Eldsjälsbrev nr 4
Hej Rebecca,
Jag tycker du är modig som är så rak med hur du upplever läget i er förening. Du riskerar att få kritik, gör du inte?

Och vad händer nu när vi närmar oss ett generationsskifte på eldsjälsnivån? De som var med när Friskis&Svettis startade på orten och har varit drivande, både som ideella och anställda, vad händer när de går i pension? Tror du att det kommer bli svårt för eldsjälar att stiga åt sidan? Hur hedrar vi våra eldsjälar?

Det finns ju dem som säger att de äldre eldsjälarna riskerar att stelna, att de tappar förmågan att känna av sin samtid och utveckla Friskis&Svettis på ett sätt som tar oss vidare på ett bra sätt. Vad tror du?

Med låga
Jympajesus

Svar på brev nr 4
Hej JJ,
Ja, hur blev det så här? Med själlösa eldsjälar i styrelser, en osynlig vision och en otydlig organisation. Så känner jag.

Trenden att vi betalar för tjänster är stark i den här föreningen vilket leder till att eldsjälarna slocknar, för att allt för många förväntar sig att ”fixar-Malte” sköter ruljangsen, hon har ju betalt, varför ska jag lägga ner tid, detta är inte viktigt för mig. När de tankarna fastnar är vi på fel väg, då missar vi vad som är viktigt, varför vi började lägga ner tid på detta.

Hur tar man sig vidare, hur rekryterar vi nya eldsjälar, går det? Enklast är att låta var och en få möjlighet att påverka, hitta känslan som gjorde att jag blev en eldsjäl, få den enskilde att inse att jag har en möjlighet att påverka och att engagemanget är obegränsat, gärna på livstid, så länge det är för föreningens bästa.

Så här tänker jag.
Rebecca

Mailväxlingen mellan mig och Rebecca i Trelleborg går in på andra dagen. 

Eldsjälsbrev nr 2

Hej Rebecca,

Tack för ditt svar. Läste med förvåning din beskrivning av hur besluten tas i föreningen . Har det alltså inte hänt mer sen jag snubblade omkring i förvirrade beslutsgångar i början av 90-talet?

Men någon fördel måste det väl vara med att driva föreningen på eldsjälsvis? Även om ni har en anställd på 25 procent? Fast vi har ju hört om problemet med att alla förväntar sig att den som har betalt ska jobba mest? Har man en anställd är det hen som ska göra jobbet, resonerar man. Det sägs slita hårt på verksamhetsledare, kanske mest i mindre föreningar som inte har råd med ett helt gäng avlönade på kontoret. Men det problemet borde man väl kunna planera bort? Eller blir alla slitna i stället?

Hur eldig måste man vara för att betraktas som eldsjäl? Måste man alltid ställa upp på allt? Har man en åsikt om allt? Blir ni sura på de ideella krafter som inte är lika eldigt pådrivande som dem som brinner mest?

Med hetta
Jympajesus

Svar brev nr 2

Hej JJ,

Jag började fundera på vad som egentligen menas med eldsjäl, googlade och fick till svar:

”Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Hur blev jag en eldsjäl? För det är jag! Jag vet att det började med tanken ”en medlem- en röst”, att här är ett ställe där alla får vara med, där du kan arbeta hur mycket eller lite du vill, bara du gör det för föreningens bästa. Lite socialiststat, kibbutz eller sovchos, gillade det och hängde på. Kanske något nedärvt genetiskt som gav genklang.

Vi är ett bra gäng med olika ansvarområden, eldsjälar som sköter allt från klädbeställning, medlemsregister till schemaläggning. De utan erfarenhet från ideell verksamhet skriker högt, vill ha extra ersättning när arbetsuppgifterna hopar sig, och styrelsen godkänner. Där är vår springande punkt. Avsaknad av lust inför uppgiften och krav på ersättning. Och styrelsen köper detta.

Vad som sliter på eldsjälar är ignorans, intolerans och orättvisor. Med hjälp av Friskis&Svettis värderingar kan vi hitta fokus, men önskvärt vore med en kraft, typ Nikes logga, en svosch som tar oss med storm, lyfter oss och ger oss fart. Jag ser gärna att denna kraft ska finnas i styrelsen med implementering i föreningen och fortplantning bland medlemmar.

Är det för mycket begärt?

Rebecca

Rebecca Rappner, TA i Friskis&Svettis Trelleborg, gav mig positiv respons för jympajesus.se. Gör man det kan man bli indragen i detta. Rebecca dök upp perfekt för min idé om att diskutera eldsjälsfenomenet i Friskis&Svettis. Mitt förslag var att vi skulle växla några mail, i vilka vi försöker analysera läget för eldsjälen i dagens Friskis&Svettis. Om det ska bli någon energi i en sådan brevväxling måste man vara lite modig, dra saker till sin spets och utmana. Precis så tycker jag Rebecca har hanterat utmaningen från mig.

Eldsjälsbrev nr 1 från Jympajesus

Hej Rebecca,

Kul att du vill analysera läget för eldsjälen i våra föreningar. Hur har ni det i Trelleborgsföreningen med fördelningen mellan ideellt arbete och anställda? Som jag förstår det arbetar ni mycket ideellt i föreningsledningen.

Själv minns jag när jag var ideell verksamhetsledare i Friskis&Svettis Jönköping. Det kunde bli rätt rörigt kring frågor om vem som skulle göra vad och bestämma vad.

Jag kan tyvärr inte säga att jag hade koll på allt som bestämdes, trots att jag också var adjungerad i styrelsen och ivrig i mitt tyckande redan på den tiden. Den anställda receptionisten tog beslut som jag eller styrelsen borde tagit, inte av illvilja, bara p g a oklar organisation. Men som sagt, det var länge sedan och ni har väl kommit längre, eller?

Med eld
Jympajesus

Svar från Rebecca på brev nr 1:

Hej JJ,

I vår förening har vi en anställd verksamhetsledare, hon arbetar 25%, officiellt, inofficiellt har hon Friskis&Svettis i huvudet dygnet runt. Kassör i styrelsen och webbansvarig arvoderas, ledarna har ett symboliskt arvode. Övriga arbetsuppgifter bygger på eldsjälar med lust inför sin uppgift.

Varför har en förening av vår storlek en verksamhetsledare? Det första svaret som poppar upp är att då slipper styrelsen/föreningen arbeta. Vi köper oss fria. Sedan poppar det inte upp fler svar.

Din reflektion över tiden i Jönköping, måste varit förra seklet, och vi borde ha kommit längre, men det har vi inte. Allt för många beslut tas utifrån egen magkänsla, utan omvärldskoll, utan förankring i föreningen, utan förankring i dokumentation från Riks. Så säger min magkänsla. Också att den som skriker högst får mest uppmärksamhet.

Så vem bestämmer i vår förening? Vi har ansvariga inom olika områden, vi strävar efter att avlasta styrelsen, vi hamnar allt som oftast i en situation där styrelsen har för lite att göra och börjar bestämma lite här och där, randomiserat, utbildning, schemat, hemsidan, reklamtryck, allt som vi har ansvariga för. Visserligen sitter många på dubbla stolar i vår förening men allt som oftast kör styrelsen över ansvarsgrupper. Vi verkar ha lite olika agendor.

I min värld arbetar en styrelse med visioner, tydliga mål, lång och kortsiktiga. Dagliga beslut lämnas till de som är ansvariga. Kort och enkelt!? Hur svårt kan det vara? Men världen är full av kungar, drottningar och diktatorer. Då blir vi sura, eldsjälarna, och sakta slocknar vi.

Rebecca

I morgon kommer brev nr 2.

När jag var anställd på Riks hade vi en mikroskopisk budget till marknadsföring. Jag (copywriter) och Tobias (Peterson, art director) fick prioritera hårt.

När vi för ett antal år sedan försökte komma på hur vi skulle få mest valuta för pengarna när det gäller våra bilder tog vi ett strategiskt beslut: Vi skulle försöka fota träningsbilder som byggde vårt varumärke också, inte bara redovisade träning.

Min erfarenhet från att fotografera träning var då att det var rätt hopplöst att göra träningsupplevelsen rättvisa. Visst man kan dokumentera rakt av hur verkligheten ter sig och jag kan förstå behovet av att visa hur ett freaking cirkelfyspass faktiskt ser ut, men ändå: man borde kunna göra mer. Tänkte vi.

Och det här var ändå innan den stora träningsexplosionen som kom bara några år senare, den som i mina ögon ännu mer slätade ut all träningsfotografering till att se i stort sett likadan ut oavsett avsändare. Där var människor i träningskläder i träningssituation med stora påklistrade leenden. Ingen svett, ingen verklighet, inga försök att göra något som var lite mer intressant.

Det var det Tobias och jag ville göra, lite intressantare träningsbilder.

Vi bestämde oss för att bryta mot tre regler: 1 Alltid ett leende 2 Träningskläder 3 Realistisk (nåja) träningssituation. Vi ville alltså ha: 1 Även allvarliga människor 2 Civila kläder 3 Smått surrealistiska träningssituationer.

Vi tycker att vi tillsammans med fotograf Alvreten lyckades ganska bra med våra ambitioner att visa upp ett intressantare Friskis&Svettis. För väldigt lite pengar, dessutom.

Som en slags avrundning på Riks-eran och ett avstamp för nya spännande projekt med fotograf Alvreten (och varje Friskis&Svettis som vill ha mer), länkar jag stolt till den Alvreten-film som ingår i badrumsinredningsföretaget Aspens kommunikationshelhet, nominerad till Svenska Designpriset 2014 tillsammans med reklambyrån NY.

”Jag förknippade Friskis&Svettis med jympa, därför valde jag ett annat träningsställe.” En läsare av bloggen skrev så i kommentarsfältet. Jag hackar inte på den personen. Tvärtom är jag glad att hen läser min blogg och engagerar sig i diskussionen. Dessutom förstår jag honom eller henne så väl. Gillar man inte jympa och samtidigt förknippar Friskis&Svettis starkt med jympa, klart man går någon annanstans för att träna.

Nu skulle jag kunna skriva att den där uppfattningen om oss och vår jympa är ett problem för vårt varumärke men det gör jag inte. För det tycker inte jag, Jag tycker det är bra att vi är så profilerade kring jympan. Bland annat för att jympan bär upp så många av våra värderingar kring träning. I jympan är de tydliga och verksamhetsidén likaså: Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. (Sen kan vi diskutera varenda ord i den harangen och om vi lever upp till löftena men det lämnar jag till ett annat, eller tusen andra tillfällen.)

Vi är så oroliga för jympan. Den är tantig, den är töntig, den är omodern, den är inget för män och den präglar som sagt uppfattningen om Friskis&Svettis. Folk driver med oss och den förbannade 70-talsjympan. ”Vi har faktiskt mer än jympa! Hela 60 träningsformer och billiga är vi också, så det så!”

I stället kan vi vara glada. Vi har kommit långt som varumärke när vi tål att skojas med och alla förstår vad som åsyftas med skämten. För oss är det bara att garva med och fortsätta att utveckla en träningsform som är lustfylld, lättillgänglig och av hög kvalitet. Dock inte för alla. Men för väldigt många. Folk älskar jympan.  Jympan tål lite skit. Det har den bevisat i många år nu. Men vi i Friskis&Svettis skulle ju i och för sig kunna låta bli att kasta skit på den.

För tre veckor sedan ledde jag mitt första pass sen juni. Jag har tränat mycket, hårt och varierat hela sommaren, ändå var jag trött i hela kroppen timmarna efteråt och hade träningsvärk dagarna efter passet.

Var stolt. Och gör armhävningarna på tårna.

Bonus (för den som ser det som positivt med mer text och tankar från Jympajesus ;-))

Varför jag tränar i barfotaskor

Det började med en bok och en skada. Boken heter Born to Run, skadan plantar fascit, även känd som hälsporre.

När min lilla basledare köpte och läste Born to Run undrade jag vad det var frågan om. Jag var inte intresserad av löpning på det ingående sättet, varken ultra eller barfota. Men om min lilla basledare visar stort intresse för något, då blir jag nyfiken.

Ungefär samtidigt som jag behandlade frågan ”Ska jag också läsa Born to Run?” var jag funktionär under Stockholm Marathon och servade med vatten och sportdryck nere på Söder Mälarstrand (ett jobb för yngste sonens klasskassa).

Det var året när maran sprangs i vedervärdigt väder. Regnet var iskallt och blåsten hård. Termometer visade på fem grader varmt och jag var klädd i regnställ och gummistövlar.

När jag kom hem den kvällen och satte mig i soffan hade jag en märklig känsla från hälarna och upp på baksidan av benen. Nästa dag var det över och jag tänkte inte mer på det. Jag fortsatte att löpträna. Efter två veckor insåg jag att det där med hälarna var ett problem.

Jag slutade springa. Höll upp ett halvår, läste Born to Run och köpte ett par barfotaskor. Jag hade bokat tid för stötvågsbehandling men sjukgymnasten slarvade bort min tid så när den långa väntetiden var över och jag skulle boka ny tid bytte jag strategi, inspirerad av läsningen om de springande människorna i Sydamerikas djungler: Jag skulle träna upp fötterna i stället för att stötta upp dem på olika sätt.

Och på den vägen är det. Jag springer ännu inte i mina Vibrams men kör all inneträning i dem, inklusive jympan.

Och hur funkar det då? Bra, tack! Plantar fasciten är inte helt läkt men bättre. Jag har kvar lite typisk morgonsmärta men känner mig inte hindrad i träningen. Jag gillar den mer nakna känslan av bättre kontakt mot underlaget i mina five fingers. Efter varje hopp landar jag med en stabil känsla.

Risken att vricka mig känns liten. Avsaknaden av klassisk träningsskosula mellan min fot och golvet gör att det inte uppstår några ofrivilliga förskjutningar i sidled när jag sätter ned fötterna. Möjligen är jag mer uppmärksam på landningen, att knät går ut över foten och att framfoten tar i först. Grejen med barfotaskor är ju att man hanterar sina fötter som om de var barfota och barfota gör det ju ont att landa på hälen. Därför gör man helst inte det.

Så jag antar att jag älskar mina fåniga dojor. I somras sprang jag faktiskt tio backintervall på betongunderlag* utomhus också och tyckte det var fantastiskt.

*Om du är sugen på att testa inomhus säger jag alltså: Yes, kör på! Om du funderar på att testa utomhus, läs på nätet om rekommendationer. Man ska skola in sig mycket långsammare än man tror.

Så här lyder vår verksamhetsidé: Friskis&Svettis ska erbjuda lustfylld, lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla.

Jag tycker den är bra. Varje ord kan diskuteras och det tycker jag att vi ska göra men jag tycker den är bra ändå. Dels just därför att den berör oss så pass mycket att vi kan ifrågasätta den millimeter för millimeter, dels för att den tydligt säger vad vi ska göra.

Ovanpå verksamhetsidén kan vi ha visioner. Och det har vi. Vi tänker oss en värld där människor ler när de tänker på träning.

Träning är alltså en positiv upplevelse, precis som det ska vara enligt vår verksamhetsidé.

Vi brukar också prata om vårt ändamål, att få så många som möjligt att röra på sig, och det är väl bra men jag kan ju inte borra i varenda jäkla grej, eller hur? Värderingarna är intressantare d v s vad som utmärker oss när vi agerar enligt verksamhetsidén. Vad vi anser om olika saker i livet kommer fram i vårt handlande, inklusive hur vi leder, pratar om träning, säljer kort, guidar i utbudet och beter oss i största allmänhet.

Låt mig stanna ett tag vid våra värderingar kring kroppen, våra kroppar, min kropp, din kropp och alla andras. Hur ska vi ha det med synen på kroppen?

Det viktigaste, tror jag, är att vi är jääääääävligt försiktiga. Jag kan faktiskt inte förstå varför vi ska prata om kroppar över huvud taget. Annat än om hur de fungerar och hur de funkar ihop med våra själar (flummigt samlingsord för hur vi mår på olika plan, men du fattar). Så fort vi börjar beskriva olika kroppar utifrån hur människor ser ut är vi på tunn is.

”Våra kroppar är byggda för rörelse. När vi rör oss mår vi bra. Men om vi ska röra oss regelbundet måste det vara roligt.”

Jag gillar den harangen! Dramatisera den i evighet med humor och värme och utan skymten av en pekpinne och vi är hemma.

Amen

Inget varumärke har endast gillare. Alla gillar inte Nike. Alla gillar inte Ikea. Alla gillar inte ICA. Men många gör det. Precis som med Friskis&Svettis.

Men Friskis&Svettis har det sämsta självförtroendet av alla. I Friskis&Svettis letar vi upp dem som inte gillar oss och sätter strålkastaren på deras uttalanden om tantjympa, töntigt, mossigt och sjuttiotalistiskt. Det är som om vi gillar att piska oss med den här minoritetens synpunkter. Och så diskuterar vi med ödesmättat allvar att vi måste jobba på vår image och förflytta vårt varumärkes identitet. Annars är vi snart ett minne blott. Eller endast en mycket liten företeelse av jympande tanter i stora shorts och säckiga t-shirts med tryck som I love Friskis&Svettis och minnen av när det var 3000 som gjorde kissande hunden i Rålambshovsparken i Stockholm.

Är det verkligen så illa?

Så klart det inte är. Friskis&Svettis får unikt höga värden när man undersöker sådant som kännedom och gillande. Även om folk väljer andra träningsaktörer av olika skäl är det få som tycker illa om oss. Jag fattar att man väljer SATS för att det är dyrare. Högt pris ger per automatik en känsla av kvalitet. Jag fattar att man väljer 24-7 för att det är billigare och ofta finns i kvarteret bredvid. Men vi är ju ända fantastiska. Ingen kan i dag ta ifrån oss vår särskilda ställning, präglad av hög kvalitet, mycket människovänliga värderingar och humor.

Med det inte sagt att precis alla vet hur bra vi faktiskt är, vilket brett utbud vi har, hur utvecklingsbenägna vi är, hur visionära vi är eller att vi är en ideell förening. Visst har vi saker att berätta men motståndet därute är inte ett hot. Nu gissar jag lite, men jag tror att fler har invändningar mot Nikes tillverkning i låglöneländer, fler som tycker Ikeavaruhusen är jobbiga ställen att vistas på och att ICA har oengagerad personal än som har allvarliga invändningar mot vad vi håller på med och hur vi beter oss. Trots vår kärlek till tanter och farbröder som skuttar omkring och ser glada ut.

Inget varumärke klarar sig från klander.

Men visst tycker jag också att vi ska jobba på vår identitet. Självklart. Det tycker jag alla företag ska göra. Om man ska bli gillad måste man göra det, främst genom att leverera sjysta produkter och vara trevliga att ha att göra med men också genom hur vi ser ut och hur vi berättar om oss själva. Vi måste vara med i tiden, så klart och se ut som att vi har kul. Och DET ska väl inte vara så förbannat svårt.

Jag tycker vi lyckas bra med att signalera att vi har roligt, mindre bra med att hålla samma kvalitet på utseende och språk som på träningsprodukten. När vi lyckas med det kommer precis varenda människa att gilla oss.

Nej, det kommer de inte. Men låt oss ta det med ro och jobba vidare.

Jonas Kihlman är inne på sitt första år som ordförande i Friskis&Svettis Höganäs. Det började halvbra. Jag passade på att haffa honom för en intervju när han mellanlandade i Stockholm på väg mot den blå lagunen. Om du gillar vad Jonas säger och vill höra mer har han lovat att åka på turné. Mycket nöje! (Ibland blåser det lite jobbigt i micken.)

Jag skickade ett meddelande till min kompis Ninni Ekstrom, verksamhetsledare i Friskis&Svettis Hudiksvall. Det var inte tänkt att bli en intervju om föreningsledning, men det blev det. Här är den, helt osminkad.

Sen skulle Ninni när på något slags kalas på stan och representera Friskis&Svettis.