Alla verkar gilla Daft Punks nya. Jag brukar inte ta med populära alster på mitt pass, men nu har jag gjort ett avsteg från min tjuriga linje och skickat in Doin’ It Right med Daft Punk som nedvarvning. Jag tycker den funkar kanonbra och i dag frågade en snubbe vad det var. När jag berättade kom spontana vittnesmål om hur bra Random Access Memories är i sin helhet. Kändes bra att vara lite begriplig och populär för en gångs skull. Har nu funderingar på ABBA. Daft Punk – Doin’ it Right

 

Okej, jag har haft min nedvarvningslåt väldigt länge, faktiskt lika länge som ruschlåten, låten före ruschlåten, golvkondislåten och sista styrkelåten. Annars är passet rätt så fräscht. Näst sista styrkelåten är kanske körd sex gånger. Eller sju.

En deltagare har i alla fall hakat upp sig på nedvarvningslåten (CocoRosie). Han lovade efter passet för två veckor sedan att han skulle bjuda på lunch om jag bytte ut den. Sådana argument funkar bra på mig. I am hard to convince, brukade en chef jag hade upprepa för mig, try cash!

Så jag bytte ut den mot en melodi av senaste modell, Doin’ It Right med sönderkramade Daft Punk. Och jag tyckte det var roligt och rörelserna funkade och känslan också och jag var glad och jag tror ingen höll för öronen, utan snarare kände något angenämt och kanske nostalgiskt, eftersom den där musiken inte bara är för unga som har koll, utan även för äldre som hade koll en gång när discon var het.

Men så var han inte där, mannen som utlovat lunch.

Besvikelsen var förstås stor. Här går jag och gör mig till och så respekteras jag inte. Jag ville bara gråta.

Nä, så var det så klart inte. I stället föddes idén om att klara hela nästa veckas lunchande med hjälp av ny ruschlåt, ny låt innan ruschlåten och ny fyrfota och ny sista styrkelåt. Här är ett förslag på kombinerad sista styrka och fyrfota (stulen av en liten basledare): Susheela Raman – Daga Daga

 

Är det något fel på mig? Hur kan jag bli glad när en deltagare håller för öronen under passet? Inte för att ljudet är för starkt, utan för att personen inte står ut med musiken.

Det är inte första gången. En person kastade sig till och med ned och la sig platt på golvet. Slutade röra sig. Det fick bli debriefing efter passet.

Beröra är grejen. Det är som en mani. Jag måste. Visst, det är lite läskigt, men jag vet inget annat sätt om det ska hända något, om det ska bli hat eller kärlek och inte likgiltighet. För hellre betyget 1 än en 3:a. (För jag får ju några femmor också.)

Låten just nu, Dirt med Neneh Cherry. Cirka tre minuter in blir det stökigt: Neneh Cherry & The Thing – Dirt

 

Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast härom dagen. Filip berättade om gymmet han frekventerade i Los Angeles. Det är rufft. Betong. Folk som påstås vara Mohammed Alis gamle tränare/sparringpartner. Hemlösa som kommer in och får något att äta.

Och jag tänkte på Magnus Strömberg, Friskis&Svettis utvecklingsansvarig för gym. Jag tänkte på det gym han och övriga gymansvariga i Friskis&Svettis försöker skapa: ett välkomnande, snyggt designat och varmt gym där man på ett mysigt sätt hjälper människor att tycka att träning är kul och gilla att vistas i våra gym. Eller ska vi säga multihallar, stadens nya lekplatser, som man säger i Jönköping.

Och jag tänker på kluvenheten: fascinationen över motsatsen till vårt mys, betongen och skivstängerna. Och på flera av våra ledare som tränar och tävlar i cross-fit, inte alls lika myspysigt som hos oss. Och därför kom jag att tänka på Magnus. Han som har ett no bullshit-gym hemma i garaget.

Antar att det är sådana vi människor är: kluvna. När vi har det ena, längtar vi efter det andra. Kanske är det utveckling. Personligen är jag trygghetsnarkoman. Kämpar med det. Det går dåligt.

 

På min arbetsplats, Friskis&Svettis Riks, har vi möten om vad föreningarna förväntar sig av oss som Riksorganisation. Vi vill möta deras behov med olika leveranser från oss. Plus lite till.

Vilket får mig att tänka på oss som leder, instruerar och tar emot folk på golvnivå. Vill vi alltid ge folk vad folk vill ha? Nej, det vill vi inte. Jag vill i alla fall inte det.

Nu skulle jag kunna dra till med: Jag vill ge folk sådant de inte visste att de ville ha.

Så är det. men jag vill också ge en del människor sådant som jag vet att de inte vill ha. Jag säger inte att de är dumma som inte vill ha det jag vill ge. Jag säger bara att vissa saker ger inte jag. Kanske att de kan hitta det de söker hos någon annan. Det tror jag säkert.

Det är som med kärlek; du vill inte ligga med alla och alla vill inte ligga med dig.

Jag tycker vi ska tänka mycket på det där: Vad vill vi ge? Och inte lyssna allt för mycket på vad folk vill ha. Om vi gör det förlorar vi oss själva. Vi blir en tillfredsställandemaskin. Och som sådana kommer vi snart att hata det vi gör lika mycket som andra kommer att förakta oss bara för att vi hela tiden och utan egen personlighet försöker göra alla glada.

Det går ju inte.

Våra personligheter är Friskis&Svettis styrka. Av våra personligheter blir det en slags gemensam personlighet av bångstyrighet och mångfald. Den personligheten har inte mycket med utbudet att göra, men lite grann. Vi kan inte göra vad som helst, inte sälja vad som helst, inte hålla inne med allt vi tycker.

Vi ger det vi vill ge, för att vi gillar som fan att ge just det.

Amen.

 

Det finns bara en träningsform som manifesterar Friskis&Svettis träningsidé till fullo: jympan. Särskilt när jag leder. He-he.

I jympan står lusten i centrum. Jag bestämmer mig för att lusten sitter i hjärtat. Bildligt, alltså. Jag vet att hjärtat är en muskel.

I jympan får deltagarna, hur utstuderat träningsupplägget än är, den fysiska träningseffekten på köpet. När jag skriver det, menar jag inte alls att träningseffekten är ointressant. Träningen är en mycket stor poäng med jympan: allroundträningen, men den är, trots allt, underordnad lusten.

Det är flummigt det där med träningsglädje. Jag har själv alltid dragits till former där jag får ta i ordentligt, mest i form av konditionssporter, men också när det gäller uthållig styrketräning. Att lyfta jävligt tungt bara några gånger har aldrig riktigt tilltalat mig. Jag tror jag är lite rädd att något ska gå sönder. Inte i gymmet, utan i mig.

Undantaget är när jag och min kompis Alexander Bjerkland i slutet av 80-talet i Jönköping bildade 100-klubben för att ta 100 kilo i bänkpress. Alexander gjorde det efter ett antal pass i ett gym som inte var Friskis&Svettis (hade inga tunga grejer där) och tappade genast intresset för att jag också skulle göra det. Jag slutade på 97,5. Har inte förlåtit honom för det än.

Inte var det hjärta i bänkpressandet. Det var skalle. Och det är vad vi rör oss emot allt mer i Friskis&Svettis också, tycker jag.

Jag tycker om att kämpa. Jag får göra det mer än någonsin i dag på Cirkelfys, HIT och TMI. Jag får också göra det i högre utsträckning på Spin 55 än på gamla Spin medel. Det har jag alldeles nyss konstaterat, att med min personlighetstyp ligger jag på som fan i Spin 55. Om ledaren peppar så låter jag mig luras. Stenhårt. Skallen jobbar hela tiden med mina impulser att skruva ner motståndet. Och det är väl bra. Men jag saknar återhämtningen på något slags skamligt latmanssätt.

Det blir flummigt, som sagt. Men jag tror att jag hämtar ny kraft och träningsglädje i perioderna av återhämtning. Sådan är jympan (även om den också blivit mer skalle, nu när återhämtningen i mitten är kraftigt förkortad). I jympan får deltagaren hela tiden en nystart när vi byter muskelgrupp och rörelse.

Jag säger inte att den här utvecklingen som vi är inne i är fel. Jag tycker att det är jättekul att vi har så mycket träning att välja på. Det enda jag säger är att det är mer skalle än hjärta i dag och att det blir mer.

Och så säger jag att vi borde bevaka hjärtdelen.

När det blir mycket pannben måste hjärta vara i ledarskapet och hur vi välkomnar och tar hand om människor. Det måste dunka febrilt i hur vi pratar om träning. Vi måste påminna om att vi inte tränar för träningens skull. Vi måste dra åt motsatt håll, bort från fixeringen vid kroppar och teknik.

Jag älskar ändå teknikträningen. Den har gjort underverk (nåja) med min rörlighet. Men hjärtat är vårt signum. På jympan bultar det av ren automatik. Det finns inbyggt i formen. Men för övrigt: när det blir pannben i 190, tror jag vi måste kolla om blodet passerar hjärtat också.

Amen.

 

Jag byter aldrig ut hela programmet numera. En till tre låtar får det bli. Fler pallar jag inte. Så sa jag i förra inlägget. Här är fortsättningen.

Varför byter jag inte ut hela, pang – bom? Man skulle kunna tro att mitt låga utbytestempo beror på att jag har två tonåringar  och en fyraåring hemma. Då tror man rätt. Fast bara delvis. Oavsett de små möjligheterna till spontant passkomponerande, skulle jag ändå nöja mig med 1-3 nya låtar i taget.

Varför? För att det blir bäst så. Tycker jag, alltså.

Jag har många gånger hört invändningen att dynamiken blir lidande när man inte gör om hela passet i ett svep. Jag håller inte  med. Den kan man påverka lika mycket även med ett uppdelat sätt att bygga pass.

Fördelen med att ta lite i taget är att jag ORKAR jobba igenom varje låt tills jag är nöjd, tills den är ett under av genomtänkt upplägg. (Ok, överdriver men jag måste motivera mitt arbetssätt.)

Om första styrkelåten framfördes av en eller flera män och lät plutt-PLUTT-plutt-PLUTT så kan jag kontrastera den med en kvinnlig artist som låter dunk-KRASCH-dunk-KRASCH. Efter det får det komma något annat, kanske en låt utan varken trumma eller distad gitarr men med ett sjuhelvetes styrkesväng ändå. Efter den en jazzlåt, måhända. Man vet inte. Man får se. Man känner efter.

Varje låtbyte måste i mitt passbygge vara en kontrast mot det nyss hörda. Deltagarna ska HÖRA att det händer något nytt. De ska KÄNNA en annan känsla. De ska bli NYLADDADE för nästa tre-fyra-minuterssekvens.

Och när jag nu kommer in på minuter: jag älskar långa låtar, särskilt i uppvärmningen. Bästa erfarenheterna av  kärleken till långa låtar är 7 minuter Springsteen (Mary’s Place) och 8 minuter Prince (glömt titel) som förstalåtar i uppvärmningen. Man hamnar i trancetillstånd när inte uppvärmingen hackas upp, utan allt bara flyter på utan skarvar. Fantastiskt! Alla borde pröva.

Just nu är det en styrkesekvens med avslutande golvkondis som jag sakta byter ut. Skit, vad jobbigt det är! Dels att få det spännande, dels att få det funktionellt. För att inte tala om hur svårt det är att känna intensiteten hemma på vardagsrumsgolvet. Allt är astungt. Vilket förändras radikalt (förhopnpingsvis) när man är mitt i skiten, uppvärmd och adrenalinstinn.

Japp. Så gör Jympajesus. Har jag några lärjungar?

 

Det fanns en  tid när jag bytte hela mina jympaprogram två gånger per termin. Så otålig var jag, så kul tyckte jag att det var, så mycket tid hade jag.

Så okunnig var jag.

På den tiden var det enkelt. Jag var nyfrälst och det var diagonalare och hälkick, armhävningar, situps och en jävla massa kutande.

Sen blev jag ambitiös. Pretentiös. Jag ville jympa till all slags musik. Det började spännande, men blev allt mer tillkrånglat. Det enkla härma-och-häng-på-konceptet var bortglömt. Jag ville vara annorlunda, överraska, utveckla. Jag var för otålig, jag tyckte det var för kul, jag hade för mycket tid. Det blev tokigt.

Jag tror jag fick ordning på balansen mellan pretentioner och jympalusten innan det tog stopp. För sen fick jag barn och jag kände inte längre någon otålighet, tyckte inte att det var kul, mer en fråga om överlevnad, och tid hade jag ingen. Jag hade samma pass i flera år.

Eller var det under den mödosamma tiden på väg mot skilsmässan? Då orkade jag inte byta ut låtar. Jag bytte tid och lokal i stället för pass. Och så småningom fru.

Då lossnade det igen. Fast inte som förr, men mer normalt. Tycker jag.

Nu byter jag ut en eller några låtar i taget. Jobbar som en idiot med dem. Mot perfektion.  Roliga och annorlunda, men fortfarande enkla att härma och hänga på. Tycker jag. Det är okej om inte alla håller med. Det är okej om ingen håller med. Jag vet vad jag gör. Oftast.

Jag är otålig igen, men låtbytena går ändå sakta. Jag tycker det är skitkul, men låtbytena tar ändå tid. Jag har småbarn  igen, så jag har ingen tid. Jo, det har jag. Det är det enda jag har, ju. Men låtbytena får vänta. Kanske lagom sakta. Eller alldeles för sakta. För ofta, säger en del som vill känna igen sig. Ja, du vet.

Jag hinner ibland ett helt pass under en termin. Bra, säger jag då till mig själv. Det bästa passet någonsin, säger jag ofta.

Nu är jag mitt i min långa styrka och håller på och byter. Har skiftat Einstürzende Neubauten (jag sa att jag var pretentiös) mot Neneh Cherry & The Thing (lika pretto) och Oddjob (pretentious jazzy shit) mot Fiona Apple (arty farty). Nu ska Ozzy bytas ut mot Sushela Raman.

Glömde en viktig sak: Lilla basledaren säger att jag ljuger.

 

 

Du kanske redan har sett den, men om du inte har sett den extremt interna filmen om en uppföljning så finns den här:

Basjympans undergång

 

Jag tänker inte skriva om Jantelagen. Jag tänker längre, än att ”jag är någon och att jag duger”. Jag tänker sjunga självförhärligandets lov.

Läste nyss att Ingvar Kamprad sagt att inget är så svårt som det verkar, men inte heller så lätt som man tror. Först tyckte jag det var bra, men sen tyckte jag att det var väldigt lagom. Med den inställningen skulle jag aldrig blivit Jympajesus. Då hade jag fått nöja mig med ett internationellt företagsimperium.

Jag har skrivit det förut; när jag var nybakad jympaledare trodde jag att jag var mycket bättre än jag var. Vilken tur att det inte var tvärtom. Men min självförhärligande blick på mig själv räckte det med att tro att jag hade Friskis&Svettis vassaste jympapass för att det skulle bli det. Utstrålar man ”jag är bäst” är chansen stor att deltagarna håller med. De som genomskådar bluffen och går därifrån för att aldrig mer komma tillbaka får man respektera men inte fästa någon vikt vid.

Det är betyg 1 eller 5 som gäller om det ska bli någon action (gamla betygsystemet). Ettorna kan svida lite, jag erkänner det, men det sticket är inte i närheten av hur det känns att få en trea. Hela självförhärligandet ter sig skitlarvigt mot bakgrunden av att någon tycker man är varken eller.

En trea säger att självförhärligandet inte alls är i balans med utförandet. Alltså måste du ta ut svängarna ännu mer och älska det. Du måste veta att du är fantastisk för att passet ska bli fantastiskt. Ödmjukhet funkar inte om du ska bli en Jympajesus. Men visst, nöjer du dig med att bli miljardär ska du antagligen fortsätta att kräla i stoftet.

Fast grejen är att jag tror Kamprad uteslutande tänker självförhärligande tankar. Det är det som gjort honom så framgångsrik. Han visste redan från början att han kunde sälja vad som helst bara priset var rätt. Han visste att han hade förmågan att skapa ett sektliknande följe av människor som köpte det maskerade självförhärligandet. Även när han låtsas vara ödmjuk och pratar om sin sparsamhet tycker han själv att han är fantastisk. Och smart som fan som kör smålandsekonomigrejen. Inte slösa, nä, nä. ”Fan, vad bra jag är!”

Vad säger du själv? Är du inte otroligt bra? Bäst, om du får säga det själv.

 

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.