Två saker har jag aldrig gillat som jympaledare: leda för barn och leda för kollegor. Med barn menar jag alla åldrar 0 – 100 som går i någon slags pedagogisk verksamhet (typ grund- eller gymnasieskola) och som mer eller mindre tvingande har fösts in en gympasal där farbror Mats ska leda jympa. Jag har gjort det, men gör aldrig om det.

Med kollegor menar jag inte helt överraskande folk på mitt jobb. I mitt jobbliv har det främst varit lärare, reklambyråfolk och mina fantastiska vänner på Friskis&Svettis Riks. Där jag nu fördriver en hel del av min arbetstid är nästan allihop någon form av instruktör, ledare och utbildare.

Man skulle kunna tro att det därför är jobbigast hittills att leda kollegor. Att domdera med sådana experter som jag nu omges av bland skrivbord och kanelbullar borde vara tungt, men så är det inte. Värst, med tydlig koppling till motsträvig ungdom, är när deltagarna egentligen inte vill, men också när de inte kan. Vad fan gör man när folk inte ens kan gå på stället? Väldigt många normalbegåvade kontorsråttor har problem med det. Och jag kan förstå dem; varför låtsas gå utan att förflytta sig? Vad är idén med det?

Men visst är det lite pressande att leda för mina expertkompisar också. De är både duktiga och krävande. Och jag som snackar vitt och brett om hur jävla bra jag är, har onekligen något att bevisa.

Härom dagen fyllde så en av medarbetarna 40. Någon kom på idén att ge träning med kollegorna som present. Så det var vad vi gjorde: en exposé över Friskis&Svettis utbud meddelst den kunskap vi på Riks har som ledare och instruktörer.

Det blev ett två timmar långt pass med inslag av basjympa, Flex, Skivstång, Röris, träna mjukt med inbillad stol, dans, step och HIT. Mitt bidrag var två jympalåtar i konditionsblock, säg på medelnivå. Och jag hade kul.

Vi höll alla ett minital till Tina innan vi körde igång. Mitt tal handlade om de kläder som jag valt med tanke på Tina, ett par byxor som Tina gett mig komplimang för och en SVDA 12-tröja. Låtarna hade jag valt för att Tina är en finurlig jympaledare och jag ville svara upp mot det, plus för att jag stulit en av hennes rörelser till låt nr 2 . Hon var inte helt säker på vilken rörelsen var, vilket så klart berodde på min tolkning, men hon sa dagen efter att hon gillade min jympa. Hon, den bedårande Tina Uppfeldt, tycket att jag var bra.

Och ja, det är ju det jag sagt hela tiden. När kollegorna är på det viset kan jag tänka mig att leda lite till. (Vad jag inte sa, var att den ena låten i sin helhet var snodd från Lilla Basledaren.)

 

Hur vet jag att jag har ett bra jympapass? Är det när lufaren (ledaruppföljaren) är nöjd? Nej, det har tyvärr inget med saken att göra. Jag vet att utbildningen till lufare är på rätt spår, men sen händer något från skola till verklighet. Allt för många uppföljningar snöar in på detaljer. Förlåt, att jag fortsätter hacka.

Jag pratar gärna om detaljer. Det är där helheten blir till, men jympans styrka som träningsform ligger inte i träningstekniska detaljer. Ändå diskuterar jag gärna puls i styrkelåtar, djupa knäböj kontra höga hopp, tiden för fyrfota eller ljudvolymen. Jag gör det för att den tekniska delen av jympapasset är skitviktig, trots att den  har väldigt lite att göra med jympans kvalitet.

Riktigt intressanta är  andra detaljer, detaljer som också är svårare att komma åt. Vad är det till exempel som gör att vissa ledare når ut på ett fantastiskt sätt, att vissa alltid hamnar rätt i musiken med rörelserna  och att de lyckas skapa något nytt av i grunden samma gamla vanliga ingredienser? Det är knappast hokus pokus. Alla borde kunna.

Om man kan lära ut sådant, vet jag inte, men jag tror det. Kanske har vi bara ännu inte kommit på hur man lär ut kvaliteterna som skiljer det mediokra passet från det geniala, trots att den skillnaden förmodligen är liten. Kanske kan man lära sig själv genom att iaktta deltagarna. De visar ju tydligt när det funkar och när det inte funkar. När det inte funkar, ser folk sammanbitna eller nollställda ut. När det funkar ser de lyckliga ut. Svårare än så är det inte.

Om du har en nollställd grupp och funderar på hur du ska få dem att bli lyckliga, så inte ligger lösningen i en annan rörelse i styrkan, inte heller i byte av uppvärmningslåt (även om det kan vara en bra idé ändå). Jympans lyckomagi hittas på ett helt annat ställe, nämligen i din förmåga att med musikens hjälp förmedla en alldeles personlig träningsupplevelse, en träningsupplevelse som totalt bottnar i dig som ledare. Du måste visa dig och ta gruppen någonstans bortom allt som är rätt och riktigt.

Hur ska man få det att ske? Jag vet att alla som gått Friskis&Svettis jympaledarutbildning har förmågan. Jag vet också att alla inte hittat den. Titta på deltagarna. Där finns alla ledtrådar man behöver. Lufaren kan inte hjälpa till där. Vi måste själv komma på tricken. Nollställd deltagare? Jag provar något annat. Lycklig? Jag är på rätt väg.

 

Jag besökte (säger man så när man är med på passet och kör allt man kan?) Lilla basledarens pass igår. ”Då kan du tycka till om min nya uppvärmning,” sa hon strax innan hon drog igång. Aha, en mini-Luf, tänkte jag. Jag får en chans att testa min pedagogiska förmåga.

Det första jag tänkte på när passet drog igång var vilket skitljud det är på Ringen. Musiken lät instängd men ändå påträngande. Det dåliga ljudet förstör musiken. Klangerna dör och svänget elimineras. Men det var inte det den här texten skulle handla om.

Lilla basledaren kör i sin helvita stass och jag försöker koncentrera mig på vad hon gör utan att bli dimmig i huvudet av hur mycket jag tycker om just den här ledaren. Håruppsättningen lossnar nästan direkt och jag blir knäsvag.

Förlåt. Åter till ordningen.

Jag drar armarna åt fel håll först. Jag hoppsar inte in mot mitten på Lilla basledarens sätt, jag vevar armarna i fel takt och missar att ändra den med benen. Okej, här har vi lite att snacka om. Endera är jag i luddiga sjunde himlen, okoordinerad från födseln eller så är det faktiskt lite för mycket grejer som händer. Jag bestämmer mig för att inget är mitt fel.

Efter passet snackar jag med en annan farbror i omklädningsrummet. Jag är nyfiken på honom för han körde  som tusan på passet, ständigt leende och med ett dansigt schvung i alla steg. Han älskade passet och tyckte att det gränsade till intensiv. Ja ja, men hon är min, tänkte jag säga, men hindrade mig.

I min mini-Luf skulle jag inte skjuta in mig på intensitetsnivån. Den tyckte jag var perfekt. Efter armhävningssekvensen i andra styrkan, när vi fortsatte med en planka, var jag klart angripen av trötthet och så tycker jag det ska vara. Även stora starka karlar (jag, ifall du undrar vem jag syftar på) ska bli trötta på ett medelpass. Likadant under golvkondisen, där fick jag också kämpa.

Efter middag, läggning av liten familjejympare, disk och glassätning blev det så dags att prata pass och då framför allt uppvärmning. Nu skulle mina coachande talanger prövas, extra hårt eftersom det skulle ske i familjesoffan. ”Vad tyckte du?” sa Lilla basledaren och log så där som bara hon kan göra. (Förlåt, jag tappar fokus igen.)

”Är det något särskilt du funderar på själv?” kontrade jag och kände mig überpedagogisk. Jag var så upptagen av min briljans att jag inte minns vad hon svarade. Efter en del självreflekterande över hur de första minuterna i passet förflutit kom Lilla basledaren fram till att det kanske låg något i min fundering över att det var lite väl mycket action på armar, ben, svängar och olika tempon. ”Jag ska jobba lite till med inledningen,” sa hon och log.

Det kändes som om jag inte hade haft ett skit med det beslutet att göra, vilket jag säkert inte heller haft. Mini-Lufen var klar och jag somnade med ett leende. Vilken skön luf-snubbe jag är, tänkte jag och sov som en stock hela natten.

 

 

 

Från säker källa vet jag att när ledare på luf-kurs skulle sätta ett kryss på skalan kontroll – låt gå, så satte folket från Stockholm sina kryss längre åt kontrollhållet än andra. Det är förstås inte bra. Så var det aldrig tänkt med uppföljning. Och så vill ingen att det ska vara i dag heller. Väl?

Från säkra källor (notera pluralformen) vet jag att lufen handlar om en ödmjuk puff åt personlighetsutvecklingshållet. Om en sådan ska funka måste utvecklingsviljan finnas från den som ska utvecklas. Ska man leda sådana samtal måste man vara duktig och lyhörd och inte ha någon egen agenda. Utveckling kommer av egen lust att förändra, inte av att någon annan kräver det.

Jag gissar att det är där det går fel ibland. Lufarna tar på sig en roll de aldrig tilldelats. I stället för att ta sig an den EGNA svåra utvecklingen till att bli ett bra stöd för ledare som vill utvecklas ( i princip alla) ser de sig som om de är on a mission from God.

Jag (extremt säker källa) har hört lufare prata om fulla pass med glada människor i termer av katastrof. Är inte det märkligt? Inte för att inte fulla pass innehåller brister och utvecklingsmöjligheter, det är klart att de gör, men mycket måste  vara rätt om människorna som är där gillar att vara med på passet och går dit igen nästa gång.

Folkets smak är förvisso mysko ibland, men vem ska sätta sig över den? ”Jag”, hade jag kanske skrikit ut för ett antal år sedan, men nu har jag tydligen mognat. Jag har dock inte mognat så mycket att jag inte vill utmana pass.nu och världens alla utbildare och lufare. Jag hoppas jag aldrig mognar. Finns det något tristare än att följa regler utan att tänka själv? Utan att vilja testa om man inte kan göra på ett annat sätt?

Förresten är jag själv lufare, eller pufare (programuppföljare) som det hette i 1900-talets Sverige. Förmodligen hade jag en egen agenda när jag inledde min puf-karriär och skördade tidiga offer. I dag tror jag att jag skulle vara skitbra, klok, ödmjuk och befriad från kontrollbehov.

Om din lufare inte är det, säg som min dotter på dagis när hon blir förolämpad: stopp! Säg nej till jobbiga lufar. Hälsa från mig.

 

Min kompis kan gå på två medeljympapass på raken utan att bli trött, säger han. Som du förstår betyder inte det att han är väldigt stark och uthållig. Det betyder att han inte tar i. Fast han tror det.

Säg att han skulle testa ett intensivpass i stället. Skulle han bli trött då? Jo, det skulle han, under enstaka sekvenser när det är svårt att låta bli att bli trött. Kör han armhävningar på tårna kommer det att svida. Men skulle han trycka upp höften tillräckligt högt i häcklyften? Skulle han lyfta ryggen allt vad han förmådde i rygglyften? Skulle han maxa benlyftet i sidövningen? Tror inte det. Han skulle  ta igen sig efter armhävningssekvensen.

Möjligheten finns också att han kör armhävningarna med extremt litet utslag. Då klarar han dem galant. I sin fantasi. Han kommer snart  säga till mig att han skulle kunna köra två intensivpass på raken om det bara var möjligt att flytta sig blixtsnabbt mellan två lokaler eftersom två intensivpass aldrig ligger efter varandra i schemat.

Så vad ska jag göra? Jag ser hur han jympar, men jag har inte hjärta att säga till honom att han fuskar. Han ligger på topp tre på fuskligan, men tror att han kör som en atlet.

Jympan, eller rättare sagt, vi som leder jympa har en gigantisk pedagogisk utmaning. Det är härma och häng på som gäller men det funkar dåligt på inbillade atleter. Att gå fram till en inbillad atlet och korrigera eller skrika åt dem att skärpa sig är tabu. Vi ska vara tillräckligt tydliga och entusiasmerande utan ord. Klart vi kan dra några visdomar i början och slutet av passet, men det hjälper föga. Folk hör inte ett skit vad man yrar om. De vill bara komma igång.

Så hur gör man? Speglar? Inte förrän jag såg mig själv på film när jag gick ledarkursen för 100 år sedan förstod jag grejen. Först då insåg jag att jag inte tog ut rörelserna. Jag var halvvägs hela tiden.  Än i dag är det jobbigt att se mig själv på film. Jag tycker alltid att jag kan ta ut rörelserna mer och vara tydligare. Cirkelfys, HIT och yoga har gjort mig bättre på att nå längre, men också mer kritisk. Nu vet jag ännu bättre hur jag ska se ut och lider mer när jag krummar, flaxar och maskar.

Och problemet är kvar med de inbillade atleterna.

Jag har blivit striktare på mina pass. Jag markerar tydligare. Jag skriker en och annan order, men inte fan hjälper det. De inbillade atleterna går under tiden in på sitt tredje jympapass på raken, uppfyllda av atlettankar: ”Jäklar, vad stark jag är!” Synd, för jympan är förmodligen ett av världens bästa allround-träningspass.

 

Jag önskar att jag hade en bild från passet i onsdags. Men eftersom jag inte har det (bara den här: http://www.langdskidakning.info/1/post/2012/10/829-friskis-svettis-pass-vart-r-jag-pvg-igentligen.html) så får jag skriva om företeelsen i stället.

Jag har en ny uppvärmning. Den är tre låtar lång och det är andra gången jag kör den. Förra gången var jag lite inbunden och missade vid ett tillfälle. Missen var liten på ett sätt men stor på ett annat. Hela gruppen stannade upp när musiken gav tecken på en förändring som jag den här gången var oförmögen att göra. Känns i alla fall bra att jag (och andra jympaledare, så klart) har uppfostrat gruppen till att lyssna på musiken.

Trots inneslutenheten i mig själv och den uppenbara missen av en rörelsesekvens kände jag att jag hade något bra på gång. Så inför pass nummer två gick jag in med en helt annan pondus. Geflar, vad jag styrde och ställde!

Och hur vet jag att det funkade? Jo, folk kom nära mig efter ett tag. De tappade kollen. De visste inte var de var i rummet. De bara öste på och, verkar det som, väldigt mycket tillsammans med mig och alla andra. Jag tror tammefan att det var musicking på gång där vi allihop seglade iväg från rummets mittpunkt i en enda stor hullabaloo.

Kul.

 

Jympa är vad Friskis&Svettis började med. I jympan ryms alla värderingar som handlar om hur vi tycker träningen ska vara. Ändå blir det fel.

Det blir rätt också. När träningsupplevelsen blir både själslig och funktionell. När jag inte tänker på vad jag gör så noga, inte analyserar under tiden, bara gläds, överraskas och kör på. Och nu tänker jag mest på mig som deltagare, inte ledare.

Fel har det blivit med den här husmorsgymnastikstämpeln. Den är svår att tvätta bort. Ett filmklipp på tv-nyheterna och det är kört igen. Det ser ju ut som det gör, människor som flaxar. Inte vackert. Inte coolt.

Trots så många bra pass hänger äppelplockarbilden kvar.

Jag är inte oskyldig. Har man lekt flygplan i följa-John-formation, kört armkrok och gått skitnödiga gången, då får man ta på sig en försvarlig del av skulden.

Sedan många år (cirka 100) har jag dock försökt göra något annat. Allt som känns som typisk old apple picking style f-ö-r-s-ö-k-e-r jag rensa ut. Ambitionen resulterar i konstig musik, hård musik, jazz och mysko rörelser. Ibland blir det tokigt, men jag är ändå stolt och trogen min gärning.

Jympa tål hur mycket som helst av motsatsen till Idlaflickor  utan boll.

När jag därför läser på FB om att man i någon föreningen tänker köra Umpa Bumpa Jympa blir jag desillusionerad. Här kommer man alltså att bjuda på ett skoj- och buspass till Tyrolermusik. Om jag var ledare in den föreningen skulle jag göra vad som helst för att slippa vara med.

Jag hoppas att de får jättekul, men mest hoppas jag på strömavbrott.

 

 

Lilla basledaren har faddrat igen. Hennes berättelser om sina fadderbarn får mig att minnas när jag själv för  ettusentvåhundrafemtiotre år sedan var en alldeles färsk liten jympaledare. Oj, vad jag var go!

Jag var go för att jag hade ett sådant härligt självförtroende. Jag var go för att det självförtroendet baserade sig på inget annat än mitt självförtroende. Jag kunde inget, men trodde jag kunde allt.

Jag ser tillbaka på den här tiden med en lätt rodnad på kinderna. Flickvännen hade dragit efter tio år tillsammans så jag var säkert galet självupptagen. Att gå på jympaledarutbildning på Stensund utanför Trosa gjorde mig inte mer ödmjuk. Att jag på filmen inte tog ut rörelserna som jag gjorde i fantasin påverkade mig föga.

Jag minns min diplomering som en uppvisning i konsten att leda jympa. Hur var det möjligt för mig att se detta förstlingsverk som ett verk av ett geni? Det måste ha varit den sköna ungdomens förtjänst, att man inget fattar men kör i 190 ändå, för om man fattade skulle man inte våga.

Just a Gigolo med David Lee Roth var min förstalåt. Det är det enda jag minns. Plus att jag blev godkänd av legendariska Maria från Friskis&Svettis i Göteborg. Det var där jag jympade upp, på Västra Hamngatan. ”Vilken härlig musik!” utbrast Maria direkt efter passet och vände sig till deltagarna. ”Jag vet,” tänkte jag, ”och själv var jag fantastisk.”Det var 1986 och jag var tokig i Eurythmics Thorn In My Side, så den var säkert också med.

Faktum är att jag tror att jag var rätt bra på riktigt. Jag hade ju haft två  Friskis&Svettis-legender som utbildare: Hasse Helander från Norrtälje och Annika Gärderud, själva jympaängeln.

Men det var då. Nu går jag in i mitten på skakiga ben och ber om ursäkt för att det inte kommer någon yngre, snyggare och starkare jympaledare med lite fräschare musik. Då saknar jag mitt forna grandiosa jag.

Näe, så illa är det inte. Jag tycker fortfarande att jag är bäst, men jag har lärt mig dölja det lite bättre.

 

 

Egentligen fattar jag inte varför A inte har en egen blogg. Med den energin, skärpan, humorn och känslan hon skriver tror jag den skulle uppskattas av många. Som detta lilla poetiska prosastycke:

NÄR JAG SOM ÄR VAN ATT BLI BUREN BÄR

Det är en onsdagkväll som andra onsdagkvällar. Musiken dånar ur högtalarna och en trogen armé av entusiaster tvingar sig att hålla stilen de sista fem av nittio slitiga minuter. Åttio personers svettångor immar igen fönstren så att de lagom till passets slut kommer att utgöra en närmast oemotståndlig frestelse att skriva ”JYMPA RULES” med ett skakigt pekfinger. Även de mest vältränade i gruppen har nått punkten där uppgiften att låta armar och ben göra olika saker men i samma tempo är nästan mer än den utmattningsförvirrade hjärnan klarar. Jag – som inte är en av dem – är way past den.

När jag vänder runt (vänsterfothögerarmochvändochOHSHITaktabakomvarande) noterar jag till vänster om mig en tant. Jag brukar själv beskriva mig som en rund tant, men den här tanten är definitivt både rundare och tantigare än jag. I sämre kondition dessutom, för även om jag också är färdig att kräkas i närmasta papperskorg så tror jag att jag för en utomstående betraktare fortfarande ser mer entusiastisk än förtvivlad ut. Min granne däremot, ser ärligt talat bara förtvivlad ut. Insikten att jag – annars så van att vara den som lägger den nedre ribban – plötsligt är den starkare är en smärre chock – om jag hade energi över att bli chockad.

Den sista refrängen tonar in och jag drar andan för de sista, svintunga sekunderna. När jag vänder runt igen och laddar gör jag en clownmin mot min granne och säger ”Nu flyger vi! Grupptryck!” Hon ler mellan svettdropparna och när vi lyfter, perfekt synkroniserade, tycker jag att det ser ut som om hon lyfter lite högre, lite lättare. Jag vet att jag själv gör det, när jag som är van att bli buren bär.

A.

 

A. borde ha en egen blogg och inte låta mig surfa på talangen. Men A. skickar ändå text till Jympajesus. Idén som A. hade om den vanliga boken i förra inlägget, boken som skulle handla om vanligt folks ögonblick av  triumf, den gillade jag mycket. Det är nästan så jag tycker att den här texten, också skriven av A. men utan tanke på boken, skulle kunna vara ett kapitel.

”Vi sitter längst ut i raden på var sin sida om mittgången; jämte varandra men ändå åtskilda. Han är slank, vinthundslik, i cykelbyxor (ni vet, sådana där riktiga cykelbyxor med vaddering i rumpan) och cykeltröja (ni har sett dem – dragkedja fram och extra långa bak, snygga och bekväma för all möjlig sorts träning, men aldrig burna i sammanhang som inte har något med cyklar att göra) och skor som bär spår av många timmar på racern, i alla väder.

Jag är rund, snarare mops än vinthund, i anonyma universaltajts och dito funktionströja; cykelskorna fräscha på det där sättet som avslöjar att de bara används inomhus. Han trampar som den som tillbringat många mil på landsvägen, jag som den vars kontakter med cyklar utöver spinningen utgörs av transportcykling till jobbet och Konsum. Det enda gemensamma är svetten som pärlar i bådas våra pannor, rinner längs bådas våra underarmar.

Jag känner honom inte. Jag vet inte vad han heter, vad han jobbar med eller var han bor. Det enda jag vet är att han varje vecka sitter mitt emot mig i salen, på det spinningpass vi båda gillar mest. Det är oklart hur det blivit så – kanske råkade vi bara var för sig gilla cyklarna som står mitt emot varandra i tredje raden framifrån – men klart är att jag saknar honom när han någon gång inte finns på plats, och att jag de gångerna trampar lite tyngre. Vad han tycker i frågan är okänt, eftersom vi egentligen aldrig har pratat med varandra. Vår relation är utan ord: Den igenkännande nicken när vi kommer, den uppskattande tack-för-god-kamp-nicken när vi går, de leenden som vi låter segla över mittgångens luftrum under passet; två kontaktsökande katter bland fokuserade hermeliner som böjer nacken över cykelstyret vid passets början och inte tittar upp igen förrän vid dess slut femtiofem minuter senare. Han för att han är så rutinerad så att han kan kosta på sig att spexa till det och ändå få ut maximalt, jag för att jag är så orutinerad att jag inte överlever passet om jag inte får spexa till det.

Ute skulle han försvinna i fjärran innan jag ens fått upp farten, men här inne står cyklarna stilla och vi ligger sida vid sida i ett oändligt dött lopp. När slutrefrängen drar igång sneglar vi på varandra ur ögonvrån, stämmer av innan vi unisont reser oss från sadlarna i en sista spurt. Nittio sekunder senare rullar vi över mållinjen; fortfarande samtidigt, superproffset och supernybörjaren. Utmattad slänger jag mig över styret och vrider på nacken; kollar in honom där han på gångens andra sida hänger över sitt styre, och kollar in mig. Våra trötta leenden lyser upp den mörklagda salen som fyrar, och vi nickar, som vi alltid gör.”

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.