både formen och innehållet – funktionell träning – står i vägen. Bara Jympan kan vara helig.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen

Förlåt att jag upprepar mig, men arbetet med den nya Jympan riskerar att få fel fokus igen. Precis som i det tio år gamla projektet Mer Jympa i Jympan kommer ledare mest räkna minuter: Hur länge ska jag studsa omkring på fötterna och hur många gånger ska jag gå ner på golvet och köra styrka? Nä, det är inte där utmaningarna är.

Att friheten att göra som man vill blir större nu med nya jympaprojektet, gör inte själva passmakandet enklare. Tvärtom. Som mest kreativ blir man när boxen är liten och koncentrerar sig på musik, rörelse och ledarskap i stället för de olika blockens längd och hur många de ska vara.

Det kan verka som om jag är emot alla förändringar av jympakonceptet. Det är jag så klart inte. Jag är bara emot onödigt arbete. Och det tror jag det blir om vi ska fokusera på minuter och satsa på ledarskapet på en och samma gång.

Men visst, år 2022 skulle vi t ex kunna testa att jobba enbart med själva upplägget, d v s hur vi hanterar minuter när vi pusslar styrke- och konditionsdelarna, och om vi ska välja golvstyrka en eller tre gånger i stället för två som vi brukade.

När vi sedan testat och utvärderat den ingenjörstekniska fasen av passmakandet skulle vi kunna vi gå vidare till musiken, rörelserna, och ledarskapet – allt det som verkligen betyder något för om Jympan ska dra folk eller inte.

År 2023 kunde vi – när vi insett att minuterna inte betydde ett skit för upplevelsen – satsa på att inspirera varandra med kreativa och roliga lösningar av helheten musik – rörelse – träningseffekt – personlighet – känsla.

Eller så fokuserar vi här och nu på att få passet att leva och engagera deltagarna. Det är vad jag själv alltid kämpar med och misslyckas tröttsamt ofta med hemma på vardagsrumsgolvet. Att jag fortfarande är så jäkla nöjd med ingredienserna i mitt nuvarande (gamla) pass gör det apsvårt för mig att hitta på nytt och överträffa mig själv. För det är ju det jag vill.

Att få till alla roliga grejer som får deltagarna att glömma bort tiden, ta i mer än de tänkt, inte bry sig om omgivningen, ryckas med till den grad att de tappar kollen på var de befinner sig i salen och – mitt i denna trans-liknande upplevelse – fyra av sina vackra och oskyddade leenden mot mig, DET är utmaningen! Min kreativa hjärnhalva går i spinn! Med indelningen av passet i minuter jobbar endast min vänstra och sömniga excel-hjärnhalva.

Och så har vi detta med ansträngningsnivån. Den brukar väl vanligtvis inte vara så svår att hitta? Men nu frågar sig en hel del ledare var den rätta nivån ligger. Mest verkar det vara medelledare som tänker att de måste ”ta ner” nivån, eller ”ta upp” passet ett snäpp för att kunna kalla det intensiv. Vissa medelledare vill fortsätta hoppa utan att behöva visa hoppfria alternativ först, andra funderar på hur de ska göra ett intensivpass. ”Måste jag göra alla armhävningar på tårna?”

Så är detta med nya jympaindelningen ändå inte lite onödigt? Ska bli intressant att följa utvecklingen.

Tänk om det är så att jympan naturligt består av fem varianter (soft, bas, medel, puls och intensiv)! Hade det möjligen varit bättre att behålla den gamla indelningen? Och kanske uppmana oss ledare att laborera med minuterna och uppe-eller-nere-lägena precis som vi vill. Men fokusera på musiken, rörelserna och ledarskapet. Det är där magin finns.

Men det är ju bara vad jag tänker.
Hur tänker du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag har alltid sagt att man aldrig ska ursäkta sig före ett pass. Kanske har man ont någonstans, kanske har man varit sjuk, kanske var det fest igår, kanske har man varit på en lazy holiday. Allt är okej, bara man inte säger något om det till gruppen. De vill inte höra ett skit som påverkar deras förväntan på ett bra pass med en taggad ledare som ger dem vad de vill ha.

Fuska. Lid. Men säg inget.

Jag tror att jag levt efter det rättesnöret i alla år som ledare. I alla fall sedan jag för många år sedan insåg två saker: folk är där för att jag ska ge dem en enbart positiv träningsupplevelse och de skiter i hur jag känner inför uppgiften och vilket skick jag råkar vara i just vid detta för dem viktiga tillfälle under deras dag.

Folk har reserverat den här tiden. De har kanske gått tidigare från jobbet. Övertalat familjen att träningen är viktigare än en gemensam aktivitet med barnen eller att ta hand om tvätt, disk och städning just nu! De kan ha skjutit på en dejt.

Den höga förväntan deltagarna har på mitt utvalda pass kan jag då mycket lätt grumla genom att ömka mig om någon kroppslig eller själslig defekt jag för tillfället upplever.

Gör inte det!

Ändå gjorde jag just det för några veckor sedan och har fortsatt varje vecka.

Grejen är att jag blev tvungen att be någon (en kirurg) att skära lite grann i vänsterarmen eftersom en nerv låg i kläm. Rehabordinationen efter ingreppet var att jag inte fick bicepscurla tyngre än 5 kilo, men att det var okej att jympa och göra armhävningar på knogarna.

Vet du hur ont det gör att göra armhävningar på knogarna när man aldrig gjort det förut?

Jag löser det just nu genom att göra armhävningarna på knäna och be min kollega Eva hoppa in när hon har tid och leda ett pass som vi byggde ihop för ett tag sedan.

Resultatet av detta är att jag faktiskt tror – tack vare Evas medverkan – att folk inte får sina förväntningar naggade i kanten. Men också att det jag alltid hävdat – att folk skiter i dina krämpor – stämmer.

Varje vecka har jag alltså med hög röst ursäktat mig med att jag snittat i armen och måste rehaba i fyra veckor. Jag har tänkt att jag varit jättetydlig.

Men vad säger deltagarna till mig efteråt, mellan passen och innan? Jo, hur är det med axeln? Funkar knät nu? Är du bättre i handen? Hur går det med det ryggonda?

Fattar du? De lyssnar med ett halvt öra, uppfattar något gnäll från min sida och vill visa lite empati. Typ fem stycken har halvhjärtat försökt.

Snart ska rehabträningen vara över. Till dess fortsätter jag med mina idiotiska ursäkter. Det enda jag ska ändra på är själva skadan. För att se om det ändrar något. Typ, jag har salmonella, så om jag går ut ett tag vet ni vad det beror på.

”Vad hände? Blev du törstig?”

Friskis & Svettis tar allvarligt på detta med omslaget till grundaren Johan Holmsäters nyutkomna självbiografi Friskvårdsrebellen. Är det befogat? Är det nödvändigt? Eller är det bara humorlöst? Kanske kärlekslöst?

Eftersom jag är vän med Johan och redaktör på boken vet jag hur resonemanget gick när omslaget kom till. Ingen av oss hade några idéer om hur det skulle se ut, vilket jag såg som en fördel. Om en designer får tänka själv brukar det bli bäst. Vi anlitade två designers som fick tänka fritt.

I det här fallet råkade det bli två fritänkande designers. Anledningen till att de blev två, är att Johans första bokmanus bara innehöll berättelsen om hur Friskis & Svettis blev till. (Den idén skrotades när de första provläsarna ville ha mer om Johans hela liv i boken, inte bara åren med Friskis & Svettis.)

Den första omslagsformgivaren ritade titeln Friskissagan på ett sätt som påminde om Friskis & Svettis logotyp. När så designer nummer två anlitas något år senare (den första designern hade annat för sig) ritade denne också titeln på samma sätt. Helt ovetande om den första.

Så här säger formgivaren själv:

Är sammansmältningen Johan/logga bra? För min del blev det tydligt efter att ha läst boken, att Johan ÄR Friskis anda. Det är därifrån den kommer. En fantastisk kick och inspiration för mig och ett: Aha! Det är därifrån det kommer, det som attraherade mig från början.

Att sedan Friskis gick igång på det, är en annan sak. Friskis marknadsför boken genom att driva hot mot Johan.

Ytterst handlar det för mig om att hitta ett talande omslag, inte att PR-kuppa.

Trodde Johan att Friskis & Svettis skulle reagera på omslaget med en varning om stämning?

Nej, det gjorde han inte, trots att några personer varande honom. Johan trodde inte att man skulle ta risken att skada Friskis & Svettis varumärke genom att stämma grundaren. Sådant brukar inte folk i allmänhet tycka är sympatiskt. Johan trodde det skulle skada Friskis & Svettis mer än honom.

Jag var inte lika säker. För säkerhets skull kollade vi med advokat, expert på varumärken.

Nu tycker jag mig se att funkisar håller med Friskis & Svettis, och medlemmar Johan. Jag älskar Friskis & Svettis, men när humorn kommer bort, då tycker jag att vår roliga förening blir mer lik en trist sekt. Man saknar distans och vill bränna böcker, som en kompis till mig uttryckte saken. (OBS! Jag vet att det bara är omslagen man vill utplåna.)

Så humorlöst har inte Friskis & Svettis alltid varit. Det vet jag, för jag hade en krönika i Friskispressen i vilken jag i många år skojade med ledande personer i sekten. De tog det inte allvarligare än att de plockade upp mig på scenen på en årsstämma en gång och gav tillbaka. Med idel leenden.

Annat var det för några år sedan, när jag använde filmklippet från filmen Undergången om Hitlers sista tid i bunkern och likt tusentals andra skämtare satte egna undertexter till Hitlers utbrott. I min version skrek han om att rörelsens räddning var en ny logga.

Riks styrelse tog så illa vid sig att ordföranden gick tunt på stämman och frågade föreningar om de jobbade med mig. Ordföranden ringde också en vän till mig och menade att vännens dotter – anställd i en Friskis & Svettis-förening – nog borde ta bort sina ”likes” från mina inlägg på Facebook. Personen ifråga kände sig pressad och gjorde som hen blivit tillsagd.

Jag ser samma brist på humor nu. Johans omslag kan rimligtvis inte skada Friskis & Svettis. Möjligen kan innehållet i boken svida en aning i den röda, osprättade bilagan där Johan redogör för konflikten om ingångna avtal från 2005-2009.

Jag funderade ett tag på att marknadsföra Friskvårdsrebellen som ”boken Friskis & Svettis inte vill att du läser”, men övergav den tanken eftersom den borde vara en lögn. Friskis & Svettis-rörelsen får ju i Johans bok hela den underbara berättelsen om hur föreningen bildades och på vilka filosofiska grunder och med vilka värderingar och visioner.

Friskvårdsrebellen är en guldgruva för den som förstår att bygga ett starkt och unikt varumärke. Alla vi funkisar borde läsa boken.

Fast surdegen som Friskis & Svettis Riks ledning vägrar att baka ut, den ligger där och jäser och hindrar det som skulle gagna alla: försoning. Johan har försökt sträcka ut en hand flera gånger. Men det är som i den gamla (dåliga) ordvitsen: Två bagare och en smet (från ansvaret).

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.