Var på Cirkelfys igen, ett av mina favoritprodukter från träningsvaruhuset Friskis&Svettis. Den här gången la jag – förutom en liten basledare som jag tyckte var väldigt trevlig – märke till en dam i – hoppas jag inte tar fel åt fel håll nu – 70-årsåldern. Hon var kort och rund och såg trygg ut och mysig ut.

Jag viskade till lilla basledaren om det häftiga med blandningen av folk som ryms i den här avdelningen på varuhuset. En eloge här också till en av Stockholms allra mest pedagogiska, engagerade och inbjudande ledare, Göran Wennerbrandt, som med sin vision om att alla ska kunna träna jämsides med hög kvalitet och stor lust, om än på olika nivåer, bidrar till mixen.

Jag hade så klart förutfattade meningar om vår gråhåriga hjältinna, men kände mig också trygg med att damen i fråga skulle hitta de vikter och det tempo som passade henne. Mina fördomar krossades. Kvinnan körde 60 pannor i marklyft! Tempot var inte heller blygsamt.

Jag vill veta mer. Funderar på intervju, samt om jag ska försöka lägga på lite extra nästa marklyftsomgång. Om jag vågar. Bådadera.

Jag var på ett cirkelfyspass härom veckan när jag tyckte musiken inte hjälpte mig att jobba. Jag tror inte det var musikens fel. Nog för att jag varit på cirkelfyspass med musik som inte peppade, men den här gången var  inte problemet att jag fick höra ballader när jag skulle svinga en tung kettlebell farligt nära nötterna. Problemet var volymen. Den var på tok för låg, vilket ledaren också noterade och höjde. Men minimalt, tyvärr.

Det skulle inte förvåna mig om låten alla cirkelfysledare måste trycka in i sina pass fanns där någonstans i bakgrundsbruset, låten som garanterar att åtminstone de manliga deltagarna fokuserar på att jucka upp kettelbellen med en sjujävla kraft så fort den närmar sig nötterna, men jag hörde den inte: Double Nature med Mustasch.

Jag hade lika gärna kunnat lyssna på ett gäng nybörjare på blockflöjt. Lika träningssugen blev jag. Alltså bad jag mycket snällt, och med ett leende som borde ha funkat, om högre volym. Men nej, jag fick bara ett leende tillbaka. Och en nick. Jag tolkade det som att ”Absolut! Jag höjer.” Men inget hände.

Det var som att se mig själv när någon av mina passdeltagare ber mig att SÄNKA. Jag brukar också le. Fast inte nicka. Snarare svara att ”Nä, det här är bra.” Okej, ibland tar jag en sväng till volymknappen och LÅTSAS sänka, men det känns ju lite falskt.

I förrgår återställdes dock ordningen på ett annat pass. Min tro på Cirkelfys återvände. Jag konstaterade redan från start att volymen inte skulle bli något problem. När det var dags att köra fattade jag att det var dags att KÖRA! Jag behövde aldrig packa upp min blockflöjt i protest.

Funderar på höstens pass. Funderar. Gör inget.

Vad jag funderar på, är om jag ska göra ett nostalgipass. Återvända till mitt sjuttiotal. Ett tag var jag inne på att enbart ta musik från kanske det bästa året: 1972. Eller 1973. Fast nu är jag inne på att vara liiiite bredare än så. Sträcka mig till 1980. Det var ju då Hotter Than July kom.

Jag har aldrig någonsin släppt in nostalgi och gamla fina låtar på mina pass. Jag har velat överraska. Ha musik ingen annan har. Testa den omöjliga musiken. Skaka om.

Har jag mjuknat? Förmodligen.

Jag tänker Stevie Wonder, Led Zeppelin, ABBA, Deep Purple, Elton John, Kate Bush, Peter Gabriel, David Bowie, Bobby Womack och…Jethro Tull?

Det kan vara den sämsta jympaidé jag någonsin haft.

Raise up med Susheela Raman och liknande känns onekligen fräschare. Funderar vidare.

Vi har alltid varit stolta över blandningen av människor på Friskis&Svettis. Allra gladast brukar vi bli när ett och samma pass drar olika typer av folk. Jympan har alltid gjort det och det är underbart, men i måndags och onsdags den här veckan var jag på Cirkelfys på Gärdet och tyckte att blandningen där var ännu mer underbar.

Jag tror att det var slitet med vikter, stänger och andra redskap som gjorde att jag tyckte Cirkelfys nu slog jympan i grenen Underbar. Här fanns några unga män och kvinnor runt 20 och sen fyllde vi ut  åldersskalan upp till – jag gissar – drygt 70.

Och där står vi bredvid varann med olika belastningar och får den träning vi alla vill ha och behöver efter egna önskemål, dagsformer och förutsättningar. Och vi snackar och skrattar med varandra oavsett ålder och styrka.

Oj, vad jag gillar det!

Alla verkar gilla Daft Punks nya. Jag brukar inte ta med populära alster på mitt pass, men nu har jag gjort ett avsteg från min tjuriga linje och skickat in Doin’ It Right med Daft Punk som nedvarvning. Jag tycker den funkar kanonbra och i dag frågade en snubbe vad det var. När jag berättade kom spontana vittnesmål om hur bra Random Access Memories är i sin helhet. Kändes bra att vara lite begriplig och populär för en gångs skull. Har nu funderingar på ABBA. Daft Punk – Doin’ it Right

Är det något fel på mig? Hur kan jag bli glad när en deltagare håller för öronen under passet? Inte för att ljudet är för starkt, utan för att personen inte står ut med musiken.

Det är inte första gången. En person kastade sig till och med ned och la sig platt på golvet. Slutade röra sig. Det fick bli debriefing efter passet.

Beröra är grejen. Det är som en mani. Jag måste. Visst, det är lite läskigt, men jag vet inget annat sätt om det ska hända något, om det ska bli hat eller kärlek och inte likgiltighet. För hellre betyget 1 än en 3:a. (För jag får ju några femmor också.)

Låten just nu, Dirt med Neneh Cherry. Cirka tre minuter in blir det stökigt: Neneh Cherry & The Thing – Dirt

Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast härom dagen. Filip berättade om gymmet han frekventerade i Los Angeles. Det är rufft. Betong. Folk som påstås vara Mohammed Alis gamle tränare/sparringpartner. Hemlösa som kommer in och får något att äta.

Och jag tänkte på Magnus Strömberg, Friskis&Svettis utvecklingsansvarig för gym. Jag tänkte på det gym han och övriga gymansvariga i Friskis&Svettis försöker skapa: ett välkomnande, snyggt designat och varmt gym där man på ett mysigt sätt hjälper människor att tycka att träning är kul och gilla att vistas i våra gym. Eller ska vi säga multihallar, stadens nya lekplatser, som man säger i Jönköping.

Och jag tänker på kluvenheten: fascinationen över motsatsen till vårt mys, betongen och skivstängerna. Och på flera av våra ledare som tränar och tävlar i cross-fit, inte alls lika myspysigt som hos oss. Och därför kom jag att tänka på Magnus. Han som har ett no bullshit-gym hemma i garaget.

Antar att det är sådana vi människor är: kluvna. När vi har det ena, längtar vi efter det andra. Kanske är det utveckling. Personligen är jag trygghetsnarkoman. Kämpar med det. Det går dåligt.

På min arbetsplats, Friskis&Svettis Riks, har vi möten om vad föreningarna förväntar sig av oss som Riksorganisation. Vi vill möta deras behov med olika leveranser från oss. Plus lite till.

Vilket får mig att tänka på oss som leder, instruerar och tar emot folk på golvnivå. Vill vi alltid ge folk vad folk vill ha? Nej, det vill vi inte. Jag vill i alla fall inte det.

Nu skulle jag kunna dra till med: Jag vill ge folk sådant de inte visste att de ville ha.

Så är det. men jag vill också ge en del människor sådant som jag vet att de inte vill ha. Jag säger inte att de är dumma som inte vill ha det jag vill ge. Jag säger bara att vissa saker ger inte jag. Kanske att de kan hitta det de söker hos någon annan. Det tror jag säkert.

Det är som med kärlek; du vill inte ligga med alla och alla vill inte ligga med dig.

Jag tycker vi ska tänka mycket på det där: Vad vill vi ge? Och inte lyssna allt för mycket på vad folk vill ha. Om vi gör det förlorar vi oss själva. Vi blir en tillfredsställandemaskin. Och som sådana kommer vi snart att hata det vi gör lika mycket som andra kommer att förakta oss bara för att vi hela tiden och utan egen personlighet försöker göra alla glada.

Det går ju inte.

Våra personligheter är Friskis&Svettis styrka. Av våra personligheter blir det en slags gemensam personlighet av bångstyrighet och mångfald. Den personligheten har inte mycket med utbudet att göra, men lite grann. Vi kan inte göra vad som helst, inte sälja vad som helst, inte hålla inne med allt vi tycker.

Vi ger det vi vill ge, för att vi gillar som fan att ge just det.

Amen.