Gästinlägg av L.

På Friskis&Svettis hemsida har man sedan en tid kunnat läsa följande:

Om du ska vilja träna hela livet måste det vara kul. 

Därför sätter vår träning både kroppen och sinnena i rörelse. 
Vi är snarare i upplevelsebranschen än i hälsobranschen. 

Det är inte så svårt att hålla med om tycker jag. Det första låter intuitivt rimligt, och vem vill inte få både kroppen och sinnena satta i rörelse? 

Till terminsstartkampanjen för våren 2020 har man dock bytt sensmoral. Nu kommuniceras träning inte längre som något som någon kan förväntas vilja göra. Motivationen framställs istället som avhängig dagsformen en given dag, vilken beskrivs som godtycklig. Det är svårt att föreställa sig någon annan upplevelse marknadsföras som så beroende av omständigheterna. Det låter mer som kommunikation utifrån en väldigt typisk syn på träning. 

Det här kan i sin tur tolkas som en del av en mer generell förskjutning från upplevelsebranschen till träningsbranschen hos Friskis. Om man t.ex. läser passbeskrivningen för en av förra årets träningsnyheter, Modus, så får man veta att det är “Träning som känns som träning”. Då passar den här nya kommunikationen i och för sig bra. Med träning som känns som träning behövs tröst om att det är okej att känna olust. 

Men det hela känns en aning bakvänt. Tänk om träning istället kunde vara något som framkallade lust? Något att längta till, som gör dagen bättre än vad den skulle ha varit annars, oavsett dagsform. Mer som en upplevelse än som träning. Man skulle spara in på ett motivationssteg om träningen i sig själv upplevdes som belönande. 

Det är också ett grundläggande ställningstagande i frågan om träningens rättmätiga plats i människors liv. Kan det vara något att se fram emot, som gör livet och vardagen bättre, eller är det ett vardagsmåste som man ytterst kan förmå sig till när andan (slumpmässigt) faller på? Kort sagt, är det något som ger motivation eller något som kräver motivation? Den skillnaden är långt mer utslagsgivande än vad det ger att outsourca lusten till en nyckfull dagsform. 

Någon kan nu invända att detta synsätt är främmande för personer som inte redan tränar regelbundet. Att man framstår som idealistisk om man presenterar det för dem på detta sätt. Men som Friskis redan konstaterat: om du ska vilja träna hela livet måste det vara kul. Det går inte att kompromissa med. Man har mycket att säga om motivation i den nya kampanjen, men förbisåg den fundamentala ekvationen “kul = göra igen²”. 

Jag tror inte att vi har lämnat upplevelsebranschen. Jag tror, nej, jag vet, att upplevelser fortfarande lever och frodas på Friskis. Att man har en konkurrensfördel här, och att upplevelser dessutom är mycket mer tacksamma att marknadsföra. Så varför låtsas som att det är träning vi erbjuder?

Beskrivning: https://lh4.googleusercontent.com/VtwNNGqCCxkdKwQtcvjt_rcPb9PPVhiTG4nvV-0ZZ7NiCHnV5xM3M7qHwFn6hG07yTO97b1bTHXeJoPlY8nhmAxshxNcJDY9grs37HNjE3lZPTJ-7ygD9Y_wK4tbAQ4fUjmyNAyb
The flow channel, från Mihaly Csikszentmihalyis bok “Flow: The Psychology of Optimal Experience” (1990), enligt vilken det är möjligt att parera stress och tristess  och landa i en upplevelse.
Eller som jag gillar att kalla den: the jympa channel. 

 

Åtminstone här i Stockholm jämför vi oss med Sats. När jag jobbade i en av Hötorgsskraporna följde jag ibland med mina jobbarkompisar till ett Body Pump-pass i kåken. Ledaren var en ung snygg man med självklar och lekfull pondus. Jag tror kvinnorna på passet tyckte att han var helt underbar. Även jag gillade att vara med där jag stod längst bak i salen och jämförde stämningen med Friskis & Svettis. Det var lite mer show, lite snyggare kläder, kanske mer make-up på deltagarna och definitivt mer businessfeeling i receptionen. Efter att ha varit kompisgäst kunde man räkna med ett säljsamtal. Att vår kultur var folkligare, mindre säljig och mer avspänd gick inte att ta miste på.

Men nu börjar jag undra vad som är på väg att hända. Eftersom jag inte tränat på Sats på länge kan jag bara analysera hur vi kommunicerar. Det tycks som om vi blir allt mer lika när det gäller idéer – folkhälsa, rörelse, personligare – och att Sats just nu har bästa flytet, kreativiteten, självförtroendet och tonträffen.

Vårens kampanjmatch vinner Sats på knock-out redan i första ronden. Medan vi kör floskelrally om att livet minsann inte alltid är en dans på rosor, fläskar Sats på med en humoristisk film som träffar i hjärtat: mänsklig, med en huvudperson många kan relatera till och med mycket bravado. Dessutom på olusttemat. 1-0 till Sats, helt klart, åtminstone för alla som älskar Friskis & Svettis så mycket att han eller hon förmår se matchen utifrån. Sats är kul. Sats peppar.

Så vad gör vi nu? (Om jag får bestämma, vilket jag så klart inte får.) Jo, vi tar spjärn mot Sats nya fräscha stil och ger oss fan på att vi ska göra bättre. Jag menar inte att deras budskap är bättre, men utförandet. (En svaghet med Sats budskap om hjärnhälsa är ju att det gäller all fysisk träning. Vi ska så klart sträva efter att kommunicera sådant som bara kan förknippas med oss. Och det är svårt, men också en härlig och värdig utmaning.)

Nu gäller det ”bara” att träffa folk ännu mer klockrent i hjärta och mage än Sats och alla andra konkurrenter. Vi är kollegor när det gäller att öka människors välmående, men inte på kommunikationsområdet. Där vill jag slå alla.

För övrigt tycker jag inte vi ska köpa kommunikationstjänsten av reklambyråer. Har vi inte testat det tillräckligt? Sa inte föreningarna nej till det härom året? Ändå fortsätter det. Hur gick det till? Hur som helst; dags att satsa på inhouse. Kan själva!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Spruta på alla andra kommunikatörer i branschen!

 

De här sällantränarna verkar inte vara världens smartaste att döma av vår nya kampanj ”i lust & olust”. Eller så är de bara missnöjda med sig själva och sina liv.

Vi på Friskis & Svettis förstår – så läser jag – att sällantränarna är jäkligt labila typer. Ena dagen vill de ingenting, andra dagen ska de erövra världen. Är man så upp och ner drabbas så klart lusten till träning. Men inte dömer vi någon för det. Å nej, vi är sååååå förstående för hur jobbigt det kan vara att vara ett offer för sina irrationella känslor.

Anledningen till att vi är så fina när vi pratar med idioterna som tränar sällan är att vi är lite bättre än dem. Vi är inte heller alltid peppiga Duracell-kaniner, men vi kan hantera våra känslor. Vi har karaktär och går och tränar även när det tar emot. Vi lider med dem som inte har kommit så långt i sin utveckling. Vi klappar dem på huvudet. De ska förstå hur väl vi vill dem.

Så tonen är det ena. Von oben. Humorlös. Omogen.

Det andra jag reagerar på är efteråt-perspektivet. Att vi intygar att det i alla fall känns skönt när skiten (träningen) är över. Det budskapet går helt på tvärs med en övertygelse vi hade en gång (och jag fortfarande har) att det bör vara roligt under tiden om man ska vilja göra om det.

Precis som texten säger så vet varenda kotte – från slappis till elit – att det tar emot ibland. Så varför prata om det? Texten är en enda lång uppvärmning kring ämnet. Det är okej, jag gör också så, men när man ringat in problemet får man gå vidare och komma på något intressant och kommunikativt. Kanske med humor. Utan självgodhet. Sympatiskt. Visa på en möjlighet.

Under den dagismjuka och självgoda tonen – ”Vi finns där oavsett” (som vi skriver på annat ställe) – döljer en vilja att låta piskan vina över slöfockarna – de mindre begåvade sällantränarna.

Bättre då och mer respektingivande att vara rak och säga det vi menar: Ryck upp er soffpotatisar! Det blir kul!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Ibland är jag opepp – på vår reklam.
 

Jag var på jympaledarträff för ett par veckor sedan. Det var kul. Allra roligast var som vanligt att träffas. Men resten var också skoj: inspirationspasset av Anna Fagerstedt, diskussionerna och workshopen (som gav mig input till egna passet – särskilt tack till kollegan Ulf Björkdahl som gjorde en bakåtvandringsgrej på alla fyra som löste upp min kreativa kramp).

Dagen fick mig att fundera på vad vi ledare vill ha och vad vi behöver. Är det ens samma sak?

När jag tänkte lite till såg jag två tydliga sidor av ledarsysslan: det tekniska hantverket och det personliga ledarskapet.

No shit, Sherlock!

Jag kommer kanske inte få pris för den iakttagelsen, men den hjälper mig att förstå något om jympan, t ex att man kan vara grym på passbygget och missa magin vid leveransen. Eller att man kan skapa magi som person med ett taffligt, ostrukturerat och ospännande hantverk. Inget är riktigt bra. Jag tror deltagarna fortsätter komma, men i första fallet får de bara träning, i det andra mest upplevelse. Problemet är möjligen att vi blandar ihop de två sidorna när vi vidareutbildar oss.

Så hur kombinera de två storheterna hantverk och personlighet så att ett plus ett blir tre? Vi pratar ju redan jättemycket om saken, bl a i jympa.nu. Men ändå, nog skulle vi kunna bli bättre.

Jag tror vi ska börja med hantverket. Det är enklast. Att bli tydligare med vad dynamik och variation faktiskt betyder, att analysera varje del i passet och vilka effekter vi är ute efter (träning, kontakt, känslor) och snällt och uppbyggligt opponera på varandras lösningar. Och så försöka få till det i verkligheten. Försöka nå visionen i praktiken.

Ledarskapet då? Det är svårare än hantverket. Men jag antar att det trots allt vinner över hantverket när det gäller magipotentialen. Men hur ska man utveckla sig här? Att bli bättre på hantverket är instrumentellt – plugga, testa, öva – att leda är existentiellt – lär känna dig själv, släpp egot, connecta – det låter som om jag behöver gå i både psykoanalys och kbt-behandling.

Jag skulle tacka ja till ett erbjudande om djup jympaterapi. För att bli ett äss på kombinationen av proffsig & personlig, aldrig mer leda i ett ljummet mellanrum mellan båda, utan i stället alltid ha stenkoll på hantverket och släppa in på riktigt när det gäller kontakten. Det finns ju ett hantverk i ledandet också, ett slags oklanderlig teater, men längre än den duktigheten vill vi väl nå?

Låt oss gräva inåt i våra sköra psyken. Det kommer göra ont, men jäklar vilka bra jympaledare vi kommer bli.

Jag älskar Friskis & Svettis.

Amen.

Kan jag få en näsduk?
 

När jag hör om människans däggdjursbeteende i Anders Hansens program på Svt känns det så självklart. Alltså varför rörelseglädjen är nödvändig om det ska bli något långsiktigt av träningen.

Avsnittet handlar om stress. Vi blir stressade för att vi är skapade för att leva i ett här och nu, samtidigt har vi förmågan att tänka framåt. Vi kan alltså stressa över saker som både händer nu och sådant som kanske aldrig kommer att hända. Perfekt, eller hur?

Forskaren som Hansen pratar med tar upp det här med att bestämma sig för att börja motionera, äta bättre och leva hälsosammare som exempel på när här-och-nu-tänket inte gynnar oss. I morgon ska jag börja, säger däggdjuret om det inte är tydligt att något behöver hända just nu. Fight eller flight mode är inte aktuellt. Då chillar vi. Stressen för morgondagen är mer laid back än för nuet.

Det visar mig varför rörelseglädjen är så viktig. Den uppstår i ett här och nu, men får folk att återvända till träningen snart igen. Vi kan som intelligenta däggdjur fatta att rörelseglädjen går att uppleva i morgon också. De två senaste av våra reklamfilmer – om att släppa in känslan – fokuserar på det fenomenet, tänker jag, att både vara i nuet och längta till nästa gång, riktiga däggdjursfilmer alltså.

För övrigt fokuserar vi för mycket på långsiktighet i våra budskap och nya träningserbjudanden, tycker jag. Vi snackar om teknik, träningseffekter och ett för däggdjuret ointressant och icke aktiverande ”sedan”.

”Sedan” ska vi få på köpet, ju! Tack vare rörelseglädjen i nuet. Och FÖRSTÅS, tack vare mötena mellan människor. Det är sån enkel skit vi blir glada, harmoniska, lite mer stresståliga och mer utvecklade däggdjur av. Det är glädje och sammanhang vi vill ha och vi vill ha det nu. Och gärna i morgon.

Bejaka däggdjuret i oss!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

”What Makes Us Human” host Armand Leroi with a chimpanzee named Harry during the filming of the show’s intros, April 29 2006.
 

Jag kan inte minnas att jag pratade så mycket om gympan jag ledde på högskolan i Karlstad medan jag utbildade mig till svensk- och engelsklärare. Men när jag kom med i Friskis & Svettis, då jäklar. Alltid!

Skillnaden är till det yttre en bokstav: j i stället g. Till det inre är det ett helt universitet. Och ett spektrum av känslor. Som livet. Och det är därför vi som är mitt i utbildningen (alltså alla jympaledare och många jympadeltagare) inte kan sluta diskutera jympan.

Jag minns när jag som något så när erfaren jympaledare träffade en nyligen utbildad och jag tänkte ”men herregud, kan vi prata om nåt annat” men ändå fortsatte och fortsatte. Hela låtlistor redovisades, inklusive rörelser. Det är snudd på sjukt hur jag fortfarande kan diskutera musik, rörelser, upplägg, upplevelser, ledare, vad som är viktigt, hur det borde vara och framtidens jympa när jag tillsammans med andra jympaledare sitter runt ett matbord. Och värre blir det i takt med att vinglasen fylls på.

Jag fattar nu att det beror på jympans likhet med livet självt, och att jympan i vissa avseenden är lite bättre. Musiken frigör känslor, man får vara i en trygg community där det är okej att visa både känslor och vilken både härlig och imperfekt människa man är. Man har inga andra bekymmer än om man ska orka en armhävning till eller orka de djupa hoppen i slutet – av passet, inte livet.

Därför kan aldrig uppgiften man tagit på sig att leda dessa märkliga seanser vara som vilken dag på jobbet som helst. Att det finns en intensitet som heter ”Medel” är väl kanske okej, men inget pass får bara vara medel. Livet är aldrig mellanmjölk. Jo, det är det kanske, men jympan är större än så.

Sluta aldrig prata om jympan! Det är som terapi. Genom det eviga ältandet av jympans ingredienser blir vi bättre på att leda, uppleva och leva.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Nä, inte så.
 

Hittills har jag hävdat att jympan måste utvecklas och hänga med i tiden. Jag har tänkt att det då handlar om helheten: musiken, ljudkvaliteten, rörelserna, attityden, lokalen och ledarkläderna. Nu svänger halva jag i 180 grader. Ena halvan tittar framåt, men den andra jättebakåt. Och jag har ett förslag.

Jag tänker så här: vem vill vara ”medel”, mitt emellan tydliga alternativ, mellanmjölk, en trea? Ingen, väl? Försöka tillfredsställa alla. Inte sticka ut. Inte reta någon. Resultatet brukar bli ointressant, i jympans fall förmodligen med träningseffekt, men trist.

Mittförslag är därför att bara ha två alternativ, att dela upp oss ledare och våra pass i två tydliga kategorier: förvaltare och utvecklare. Jag kallar dem retro-aktivister eller futurister. Där emellan är det tomt. Endast det ena eller andra godkänns. Vi måste välja vad vi vill göra för slags pass, vilka ambitioner vi har.

Om du väljer retro är det sent 70-tal och tidigt 80-tal som gäller. Allt måste vara som det var då. Vilket inte betyder att man inte får vara kreativ, bara man är det inom de uppenbara ramarna. Något 90-tal eller 2000-tal får inte anas på något sätt. Det gamla upplägget återupplivas.

Jag tror retropasset skulle bli en enorm succé och inte bara för dem som känner igen sin ungdom och vill bada i nostalgi. Jag tror retropasset skulle kunna bli en riktig hit för unga människor. Liksom på andra områden där unga människor söker sig bakåt och tycker gamla varumärken är coola kommer retrojympan bli het.

Futuristernas uppgift skulle alltså bli att utveckla grundkonceptet för framtiden. Den som går på den här jympan förväntar sig överraskningar av alla sorter: musiken, rörelserna, känslan, ljus- och ljudmiljön, känslorna, ledarskapet. Man förväntar sig höga ambitioner och hel del del misslyckanden i kreativitetens namn, men man älskar försöken och kittlas av möjligheten att hitta guldkorn och upplevelser som lyfter en utöver den vanliga träningsvardagen. All musik mellan 1985 och 2018 går bort.

Vad tror du? Vilken kategori skulle du vilja leda? Vilket pass skulle du vilja gå på?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag är tillbaka.

 

Peer Weding var verksamhetschef i Friskis & Svettis Täby i 18 år. Han fick sparken en gång. Men Peer kom tillbaka och styrelsen fick gå. Bland annat om hur man ska kunna undvika liknande incidenter handlar Peers gåva till dem som ska fortsätta den ännu icke skrivna historien om Friskis & Svettis. Det är en radikal present.

– En skillnad mellan i dag och när jag kom i kontakt med Friskis & Svettis första gången på 80-talet är att mötet var mer i fokus då. Visst är vi lite av en ungdomsgård i dag, och väldigt viktiga för seniorer, men vi är också mer av ett träningsinstitut än förr. Vårt fokus på träningseffekt är starkt.

Aha, Svettis!
I början av 80-talet hade Peer sitt eget fokus på friskvård. Han pluggade till friskvårdspedagog, gick Svenska Gymnastikförbundets motionsledarutbildning – utan att bli imponerad – och jobbade ett tag på Volvo i Göteborg. Där träffade han Hans-Peter, kompis med initiativtagaren till Friskis & Svettis i Göteborg, Sigrid Hedén, som pluggat i Stockholm och inspirerats av Johan Holmsäter.
– En mycket korpulent Friskis & Svettis-ledare kom till oss på Volvo och ledde pass. Värden ställde in en sådan där stor pappersrulle som finns på bensinmackar. Redan under uppvärmningen förstod jag varför; ledaren svettades kopiöst. Aha, Svettis, tänkte jag.

Kärlekar i Täby
1985 flyttade Peer till Täby, gifte sig, skilde sig och fick barn. På Friskis & Svettis där han halvt motvilligt börjat efter att ha slutat med hand- och fotbollen – träffade han snart Charlotte. De har hängt ihop i över 20 år. Vilket leder till Peers första råd (med glimten i ögat):
– Glöm Tinder! Friskis & Svettis är den perfekta mötesplatsen för love stories!

Vad håller oss friska?
I samma veva som Peer träffade sin stora kärlek stötte han också ihop med Johan Holmsäter i en bastu någonstans. De märkte att de delade intresset för ett salutogent synsätt på människan. Det betyder att man är mer intresserad av frågan om vad som håller en människa frisk i stället för vad som gör oss sjuka.
– Vi klickade och pratade engagerat om tvärvetenskaplighet och hälsans ursprung. Jag blev inspirerad av Johans idé om att bygga Friskishus i stället för fler sjukhus.

Peer blir alltid som mest engagerad när framtiden och det stora linjerna kommer på tal.
– I Friskis & Svettis har vi blivit alldeles för lokala. Vi behöver lyfta blicken och se helheter i stället för att pyssla om vår egen förening. Vi kanske bygger en lokal till, men vi kommer inte vidare i de stora sammanhangen. Vi erbjuder bra träning, men förändrar inte längre något i samhället.Vi behöver ha ett mer utifrån-och-in-perspektiv. Människor ser oss som ett enda stort Friskis & Svettis.

Nobben först
1987 behövde Peer, lite sargad i kroppen efter lagsportar-åren, ny motivation för att hålla igång sin träning. Han sökte till jympaledare i Friskis & Svettis Stockholm, övertygad om att det var en ren formalitet. Han kunde detta, hade ju motionsledarutbildning o s v, men blev – smått förnärmad – inte antagen. 
Ett år senare ringde Tina Reuterswärd från Stockholm och uppmanade Peer att testa igen. Den här gången gick det bättre. Efter en tid som rookie i Stockholmsföreningen, när Peer tog kompledigt för att ta ”omöjliga” dagtider på föga glamourösa lokaler bytte han till Täby.
Det blev 25 år i sträck som jympaledare, innan knäna – som redan fått stryk av handbollen – tvingade upp Peer på en spinningcykel. Och där sitter han fortfarande, nyligen självmant befriad från många år med ledningsansvar i föreningen.

Konsten att hålla ihop
Redan 1990 ville valberedningen ha in Peer i Friskis & Svettis Täbys styrelse. Redan då drev han frågor som på olika sätt handlade om att knyta ihop rörelsen till ett enat Friskis & Svettis: gemensam klädkollektion, gemensamma inköp och en professionalisering av verksamheten, självklara saker för Peer med erfarenhet för hur stora koncerner höll ihop sina verksamheter. 
Efter att ha drivit igenom att föreningen skulle anlita ett opartiskt rekryteringsföretag i tillsättandet av föreningens första verksamhetschef sökte Peer. Och fick jobbet som han nu efter 18 år lämnat för att arbeta med integrations- och arbetsmarknadsfrågor i Täby kommun, ett uppdrag helt i linje med Peers ambition att alltid lyfta blicken, söka svar på stora samhälleliga frågor och sträva efter att anpassa verksamheten efter en ständigt ny verklighet. Och då är vi framme vid det som Peer ser som Friskis & Svettis-rörelsens akilleshäl.
– Friskis & Svettis styrs av 160 olika styrelser. Det blir ett enormt resursslöseri med alla formaliteter som det för med sig, alla förberedelser inför årsmöten som en bråkdel besöker, alla årsberättelser knappt någon läser och all tid som försvinner när nya ledamöter ska lära sig verksamheten.

Ena året kanon, nästa katastrof
Peer vet så klart att han är ute på tunn is i en rörelse som älskar sin föreningsform, men han tror verkligen att man behöver se över själva organisationen och göra radikala förändringar om Friskis & Svettis ska kunna växa och ta initiativ som betyder något för ett framtida Sverige.
– Inte nog med att styrelserna är så många, de byts ut för ofta. Ena året har jag som verksamhetschef världens bästa chefer, nästa är det en fucking katastrof. Jag skulle kunna berätta många historier om andra lidande verksamhetschefer p g a dålig behandling, t o m  fysiska hot har förekommit med skadestånd och psykopatvarningar. En stödjande HR-funktion saknas i princip överallt. 

Peer blev själv avsatt för några år sedan. Och belagd med munkavle. För det skulle han få 13 månadslöner. Men han skvallrade för några funkisar som på två dygn samlade in 450 namnunderskrifter för att kunna kalla till extra årsmöte. Mötet blev mycket välbesökt och innehöll ett misstroendevotum. Peer fick tillbaka jobbet, styrelsen avgick.

Sveriges sämsta arbetsgivare
– Valberedningen är oerhört viktig, säger Peer, men blir ofta och halvt motvilligt, inslängd på slutet av ett årsmöte representerat av någon procent av medlemsskaran. På så sätt blir Friskis & Svettis en av Sveriges sämsta arbetsgivare. Olämpliga personer får förtroenden de inte borde ha. De blir drottningar och påvar i stillastående ankdammar där folk är rädda för att säga sin mening.

Peers lösning är helt i linje med idén om ett enda sammanhållet Friskis & Svettis, precis som människor utanför funktionärsskaran tror att det fungerar.
– Jag tycker vi ska ha en enda professionell styrelse och göra om våra lokala föreningar till avdelningar utan egna styrelser. Den lösningen skulle jag gärna vara med och jobba fram, med grunden i ett slags koncerntänk. För många är det ett rött skynke, men andra non-profit-organisationer lever gott i den formen. Och jag skulle vilja bygga upp det HR-stöd som saknas i dag.

Han liknar konstruktionen med Stockholmsföreningens. Friskis & Svettis Stockholm har nästan 100 000 medlemmar och ett tjugotal anläggningar.
– Kungsholmen, med tusentals egna besökare, har väl ingen egen styrelse?

Den moderna människan med den gamla hjärnan
Peer jobbar i dag som chef för integration- och arbetsmarknadsfrågor i Täby kommun. Ett jobb där han tagit med sig något som Friskis & Svettis är mycket bra på – att få människor att känna sig välkomna. Peers råd till nästa ledningsgeneration i Friskis & Svettis knyter an till nya sysslan inom kommunen. Det handlar om nödvändigheten att vara flexibel och se helheter, om man ska kunna hantera nuet. 
– Tänk igenom hur vi kan hjälpa den moderna människan att klara av dagens samhälle, t ex hur reptilhjärnan ska kunna fungera i datavärlden.  Jobba på att få bättre kontakt med ungdomar, ta reda på hur de tänker och vad de behöver. Utgå från och jobba med Friskis & Svettis idé. Betona vikten av att vara med och bygga något bra. Skapa delaktighet. Tänk att vi är samhällsbyggare och fokusera på hur vi kan bidra till bra framtidssaker: klimatsmarta, folkhälsosamma, generationsöverskridande och integrerande. Vi behöver ta hand om varandra och enas i bruset, men just nu bromsas kreativitet och handlingsförmåga av organisationens navelskådande.

Hur vi ska växa
I stadgarna står att vi ska växa. Det håller Peer med om, men tycker att frågan om hur ständigt behöver aktualiseras. Kvantitetsmål är meningslösa utan realistiska strategier för hur. Peer skulle vilja testa att ”spotifiera” Friskis & Svettis.
– För 300 kronor i månaden får man tillgång till alla aktiviteter och träningsanläggningar i hela stora föreningen, geografiskt obundet och utan bindningstider. Ett pris, ett Friskis & Svettis.

Se tillbaka och gå framåt
Peer är övertygad om att utveckling inbegriper att se tillbaka på historien och lära av den. Han tror på Friskis & Svettis grundteser: att skapa sociala kontaktytor för vanliga människor och missionen att få andra i rörelse genom glädje utan pekpinnar. Han har kvar sitt holistiska synsätt. Det handlar om att träna, träffas och ta en öl under samma tak.
– Visionen om Friskishuset lever för mig. Vi kan göra något åt ohälsan, den dåliga konditionen, nu sämre än någonsin, om vi vill. Men vi behöver finansiella muskler för att göra större insatser, gärna tillsammans med näringsliv, försäkringsbransch, stat och kommun. Enstaka events och uppvaktningar räcker inte, det krävs konstant lobbying.

Peer:
– Ge uppdraget till ett gäng unga trainees och låt dem jobba fram ett förslag på en nygammal agenda!

En av Täby kommuns populäraste chefer enligt färsk medarbetarundersökning.
 

Ibland tar det lång tid att fatta grejen. Länge var jag en förespråkare av budskapet att vi i Friskis & Svettis erbjuder träning. Jag ville inte prata om hälsa. Någon gång skrev jag att ”det är för mycket hälsa i hälsosvängen”, men jag visste tyvärr inte vad hälsa är.

Nu har jag mognat. Dessutom har jag redigerat grundaren Johan Holmsäters självbiografi som också rymmer berättelsen om Friskis & Svettis. Jag har en en annan idé om vårt erbjudande, starkt påverkat av Johans grundtankar som var att träningen ”bara” är en anledning att skapa förutsättningar för möten mellan människor. För i möten utvecklas man, och har kul. Människors allra största intresse är andra människor. Och då närmar vi oss hälsobegreppet som är större än att inte vara sjuk. Johan talar om hälsa i vid existentiell mening.

Så vad jag i dag tycker är vårt erbjudande på gym-marknaden är inte träning, det är MÄNSKLIGHET. Själva träningen är som ett verktyg som vi kan använda för att jobba med vår mänsklighet. Vad som är praktiskt med det är att vi människor verkligen också behöver röra på oss. Vi behöver underhålla vår kondition och styrka efter bästa förmåga hela livet. Men det är ju så självklart!

Vad som inte alls är lika självskrivet i vårt alltmer digitaliserade tidevarv, är att fokusera på det som är mänskligt och som vi också vet genom årtusenden av existens är bra för oss, inslag i livet som stärker vår självbild, vårt allmänna välbefinnande, vår känsla av att betyda något (fast vi bara är myror i universum) och upplevelsen av att ha något så när kontroll över skeendet man är mitt i.

Vi är redan rätt bra på att leverera mänsklighet, men jag tror vi kan bli bättre om vi tänker mer på det. Att bli superbra på att leverera träning är ju liksom inte jättemärkvärdigt. Att hitta folk som kan instruera ett marklyft är ingen konst, men att få oss funkisar att bli experter på att få andra människor att känna att allt är toppen under före och efter träningen, det är en riktigt kul utmaning.

Mina jympapass kan absolut bli bättre tekniskt sett, men vinsten med det är minimal. Om jag kan bli lite bättre på att leverera mänsklighet, då jäklar händer det grejer.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Man är mans gamman. (Havamal)
 

Inga-Lis Grape, då Olofsdotter, gick på Beckmans reklamskola. Hon var 25 och hade en ungdomlig dygnsrytm. Eftersom lärarna jobbade på sina reklambyråer på dagarna, var föreläsningarna och workshopsen på kvällarna. Inga-Lis började 18 och slutade 22. Efteråt gick hon genast hem, drack en kopp te, läste en god bok, sov 7-8 timmar, vaknade utvilad på morgonen, snörade på sig joggingskorna och gav sig ut på en löptur. NEJ! Så var det så klart inte alls! Men EN särskilt god vana klämde hon in och den var början på något stort.

Efter kvällsundervisningen på Beckmans reklamskola brukade Inga-Lis och studiekompisarna gå vidare till det klassiska reklammakartillhållet Restaurang Prinsen på Mäster Samuelsgatan 4, ett stenkast från Friskis & Svettis på samma gata. Där åt, drack och diskuterade man kvällens lektioner. Och rökte, så klart! Runt 03 var Inga-Lis i säng. Vid elvasnåret dagen efter klev hon upp, redo för den g-o-d-a vanan.

För att balansera det inte helt hälsosamma levernet gick Inga-Lis och kompisen Misse på Johan Holmsäters lunchpass. Efter jympan var det frukostdags. Att sluta röka var inte aktuellt. 

Vedervärdiga affischer
Det var på skolan hon sett att Friskis & Svettis fanns tillgängligt så nära i krokarna både av skola och krog. Både tid och plats passade. (Beckmans låg på den tiden – liksom Prinsen – bara ett par kvarter från Salénhuset.) Johan hade varit på skolan och satt upp lappar på anslagstavlan. I designstudenternas ögon var lapparna vedervärdiga både när det gällde form och copy. 

En dag efter jympan erbjöd sig därför Inga-Lis och kompisen Misse att fixa till den där fula affischen. Johan blev förtjust, först över erbjudandet men sedan ännu mer över resultatet. Han blev eld och lågor och gav tjejerna varsitt jympakort som tack. Snart skulle det bli mer samarbete med ”affischflickorna”.
– Johan pratade med alla: Vem är du? Vad kan du? Vad vill du? Han ville använda allas kompetenser och allas energi, säger Inga-Lis.

Friskispressens makeover
På Beckmans studerade också Lena Gustafsson, Johan Holmsäters blivande flickvän och så småningom fru och mor till deras tre barn. Lena, Inga-Lis och Misse fick ta sig an den lilla A4-publikationen som styrelsemedlemmen Christopher Friis gett namnet Friskispressen. Inte heller den var snygg, för att uttrycka sig milt – ett svart-vitt informationsblad som inte alls talade det balla nya rörelseglädjefenomenets språk.

De tre tjejerna gjorde om det anspråkslösa lilla bladet till en sprudlande, kreativ tabloid och fångade Friskis & Svettis själ på ett sätt som alla tyckte om. Friskispressen blev ett älskat, seriöst, busigt och rebelliskt språkrör för idén om vad rörelseglädje och möten kan göra för människors hälsa och välbefinnande. Det framgick att Friskis & Svettis välkomnade alla som ville vara med och ha kul, röra på sig, festa och träffa nya människor.

I ett par år drev sedan Lena tidningen helt själv. Inga-Lis jobbade på reklambyrå och Misse på Sveriges Radio. När Lena gick vidare till annat jobb kom Inga-Lis tillbaka och blev chefredaktör. Det är därifrån de flesta känner Inga-Lis, som en outtröttligt kreativ tidningsskapare och spridare av Friskis & Svettis budskap och värderingar i 30 år.

Under en tid när Internet inte fanns (för vanligt folk) och reklam var för dyrt, var det Inga-Lis, Misse och Friskispressen som gjorde hela jobbet att berätta om Friskis & Svettis utanför lokalerna. 

Organiserat kaos
I sin bok om Friskis & Svettis tillblivelse (kommer snart) skriver Johan Holmsäter om organisationsformen ”organiserat kaos” som ett idealläge. I den andan jobbade Inga-Lis. Redaktionsråden i slutet av 80-talet och början på 90-talet var livliga och tillåtande kreativa happenings. Det var mat, vin, öl och människor från olika håll i Friskis & Svettis-universumet. Skribenter var där och sprutade idéer, men där fanns också alltid fler personer med vilda tankar och åsikter kring Friskis & Svettis, träning, människans villkor, bilder och text. 

Vid varje redaktionsråd ställdes frågorna ”Hur utmanar vi utan att gå över gränsen alltför mycket? Och hur engagerar vi hela Friskis & Svettis, inte bara Stockholm?” Skrattet var ständigt närvarande.

Humorn har alltid varit viktig för Inga-Lis, kanske för att hon i grund och botten är så jäkla seriös. Gå på ett av hennes danspass, så förstår du. Friskis & Svettis är så allvarliga grejer att man bara måste skämta och ha lite distans. Fast en grej som varit svår att skämta om skulle hon vilja se ”fixad”.
– Man säger att tiden läker alla sår. Jag vill att det ska vara så. Som det här med den gamla konflikten mellan Johan Holmsäter och Friskis & Svettis. Vi är som en stor familj och Johan hör till.

Nakenchocken
Så klart har Friskis & Svettis inte varit allt för Inga-Lis, men föreningen har alltid funnits med. Hon har blivit avlönad som redaktör, fixare och reseklubbansvarig. Hon har lett pass ideellt, engagerat sig både ombedd och oombedd, träffat fadern till sina tre barn på Friskis & Svettis och skolat in barnen som funkisar och ledare. Ibland har det varit tufft. Den så kallade nakenchocken med Walter Hirsch erotiska utomhusbilder var en fullträff PR-mässigt, men inte för Friskispressens försäljningssiffror. Några stora föreningar drog ner på upplagan. 

När hon nu slutar efter tio med Reseklubben är hon lika kär i Friskis & Svettis som alltid – lika kritisk, lika idérik och samma stormvind i konferensrummen. Riks rimmade hyllning på Inga-Lis träningfest med anledning av födelsedag och pension är träffsäker.

”Inga-Lis du är så mycket,
En fantastisk chefredaktör, en talför kåsör och en driven debattör som ska sluta arbeta. Vi kanske inte kommer att komma ihåg dig så mycket som administratör men desto mer som en fantastisk entreprenör, innovatör och provokatör. Grym på gehör, extremt arbetsför och alltid en inspiratör. Resedirektör, researrangör och resetransportör. Föredömlig presentatör och organisatör med glatt och intensivt humör. Skicklig dansör och instruktör. Vi gör honnör och hyllar en sann Friskisambassadör!”

Tacksamhet över den stora familjen
Det där med pension verkar Inga-Lis ta emot med tacksamhet. Hon är lika engagerad som alltid, men ändå nöjd med att kliva av. 

Inga-Lis stödjer verksamhetsledaren (som nyss bytt titel från ”verksamhetschef”) Johan Lampinens idéer om att dela upp den stora kolossen Friskis & Svettis Stockholm i mindre enheter. Med närmare 100 000 medlemmar och nästan 20 anläggningar vill Johan Lampinen flytta besluten närmare verksamheten. Människor måste få ta ansvar för sådant de är satta att hantera. 
– Vi måste komma ihåg att vi inte jobbar med maskiner, utan med människor, säger Inga-Lis. De människorna är ingen homogen grupp. Vi måste se dem som individer och fråga dem var och en för sig: ”Vad behöver du just nu för att vara glad och fungera på allra bästa sätt?” Friskis måste kunna leva med speciallösningar. Vi kan inordna oss och samarbeta, men ibland måste vi få en egen lösning och extra omtanke. Sådant ska Friskis & Svettis vara särskilt bra på. Personliga möten är vår styrka. Vi ser folk.

Röd rebell
Inga-Lis säger oblygt att hon tror på back to basics. Det betyder att hon värderar jympan, rörelseglädjen och de sociala mötena högst. Inga-Lis har också alltid förespråkat de kontroversiella dragen i Friskis & Svettis själ: rebellandan, uppkäftigheten, modet att sticka ut och irritera på riktigt, inte för själva irriterandets skull, utan för att vi har viktiga budskap till omvärlden. 
– Lättkränktheten gör det svårt att sticka ut i dag.  Men Friskis & Svettis har alltid bestått av högt och lågt och det tycker jag är viktigt. I mitten finns lagom. Där ser alla likadana ut och där vill jag inte vara.

Det eviga Friskis & Svettis
Inga-Lis tror inte att Friskis sticker ut genom att ha massor av nya träningsprodukter.
– Fler produkter förvirrar. Och vi är ändå sena på nyheter. Våra försök att hajpa det vi erbjuder gör det bara svårt för medlemmar och anläggningar. Crescendo? Vad är det för slags träning? Hur förklarar man den? Friskis produkt är lustfylld träning och vi borde göra mer av samma och ha ännu mer jympa. Vi är unika med jympan, men måste ägna mer fantasi kring den. Trender kommer och går, Friskis & Svettis består.

När man säger sådant efter ett liv i Friskis & Svettis riskerar man att stämplas som bakåtsträvare. Man sorteras in i den buttra klubben ”Det var bättre förr.” Men Inga-Lis har ju alltid pushat gränserna i sin box. Den rymmer mycket.
– Vi har en grundtrygghet. Folk vet vilka vi är. Friskis är ledande på lustfylld träning. Vi integrerar olika träningar. Vi låter unga och äldre träna ihop. Vi ger människor möjligheter att utmana sig och upptäcka sig själva. Vi är folkliga, trogna och trygga. Vi har råd att testa och misslyckas för att till sist landa i det geniala. Vi ska aldrig försöka vara något som vi inte är. Vi är vanliga och underbara. Det funkar för alltid.

Med den grundtryggheten i ryggen tycker Inga-Lis att vi ska samla alla funkisar kring frågorna om ”vart vi ska, varför och hur”. 
– Varje enskild funkis måste kunna svara på frågan ”Vad ska JAG göra? Och vara besjälad av svaret. Det är funktionärens What’s in it for me?

What’s in it for Inga-Lis?
Så vad har varit Inga-Lis eget ”What’s in it for me”? Hon säger först ”Tack Roslagens pärla (en ö i Stockholms skärgård)”. Det var där hon skulle åka långfärdsskridskor för första gången och kom ut med skridskorna fortfarande nedpackade i kartongen. En ung man som hette Mats hjälpte den rökande reklamstudenten med utrustningen. På kvällen var det världens fest. Bakis och sönderrökt vaknade hon morgonen därpå och såg att alla de andra redan var redo för nya friluftsäventyr med termosar och kartfodral. Hur kunde de vara så pigga? 
– Vi hade ju varit på samma fest! Skillnaden var att de tränade, det gjorde inte jag.  Då bestämde jag mig – så ville jag också vara. 

Inga-Lis säger också ett stort tack till seglarlägren. Då hade hon slutat röka. Den unge Mats:en var nu seglingsinstruktör.
– Det regnade varje dag. Sydvästen skulle på varenda morgon. Så EN dag sken plötsligt solen och jag bestämde mig för att strunta i seglingen och gå och bada istället.

På vägen till stranden går hon över en äng och möter denne Mats igen. De sätter sig ner i gräset och pratar. I flera timmar. En månad senare är de gifta. Det blir 17 år tillsammans och tre barn.
– Jag har fått så mycket genom Friskis & Svettis. Jag har fått vara med och utveckla, vara framgångsrik och omgiven av härliga människor. Jag har inte blivit miljonär, men mycket rik på möten. Och så fick jag en ny livsstil.

Till dem som tar över
Om Inga-Lis skulle hålla ett tal till nästa generation skulle det låta ungefär så här:
– Det är i mötet på golvet vi bygger kulturen. Var ärliga i alla led, annars blir det inga äkta möten. Vi är som en trygg färja som går mellan samma hamnar. Vi är inte kappseglare. Kanske är vi ett kryssningsfartyg. Var tydliga så att folk som åker med vår färja inte vill gå in i hamnar som inte är våra. Tro på den egna produkten. Lägg mer krut på vilka vi är och hur vi presenterar oss än på krystad produktutveckling.

Hon kallar sig Tant Röd.
 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.