När jag började jobba på ett nytt pass var det länge sedan sist. Jag har ett MYCKET OFÖRTJÄNT rykte att jag sällan byter, men den här gången stämde det. Passet var märkt 2019. Det var lite av en förskönande efterkonstruktion.

Eftersom jag aldrig byter hela passet på en och samma gång blir passmakandet alltid en utdragen process. Så hur datummärka passet? När jag börjar eller när det är klart? (Undanflykter, jag vet.)

En orsak till långsamheten är att jag har en tendens att göra det svårt för mig. Det är bara så jag är. (Sa han kokett.)

Ärligt talat är jag glad i den egenskapen. Även om den ofta ställer till problem. Jag liksom bara måste experimentera med formen och utmana mig själv och deltagarna.

”Det låter stort när katten skiter,” brukade min pappa säga, ”men tänk så liten hög det blir.” Eftersom jag aldrig hört något stort ljud från en kattlåda, så fattar jag inte metaforen bokstavligt, men tolkar frasen ungefär på samma sätt som jag förstår ”mycket snack, liten verkstad”.

Alltså, jag fattar att passet inte blir så märkvärdigt som jag prettofantiserar om.

Konkret kan det bara handla om att inte börja nya passet på samma sätt och med en liknande låt som passet innan. Eller använda musik som jag inte har något kärleksförhållande till och som jag helst undviker Eller min favoritutmaning: långa låtar med flera olika rörelse- och träningskvaliteter inkluderade i samma låt.

Om passet märkt 2019 sa jag i början av hösten 2022 ohälsosamt ofta: ”Det här passet är mitt allra bästa någonsin”. Lilla Basledaren himlade med ögonen.

Jag anade en fara för förhållandet. Om jag inte kom över ”mitt bästa pass någonsin”, tog mig i kragen och satte igång att bygga ett nytt, skulle hon bli besviken på ett djupt plan. Hon skulle tänka att jag tappat min kreativitet, att jag var redo att kapitulera inför suget från eviga 80-talspassen och aldrig mer göra prettopass.

Så jag satte igång. Ambitionerna var återigen på prettonivå: Kunde jag klämma in två jättelånga låtar denna gång, varav den ena består av 8 minuter säckpipa, fiol och nördig folkmusikiver, och den andra av dubbla baskaggar, synkoper, growl och allmänt heavy-metallande.

Första gången provade jag bara två låtar och tyckte det kändes lovande. Sen blev det helt fel. Folk såg förvirrade ut.

Passet blev för kort och själsligt mörkt. Det var då min stammis sedan 25 år tänkte att ”det här passet vill jag inte gå på”.

Han berättade det alldeles nyss för mig i omklädningsrummet. Då hade det gått tre månader efter det första mötet med mitt hemska pass. Nu var han positiv och uppmuntrande och fortfarande stammis. ”Det är nog det bästa pass du gjort”, sa han.

Eller så var det bara så jag hörde det.

Tre nya låtar lyfte passet från prettomörker till jympans olidliga lätthet, som Lilla basledaren säger.

Allra viktigast: Lilla basledaren har kvar sin respekt för mig.

Men hur ska jag någonsin kunna göra ett nytt pass? Det här är det bästa jag någonsin gjort.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Lilla Fridolf var en fiktiv s k toffelhjälte. Han började som radioserie på 50-talet och blev senare film- och seriefigur. Jag hade gissat att historierna om den lille mannen och hans dominerande hustru Selma var långt ifrån PK i dag. Tills jag såg Friskis & Svettis nya reklamfilm om att hitta sin grej. Där var de ju igen: Lilla Fridolf och hans Selma.

I nya reklamfilmen rensar Selma garderoben från Lilla Fridolfs sportprylar. ”Toffelhjälten” heter nu Martin, men det spelar ingen roll. Det är Lilla Fridolf. Men okej, vi kan kalla honom Lilla Martin. (Egentligen ska det vara ”lille” med ett ”e” eftersom Martin är en man, eller borde vara det.)

Selma håller i tur och ordning upp hans paddelracket, suspensoar (pungskydd) och inlines. Man fattar att Martin inte använt prylarna på ett tag. Selma verkar trött på Lille Martin, som mesigt protesterar eller faller undan när Selma lägger alltihop i en låda som ska ut ur huset.

Martin är den typiske mesproppen av manligt kön som jag sett så länge i svenska reklamfilmer. Och jag undrar varför han är så använd.

Vem identifierar sig med en sådan mes? Vem vill ha en sån hemma? Vem vill vara en sån? Ingen, hoppas jag.

Jag anar – om jag följer filmens logik – vem som ska hjälpa Lille Martin att ”hitta sin grej”. Ledtråd: Det är inte Friskis & Svettis.

Och förresten har jag sett idén med övergivna sportprylar förut. Generiskt är det också. Alla träningsorganisationer skulle kunna vara avsändare här. ”Grejen” skulle kunna hittas i simbassängen eller på klätterväggen. Eller där Selma pekat åt Lille Martin.

All fungerande reklam måste innehålla en sanning och jag fattar att den finns där i Friskis & Svettis nya reklamfilm; folk samlar på sig prylar som sen blir liggande och tråkas för detta av sina partners.

Men kanske borde vi inte förlöjliga våra blivande medlemmar.

Borde vi inte visa upp starka och glada människor som hittat sin grej i stället? Inte mesar som inte gjort det och låter sig hunsas av besserwissers och översittare? Jag tänker att vi står för glädje. Eller?

Då skulle vi kunna berätta vad Martins (inte längre Lille Martin) grej blev också. På riktigt, i stället för på låtsas i en kampanj som luktar 50-tal.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Det slog mig att det alltid funnits endast tre olika jympapass. Och de har ingenting med soft, bas, medel, puls eller intensiv att göra. I stället handlar det om ledarens djupast liggande drivkrafter. Så i stället för Jympa soft, Jympa och Jympa intensiv borde vi marknadsföra vad vi faktiskt levererar:

EVIGT 80-TAL
Tycker du att det är läskigt med förändring? Då är passet Evigt 80-tal det perfekta passet för dig. Här har inget förändrats på 40 år. Du vet vad du får och det gäller även dig som inte jympat sedan 1981.

Musiken är hitsen från i dag, uppblandade med hitsen från igår och i förrgår. Rörelserna är klassiker som jumping jacks, skidhopp, bakåt-kickar och den där mycket pinsamma varianten för tänj av hamstrings. Du nyper dig i näsan med ena handen, trär den andra armen igenom och låtsas vara en elefant. Det är korkat, men kul (om du inte tvekar att dansa fågeldansen på fyllan).

På det här passet är kreativitet ett skällsord. Precis som alltid får du röda handflator av de överdrivet många handklappen och en tår i ögat av de välbekanta och smäktande balladerna i styrke- och rörlighetsdelarna. Tänk Ti amo och Öppna din dörr.

Man skulle kunna tro att deltagarna är äldre på Evigt 80-tal än på andra pass, men det stämmer inte. Alla åldrar gillar att koppla bort hjärnan och bara flaxa på.

TRASSEL

Det här passet har ingen koppling till den utgående varianten Jympa puls att göra. Där var det ju meningen att koordinationsförmågan skulle utmanas! Nej, på trasselpassen konstras det av bara en anledning: ledaren vill briljera och finta bort deltagarna. Jag har själv fallit för den frestelsen några gånger och känt berusningen när jag är den enda personen i salen som får ihop skiten.

Vad som inte är avsikten, men som blir resultatet, är att graden av ansträngning går ner. Vilket kan vara välkommet för deltagaren som behöver ta igen sig en stund, men irriterande för den som vill ta ut sig och tappar fart genom att försöka få ordning på sina två vänsterfötter.

Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört att jympan sa vara enkel, men det kan du glömma på trasselpasset.

PRETTO

Det här är mitt pass. Vi som kör pretto ska till varje pris vara annorlunda. Ingen deltagare ska känna igen en enda låt. Vi älskar när folk frågar ”Var hittar du den där musiken?” Vi tror att det är en komplimang, när det i själva verket är en uppmaning att leta någon annanstans.

Våra konstnärsambitioner påverkar så klart rörelsevalet. Visst måste vi anamma några klassiker (höga knän med handklapp över huvudet som slutkläm), men vi hatar bakåt-kickar och jumping jacks med en trotsande treårings intensitet. I stället lägger vi ner en arbetsvecka på att lirka fram en enda unik rörelse till de ljud som vanligt folk undrar om det verkligen kan kallas musik. En hel del s k mickey-mousing kommer på köpet, vilket gör att passet blir som en gammal tecknad film där varje rörelse motsvaras av ritsch-ratsch fili-bom-bom-bom i musiken.

Prettopassen svänger mellan eufori och obehag. Ett par gånger under passet stämmer allt. Lika ofta känns rörelserna ovärdiga vuxna människor, medan det som kommer ur högtalarna lämpar sig bättre för ett elakt förhör av en ”bad cop”, än till rörelseglädje.

Men seriöst då!

Friskis & Svettis Riks träningsutvecklare har under de tio senaste åren flera gånger försökt utveckla jympan som träningsform. Det har väl gått sådär. Vi är som vi är. Vi kör evigt 80-tal, trasslar eller underminerar rörelseglädjen med för höga pretentioner.

Detta status quo har fått mig att tro, att vad vi gör med själva jympan som produkt inte spelar så stor roll. Av de tre huvudsakliga förändringsområden som jag ser, kommer produktkvaliteten på plats nummer tre.

På plats nummer ett och två kommer den fysiska inramningen och kommunikationen.

Jag har skrivit om jympans showroom, det är det ena. Det andra är hur vi beskriver och marknadsför jympan. Här har jag en idé jag inte vågat säga än, men som bihang till den tror jag det vore en bra grej att presentera passen och ledarna mer ingående än vad vi gör i dag. Behovet av att veta vad man får är – gissar jag – ännu större i dag än igår. När spännvidden i passet som bara heter Jympa är större än vad den var i ”gamla” medelvarianten har vi chansen att motverka förvirringen med pass- och personporträtt.

Jympan verkar vara inne i en svacka (eller så är det bara mitt pretto-pass). Men om Evigt 80-tal, Trassel och Pretto får rätt stöd, tror jag t o m att vi ledare kan utvecklas.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

För två år sedan hade jag fulla pass på luncherna på Friskis & Svettis City i Stockholm. Vi var 95 deltagare nästan varje gång. Sedan blev vi cirka 30 en lång period p g a ni vet vad. Efter det har inte passet återhämtat sig.

Det är klart att jag funderat på om Jympajesus har förlorat sin attraktionskraft, men jag tänker inte dröja vid den trista nojan. Tappet måste bero på något annat, säger jag snabbt till mig själv och söker orsakerna så långt ifrån mig själv som möjligt.

Stöd för min förnekelse får jag av andra jympaledare som delar min upplevelse av glesa led. Att någon eller några ledare drar fulla hus bortförklarar vi enkelt. ”Han/hon har så bra tid på en så bra lokal i ett historiskt jympaälskande område av stan.”

Men seriöst nu då!

När gymmet och de s k instruktiva gruppträningspassen visar på viss återhämtning i statistiken, syns det tydligt att jympafolket inte har kommit tillbaka.

Så vad göra?

Vi diskuterade det lite grann efter passet som bilden är hämtad ifrån. Vi var sex ledare som i stället för att ställa in alla pass p g a arbete i it-systemet, roddade ihop ett specialpass. Som uppskattades väldigt mycket om man ska tro deltagarnas kommentarer.

Så hur ska man tolka detta?

”Vi behöver förändra något”, sa en av ledarna bestämt. ”Kanske byta namn på jympan.”

Jag snubblade på svaret. ”Men…men… jympan är ju själva ursprunget och…och…traditionen…” Och vad skulle Johan Holmsäter säga, hann jag tänka innan jag kom att tänka på mitt eget 10 – 15 år gamla förslag om att skapa ett showroom för jympan.

Jag är ju övertygad om att jympan kräver en viss inramning för att komma helt till sin rätt. Precis som de andra träningsformerna. Gymmen behöver t ex ha de nyaste maskinerna, coolaste stängerna, snyggaste vikterna och allt annat i en lokal som känns nutid vad gäller inredning och möjligheter till kreativ träning.

Att jympa i en rektangulär gråmålad låda med lågt i tak, många pelare och dåligt ljud som studsar runt bland väggarna är sämsta tänkbara miljön för rörelseglädje.

Jag säger inte att ”min” hall på City är sådan, även om jag skulle önska bättre ljud och andra färger, men även om City inte är dålig, är den lokalen inte optimal. Men det var just den optimala lokalen jag kom att tänka på igen efter flerledarepasset härom dagen.

Jympavarumärket behöver en uppgradering och jag tror att ett showroom skulle kunna vara en bra grej.

Jympans showroom måste vara stort och ha högt i tak. Ljudet måste vara perfekt, som jag ibland upplever att det är i nya biosalonger. Basen känns i stolarna och alla frekvenser låter starkt och rent. Det är högt, men inte smärtsamt.

Sen har vi färg- och ljussättningen. Den grå trenden som Friskis & Svettis vältrar sig i nu är en krigsförklaring mot jympan. Folk ser vilsna ut i den stora cementsarkofag som vi nu tränar i och som vi försöker leva ut rörelseglädjen i på ett smått hysteriskt sätt, kämpande mot gråskalan.

Så kan vi inte ha det.

Men sist jag föreslog ett showroom fick jag frågan om jag kunde lova någon slags ROI (return on investment). Vilket jag så klart inte kunde. Men tänk om! Om jympafolket kom tillbaka skulle de stanna livet ut, för sådan är de jympafrälsta. Och tänk om många fler yngre människor upptäckte träningsformen och blev lojala (för att de älskar rörelseglädje i coola lokaler) jympare!

Jag tror det är möjligt. Vad tror du?

Jag älskar (idén om) Friskis & Svettis.
Amen

I min förening tappade vi nästan hälften av medlemmarna 2020 – 2022. Möjliga förklaringar till att folket inte kommit tillbaka…än… är att de jobbar hemma och har hittat andra sätt att träna på, eller att de helt enkelt inte tränar längre. Så frågan är om vi bara ska gilla läget, skära ned på verksamheten, hoppas att de gamla lockropen ska fungera snart igen, eller försöka tänka nytt.

Med de ”gamla lockropen” menar jag lite småkul annonser, filmer, priserbjudanden och kompis-veckor, plus mer produktnära presentationer, typ filmer om nya träningsformer.

En svaghet med dessa flitigt använda grepp är just att de är flitigt använda. En annan svaghet, när det gäller de produktnära marknadsföringsinsatserna, är själva produkterna; de är inte tillräckligt intressanta.

När jag påstår att produkterna (träningsformerna) inte är särskilt intressanta, så tänker jag ur mottagarens engagemangsperspektiv. Vi som varit på liknande pass förut och har ett hum om vad det handlar om kan se fram emot en ny variant på att lyfta, hoppa och vrida, men i det stora hela spelar de budskapen inte så stor roll.

Vad som däremot spelar roll är Friskis & Svettis personlighet. Vår kultur.

Vilka är vi? Vad har vi för inställning till dig, till träning och livet i övrigt? Hur avspeglar sig vår kultur, dels i träningsprodukterna, dels i hur vi möter dig?

Det är det vi borde prata mer om. Det är så vi får mer sympati än övriga träningsställen.

Det var det vi handlade om i starten. Träningen var ett verktyg. Med hjälp av rörelseglädje skulle vi bygga gemenskap och utveckla människor till kropp och själ.

Att komma på receptet för medlemsåtervinnanndet är banne mig inte enkelt, men det kan hjälpa att tänka: ”Vad händer om vi gör tvärtom?”.

Med ”tvärtom” menar jag tvärt emot vad vi gjort den senaste tiden (de inkörda marknadsföringsåtgärderna) och jag menar tvärtom vad våra kollegor i branschen gör.

Skrytigt stickspår: Jag tycker fortfarande att bilderna som vi (fotograf Alvreten, formgivare Tobias Peterson och jag) gjorde på Riks 2010 – 2014 är de bästa hittills. Idén var busenkel: bryt mot traditionen att visa glada människor i träningskläder som tränar med stora leenden! Därför hade alla modeller civila kläder och poserade med träningsredskap på ett smått surrealistiskt sätt. Helst skulle de inte le det där snygga och osvettiga leendet heller.

Så vad gör vi?

1 Jag tycker vi ska hålla oss nära verkligheten och kulturen i Friskis & Svettis.
2 Jag tycker vi ska försöka kommunicera ovanstående på ett sätt vi inte gjort förut.
3 Jag tycker vi ska utveckla en ny produkt/vidareutveckla befintlig och sikta på den stora skara människor som vill träna/göra livsstilsförändringar, men som av olika anledningar inte kommer till skott.

Sa jag att det är svårt? Mm, men vem vill ha det enkelt och bekvämt HELA tiden? Inte vi väl?

Ska vi spåna lite? Hör av dig!

Jag älskar (idén om) Friskis & Svettis.
Amen.

Herbert von Karajan och jympaledare gillar inte dåligt ljud.

Vad är det egentligen för slags människor som fortfarande gillar jympa?

Jympafolket pratar om hur rolig jympan kan vara, om gemenskapen, peppen från gruppen, att man kan köra så hårt man förmår eller vill, att allt ingår – styrka, kondition, balans och rörlighet.

Jymparna har med sina fåraktiga leenden aldrig bekymrat sig om att biceps får noll träning under ett pass. I stället yrar de om känslan av välbefinnande, typ att ingen annan träningsform får dem att må så bra både under själva passet och efteråt. De skrattar bara åt att de under vissa delar under passet ser ut som levande fågelskrämmor utan koordinationsförmåga.

Det är en kult.

Jympaledarna brukar vara allra mest hardcore. De vill att jympan ska ha en särställning i Friskis & Svettis och tycker att utbyggnaden av gym har skett på jympans bekostnad. Medan det investeras massor av pengar på ny utrustning i gymmen och nya kvadratmeter gym-yta, får jympafolket nöja sig med nya lampor och väggfärg.

Och apropå väggfärg, de mest extrema jympa-agitatorerna tror att färgen på väggarna har betydelse för hela jympaupplevelsen. De hatar grått.

Men de älskar bra ljud och tjatar om att det måste vara det allra bästa. Alla nyanser i musiken måste gå fram, skriker de högröda i ansiktet. Jympaledare är värre än de mest kompromisslösa dirigenterna på världens prestigeladdade konserthusscener.

Jympaextremisterna älskar också frihet. Att göra personliga pass har blivit en fix idé. De tar hellre risken att misslyckas än att alltid välja säkra kort. De får hellre feedback av typen ”det var det värsta pass jag varit på”, än ljumma kommentarer som ”ja, men det var väl trevligt”.

Jympaidioterna ser dock inte vartåt det barkar. Att de är den sista generationen som tycker att rörelseglädje är den viktigaste ingrediensen och motivationen i träningen verkar för långsökt för jympakulten. De kan inte ta in att de helt fotriktiga och kontrollerade träningsformerna sakta men säkert förpassar jympan – likt Kapten Uggla, Per Henrik Ling och husmorsgymnastiken – till historien.

Jag är en jympaidiot.

Och jag älskar (idén om) Friskis &Svettis.
Amen.

Om man ska tro Friskis & Svettis hemsida är Jympan hetare än någonsin. Då måste vi som leder Jympa också vara hetare än någonsin, eller hur? Riktigt hur det gick till att bli så het, har jag inte greppat men kanske kommer jag att fatta när jag leder mitt pass i höst.

På hemsidan läser jag att ”Nu skruvar vi ytterligare. Med musiken, energin och peppen från gruppen i fokus är Jympan hetare än någonsin.”

Hm, behöver jag göra något jag inte gör i dag? Eller är jag automatiskt hetare än någonsin? Måste jag bidra med något sensationellt nytt? Vad, i så fall? säger jag med darrande underläpp.

I sökandet efter svar på den frågan snubblar jag över Friskis & Svettis Täbys inlägg på Instagram. De skriver också att ”Jympan utvecklas och blir ännu bättre i höst där ledarna arbetar mer med musiken, peppen och vi-känslan.”

Alltså, jag vet inte om jag fixar mer ambition. Ingen har frågat mig om det är okej att trumpeta ut ovanstående kvalitetsförbättring.

Jag minns att vi pratade lite om att använda musiken mer på jympaträffarna i våras. Och att vi snackade om kreativa övergångar mellan rörelser och låtar, så att det inte blir hackigt och oskönt.

Självklart håller jag med, men jag går redan på gränsen för vad jag fixar i hitte-på-facket. När jag nu i höst börjat försöka bygga ett jympapass hetare än någonsin händer absolut inget kreativt. Jag reser mig upp ur soffan, sätter på min åtta minuter långa förstalåt, tar några stapplande steg och sätter mig ner igen.

För att försöka göra något nytt, peppigare och hetare skissar jag på TVÅ åtta minuter långa låtar i samma pass. Jag har använt långa låtar på sex – sju minuter förr, men aldrig åtta och aldrig två i samma pass.

Vad håller jag på med?

Risken för katastrof är uppenbar. Jag ser deltagarnas förlåtande leenden (som jag sett tidigare många gånger). ”Typiskt Janson”, kommer de att säga, ”men för Guds skull, tagga ner!”

Ärligt talat; jag tror inte det behöver vara så märkvärdigt. Ett klassiskt och enkelt jympapass med rörelser som sitter som en smäck till musiken (vad man nu gillar) och en ledare som är där för gruppen på ett personligt och inbjudande sätt, det räcker!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Här kommer lite mer från hästens mun. Johan Holmsäter beskriver hur han byggde jympan i sin självbiografi Friskvårdsrebellen. ”Allt har en kropp och själ”, heter kapitlet.

”Jag skriver ned de drygt 300 övningarna jag kommit på och definierar hur de ska sättas ihop och utföras tillsammans med musiken. Jag tänker att både musiken och rörelserna har en kropp och en själ. De ska samspela och förstärka varandra, ge upphov till känslor av frihet, styrka och lust.

Jag delar in rörelserna i nio kategorier – från styrka och hopp till löpning och rörlighet. Rörelserna är varierade: öppna eller slutna, enkla eller komplexa. Jag söker det som känns mest naturligt. Varje steg och rörelse matchas ihop efter den metodik och rörelsefilosofi som växer sig allt starkare i mitt huvud.

Alla rörelser synkroniseras med musiken. Jag tänker hela tiden både på det existentiella och biologiska. Jag använder mina anatomiska kunskaper från Zürich och de rörelser jag utvecklade för att skona min egen allvarligt skadade ländrygg.

Kalla fakta samsas med varma känslor. Med musiken börjar idén svänga rejält. Musiken ska stimulera de olika delarna i programmet enligt en speciell dramaturgi. Snabb, glad och medryckande musik med 120 beats eller några fler per minut för hopp. För löpning ska musiken driva på i cirka 160 beats per minut. Armhävningar kräver kraftfullare, tuffare, hårdare beats med 60 taktslag i minuten.

Jag definierar musikens och rörelsernas kropp och själ. Där ska finnas dynamik mellan tyngre och lättare, mellan sprudlande och mer återhållet, mellan högt och lågt i rummet. Musiken ska skapa engagemang hos deltagarna som då sväljer rörelsemedicinen med entusiasm och upplever välbefinnande som en ren vinst.

Deltagarna ska fås att glömma tröttheten, bry sig mindre om sin koordinationsförmåga och göra träningspassen till en nöjesaktivitet, som att gå på bio, kafé eller klubb. Träningseffekten kommer på köpet.

Programmen ska vara personliga och unika. Jag tänker att varje ledare ska hitta sitt eget uttryck och sin egen musik. Men passen ska alltid kännas igen och följa samma intensitetskurva med fysiologiska intervaller. Deltagarna ska arbeta i olika tempon.

I ena stunden kör vi tufft för att hjärtat ska få jobba intensivt och maximera blodcirkulationen. Sedan sänker vi tempot för styrketräning. I entimmespasset hinner vi med två styrkesegment och två syretoppar innan vi med långsamma rörelser utvecklar rörligheten i leder, senor och muskler. Sist varvar vi ned och ger kroppen möjlighet att återhämta sig.

Jag tänker rörelseglädje, inte resultat. Här ska bara finnas vinnare, i motsats till prestationsidrotten, där det bara finns en vinnare vid varje tillfälle. Resten är förlorare.

Jag förstår snart att jag kan göra min träningsmetod skalbar och anpassad till alla sorters människor. Verkligt vältränade kan få stenhårda 75-minuterspass. Otränade eller personer med rörelseinskränkningar eller andra fysiska och medicinska åkommor kan få anpassade pass. Både atleter och nybörjare kan jympa och uppleva rörelseglädje, social gemenskap och på köpet få bättre styrka, kondition och rörlighet.

Framförallt inser jag att det är mycket roligare att göra övningarna tillsammans med andra. I stället för att påtala hur effektiv träningen är, är budskapet glädje och social gemenskap, aldrig kalorier och stora muskler.

Jag vill utveckla och betona de känslomässiga, existentiellt sensibla och sensuella egenskaperna, men med vardagsnära rörelser och glädje. På så sätt utvecklar deltagarna så småningom en medveten kroppsupplevelse som stimulerar och motiverar dem till fortsatt deltagande i jympan.

Början av passen ska ha stora, öppna rörelser som aktiverar fler muskelgrupper. Stora rörelser känns naturliga och skapar kontakt mellan deltagarna. Blickar möts i de stora cirklarna som deltagarna formar runt ledaren.

När jag utbildar ledare är jag noga med hur vi ser på musiken. Den är inte bara ett verktyg att hålla takten med. Jympametoden är en modell kring rörelsernas och musikens synkrona form av kropp och själ. Den ska hjälpa deltagarna att uppleva något mer. Musiken och rörelserna ska sitta ihop och peppa deltagarna att orka, men också frammana känslor – mest glädje – men också andra känslor vi människor behöver få utlopp för och acceptera.

Några år senare, hösten 1978 när Friskis & Svettis är i full sving, bekräftar nestorn bland fysiologiforskarna – professor P-O Åstrand – mitt jympaupplägg under en heldag på Salénhuset. P-O har med hjälp av sina studenter analyserat jympan och konstaterat att metoden är effektivare än alla andra när det gäller träning av de syretransporterande organen, d v s för konditionsträning. Underbart!”

Kanske ett komplement till instruktionsdokumenten till ledare i pass.nu?
Jag älskar Friskis & Svettis
Amen

Jympan skiljer sig från alla andra av våra träningsformer på flera sätt. Vi har t e x inga redskap och vi instruerar i princip ingenting. Men det som är mest intressant med Jympan är att ledaren har så stora möjligheter att prägla passet med egna idéer, egen musik och sin egen personlighet. Däri ligger riskerna att floppa, men också möjligheterna att ta fram Jympans helighet. Det är dessa heliga möjligheter vi borde satsa förändringsenergin på.

Ett innehåll behöver en form för att funka. Tänk t ex att du vill berätta en rolig historia, men du har inte koll på i vilken ordning ingredienserna i historien kommer för att poängen ska landa rätt hos mottagaren. Det blir lite pinsamt för er båda två. Du har levererat historiens alla delar, men bristen på ordning och ett självklart ägande av hela berättelsen förstörde slutklämmen. Det förlösande skrattet uteblev.

Jympan har också en form och ett innehåll. I jämförelse med exemplet ovan skulle jag säga att formen är uppdelningen i uppvärmning, styrka, kondition, nedvarvning, rörlighet och avslappning, men också i övningarna och musiken.

Innehållet är effekten av hur vi organiserar delarna, men också – och det är det som gör Jympan helig – hur vi lyckas få deltagarna att glömma bort sig själva, att släppa sin självmedvetenhet, sina egon och uppgå i en varm och glädjefylld gemenskap, d v s motsvarigheten till skrattet i första exemplet med konsten att berätta en rolig historia. Vi ledare har ansvaret för denna – jag skulle kalla den – andakt.

Formen får inte ta över. Den ska hjälpa oss att göra innehållet så där stort, fantastiskt och heligt, men inte vara huvudsaken när vi bygger pass.

Jag kom att tänka på detta – balansen mellan form och innehåll – när jag nu inom en kort tid varit på två olika slags andakter. Den första hade en väldigt utarbetad och strikt form. Man skulle sitta ibland, stå ibland, rabbla böner och svara prästen, sjunga sånger man aldrig hört förut och gå fram till altarringen och knäböja och bocka. Mycket action var det.

Den andra andakten var raka motsatsen. Vi bara satt där i tystnad i en ring i en timme. Den som ville säga något fick det. Det var allt.

När den andra sortens andakt var slut kom en man fram och hälsade på mig och sa att han hade gått på mina pass. Det var i den stunden jag ännu bättre förstod varför jympan är helig.

Samma känsla som jag i bästa fall kan få på ett jympapass – en kravlös gemenskap med en grupp människor jag inte känner, en samhörighet oavsett allt som vanligtvis delar in oss i grupper – den hade jag nyss upplevt i andakten. Precis som jag kan göra på Jympan.

En av dem som talade under andakten sa just att allt behöver en form, men att den inte får tillåtas ta över och bli allt. Det måste finnas plats för liv också, sa han, och avslutade med att säga att det måste rymmas ”en gnista”.

Och just det där med ”gnista”, tycker jag var så bra. Vi som leder Jympa måste leverera gnista. Jympans innehåll måste vara så inbjudande och hjärteöppnande att alla deltagare kan känna sin egen gnista gnistra. Den gnistan sprakar så starkt att den eliminerar självmedvetenhet och all annan ego-skit som begränsar oss. Gnistan gör Jympan helig.

Jag gillar andra pass också – Power Hour, Cirkelfys, Skivstång – jag måste ha varit på tusen sådana pass, men inget av dem har bjudit på en slags andakt mitt i allt det fysiska och högljudda hullabaloot. Hur duktig ledaren än är, så är andakten omöjlig på de instruktiva passen. Både formen och innehållet – funktionell träning – står i vägen. Bara Jympan kan vara helig.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen