Läste nyss en debattartikel i Dagens Nyheter om hur rikspolitikernas ambitioner blir något annat lokalt (http://www.dn.se/ledare/signerat/interna-strider-varda-att-varna/). Jag antar att man  kan kalla det pragmatism; man genomför vad som är möjligt på orten, vad människor vill ska genomföras. Men jag tror det är något annat också som spelar in, något djupt mänskligt som aldrig kommer att förändras: vår vilja att själva bestämma över det som ligger oss närmast och påverkar oss varje dag.

Självklart kom jag att tänka på hur vi fungerar i Friskis&Svettis. Liksom i samhället i övrigt, trots tjocka managementböcker om den platta organisationen och politikersnack om decentralisering, pågår i Friskis&Svettis en rörelse mot expertvälde och centralisering. Vi verkar inte kunna frigöra oss från vår hatkärlek till hierarkier. Kanske behöver vi någon att skylla på däruppe. Kanske tror vi ibland att någon verkligen kan mer än vi och bejakar expertisen. Men rätt som det är tjurar vi ihop och förlorar all tro på auktoriteterna.

Jag känner igen det där.

År 1985 startades Riksrådet för att hjälpa föreningarna med administrativa uppgifter. Under åren fram till i dag har Riks sakta kapat åt sig, och av föreningarna fått en annan, starkare roll. Riks ansvarar för utbildningen, träningsutvecklingen, varumärket och viss service till föreningarna. Ibland är Riks uppskattat, ibland kritiserat, ofta samtidigt och för samma saker.

I Fagersta kommun är det vänsterstyre men styrets faktiska resultat påminner mer om vad Reinfeldt tycker är bra än vad Sjöstedt och Lövén gillar, enligt artikeln i DN. Och visst är det liknande saker som pågår i Friskis&Svettis också. Riks kan vilja en riktning hur mycket som helst, man kan undersöka allt vad man förmår, skriva strategidokument och övertyga stämman om att man är på rätt väg och ändå få pisk när det nya greppet landar hemma i föreningen. Gillar man inte, gör man inte. Det går inte att köra över en Friskis&Svettis-förening.

Jag har länge hyllat den här blandningen av demokrati och anarki. Jag tror att det är Friskis&Svettis själva livsnerv, från toppen ner till golvet. Ingen kan bestämma över mig. Eller oss. Jag skapar mitt pass, jag blir luffad, jag lyssnar (blir kanske sur) och gör sen som jag vill.

Det kan bli rörigt. Men jag älskar det.

Vi människor älskar symboler. De ger oss ett språk som går bortom orden. Visst kan vi beskriva vad symboler står för men bara till en viss gräns. Symboler bär på mer information än vi förmår formulera annat än i svepande beskrivningar, beskrivningar som absolut snuddar vid vissa sanningar men som ändå inte når ända in i en symbols djupa betydelse.

Ta hakkorset som exempel. Det kommer med en enorm mängd konnotationer. Att svastikan ursprungligen var ett tecken för solen och lyckan spelar inte någon större roll för oss i dag. Symbolen har fyllts med andra betydelser. Eller ta det kristna korset. Här handlar det både om offer och död men också om räddning och evigt liv. Även om du är ateist är det svårt att komma undan de betydelserna.

Oavsett vad den ursprungliga betydelsen är får vi tankar och känslor som inte direkt kan knytas till den förklaring symbolerna ges när man kollar i uppslagsböcker. Vi associerar och känner så mycket att det skulle vara omöjligt för en encyklopediskribent att någonsin bli klar med sin text om den ena eller den andra symbolen.

Jag tror Nikes egna varumärkesexperter skulle ha svårt att komma på allt vad swooshen står för. Den ritades 1971 av en designstudent och blev ett av världens absolut mest kända symboler. Vad skulle du säga att den står för? Idrott på hög nivå? Att det är möjligt att nå toppen för den som verkligen satsar, oavsett bakgrund? Hög kvalitet? Att företaget med den logon leder produktutvecklingen? Att man lurade alla joggare att landa på hälen? Entreprenörsanda?  Eller tänker du på tillverkning i låglöneland? Har du heller Nike-loggan på dina kläder än Adidas-märket? Varför? Föredrar du USA före Tyskland eller är det något annat?

Och IKEA-märket, hur känner du för det? Beundrar du Ingvar Kamprad eller är du skeptisk? Hur var det med nazistsympatierna i ungdomen? Är det där snåla draget hållbart även i dag när han är bland de mest förmögna i världen? Åkte han buss i stället för taxi till den där tv-intervjun med Stina Dabrowski och kom för sent för att det är så han lever eller var det bara ett sätt att berätta historien om Ikea? Gillar du företagets starka värderingar eller säger du sektvarning? Gillar du att åka ut till varuhuset eller hatar du det? Både och? Är designen ny och fräck eller kopierar de bara? Hur är det med kvaliteten? Saknas det någonsin skruvar i paketen? Känns det bra att ha en massa Ikea-möbler hemma eller skulle du hellre ha köpt dem på fina gatan? Är utgångsmarschen i varuhuset i Kungens Kurva (ledmotivet ur filmen Bron över floden Kwai) vidrig eller älskar du den?

Jag försöker hitta på associationer till logotyper här men jag tror det finns så många fler än dem jag kommer på. Jag tror till och med att det finns en del som vi inte når medvetet och förmår beskriva med ord. Det har byggta upp hela världar runt logotyperna av oss och av allt som hänt historiskt.

ALLT ryms inte i loggan men mycket häftar vid den.

Så hur är det med vår egen symbol, Friskis&Svettis 36 år gamla logotyp? Vad står den för enligt uppslagsboken? Jag hittade ingen information om den på nätet, däremot hade jag härom veckan turen att springa på Lars Laurentii, mannen som ritade Friskis&Svettis logotyp. Jag var ju bara tvungen att fråga:

Hur gick det till när du ritade Friskis&Svettis logotyp?

– Jag jobbade på reklambyrån Ted Bates på den här tiden. Jag fick ett frilansuppdrag på fredagen av ett entusiastiskt gäng GIH-are. De hade kommit på namnet Friskis & Svettis. Loggan skulle vara klar på måndag.

Hur tänkte du när du ritade?

– Jag började med att skriva Friskis & Svettis på en rad. Sedan placerade jag och grupperade ord och bokstäver på olika sätt och letade mig fram till en typografi som jag började se en möjlighet med. Jag jobbade som en besatt hela helgen.

Jag tror jag törs påstå att Lars har en utbildning och erfarenhet att arbeta med typografi som nästan inte finns i dag. Det tog honom över tio år att bli grafisk designer. Han började som bokstavstecknare på Typografen i Solna, där han var tvungen att lära sig över 2000 olika stilar. Alla skulle ritas och retuscherasför hand!

– Jag började ett eget typsnitt 1974 som jag kallade Jonsson Roman. Det tog mig tio år att färdigställa. Jag sålde jag det vidare till Schweiz.

Visst KAN man lära sig typografi lika grundligt år 2014 men då får man nog vara smått galen och leta upp kunskaperna på egen hand. När Lars började i typografibranschen var det en nödvändighet om man ville komma någon vart.

– Jag var helt inne i formspråket och så intresserad av typografisk form och ordbilder. Som bokstavstecknare på Typografen i Solna, som var världsmästare på rubriker, lärde jag mig allt om typografi och ligaturer (sammanbindningar) för 2500 olika stilar.

På reklambyrån var Lars också det man kallade type designer, vilket betydde att han hade ansvaret för copywriterns text. Det skulle helst inte vara några avstavningar. Ju färre avstavningar, desto skickligare ansågs man vara som type designer. Och sista raden skulle vara tre cicero kortare.

– Någon gång under söndagen började jag forma ett s som jag gillade. Efter en stunds skissande kring s:et kom jag på att jag kunde lägga in &-tecknet i s:et. Jag jobbar mycket med sammanbindningar av olika former.

Lars testade på barnen, då 5, 10 och 13 år gamla.

– Vad står det här? Frågade han

De kunde först inte läsa texten och Lars förstod att han måste jobba vidare. Det blev massor av skisser. När ungarna kunde läsa vad som stod i loggan var han nöjd.

Om du jämför ditt original med den nuvarande, vad säger du då?

– Fyrkanten är inte bra.
Lars lutar sig mot den kanadensiske professorn i engelsk litteratur Marshall McLuhan, mest känd för sitt ofta citerade ”the media is the message”.
– När människan började bygga egna bostäder var formerna trianglar och rundhyddor. Först när man blev bofast blev det fyra pålar i marken och en kvadrat. Människan blev stationär i stället för att vandra runt. Fyrkanten symboliserar att vi västerlänningar har fastnat. Allt vi ser runt omkring oss är fyrkantigt. Den runda formen står för ett friare tänkande.

Den måndag morgonen kom Lars utschasad till jobbet. Han hade ritat hela helgen till tonerna av The Sweet, Bachman Turner Overdrive och Procol Harum. Han tänker att popmusiken nog satte sina spår i loggan, bland annat det kursiva.

–       Arbetskamraterna tyckte den såg jättefin ut. Och Friskis & Svettis också. De köpte den direkt. Du får mer betalt sen när det går bra, sa de. Hahaha.

Lars, som gjort flera kända och långlivade loggor (Skatteverket, Statens Lantbruksuniversitet, Vetenskapsrådet, Kronofogden, Kungliga Biblioteket), är fortfarande mycket nöjd med sitt Friskis & Svettis-jobb.

– Symboler växer med tiden och får nya och större dimensioner och betydelser. Folk har blivit kära på Friskis&Svettis. De har gift sig efter att ha träffats på träningen. Somliga har vuxit upp på Friskis&Svettis. Sådant fördjupar logotypers betydelse.

Lars tycker fortfarande att Friskis&Svettis logga är den finaste och smartaste som han åstadkommit.

Stöd för den stolta uppfattningen finns faktiskt. År 1979 fick loggan ett pris i USA för Excellence of Typography i Type Directors Clubs årliga tävling. Lars har även fått pris i USA under 10 års tid för bla för logotyperna Swedish Psychology och Grafikhuset.

Ett universitet i Kanada har Friskis&Svettis logga med bland världens bästa exempel på grafisk design: ”Luc de roy proudly presents the Friskis &Svettis logo, created by Lars Laurentii from Sweden in 1978.”

Om dagens bransch säger Lars:

– Designvärlden har förändrats dramatiskt. Många kallar sig formgivare men har betydligt mindre grund i dag än vad som krävdes när jag började.
Lars gick Konstfack och fortsatte på målarskola med ambitionen att bli fri konstnär. Men så kom barnen och han tänkte att det kanske inte vore så dumt med ett tryggare arbetsliv. Han pluggade marknadskommunikation, socialkommunikation, läste Mc Luhan och grekisk filosofi.

Lars har alltid varit humanist och medvetet valt bort det han kallar för ett fascistiskt formspråk, trots att han erkänner det hårda språkets dynamiska och lockande kraft. Men själv har han valt att gå en mjukare väg.
– Jag är humanist. Filosofin är viktig. Många förstår inte hur grafisk form kan påverka människor. Former kan vara aggressiva. Tatuerare tar upp olika symboler och en del av dem är djävulssymboler. Jag tror inte att det är så lyckat för oss människor. Formen ger konstiga signaler: hata, hata, hata. Form kan göra människor knäppa. Det verkar som vi just nu lever i en populistisk halvfascistisk värld. Man måste ha kunskap om vad man gör som grafisk designer.

Så hur tolkar han själv formerna på sin Friskis&Svettis-logotyp?

– Den handlar om blodet och hjärtat, det omlopp vi drivs av, energin som får oss att leva.

Omloppet går runt, runt. Det är rörelse, en aktivitet. Dessutom pekar den uppåt. Det är den så kallade Ikaroslinjen eller diagonalrörelse. Och-tecknet är hjärtat och s:et binder in hjärtat i hela formen. Den tunna linjen kallas för com stock och var lite inne 1978. I dag kan man vektografera formen, vilket betyder att den tunna linjen skulle kunna bli bra i tryck igen.

– Så här 36 år senare så fungerar den väl och kanske till 2100–talet. Den som lever får se, hälsar Lars Laurentii.

En kompis sa till mig en gång: ”Du gillar att springa i grustag med sjöstövlar, va?” Jag tror han ville säga att jag gjorde livet onödigt svårt för mig. Hans fråga låg i linje med andras iakttagelser om att jag inte är taktiskt lagd. Vilket ju egentligen är en helt annan historia, den om att jag oftast säger vad jag tycker och vill göra utan krusiduller. Jag säljer inte mina idéer på ett listigt sätt.

Jag har tänkt på det där med min brist på taktik rätt mycket. Dels har jag tänkt att jag inte ska behöva vara listig för att sälja  idéer till folk jag tror vill samma sak som jag, eller som en annan kompis uttryckte saken: Ska man behöva vara taktisk bland vänner?

Dels har jag tänkt att jag inte vet någon annan väg framåt än den som bjuder på motstånd. Alltså, jag vill så klart inte ha motstånd hela tiden i alla lägen i livet. Jag vill att kärleken bara ska vara underbar, att mina vänner ska vara riktiga härliga mot mig och att det jag gör i yrket så småningom ska göra mig lycklig och rik.

Men om vi snackar jympa, det här är ju trots allt en jympablogg, inte en plats där jag talar om mina personliga tillkortakommanden, då har jag verkligen sökt motståndet. Och motståndet har gett mig så mycket tillbaka, massor av tillfredsställelse, energi och vilja att kasta mig handlöst (men inte huvudlöst) in i mera motstånd.

Trots övertygelsen om motståndets glädjeeffekter frågar jag mig ändå vad min dragning till motståndet faktiskt har gett dem som varit med på mina pass. Om jag ser tillbaka och mäter synlig popularitet, alltså när jag ser på deltagares kroppsspråk att de trivs på passet, då kan jag med lätthet konstatera att det är publikfrieriet och minsta motståndets lag som gjort folk som allra mest happy.

I den  låt- och rörelseskattkista där jag surfat på räkmackor finns t ex Whitney Houston, Bruce Springsteen, Eurythmics, Fleetwood Mac, James Brown, Prince och ABBA, enkom raka poplåtar med raka lösningar. Så varför söka motstånd med en druckens envishet?

För att jag måste.

Det är så klart bullshit.

Svaret är förstås att jag vill vara märkvärdig. Av två skäl. Jag vill vara märkvärdig för att bygga mitt eget varumärke, för att sticka ut och vara något eget, ett unikum. Den anledningen är inte särskilt tjusig, men skäl nummer två väger upp: därför att människor vill vara med om något märkvärdigt också. De vill bli överraskade. Upplevelsen blir större om man får göra något man inte gjort förut.

Om man inte tycker att det är fantastiskt kanske man i alla fall uppskattar att det är annorlunda.

Jag tycker att det där sista låter bra. Man vill ju inte vara en idiot som springer i grustag klädd i  sjöstövlar.

I  många år har jag skitit högaktningsfullt i de idéer om pulsar som vi ledare får oss till livs från välmenande utbildare och Lufare. Jag har inte gjort det för att vara emot och för att jag har svårt för auktoriteter (låter inte helt övertygande, hör jag) utan för att jag velat skapa fritt och testa vad man kan göra på jympagolvet. Inte så att jag ser mig som ett geni (även om många andra gör det), utan mer som ett barn som behöver leka och tror att folk tycker att det är kul.

Mitt motstånd mot att pulsa har aldrig ställt till problem i jympaverkligheten, bara på teoretisk och administrativ nivå. Varje gång jag har kört ett inspirationspass har jag nämligen avkrävts en låtlista med pulsar, vilket gjort att jag tvingats lyssna igenom passet igen, räkna och skriva in. Den enda meningen jag kan se med det jobbet är att min pulslista möjligen kan provocera vän av ordning eller inspirera och öppna dörrar för alla med samma leklust (eller auktoritetsproblem) som jag har.

I början av mitt liv som jympaledare startade jag alla pass i 108-114. Som en maskin utan hjärna traskade jag igång varenda pass på samma sätt som alla andra gjorde enligt rekommendationen på den tiden. Boring, som vår femåring kläcker ur sig på ett tämligen irriterande sätt. Men i det här sammanhanget stödjer jag den där jobbiga boring-attityden. Vi har alla en femåring inom oss. Ta fram hen!

Om du är en vän av ordning, förlåt om jag retar dig, men sanningen är att den ledstång som pulsrekommendationerna utgör hämmar dig mer än hjälper dig. Nej, det ger mig trygghet, kanske du invänder. Herregud, du känner väl om det går för fort eller för långsamt? Du är ingen robot. Vem bryr sig om pulsar så länge passet funkar? Och så länge passet känns fräscht och det finns utrymme för fantasi och överraskningar? Befria dig från pulsbojan! Känn dig fri att dundra på med dina experiment!

Amen.

Pass är aldrig bara dåliga, aldrig bara genialiska. De är ofta både och. Det är som med alla andra konstnärliga uttryck. Som besökare gillar man mycket i verket, men inte allt och man kan ofta sammanfatta sin nivå av uppskattning i ett enkelt betyg. Kanske blir betyget allt som oftast en trea.

Att få en trea – godkänt – är egentligen sorgligt. Ingen har blivit berörd på riktigt, ingen blivit upprörd, ingen blivit upprymd. Det dög möjligen i skolan, men knappast i verkliga livet. Här gäller det att göra avtryck, att bli älskad eller hatad. Och med verkliga livet menar jag så klart att vara ledare på Friskis&Svettis.

Så hur vet man om det man gör funkar? Och med ”funkar” menar jag här ”tillfredsställer deltagarnas behov” medvetet eller omedvetet. I själsliga skrymslen som förnekats, i aldrig tidigare aktiverade lustcentra i hjärnan. Reaktionen kan  se ut som ilska, men egentligen vara precis vad personen behövde. Om detta kan vi som ledare icke ha någon åsikt, bara iaktta ett händelseförlopp.

Nä, nu ska jag inte filosofera ihjäl dig, utan gå vidare till tecknen som tyder på att ditt pass funkar. Jag räknar ner, från minst betydelsebärande, till mest.

5 Du ser att deltagarna tar i. De satsar i övningarna. Du känner energin.

4 Deltagarna ler ett slags öppet och oskyddat leende och ler ännu mer när du möter deras blick. De är troligen inte förälskade i dig, men i det som händer.

3 Deltagarna gör ljud under passet. Här finns två slags ljud att hålla reda på, dels stönandet och stånkandet som man släpper fram utan alltför starka hämningar, dels de frivilliga tjuten. Pruttar är möjligen en tredje sorts tecken på att passet är bra, men räknas ändå inte.

2 Du får ett gäng deltagare runt dig efter passet som faktiskt inte alls vill prata om att örat minsann blinkade rött utan om hur mycket de uppskattade dig och ditt pass. De vill veta om du leder på flera tider och ställen. De vill veta vad den och den låten heter. De vill ligga med dig, men det räknas inte heller. Sorteras in bland pruttar.

De nämnda fyra tecknen är jag säker på att du känner igen. Jag tror att du varit med om allihop, men har du varit med om det slutgiltiga beviset på att ditt pass funkar, symptomet som gör att ordet ”funkar” känns otillräckligt. I stället bör vi leta efter rätt ord i poesins värld. Där någonstans finns det möjligen en chans att hitta rätt i beskrivningen av det fenomen som uppstår när själva kärnan i Friskis&Svettis idé, och så klart framför allt i jympans idé, synliggörs på ett magiskt vis. Kanske är det som händer inte oförklarligt, men det försiggår i en annan dimension bortom varje deltagares önskan att vara klok och rationell.

Ok, här kommer det, det säkraste tecknet på att du uppnår något överjordiskt på ditt pass:

1 Gruppen flyttar runt dig och passets centrum i salen. Du märker att du inte längre står i mitten, utan kanske långt åt ena kortsidan eller hörnet. Ingen deltagare bryr sig. Oklart om någon är medveten om förflyttningen. Bara du, som inser att det inte är läge att försöka styra upp projektet. Det har gått över styr och allt du och alla andra vill göra just då är att skita i allt annat än det som händer just där och nu och bara ge allt man har. Allt är kaos. Ögonen lyser av vansinne och kärlek.

Nu vet du. Själv önskar jag att det hände oftare än det faktiskt gör på mina egna pass. Jag slutar aldrig sträva.

Amen.

Vem är det som tackar mig, frågade jag i förra inlägget här i min lilla nördblogg. Jag undrade vem som stod bakom tacket när jag läste affischen i funktionärsrummet på City förra veckan. Där fanns nämligen ingen avsändare och det är väl ändå ovanligt? I det här fallet räknade tydligen den hemlige avsändaren med att mottagaren skulle förstå vem som tackade ändå.

Och det är klart jag förstod, men jag tycker också att det är roligt och intressant att fundera över varför det är så självklart. För jag tycker inte att det är så självklart.

I rummet fanns också en ung man liggandes på soffan. Av lukten att döma hade den unge mannen massiva gasbildningar. Men det är en annan historia.

Ibland används ordet ”föreningen” när vi pratar om den här undanglidande rackaren som ger oss funkisar gåvor. Det är föreningen som gör saker, bjuder in till evenemang och tackar. Men vem är det? Är det inte alla vi medlemmar? Jo, men några är enligt min tolkning av språket runt tackande och givande mer förening än andra. Jag kan däremot inte komma på när jag själv haft anledning att kalla mig ”föreningen”. Gjorde jag möjligen det när jag var verksamhetsledare i Friskis&Svettis Jönköping? Tror inte det.

Är det någon slags hierarki? Ja, det tror jag. Vi är så vana att inordna oss i hierarkier att vi inte märker när vi gör det. Automatiskt låter vi andra bestämma över oss eller så bestämmer vi över andra så fort vi halkat in i en hierarki.

I vår hierarki på Friskis&Svettis hittar vi styrelse och anställda (inte all personal, dock) högst upp. Sen kommer ledare och instruktörer. Längst ner finns värdarna och strax ovanför dem, medlemmar utan funkisuppdrag, d v s det stora flertalet.

Eller vad säger du? Ser du en annan ordning? Måste det överallt och alltid bli en hierarkisk konstruktion? Vad tror du?

Kan man se det så här: Medlemmar i en förening har behov och ber då några andra människor i föreningen ta ansvar för vissa funktioner. När de funktionerna blir så omfattande att man inte mäktar med dem på ideell basis, då anställer medlemmarna ett antal människor som mot betalning utför de sysslor som måste till för att helheten ska funka.

Det är alltså medlemmarnas önskemål som styr utvecklingen. De som får medlemmarnas förtroende styr inte, om det inte är just att styra utvecklingen de får förtroende att göra. Men även om det är så, att vi medlemmar ger några ansvaret att utveckla och leda, förklarar det inte utvecklandet av den hierarki där tacket kommer uppifrån utan avsändare. Jag tycker inte heller det förklarar användandet av ordet ”föreningen” i tacksammanhang. Jag vet fortfarande inte vem ”föreningen” är om det inte är medlemmarna. Är det något annat, så skriv det! Säg det!

De två nya tack jag har fått sedan sist saknar inte avsändare. Det ena kom i form av ett presentkort i sportaffär. Avsändare var föreningen Friskis&Svettis Stockholm, som jag i det här fallet tolkar som styrelse och kansli och undrar varför det inte framgår. De har säkert medlemmarna med sig på den gåvan men medlemmarna vet inte om att de är givmilda till jul. Men det är nog okej. Medlemmarna älskar ju oss som gör en massa jobb åt dem.

Det andra tacket kom från verksamhetschefen. Det vet jag, för det stod Henrik, och jag vet vem han är. Lite i alla fall. Undrar om han kallar sig ”föreningen” ibland.

Var i Funkrummet på City i dag och läste den stora tack-affischen. Visst, det är trevligt att få ett tack, men vem är det som tackar mig?

Det är okej att tycka att jag är grinig nu, men i en förening blir det ju lite speciellt med frågan vem som ger vad till vem och vem som ska ha tacket. Vi är ju alla medlemmar. För det är väl inte så att vissa är mer medlemmar än andra? Eller har vi en hierarki, där några tackar dem som är nedanför? Eller är det underifrån tacket kommer?

När är det över huvud taget befogat med ett tack? När jag håller upp dörren för någon? Ja. När någon bjuder mig på lunch? Ja. När jag får en present? Ja. När någon hjälper mig när jag är i knipa? Ja. Men när jag gjort mitt ideella jobb i en förening, vem ska vara tacksam för det?

Är det styrelsen? De anställda? Medlemmarna? Vem är avsändare? Ska jag snart få medalj av ordföranden? Eller en vattenflaska.

Jag borde kanske också tacka någon? Men vem? Johan Holmsäter för att han startade Friskis&Svettis ligger nära till hands för mig. Eller Annika Gärderud och Hasse Helander för att de utbildade mig så bra. Kanske alla som tackat mig på golvet, gett mig presenter eller uppmuntrat mig med glada tillrop.

Så får det bli. Och så tackar jag en liten basledaren för att hon inte kan dölja sitt skratt när jag försöker hitta låtar och rörelser till mitt pass. Hon hälsar förresten och säger att hon tackar för cykeln hon fick för några år sedan, men den blev stulen (två gånger), så nu vill hon ha en ny. Tack, tack!

Jag hörde en liten solskenshistoria från jympagolvet i början på veckan. En gymmande och vältränad man runt de fyrtio hade gått och gluttat på di glada motionärerna innanför fönsterrutan. Han hade tänkt att en vacker dag då kommer jag att testa detta spektakel. Och det hade han meddelat jympaledaren ifråga.

Så kom då den dag när mannen, fortfarande nånstans runt de fyrtio, klev in i den stora ljusa salen redo att möta nya upplevelser utanför den välkända bekvämlighetszonen.

Vi som jympar mycket är väl inte direkt förvånade över fortsättningen på historien. Mannen hängde med bra de första tio minuterna, men sedan blev det värre.

Av tradition kan man tänka att det som blev värre hade att göra med förmågan att koordinera och att den förmågan rimmade illa med de glada medmotionärers piruetter. Men så var det inte. Det var länge sedan (hoppas jag innerligt) som jympan var  trixig på gränsen till ett aerobicspass.

Mannens förvåning kom sig snarare av hur jobbigt han tyckte det blev. Han hade trott att det BARA var kul och att träningen skulle bli lite sisådär. Visst, den historien har vi OCKSÅ hört många gånger. Antalet välskulpterade män som fått bita i gräset är högt.

Så vad är nytt i den här historien?

Förmodligen ingenting.

Men vad som slog mig, efter att ha lagt upp den lilla solskenshistorien på FB, var hur kärleken strömmade in i form av massor av gillanden. Jympan är älskad. Av många. Trots att jag är en av de mest kärlekskranka i förhållande till jympan, blev jag överväldigad. För jag har tvivlat. Jag erkänner. Det har funnits stunder när jag tänkt tanken att den kanske kommer att dö ut, eller åtminstone sjunka undan till ett hörn av verksamheten där bara de riktigt hårda fansen håller till och i stolthet framhärdar med preusserhopp och kissande hundar.

Jag är så glad att jag återigen haft fel. Och mannen, han är också glad i dag. Spektaklet är ett mirakel. Jympan lever och folket med den!
Amen.

Miles Davis fick frågan varför han inte spelade de underbara balladerna längre. ”Because I love them too much,” svarade Miles. Och jag tänker förstås på jympan igen. Friskis&Svettis håller på att älska ihjäl den.

Du vet det där med att kärleken är som en fågel i din hand. Håller du för hårt klämmer du den till döds. Öppnar du handen helt flyger den iväg.

I hundra år var Friskis&Svettis och jympa samma sak. Fatta vilken identitetskris det blev när man försökte ta in andra träningsformer. Den yttrade sig som till hälften nya pass på schemat. Jympan fanns med i allt. Där fanns ryggjympa, brädjympa, trasseljympa, vattenjympa och styrkejympa. När spinningen gjorde entré i Friskis&Svettis ingick det ett slags armhävningar i passet. Folk hängde som spottloskar över styrena.

Allt den där klängandet vid jympan som en snuttefilt var inte bra för någon. Ändå hade det inte gått att göra annorlunda. Jympan går inte att släppa. Den ska inte släppas. Fast det är okej att skratta åt ångesten över förändringen i backspegeln.

Nu har vi äntligen kommit dithän att vi renodlar våra träningsformer. Vi försöker inte längre klämma in lite jympa på en cykelsadel. Vi gör inte en jympauppvärmning på ett skivstångspass. Vi klarar hela pass utan att hålla takten en enda gång. Och jympan har fått sitt eget renodlingsprojekt Mer jympa i jympan. Den av självförtroendekris drabbade gammeljympan ska inte försöka bli ball genom att ta in en massa rörelser från passen med massor av teknik men helt utan taktkänsla.

Men än är vi inte framme vid ett hälsosamt förhållande till originalet. Av välvilja mot den träningsform som personifierade oss för 100 år sedan och av rädsla för att den ska dö, gödslar vi med den. Var du än tittar i schemat så nog finns det ett medelpass att flaxa runt på.

Är de fulla? Och nu tänker jag inte på schemaläggarna, utan på passen. Nej, mycket ofta finns det gott om plats på jympapassen. Alltför gott om plats.

Så vad bör vi göra? Jo, vi bör ge jympan den kärlek den förtjänar. Vi bör göra den exklusivare igen. Vi bör sätta den på piedestal och visa hur stolta vi är över den här unika träningsformen som bara kan upplevas på riktigt på Friskis&Svettis.

Skär ner på jympapassen. Fortsätt satsa på att utveckla våra ledare. Tvinga oss att vara fantastiska eller börja leda spinning. Älska jympan på riktigt som Miles Davis gjorde med sina ballader och håll på det goda lite grann. När balladen väl kommer ska den knäcka den värste skeptikern.