Jag läser på Facebooksidan Friskis&Svettis Community om Friskis&Svettis Stockholm Community. På sistnämnda mötesplats har det blivit dålig stämning och många har slutat skriva. Tydligen beror degenerationen på en enda person. Eller ska man säga på communityns oförmåga att hantera en enda person.

Det är fascinerande, tycker jag.

Vad är det som gör att så många musketörer för Friskis&Svettis (och en anbefalld samtalston) inte fixar att hantera en enda rebell? En morsa/farsa/admin/moderator hade förstås varit bra. Som ett slags familjeterapeut. Men varför kan inte kontroverserna klaras ut ändå? Det var ju i princip alla mot en.

Denne ende person må vara envis. Denne ende person må ha en samtalston som inte gillas. Denne ende person må vara hur kritisk till Friskis&Svettis som helst. Denne ende person må ha fel. Men ändå. Att inte en community fixar en upprorssjäl, det är märkligt.

Är vi för flata i Friskis&Svettis? Är vi för inriktade på samförstånd? Är vi för dåliga på att säga vad vi tycker utan att blanda ihop person och sak? Har vi för lite humor?

Något är mysko och jag undrar om det är ett s k systemfel.

”Something is rotten in the state of Denmark.” Uttalat av Marcellus i första akten av Hamlet. (Fick slå upp det där.)

Är det något, ska vi säga ”oroväckande mjukt”, in the state of Friskis&Svettis? Varför kan vi inte utan påhopp och sura miner (som syns i text på webb) bara diskutera en fråga? Beats me.

 

 

Jag var så van att att jag inte reagerade. Det var lilla basledaren som gjorde mig uppmärksam på fenomenet. Efter det tänker jag på det varje gång jag går på spinning (inte särskilt ofta): Varför går alla spinningledare igenom passet i början?

Vi som varit på spinning VET det där. De som aldrig varit är alldeles för uppmärksamma på annat (Hur ser jag ut? Har jag ställt in cykeln rätt? Har jag för lätt/tungt? Gud, vad jag svettas!) för att lyssna och komma ihåg information om antal låtar och först kommer det ena och sedan det andra.

Om du går på jympa, har du någonsin hört en jympaledare säga att först värmer vi upp i tre låtar, sedan kör vi styrka i tre och sedan har vi en kort återhämtning innan vi kör två styrkelåtar till och går in i sista konditionsdelen. Det blir fyra låtar  innan vi avslutar med nedvarvning, rörlighet och avslappning i tre låtar?

Vad är det som gör spinningpassets upplägg så mycket intressantare än jympans och andra gruppträningspass? Eller snackar man om upplägget för att göra malandet på cykeln lite mer meningsfullt. Jag menar det händer ju inte skitmycket, direkt. Ettan, tvåan, trean. Japp, det var allt.

Nuförtiden brukar vi jympaledare snarare skämta om det där med att gå igenom rörelser innanpasset. Typ ”I femte låten kommer en rörelse som är lite krånglig. Så här.” Vi har insett att ingen är mottaglig för information. Alla vill bara sätta igång.

Under tiden som spinningpasset pågår däremot, då vill jag veta. Men bara en sak: hur mycket är det kvar?

 

Varför blir jag aggressiv på spinning över saker jag inte bryr mig om på jympan? Är det mitt eller träningsformens fel? Flödar kärleken mer under jympan än under ett spinningpass? Blir man automatiskt mer tjurig instängd i en trång lokal på en cykel som inte rör sig en millimeter hur mycket man än trampar?

Frågorna kommer till mig efter en obehaglig upplevelse härom dagen. Jag vill ju vara en god människa och inte en som hackar på andra eller tänker onda tankar.

Framför mig satt en ung man som inte trampade i takt på hela passet. Under uppvärmningen snurrade de unga och starka benen snabbare än takten och under resten av passet långsammare.

Det såg oftast tungt ut. När ledaren sa ”Nu ska det vara tungt”, då lyckades den unge mannen med nöd och näppe få runt tramporna.

Okej, så varför bryr jag mig? Låt grabben va! Han är där frivilligt och gör som han behagar. Visst, men där satt jag och blev sur. ”Trampa i takt då för i h-e!” Tänkte jag och tappade nästan rytmen själv på kuppen. ”Fattar du inte att vi har t-ä-n-k-t u-t hur du ska få den bästa träningen och träningsupplevelsen?”

Spinningledaren uppmanade ibland oss till att hålla takten. Du som går på spinning vet att det är meningslöst. Det biter noll på de taktlösa.

Jag antar att det är precis så här vi ska ha det. Problemet är väl mitt. Har  inte jympat tillräckligt och marinerats i kärleken där, bara ett enda pass i sommar.

Höst, kom och rädda mig och mitt kärleksfulla och förlåtande jag med min egen taktfasta jympa!

 

Jaha, tänkte jag. Vad ska jag blogga om inför terminsstarten? Idéerna kom inte rusande. Men så fick jag ett mail från A. Det mailet innehöll en text som jag tycker passar riktigt bra. Jag tänker på hur jag för någon dag sedan kämpade med utfallssteg på ett skivstångspass. Det var tungt (för mig) på stången och jag stod nära spegeln. Jag såg mitt vingel, mitt försök att gå ner djupt, min osnygga knävinkel och min kämpande rygg. Tack A för inspirationen!

VÅGA VARA FUL

En Body Pump-instruktör jag gillar brukar påpeka för sina deltagare hur viktigt det är att våga utmana sig själv om man vill bli bättre. ”Välj en låt där du lägger på ett kilo mer än du hade tänkt göra” säger hon; ”det är bara att lägga ner stången och vila två repetitioner om du inte orkar. Eller plocka av; det gör inget om man måste plocka av. Och det gör inget om det inte ser så himla snyggt ut hela vägen.

Jag tror att det här är det hos henne som jag gillar allra mest. Att hon aldrig slutar påpeka att även gruppträning kan man träna med ambitionen att bli bättre på det man gör. Att man måste utmana sig för att bli bättre. Och kanske framför allt – att man ju med nödvändighet kommer att vara sämre när det blir svårare än vad man var när det var lättare, att det kommer att se fulare ut, och att det är helt OK.

Jag uppmanar inte folk till att bryta ryggarna av sig eller smasha sina knän i överambitiösa försök att göra saker de inte klarar. Det är ett otyg, och de som är inne på det spåret gör det för den delen redan, min uppmaning förutan. Men jag kan inte låta bli att notera att gruppträning ibland tenderar att bli lite för posh. Bli lite för fokuserad på att det måste se snyggt ut. Ställa lite för höga krav på att det måste se bra ut redan första gången och att man måste vara tillräckligt duktig för att få prova på det som är svårt. Särskilt om man hellre vill stå så långt fram att man ser – vilket ju även innebär att man syns – än diskret gömma sig längst bak.

Problemet är att så länge man kräver att allt alltid måste se snyggt ut kan man vare sig lära sig nya saker eller få någon uppfattning om sin verkliga förmåga. För ärligt talat, hur många lyckas få något att se snyggt ut första gången de prövar? Och hur vet man om man orkar eller inte innan man har prövat? Man måste våga pröva, och då måste man våga ta risken att inte orka, att trassla in benen i varandra, att hoppa åt fel håll. Att vara ful. Kanske t.o.m. att någon börjar skratta.

Det är inte så lätt att våga vara ful. Jag känner mig inte så himla snygg själv när jag försöker göra hängande rodd på fysträningen, och blir hängande som en potatissäck fem centimeter ovanför golvet, för att armstyrkan knappt räcker för att lyfta min breda röv från parketten. Jag känner mig inte så himla snygg när jag måste lasta av stången på BP:n, när jag hoppar åt fel håll på aerobicen, när jag åker i golvet med näsan före på gympan när jag försöker göra enarms armhävningar. Jag känner mig inte så himla snygg när jag inser att folk runtomkring förmodligen antingen skrattar ihjäl sig eller skäms. Men om jag inte står ut med att inte känna mig så himla snygg kommer jag inte att bli snyggare heller.  Och om ingen står ut med att inte känna sig så himla snygg slutar det med att träningen blir ett ställe där vi bromsas istället för att utvecklas. Och det var väl inte det vi ville?

Tror ni att Anja Pärson hade tagit sig dit hon tog sig om hon aldrig hade vågat ramla? Att Björn Ferry hade tagit sig dit han tog sig om han aldrig hade vågat missa? Inte ens konståkningsstjärnorna, de vackraste av de vackra, hade blivit så vackra om de inte vågat vara fula.

A.

 

A skickade mig en text med funderingar på ”det”. Jag tackar.

”Även en deltagare funderar ju ibland på vad det är vissa ledare har, som gör att de är mer populära än andra. Särskilt de där ledarna som är så rent omåttligt populära – jag är svårt frestad att använda ordet ”älskade”, för nog är det ett slags kärlek det handlar om – att deltagarna nästan (eller, till min stora skam då det händer i min närvaro, inte bara nästan) vänder i dörren när de ser att det är en vikarie som skall ha passet. Vad är det som de har, som andra inte har? Det verkar inte bara vara att de är skickliga på att komponera pass, att de är skickliga på att hitta musik som kan fånga deltagarna, att de är imponerande vältränade eller ens att de är skickliga på att domptera sina deltagare. Faktum är att det inte verkar räcka ens med alltihop det där på en gång. Även bland de riktigt skickliga finns det alltid några som sticker ut. Vad ÄR det som de har, som andra inte har?

En person som står mig nära och jag pratar ofta och mycket i telefon. Ofta och mycket om sådant som upptar en stor del av våra tankar, även när det inte är sådant vi egentligen har gemensamt. Således pratar hon, som arbetar som präst i Svenska Kyrkan, ofta och mycket med mig, som visserligen är kristen, men som utövar denna min religion tämligen försumligt, om kyrka, religion och prästjobb, och jag, som tillbringar en skrämmande stor del av min vakna tid på min lokala träningsanläggning, ofta och mycket med henne, som hatar gruppträning och pinar sig till Friskis&Svettis typ tre gånger om året, när samvetet blir alltför dåligt eller ryggen värker av för många timmar vid skrivbordet, om träning.

En kväll pratar vi då, som så många andra kvällar, om hur det är att jobba som präst. Hon beskriver en situation som ibland möter henne i arbetet och som bekymrar henne och försöker förklara för mig skillnaden mellan att vara en bra predikant och att vara en bra präst. För att vara en bra predikant, säger hon, krävs det att man har något att säga, samt att man är en inspirerad och god retoriker. Men predikandet är ju trots allt bara en del av prästens arbetsuppgifter, och alla skickliga predikanter är inte bra präster. För att verkligen vara en bra präst … hon gör en tankepaus och sedan kommer det:

– Jamen, att vara en bra präst är ju som att vara en bra jympaledare. Det skall liksom inte handla om att man själv skall få stå i centrum för allas uppmärksamhet, det skall handla om vad man själv kan ge till andra när man står där i centrum.”

A.

 

Ibland vill jag sjunga när jag leder. Oftast låter jag bli. Efter mitt pass i måndags berättade en man om ett pass där ledaren hade sjungit med i varenda låt. Min ryggmärgsreaktion var : ”Pinsamt.”

”Jag älskade det”, sa mannen. Jag tittade klentroget på honom. Drev han med mig? Nej, han såg genuint glad ut. ”Det var skithärligt.”

Jag tror jag log tillbaka men jag kom inte på något att säga. Jag retirerade in i duschen med mina tankar på pinsamheter jag gjort mig skyldig till som jympaledare: stå mitt emot varandra och klappa omväxlande på sina egna knän och den andres händer, armkrok, dansa vals, springa följa John med armarna rakt ut härmande flygplan, stjärtgång och så förstås sång.

Konstigt nog har jag alltid ansett sång vara det mest pinsamma man kan göra som ledare. Ändå drabbas jag ibland själv av en obetvinglig lust att brista ut i sång under mina egna pass. I 99 procent av fallen har jag lyckats hejda mig, men det har också hänt att jag för full hals skrikit med i någon refräng, eller ännu värre: blivit berörd av någon kärlekskrank fras, sett svårmodig ut och klämt ur mig ”OH, WHY DID YOU LEAVE ME?”

Tänk om folk uppskattar när man är pinsam. Man blir något slags ställföreträdande tönt där i mitten. Det borde man bjuda frikostigt på i så fall. Armkrok får nog vara, men jag kanske ska göra mer av det jag gjorde i måndags och låta sångglädjen komma fritt vrålande ur min strupe.

Jag ser att folk sjunger med i refrängen på just den låt jag vrålade i: ”I really fucked it up this time, didn’t I my dear?” Passande för mig och många med mig. Ska nog sjunga mer.

 

Många undrar varför jag kallar mig  Jympajesus. Eller många och många, en person har i alla fall undrat. Jag tar denna undran som en ursäkt för att här och nu berätta den spännande och sanna historien bakom mitt alter ego.

Hm, var ska jag börja denna intressant berättelse? Kanske i föreningsdemokratins absoluta topp, årsstämman.

Äran att arrangera Friskis&Svettis Riks årsstämma går runt bland föreningarna. Man får som förening anmäla sitt intresse och vad jag vet hamnar man i kö och får till slut bollen. I år – 2012 – var det Göteborg som tog hand om drygt 300 representanter och såg till att stämman och  framför allt partyt kunde genomföras på ett  proffsigt sätt. Kanske var festen den röjigaste hittills i den långa raden av årsstämmefester. Både den nye och den avgående generalsekreteraren tokdansade längst framme vid scenen tills det var dags att sussa.

Nu verkar jag komma ifrån ämnet. Men det var just vid en årsstämma som jag för första gången provade att vara Jympajesus, nämligen den som hölls i Jönköping anno 1993. Det verkar konstigt nu när jag tänker på det, men själva namnet kom till flera år senare. I Jönköping var jag Jympajesus utan att förstå det själv.

I Göteborg var man klok nog att lägga träningen på fredagskvällen och låta folk slappna av på rummen på lördagen mellan stämman och partajandet. Det är  mycket som ska spacklas och kammas över när deltagarna är i den ålder som majoriteten av stämmodeltagarna befinner sig i. Så fixandet inför festen måste få ta tid.

I Jönköping 1993 körde vi dock efter den gamla ordningen med träningspass på sena lördagseftermiddagen. Det enda pass man som deltagare kunde välja på var Jympa. Större var inte utbudet för 20 år sedan.

Som medarrangerande förening (ihop med Riks) hade vi delat upp oss funkisar i diverse arbetsgrupper. En av grupperna hade ansvar för träningen, alltså för jympapasset.

Som ingående i jympagruppen stred jag för att vi skulle köra ett seriöst och bra träningspass utan larv. Med larv menade jag något slags tema eller maskerad. Här kan det vara läge att påpeka att det ändå hade blivit lite av en maskerad, eftersom våra rödvita ledarkläder på den tiden inte var inköpta av endast en leverantör utan av flera och därför såg ut därefter. Vi hade ingen gemensam kollektion i Friskis&Svettis. Att jag alltid har ogillat att klä ut mig och gå på maskerad spelade också in. Mitt motstånd mot jippon var djupt känt.

Jag blev nedröstad, vilket efter ett tag ledde mig in på hämndlystnadens väg. Okej, då ska jag fanimej ta i ordentligt, tänkte jag (fyraåringen i mig)!

Jag minns inte riktigt hur jag fick idén men jag har en känsla av att min vän Friskis&Svettis-utbildaren Alexander Bjerkland var inblandad. Jag tror det var han som föreslog låten A Man Called Jesus med Mavis Staples (komponerad av Prince, ej funnen på Spotify eller You Tube).

Passet hölls i Jönköpings gamla idrottshall på väster. Alla högtalare var riktade upp mot läktarna, vilket gjorde att vi hundratalet stämmodeltagare  nere på själva handbollsmatcharenan fick en ganska avlägsen musikupplevelse under passet. Ingen verkade dock bry sig. Kanske var det maskeraden som vägde upp.

När min låt kom hade jag gömt mig för jympagruppen så att min entré skulle bli så spektakulär som möjligt. Jag hade  inte särskilt mycket kläder på mig. Bara ett höftskynke faktiskt, ihopknutet av ett vanligt underlakan. På huvudet hade jag en törnekrona av taggtråd och på händer och fötter hade jag med läppstift målat dit tydliga märken efter spikarna på korset. På den tiden hade jag hår ner till axlarna, vanligtvis uppsatt i porrig hästsvans, så jag tyckte själv att jag var rätt Jesus-lik. Till det yttre, vill säga. (Bildbevis finns.)

Under låtens lugna intro bar några av mina kompisar in mig i mitten av ringen som om jag var död, eller åtminstone inte alls i form för jympa. De lämnade mig som ett bylte i mitten och när låten dunkade igång reste jag mig långsamt och mödosamt upp och körde sedan några klassiker ur rörelsebanken som pånyttfödd.

”Nu går han för långt”, hörde jag att några styrelsemedlemmar hade sagt till varandra därute i ringen, vilket så klart gladde mig mycket. Fick jag inte köra seriöst, ville jag chocka som revansch. Mission accomplished.

Ändå kom alltså  inte namnet till vid just det tillfället, utan när jag skrev en krönika med rubriken Jag är Jympajesus för Friskispressen. Men till och med då var det mest en ploj. Jag hade fortfarande inte förstått att jag var den utvalde. Möjligheten att helt gå upp i identiteten och lämna den triste svennetillvaron som Mats Janson bakom sig kom inte förrän användningen av de sociala nätverken exploderade. Och det var ju bara för ett par år sedan.

Nu är jag helt hemma i identiteten som Jympajesus. Jag ser varje pass som en predikan och varje gång är budskapet detsamma: Var som ett barn så kommer jympahimmelriket till dig.

Amen.

 

Friskis&Svettis ska erbjuda lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Men  just jympan är inte för alla.

Jag tänker på det när jag går på lilla basledarens medelpass härom dagen. Det är rakt, enkelt och musikaliskt men det hjälper inte en kille som är helt lost från början till slut. Snubben är 25 år och får inte en grej rätt på hela passet.

Varför? För att han är på fel pass, för att inte säga fel träningsform.

Jag är säker på att denne yngling, uppenbarligen ditsläpad av sin flickvän, hade fått bättre träning och mått bättre på t ex cirkelfys, skivstång, IntervallFlex eller varför inte i gymmet? Jag är imponerad av hur positiv han ändå såg ut medan han vinglade omkring i steg som påminde om ett fyllos vandring över Medborgarplatsen mer än om en ung man som ger järnet på ett jympapass. Likadant efteråt. Han var idel solsken mot sin flickvän. Så ser äkta kärlek ut, tänkte jag och önskade samtidigt att han borde få slippa de här förnedrande timmarna i kortbyxor med kvinnan i hans liv.

Ska man uppskatta och få ut träning av ett jympapass på medelnivå måste man uppfylla vissa kriterier:
• man måste vara ganska tränad
• man måste ha lite koordinationsförmåga
• man måste känna musiken i kroppen
• man bör våga leva ut lite lagom
Så vitt jag kunde se uppfyllde vår unge hjälte inget av ovanstående. Han var psykiskt uthållig, men det är inget krav.

Skulle jag rangordna kraven skulle jag sätta känslan för musiken och modet att leva ut högt. Känner man inte hur musiken tar tag i en och hjälper en i rörelserna, ja, då blir det svårt. Då funkar idén med att härma och hänga på jävligt illa. Liksom den unge mannen stirrar man sig blå på den rödvita varelsen i mitten och försöker med överspända muskler att göra likadant, vilket är dömt att misslyckas. Man måste ju slappna av och ge sig in i musiken på ett ointellektuellt sätt. Huvudet ska inte delta i leken. När det gör det blir det fel.

Jympa är följaktligen för oss som inte tänker så mycket, i alla fall inte på jympagolvet. Jympa är för dem som vågar vara som barn och idioter ett litet tag. Jympan är för dem som ger sig hän, upptäcker att de får träningen på köpet och nöjer sig med det. Riktiga jympare bär inte pulsklocka.

Haha. Jo, det kan man faktiskt få lov att göra. Det kan vara kul att se beviset på att jympan funkade eller bli sporrad till att ta ut svängarna ännu lite mer nästa gång.

Så hur gör man då med dem som lider på jympagolvet? Jag tänkte flera gånger under passet med lilla basledaren och den bortkollrade ynglingen, att jag skulle studsa fram till honom och säga ”Hej, ta det lugnt. Jag ska visa dig hur den här rörelsen funkar.” Men jag gjorde aldrig det.

Befria dem. Om du älskar dem, befria dem.

 

Bara i en disciplin i Friskis&Svettis utbud får man som ledare/instruktör vara knäpp, på jympan. På alla andra pass och vid alla andra instruktörstillfällen förväntas man vara superpedagogiska fröken eller Bror Duktig. Jympan ses ibland som plumpen i protokollet, men egentligen är det tvärtom. Vi som är jympaledare räddar Friskis&Svettis från att dö duktighetsdöden.

Jympaledare är också duktiga på träning men vi svassar inte runt som om vi visste bäst för det. Vi har kul. Vi leker. Vi hittar på nya rörelser och mixtrar med upplägget. Annars torkar vi in av tristess. Vi är egocentriker och det är det personlighetsdraget som Friskis&Svettis ska tacka oss för. Friskis&Svettis ska leta efter fler sådana. Vi kan inte bli för många.

Lilla basledaren påstår att en jympaledare är bland det osvenskaste som finns. Där står vi i mitten och skriker: ”Titta på mig!” Kanske är oviljan att bli tillsagd vad vi ska göra också osvensk. Eller så är den bara min, men det tror jag inte.

Jag såg den nyss på andra Mer-jympa-i-jympa-tillfället här i Stockholm. De två utmärkta och ödmjuka jympaprojektledarna Helena Hovstadius från Uppsala och Johan Thor från Jönköping fick sällan prata till punkt utan att brottas med deltagarnas invändningar och kritiska funderingar. Jag tror inte att de led av det, mer fascinerades  och gillade. De är ju också bångstyriga.

Det är ju där i det knepiga som styrkan finns hos jympaledaren, att hen tänker själv, att hen vill skapa ett unikt pass, att hen brinner för sin jympa. De som gör som fröken eller magistern säger är för snälla för att vara jympaledare. Jympaledare ifrågasätter på gränsen till psykisk sjukdom.

Att ha med jympaledare att göra är som att ha fått ett förtroende i en demokrati. Det handlar inte bara om ett system där majoriteten alltid har rätt, utan om dialog och kompromisser (läste om Tunisien i DN i morse). Den som inte behandlar en jympaledare med respekt blir inte respekterad. Den som över huvud taget kör lite slapp jag-vet-bäst-pedagogik på en jympaledare förlorar sin auktoritet direkt.

Det kan verka som om vi är helt galna och ja, kanske. Precis som Helena och Johan är vi alla lite crazy när vi leder. Galenskaperna gör passet. Galenskaperna inspirerar (och skrämmer bort dem som ändå trivs bättre på mer normal träning med normala människor. Men vi ba: Titta på mig! Så här gör jag när jag är bäst. Hur gör du?

 

 

 

I höst ska det på allvar börja märkas skillnad på jympagolven. Då har över 2000 jympaledare varit med på sektmötet Mer jympa i jympan. Laddade med en modifierad kurva och en påminnelse om jympans kärnvärden tar vi Friskis&Svettis original till nya nivåer.

Frågan är hur mycket vi ska berätta om det här och vad vi ska berätta. Att upplägget är lite förändrat är intressant och enkelt att redovisa, men det andra? Det där som gör jympan till jympa, hur kommunicerar man det?

Går det?

Jag har alltid hävdat att det inte går. Bilder på jympan ser mest töntiga ut och inte blir de bättre med rörelseoskärpa och starka, blödande färger. Film gör det hela ännu värre. Snabba klipp på kämpande och glada ansikten till tuff musik, nej tack. Ingen som inte varit med tror på den där jymparomantiken. Man måste ha varit med. Ändå går det inte att prata om upplevelsen. Hur sant det än är blir det för mycket.

Ändå.

På Friskis&Svettis Riks hemsida kommer vi att göra något, både visa bilder och prata, en gång i månaden. Så här ser den preliminära planen ut:

• Rapport från jympaturnén (gjord)
• Vad tänker en vanlig deltagare så här innan? (gjord)
• Hur tycker Nina att turnén funkar
• Vad upplever och tänker en jympaledare som varit med om turnèn?
• Jympan och musiken (film finns)
• Hur tänker ledare om musiken i deras pass?
• Det blottande ledarskapet
• Vi besöker en rekryteringsträff
• Hur tränar du ledarskapet (intervju med utbildare)
• Annika Gärderud om jympans utveckling
• Du som ledare, vilken är din styrka?

Ungefär så, fast kanske inte i den ordningen. Plus lite ren och skär reklam.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.