Det är väl så att våra hjärnor vill sortera. I strävan efter att förstå omvärlden stoppar den saker i lådor med etiketter. Kanske är det bara ena hjärnhalvan som är så, för den kreativa halvan drar ju ut alla lådor och försöker få ihop nya kombinationer. Bara för att det är roligt.

I Friskis&Svettis tycker jag vi kategoriserar för mycket.

Jag tänker bland annat på det här med att benämna pass och träningsformer för funktionella, instruerande och fokuserade. Är ett Cirkelfyspass med nödvändighet mer fokuserat än ett jympapass? Får jag garanterat fler instruktioner på ett skivstångspass än på ett IntervallFlex? Och om det är så, är det så viktigt att lägga Jympa och Cirkelfys i olika lådor? Mycket är ju likadant. Man gör armhävningar, situps och får hög puls. Vi gör det i grupp.

Ordet ”gruppträning” kan jag också jobba upp lite aggressivitet kring. När blir det gruppträning? Uppenbarligen räcker det inte med att en grupp tränar samtidigt. För då skulle styrketräning i det vi brukar kalla gymmet räknas dit. Men Cirkelfys är gruppträning, trots att jag för min egen del känner mig rätt individuell. Jag f-ö-r-s-ö-k-e-r leka grupp ibland, men få tycks bry sig om att peppa varandra i den lilla gruppen som flyttar runt mellan stationerna samtidigt. Om det inte är så att man redan är polare, då kan man höra lite ”kom igen” och andra tillrop.

Ska jag dra min tanke till sin spets är inte ens jympa gruppträning. Alla deltagare gör sitt eget pass efter egna förutsättningar och egen lust. Träningseffekten är högst individuell. Ingen av övningarna – får man innerligt hoppas – kräver fler än en person.

Vilket får mig att tänka på parövningarna på förra årets Svettisdagarna nere i Tennishallen. Så långt ifrån armkrok. Men inte ens det var gruppträning – utan parträning – och väldigt fokuserat, instruerande och funktionellt. Och roligt.

Roligt är en bra låda. Tror att det är enda lådan vi och våra hjärnor behöver.

 

Jag tänker på dem ibland, de som tränar ofta men aldrig tar i nämnvärt. Jag antar att man inte ska lägga sig i. Det är skönt att tänka att folk tar ansvar själva och att människor gör det man tycker är bäst. Punkt.

Men.

Jag var på ett medeljympapass härom dagen (börjar bli en vanlig ingång) och jympade bredvid en ung kvinna som fick mig att tänka på det här med träningskvalitet igen. Vad är det? Är det något man alltid kan se?

Jag undrade varför den här unga deltagaren inte lyfte på häcken i häcklyftet mer än halva vägen. Var det för att hon inte orkade eller för att hon inte visste att den skulle upp högre? Det borde inte ha varit på grund av avsaknad av förmåga. Hon såg tillräckligt stark och rörlig ut för att klara av uppgiften bättre än t ex mig.

Att hon stannade halvvägs upp mot maxläget kunde förstås ha berott på att föregående övningar hade tröttat ut henne på ett totalt sätt, men då körde vi en helt annan muskelgrupp, ju. Hon ville kanske bara inte. Halvvägs var lagom för henne. Halvvägs var lagom kvalitet. Nah, jag är skeptisk.

Egentligen tror jag att en guidning skulle ha gjort skillnad, men det går ju liksom inte. Inte att jag guidar under pågående övning, inte på jympan, inte när jag är en av deltagarna. Inte när jag är man och betydligt äldre. Hur skulle det ha sett ut om jag kravlat över till den unga kvinnan, lagt handen under hennes bak och tryckt på uppåt tills jag var nöjd. Utvisning? Kanske avstängning?

Ledaren körde utav bara h-e så det saknades inte inspiration och förebild att härma. Men något störde uppenbarligen kommunikationen eftersom ledaren och den här unga kvinnan såg väldigt olika ut i rörelseutslaget och intensiteten. Även i konditionsavsnitten saknade studieobjektet explosivitet. Allt var liksom lojt utfört. Fast glad såg hon ut. Glädjekvaliteten var hög.

Så vad göra med dem som inte tar i? Det är skillnad på att vara på ett pass och inte vara tillräckligt stark för att få bra träning och på att vara på ett pass och inte få bra träning för att man inte tar i.

Jag antar att det bara är på de mer instruerade passen vi kan göra något åt de loja. Bara där kan vi få dem att lyfta häcken precis så högt som vi vill. På härma-och-häng-på-passen är det bara att bita i det sura äpplet och le vackert när de säger att ”det där var ju inte så jobbigt.”

 

Det här är en gammal fråga. Den var väldigt aktuell ett tag på den tiden Friskis&Svettis bara erbjöd jympa. Den löd: Ska vi rekommendera folk som vi tror skulle få ut bättre träningseffekt på ett mindre belastande pass att välja ett sådant? Eller ska vi inte lägga oss i?

Jag har inte tänkt på den där frågan särskilt mycket sedan dess. Jag har en man 80 plus på mitt pass och det skulle aldrig falla mig in att rekommendera honom något annat. Han vill vara med och jag vill ha honom där. Han förgyller min dag med sin närvaro.

Men så var jag på ett medelpass härom dagen och såg att några av deltagarna inte kunde springa. Då dök den där frågan upp igen. Borde vi inte rekommendera ett pass utan löpning om nu löpning tar emot?

Kom också att tänka på ett HIT-pass i höstas. En kvinna berättade för ledaren innan passet drog igång att hon inte kunde hoppa och inte springa. Hon hade ont i ryggen. Okej, tänkte jag. Alla gör sina egna val och tar ansvar för dem, men ändå: på HIT med ryggont?

Som jympaledare ser jag inte så mycket hur folk gör sina rörelser. Jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag tittar folk i ögonen och försöker sprida – när jag inte är för trött och hade mått bättre på ett mindre belastande pass – glädjen i rörelsestunden.

Visst, ibland ser jag farbröder och tanter i alla åldrar som inte har särskilt imponerande rörelseutslag och absolut skulle få bättre träningseffekt på en annan nivå eller annat slags pass. Kanske kunde man hjälpa folk att välja passande pass i någon slags skrift eller med tester på webben, men aldrig att jag skulle kunna säga till någon att de skulle få ut mer någon annanstans. Vad vet jag om vad de får ut? De kanske hellre frotterar sig med mig ett tag där i mitten och njuter av stämningen, än bygger bålmuskler.

Så nej, jag skiter i andras träningseffekt. Jag låter de krumma ryggarna vara krumma. Jag låter de stela knäna vara stela. Jag låter de hängande axlarna hänga. Jag låter de ryckande situpsen rycka. Någon annan får ta hand om allt det där.

Fast ett undantag är jag beredd att göra. Och det är för dem som gnäller på volymen. De skickar jag gladeligen vidare.

Amen.

 

1 När någon säger: ”Du måste skruva ner volymen.”

2 När en ledaruppföljare säger: ”…men…”

3 När ljudet inte funkar som det ska.

4 När jag leder fast jag inte är i form.

5 När jag vickar och tror att alla passdeltagarna föredrar ordinarie ledare.

6 När jag har en rörelselösning jag inte trivdes med första gången kvar hela terminen.

7 När jag hör mig själv säga idiotiska saker under stretchen.

8 När jag inte hittar en ledig toalett minuterna före passet när jag bara måste gå.

9 När jag sitter på toa en minut innan passet ska börja och toapapperet är slut.

10 När det inte finns en liten leende basledare med på passet.

 

 

Efter ett par år av förberedelser, analys av jympapass, arbete med upplägget och testperiod är det dags att träffa alla Friskis&Svettis jympaledare och – som IT-konsulterna plägar säga – implementera de nya tankarna.

Nya och nya, förresten, tankarna är lika gamla som jympan men framvaskade igen för att påminna oss jympaledare om jympans kärnvärden. Idén är ju att jympan är som bäst om den renodlas utifrån sina egna kvaliteter: rörelseglädjen, det enkla härmandet med ett inspirerande ledarskap och samspelet rörelse-musik.

Upplägget är delvis nytt. Minuterna används lite annorlunda och det är förstås superintressant för oss som ska skapa pass, men har ingen betydelse för jympans kvalitet och själ. Eller ja, kanske att kvaliteten kan påverkas. Det blir lite kortare uppvärmning, lite längre styrka, lite längre konditionsträning och väldigt kort återhämtning i mitten. Kanske att träningskvaliteten höjs en aning.

Utmaningen för jympaturnén tror jag blir att behålla fokus på de mjuka värdena, trots att det är den själsliga upplevelsen som är kärnan i jympans varumärke. Jag menar så klart att träningen är skitviktig, men utan jympans speciella kännetecken blir det inte det som turnén och hela projektet syftar till: Mer jympa i jympan.

I Norrköping och Höganäs börjar turnén den 12 februari. Hittills är 34 orter inbokade med flera föreningar inresta till de flesta datumen. Rapporter kommer.

 

Jag följde en länk på Twitter och hamnade på en kort artikel skriven av Jan Gradvall om David Bowie och hans framträdande på Fashion Rocks år 2004. Gradvall undrar om det vi ser och hör möjligen är David Bowies sista sång.

Det där berörde mig.

Aladdin Sane var min första platta med Bowie. Jag var ingen hardcore-fan men jag borde ha varit det och har köpt ifatt mästerverken på senare tid. Jag såg David Bowie (född David Jones) på Globen runt år 2000, vilket  är toksent i karriären och långt efter de magiska åren på 70-talet. Men ändå, vilken cool stil han hade på scenen, vilken närvaro!

Kan det verkligen vara slut nu? Enligt Gradvall har han varit tyst sedan den där sköra Life on Mars live på Fashion Rocks år 2004. Jag tycker det är sorgligt.

Det slog mig att jag aldrig haft en Bowie-låt i mitt pass. Det måste jag genast rätta till. Som en hyllning till en av världens mest kreativa artister.

Här är länken: http://iconmagazine.se/2011/12/09/jan-gradvall-bowies-sista-sang/

 

Lag Nord: Isabelle Badea, Jympajesus, Lilla Basledaren och Nick Atkinson in action. Fotskadade Maja Sönnerbo vilar under den här fotdödaren. I bakgrunden Lag Syd.

 

En av mina deltagare sa förra måndagen att jag hade roligare musik i nuvarande pass jämfört med förra. Jag hade inte frågat men tar gärna emot synpunkter ändå. Det är kul att veta vad folk tycker. Jag  lever efter devisen ”Jag hör vad du säger men rättar mig kanske inte efter vad du tycker.”

”Jag hör vad du säger” kan uppfattas som arrogant och kan säkert vara det också men egentligen tycker jag att det är så det måste fungera. Alla synpunkter är välkomna, men det är inte alls säkert att synpunkterna omsätts i handling. Jag fick till exempel en impuls att fråga under stretchingen om folk hade några hatlåtar i passet.

Som jag uppfattade det fick jag två svar: låtar utan sång och raplåten. Inte rap som i hiphop utan som i efter sockerdricka. Under avspänningen spelar jag en melodi som heter Talking to the Spirits of The Forest med en strupsångare vid namn Yat-Kha. Det kan möjligen uppfattas som en väldigt lång rap.

Jag tycker den är rolig. Första gången fnissar många. Men jag tycker också att den funkar som avslappningslåt. Förresten kan det vara skönt att fnissa efter ett pass. Fniss är läkande, eller hur?

Jag pratade om Prince också, att man ska akta sig för att ha med Prince-låtar i passet. De blir alldeles för populära. Folk vill aldrig byta ut Prince-låtar. Personen som tyckte att mitt pass blivit roligare nämnde också en låt med Prince som jag haft tidigare. En trogen stammis slutade helt bara för att jag inte tog tillbaka en annan Prince-låt. Eller om det var för att jag inte tog bort en låt hon hatade. Kvittar vilket.

Då är vi tillbaka till det där med att det är jätteintressant att veta vad människor tycker men att det inte  nödvändigtvis leder till förändring. Flera personer sa när de lämnade lokalen i måndags: ”Bry dig inte om vad vi tycker. Du ska välja din musik.”

De kärleksfulla (min tolkning)  kommentarerna var jag inte riktigt beredd på, även om något annat aldrig har föresvävat mig. Bland det roligaste med att göra pass är ju att testa ny och annorlunda jympamusik. När jag kör annorlunda låtar känner jag att jag ställer högre krav på mitt ledarskap. Motstånd i musiken väcker något – ökar energin och närvaron –  och det är bra för känslan på passet.

Samma med kvalitetsuppföljningen. Att någon har synpunkter på ditt pass betyder inte per automatik att passet förändras. ”Jag hör vad du säger.”

Antar att det handlar om respektfull kommunikation. Jag som får synpunkter på det jag gör, hör och värderar informationen. Tycker jag att det ligger något sant och positivt i den, ändrar jag mig.

Amen.

 

För en vecka sedan var livet stressigt. En bidragande orsak till stressen var Svettisdagarna. Och en bidragande orsak till stress inför Svettisdagarna var Music Battle, denna inspirerande och roliga uppgift som lagts på mig och Johan Thor ifrån Jönköping av jympans utvecklingsansvariga, Nina Queen of Röris Forsberg.

Nu är det över och jag är relativt lugn igen. Tänk vad man laddar och jobbar för en grej som är över på 67 minuter och där man själv medverkar i typ 12 minuter! 12 minuter!

Så här efteråt, när jag fått tänka och smälta, så är jag mycket nöjd. Vi kunde ha haft ett kortare program. Vi kunde haft kortare låtar och hunnit med fler. Vi hade kunnat vara rappare och pratat mindre, men jag är så nöjd med pedagogiken.

Att pedagogiken var så bra tänkte jag inte på förrän efteråt. Och jag tar inte åt mig äran. Den är Nina Forsbergs. Music Battle var helt och hållet hennes idé.

Vad som var så pedagogiskt var att vi som gjorde lösningarna på scenen bara visade upp våra idéer och lämnade över bedömningen till deltagarna. Vi tyckte vi hade en del bra lösningar på musiken, men vi sa inget duktigt om det. Vi bara blottade oss och var beredda på bu eller bä.

Det tycker jag var bra. I bästa fall blev någon inspirerad.

Jag kan inte tänka mig någon bättre pedagogik. Alla vill bli inspirerade. Ingen vill bli tillsagd vad och hur man ska göra. Sådan är jag och jag tror de flesta är som jag. Jag hoppas alla är som jag eller ännu känsligare än jag för att få sanningar skrivna på näsan.

Man måste hitta sin egen sanning bland alla andras som man både ofrivilligt och frivilligt exponeras för hela livet.

Amen.


Från vänster till höger: Lilla basledaren, Jympajesus, Maja Sönnerbo, Maria Laidla Elvingsson, Magnus Sjöbäck, Emelie Svensson, Petra Bovide, Johan Thor, Nick Atkinson och Isabelle Badea.

 

När jag gjorde ett ledartest en gång visade det sig att jag hade noll ledaregenskaper. Ändå har jag ofta hamnat i ledarroll, inte som chef, men som lärare, som sångare i band – även om jag inte var bandledare hade jag ansvar för snacket och kontakten med publiken – och så klart som jympaledare. Varför gör jag det om jag saknar ledarkvaliteter? Varför gör jag det när jag inte ens vet om jag gillar att stå i rampljuset?

Ah, bekräftelsebehov. Ja, kanske det. Vet inte om det är större hos mig än hos andra, vet inte hur till exempel du har det med det behovet, hur det känns. Vet du? HAr du ett omättligt behov av bekräftelse eller skiter du i vad folk tycker?

Fast det är ju också bekräftelse, att man får reaktioner som tyder på att man är en bad boy/girl.

Klart man vill bli älskad, men att kliva fram och säga ”kolla på mig”, är att ta en risk. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag inte funkar längst fram på scen. Tänk om jag saknar talang för att stå där i blickfånget. Tänk om jag saknar ledaregenskaper. Tänk om folk skiter i mig.

Men man vill inte bli älskad för någon annan än den man är. Alltså, man vill inte stryka medhårs, inte vara eager to please. Man vill testa sina idéer. Och då blir risktagandet ännu större. Hälften av dem som ser ditt rätta där du testar den där mysko idén du burit omkring på ett tag,  blir kanske  provocerade, hälften kanske går därifrån. Där står du då med din tvättade hals, som poeter pläga säga. Eller med skägget i brevlådan. Hur kul var det att testa dina idéer när de inte gjorde succé?

Förhoppningsvis är det tillräckligt många som gillar det du gör.  Att få femmor och ettor i utvärderingen är att föredra framför en massa treor. Likgiltighet är värst.

Jag funderar på det här med scenlivet  eftersom det är dags för Svettisdagarna igen. Under programpunkten Music Battle ska jag och nio ledare till försöka göra en massa rolig jympa till många olika sorters musik för 400 förväntansfulla och k-r-ä-v-a-n-d-e deltagare. ’

Scenen är stor och hög, ljuset är superproffsigt och ljudet stort och starkt. Men upplevelsen hänger ändå på oss. Det blir tydligare med all häftig rock’n’roll-teknik runt omkring oss. Vi måste göra oss så stora vi kan på en sådan scen. Vi ska stråla, vi ska beröra, vi ska vara underbara. Och vem ska vara konferencier? Jo, en snubbe som helt saknar ledaregenskaper.

Det är då jag frågar mig: Vad ska jag upp på scenen att göra? Dessutom för sjätte gången på Svettisdagarna. På lördag morgon kommer den frågan att träffa mig hårt, rakt i mellangärdet, precis när jag vaknar i vargtimmen och ångesten över att allt jag kan göra fel verkar såååååååå befogad.

Skitkul ska det bli! Det ska det! Det ska det! Det ska det! Jävlar vad vi ska vara vi!

 

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.