Många undrar varför jag kallar mig  Jympajesus. Eller många och många, en person har i alla fall undrat. Jag tar denna undran som en ursäkt för att här och nu berätta den spännande och sanna historien bakom mitt alter ego.

Hm, var ska jag börja denna intressant berättelse? Kanske i föreningsdemokratins absoluta topp, årsstämman.

Äran att arrangera Friskis&Svettis Riks årsstämma går runt bland föreningarna. Man får som förening anmäla sitt intresse och vad jag vet hamnar man i kö och får till slut bollen. I år – 2012 – var det Göteborg som tog hand om drygt 300 representanter och såg till att stämman och  framför allt partyt kunde genomföras på ett  proffsigt sätt. Kanske var festen den röjigaste hittills i den långa raden av årsstämmefester. Både den nye och den avgående generalsekreteraren tokdansade längst framme vid scenen tills det var dags att sussa.

Nu verkar jag komma ifrån ämnet. Men det var just vid en årsstämma som jag för första gången provade att vara Jympajesus, nämligen den som hölls i Jönköping anno 1993. Det verkar konstigt nu när jag tänker på det, men själva namnet kom till flera år senare. I Jönköping var jag Jympajesus utan att förstå det själv.

I Göteborg var man klok nog att lägga träningen på fredagskvällen och låta folk slappna av på rummen på lördagen mellan stämman och partajandet. Det är  mycket som ska spacklas och kammas över när deltagarna är i den ålder som majoriteten av stämmodeltagarna befinner sig i. Så fixandet inför festen måste få ta tid.

I Jönköping 1993 körde vi dock efter den gamla ordningen med träningspass på sena lördagseftermiddagen. Det enda pass man som deltagare kunde välja på var Jympa. Större var inte utbudet för 20 år sedan.

Som medarrangerande förening (ihop med Riks) hade vi delat upp oss funkisar i diverse arbetsgrupper. En av grupperna hade ansvar för träningen, alltså för jympapasset.

Som ingående i jympagruppen stred jag för att vi skulle köra ett seriöst och bra träningspass utan larv. Med larv menade jag något slags tema eller maskerad. Här kan det vara läge att påpeka att det ändå hade blivit lite av en maskerad, eftersom våra rödvita ledarkläder på den tiden inte var inköpta av endast en leverantör utan av flera och därför såg ut därefter. Vi hade ingen gemensam kollektion i Friskis&Svettis. Att jag alltid har ogillat att klä ut mig och gå på maskerad spelade också in. Mitt motstånd mot jippon var djupt känt.

Jag blev nedröstad, vilket efter ett tag ledde mig in på hämndlystnadens väg. Okej, då ska jag fanimej ta i ordentligt, tänkte jag (fyraåringen i mig)!

Jag minns inte riktigt hur jag fick idén men jag har en känsla av att min vän Friskis&Svettis-utbildaren Alexander Bjerkland var inblandad. Jag tror det var han som föreslog låten A Man Called Jesus med Mavis Staples (komponerad av Prince, ej funnen på Spotify eller You Tube).

Passet hölls i Jönköpings gamla idrottshall på väster. Alla högtalare var riktade upp mot läktarna, vilket gjorde att vi hundratalet stämmodeltagare  nere på själva handbollsmatcharenan fick en ganska avlägsen musikupplevelse under passet. Ingen verkade dock bry sig. Kanske var det maskeraden som vägde upp.

När min låt kom hade jag gömt mig för jympagruppen så att min entré skulle bli så spektakulär som möjligt. Jag hade  inte särskilt mycket kläder på mig. Bara ett höftskynke faktiskt, ihopknutet av ett vanligt underlakan. På huvudet hade jag en törnekrona av taggtråd och på händer och fötter hade jag med läppstift målat dit tydliga märken efter spikarna på korset. På den tiden hade jag hår ner till axlarna, vanligtvis uppsatt i porrig hästsvans, så jag tyckte själv att jag var rätt Jesus-lik. Till det yttre, vill säga. (Bildbevis finns.)

Under låtens lugna intro bar några av mina kompisar in mig i mitten av ringen som om jag var död, eller åtminstone inte alls i form för jympa. De lämnade mig som ett bylte i mitten och när låten dunkade igång reste jag mig långsamt och mödosamt upp och körde sedan några klassiker ur rörelsebanken som pånyttfödd.

”Nu går han för långt”, hörde jag att några styrelsemedlemmar hade sagt till varandra därute i ringen, vilket så klart gladde mig mycket. Fick jag inte köra seriöst, ville jag chocka som revansch. Mission accomplished.

Ändå kom alltså  inte namnet till vid just det tillfället, utan när jag skrev en krönika med rubriken Jag är Jympajesus för Friskispressen. Men till och med då var det mest en ploj. Jag hade fortfarande inte förstått att jag var den utvalde. Möjligheten att helt gå upp i identiteten och lämna den triste svennetillvaron som Mats Janson bakom sig kom inte förrän användningen av de sociala nätverken exploderade. Och det var ju bara för ett par år sedan.

Nu är jag helt hemma i identiteten som Jympajesus. Jag ser varje pass som en predikan och varje gång är budskapet detsamma: Var som ett barn så kommer jympahimmelriket till dig.

Amen.

 

Friskis&Svettis ska erbjuda lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Men  just jympan är inte för alla.

Jag tänker på det när jag går på lilla basledarens medelpass härom dagen. Det är rakt, enkelt och musikaliskt men det hjälper inte en kille som är helt lost från början till slut. Snubben är 25 år och får inte en grej rätt på hela passet.

Varför? För att han är på fel pass, för att inte säga fel träningsform.

Jag är säker på att denne yngling, uppenbarligen ditsläpad av sin flickvän, hade fått bättre träning och mått bättre på t ex cirkelfys, skivstång, IntervallFlex eller varför inte i gymmet? Jag är imponerad av hur positiv han ändå såg ut medan han vinglade omkring i steg som påminde om ett fyllos vandring över Medborgarplatsen mer än om en ung man som ger järnet på ett jympapass. Likadant efteråt. Han var idel solsken mot sin flickvän. Så ser äkta kärlek ut, tänkte jag och önskade samtidigt att han borde få slippa de här förnedrande timmarna i kortbyxor med kvinnan i hans liv.

Ska man uppskatta och få ut träning av ett jympapass på medelnivå måste man uppfylla vissa kriterier:
• man måste vara ganska tränad
• man måste ha lite koordinationsförmåga
• man måste känna musiken i kroppen
• man bör våga leva ut lite lagom
Så vitt jag kunde se uppfyllde vår unge hjälte inget av ovanstående. Han var psykiskt uthållig, men det är inget krav.

Skulle jag rangordna kraven skulle jag sätta känslan för musiken och modet att leva ut högt. Känner man inte hur musiken tar tag i en och hjälper en i rörelserna, ja, då blir det svårt. Då funkar idén med att härma och hänga på jävligt illa. Liksom den unge mannen stirrar man sig blå på den rödvita varelsen i mitten och försöker med överspända muskler att göra likadant, vilket är dömt att misslyckas. Man måste ju slappna av och ge sig in i musiken på ett ointellektuellt sätt. Huvudet ska inte delta i leken. När det gör det blir det fel.

Jympa är följaktligen för oss som inte tänker så mycket, i alla fall inte på jympagolvet. Jympa är för dem som vågar vara som barn och idioter ett litet tag. Jympan är för dem som ger sig hän, upptäcker att de får träningen på köpet och nöjer sig med det. Riktiga jympare bär inte pulsklocka.

Haha. Jo, det kan man faktiskt få lov att göra. Det kan vara kul att se beviset på att jympan funkade eller bli sporrad till att ta ut svängarna ännu lite mer nästa gång.

Så hur gör man då med dem som lider på jympagolvet? Jag tänkte flera gånger under passet med lilla basledaren och den bortkollrade ynglingen, att jag skulle studsa fram till honom och säga ”Hej, ta det lugnt. Jag ska visa dig hur den här rörelsen funkar.” Men jag gjorde aldrig det.

Befria dem. Om du älskar dem, befria dem.

 

Bara i en disciplin i Friskis&Svettis utbud får man som ledare/instruktör vara knäpp, på jympan. På alla andra pass och vid alla andra instruktörstillfällen förväntas man vara superpedagogiska fröken eller Bror Duktig. Jympan ses ibland som plumpen i protokollet, men egentligen är det tvärtom. Vi som är jympaledare räddar Friskis&Svettis från att dö duktighetsdöden.

Jympaledare är också duktiga på träning men vi svassar inte runt som om vi visste bäst för det. Vi har kul. Vi leker. Vi hittar på nya rörelser och mixtrar med upplägget. Annars torkar vi in av tristess. Vi är egocentriker och det är det personlighetsdraget som Friskis&Svettis ska tacka oss för. Friskis&Svettis ska leta efter fler sådana. Vi kan inte bli för många.

Lilla basledaren påstår att en jympaledare är bland det osvenskaste som finns. Där står vi i mitten och skriker: ”Titta på mig!” Kanske är oviljan att bli tillsagd vad vi ska göra också osvensk. Eller så är den bara min, men det tror jag inte.

Jag såg den nyss på andra Mer-jympa-i-jympa-tillfället här i Stockholm. De två utmärkta och ödmjuka jympaprojektledarna Helena Hovstadius från Uppsala och Johan Thor från Jönköping fick sällan prata till punkt utan att brottas med deltagarnas invändningar och kritiska funderingar. Jag tror inte att de led av det, mer fascinerades  och gillade. De är ju också bångstyriga.

Det är ju där i det knepiga som styrkan finns hos jympaledaren, att hen tänker själv, att hen vill skapa ett unikt pass, att hen brinner för sin jympa. De som gör som fröken eller magistern säger är för snälla för att vara jympaledare. Jympaledare ifrågasätter på gränsen till psykisk sjukdom.

Att ha med jympaledare att göra är som att ha fått ett förtroende i en demokrati. Det handlar inte bara om ett system där majoriteten alltid har rätt, utan om dialog och kompromisser (läste om Tunisien i DN i morse). Den som inte behandlar en jympaledare med respekt blir inte respekterad. Den som över huvud taget kör lite slapp jag-vet-bäst-pedagogik på en jympaledare förlorar sin auktoritet direkt.

Det kan verka som om vi är helt galna och ja, kanske. Precis som Helena och Johan är vi alla lite crazy när vi leder. Galenskaperna gör passet. Galenskaperna inspirerar (och skrämmer bort dem som ändå trivs bättre på mer normal träning med normala människor. Men vi ba: Titta på mig! Så här gör jag när jag är bäst. Hur gör du?

 

 

 

I höst ska det på allvar börja märkas skillnad på jympagolven. Då har över 2000 jympaledare varit med på sektmötet Mer jympa i jympan. Laddade med en modifierad kurva och en påminnelse om jympans kärnvärden tar vi Friskis&Svettis original till nya nivåer.

Frågan är hur mycket vi ska berätta om det här och vad vi ska berätta. Att upplägget är lite förändrat är intressant och enkelt att redovisa, men det andra? Det där som gör jympan till jympa, hur kommunicerar man det?

Går det?

Jag har alltid hävdat att det inte går. Bilder på jympan ser mest töntiga ut och inte blir de bättre med rörelseoskärpa och starka, blödande färger. Film gör det hela ännu värre. Snabba klipp på kämpande och glada ansikten till tuff musik, nej tack. Ingen som inte varit med tror på den där jymparomantiken. Man måste ha varit med. Ändå går det inte att prata om upplevelsen. Hur sant det än är blir det för mycket.

Ändå.

På Friskis&Svettis Riks hemsida kommer vi att göra något, både visa bilder och prata, en gång i månaden. Så här ser den preliminära planen ut:

• Rapport från jympaturnén (gjord)
• Vad tänker en vanlig deltagare så här innan? (gjord)
• Hur tycker Nina att turnén funkar
• Vad upplever och tänker en jympaledare som varit med om turnèn?
• Jympan och musiken (film finns)
• Hur tänker ledare om musiken i deras pass?
• Det blottande ledarskapet
• Vi besöker en rekryteringsträff
• Hur tränar du ledarskapet (intervju med utbildare)
• Annika Gärderud om jympans utveckling
• Du som ledare, vilken är din styrka?

Ungefär så, fast kanske inte i den ordningen. Plus lite ren och skär reklam.

 

Jag blev – som jag berättat tidigare – inte anmäld till den Luf-kurs (Luf= ledaruppföljning) på Karolinska jag skulle ha gått helgen 11-12 februari. Men Johanna Stensland var ju där. Så innan jag får möjligheten igen att själv gå kurs har Johanna lovat att svara på mina nyfikna frågor om hur kursen var.

Jympajesus:
På Facebook skrev du att du tränat så mycket under Luf-kursens första dag att du somnade i fosterställning. Var det så mycket träning, jag som trodde det skulle vara mest teori?

Johanna:
Det var mest teori. Vi avslutade däremot dag 1 med en övning där träning ingick. Vi delades in i grupper om tre: en utförare, en Lufare och en betraktare. Alla som var gruppträningsledare fick köra en låt från sitt pass och efter fem låtar, satte vi oss och lufade varandra i grupperna. Vi var rätt så många och allt som allt blev det 75 låtar med allt från jympa, skivstång och flex m.m. Tröttheten berodde nog på kombinationen av all teori och 75 minuters väldigt varierad träning.

Jympajesus:
Vad lärde du dig på teorin? Alltså, vad fastnade extra hårt? Som en aha-upplevelse?

Johanna:
Vi lärde oss otroligt mycket, men det absolut viktigaste var att samtalet ska vara coachande. Absolut inte sänka ledaren. Se helheten och gå inte in och pilla i passet så länge ledaren håller sig till riktlinjerna. Tyvärr har jag varit med om en Luf där uppföljaren ville in och pilla i koreografin. Det är inte okej förstår jag nu. Sen togs det upp hur man hanterar en situation där ledaren inte alls håller sig till riktlinjerna eller liknande.

Jympajesus:
Blir du en bra coach, tror du?

Johanna:
Ja, det tror jag. Det gäller att  vara ödmjuk i sin roll och det tror jag nog att jag ska klara av.

Jympajesus:
Själv upplever jag att jag verkligen lyssnar på lufaren och vill höra synpunkter för att förbättra detaljer (som det oftast handlar om), men också att jag är känslig för “jag-vet-bättre-attityd” hos lufaren. Vad tänker du om det?

Johanna:
Om ledaren uttryckligen önskar att jag som lufare ska titta på detaljer, gör jag sjävklart det. Jag tycker att det är viktigt att samspelet mellan ledare och lufare fungerar bra. Jag har frågat de personer jag ska lufa om det är något speciellt jag ska titta på och fått varierande svar. Vet-bättre-attityd går “fet bort”!

Vid det här laget vill Johanna hellre fika än svara på fler frågor, en prioritering jag respekterar. Fika for a better world, you people of the world!

And break free!

 

Friskis&Svettis blir så lätt insorterade i hälsofacket. Jag kan förstå det. Jag kan leva med det. Men låt oss kämpa emot. Låt oss förklara varför vi inte hör hemma där.

Jag menar att det är precis som med tanken att man får träningen på köpet på Friskis&Svettis. Först och främst kommer upplevelsen, att vi har kul tillsammans på träningsgolvet.

Att vi är på lokalen också för att träna och ta i utav bara helvete, att vi har ett fysiskt träningsmål, motsäger inte detta. Vore det inte roligt skulle vi inte fortsätta (om vi inte som André Agassi och många andra på den nivån har en farsa som drev på som en galning).

Allt det här med  träningen är väldigt individuellt. Vi tränar ofta i grupp men hur just jag beter mig kan bara jag bestämma över. Vad jag vill med min träning är min ensak. I have to do my own push-ups. Vi är individer som trivs i kollektivet (oftast).

Okej, nu tar jag steget över till folkhälsan.

Av denna individuella träning blir det folkhälsa. Den kan mätas så att institut, regering och myndigheter kan konstatera att den (folkhälsan) måste bli bättre eller vara stolta över att den är så bra. På den här nivån pratar man gärna om ”Sätt Sverige i rörelse” och liknande kampanjer.

Men på den nivån jobbar inte vi (om du frågar mig). Vi skiter i folkhälsan men bryr oss sjukt mycket om individerna. Vi vill att alla ska få uppleva samma härliga träningsglädje som vi. För att allt börjar i den. Bara med den i magen kommer vi att fortsätta träna hela livet.

Av detta blir det så småningom folkhälsa, men det är en bonus. Vi kan slå oss för bröstet och vara glada att vi bidrar, men den är inte huvudsaken. Huvudsaken är att vi når den enskilda människan, att vi inspirerar den människan till att träna och ha kul, och att den människan får den träningshjälp och stöd den behöver när det tar emot.

På det sättet tycker jag att vi ska prata även officiellt och i samhällsdebatten. Jag tycker vi ska motstå frestelsen att tala om samhällsnyttan. Jag tycker bara att vi ska prata om individnyttan.

Det blir enklare som funktionär att förstå vad man ska uträtta på det viset. Det blir enklare att möta varje människa när man ser personen och mötet och inte bländas av bilden av sig själv som en av samhällets stöttepelare.

Friskis&Svettis skiter i folkhälsan, men är galet intresserade av att inspirera varenda människa.

 

Hur blir man starkare, snabbare och uthålligare. Jo, man tränar styrka, snabbhet och uthållighet. Hur gör man det då? Ja, det finns massor av sätt; ett är att jympa. Fast precis som när man väljer något av de andra sätten är det en sak man måste göra: man måste ta i. Som fan.

Jag tänker på det här ibland. Nu gjorde jag det igen efter att inte ha jympat på två veckor. Och så gjorde jag det. Och då tog jag i. Och då blev jag trött. Och då kändes det dagen efter. Och en dag till. Och då tänker jag att träningen funkade. Starkare, snabbare och uthålligare, that’s me, tänkte jag.

Sen blev jag förkyld. Men det är en annan historia. Och förhoppningsvis kort.

 

För två år sedan startade vi – Friskis&Svettis Riks och Kungliga Musikhögskolan – ett forskningsprojekt om musikens roll i jympan. Egentligen var det en s k förstudie som skulle kunna bli riktig forskning lite senare, men det låter ballare att säga forskning direkt.

Vi hade en idé om att undersöka sambandet musik-rörelse på en mer teoretisk-akademsik nivå. Vi tänkte att vi skulle söka efter nya sätt att prata om hur vi använder musiken, nya termer. Hittills har vi pratat om energinivåer, var känslan är i rummet när vi hör en viss låt, vilka bpm som passar på olika platser i passet och lite mer. Inget fel i det, men kanske skulle vi kunna gå lite djupare och förstå ännu bättre hur vi skulle skapa träningsupplevelser utöver det vanliga. Ett nytt sätt att prata om rörelser och musik kunde öka förståelsen för vad som händer på passen och det skulle vi kunna utnyttja.

Så tänkte vi. Och satte igång.

En rolig grej var när vi filmade tre låtar, tog bort musiken och lär studenter på ljuddesignlinjen (minns inte exakt vad den heter) komponera ny musik. Det var när tittate på resultatet och analyserade tillsammans med forskare och musiker som vi kunde mejsla ut några relevanta parametrar att jobba med, parametrar i musiken och parametrar i rörelsen. Och så kunde vi se hur vi parade ihop dem i verkligheten på jympagolvet. Ungefär så. Forskarna bidrog förstås med sin kunskap om musikens byggstenar på ett alldeles särskilt sätt, som vi inte hade klarat på egen hand. Och vi var rörelseexperterna.

 

Nu är det tänkt att de nya kunskaperna ska komma med på ledarutbildningarna, det är kul. Personligen tycker jag nog ändå att det roligaste med projektet är ambitionen att berätta för folk i allmänhet hur enormt seriösa, kunniga, personliga och unika vi är i träningsvärlden med vårt sätt att jobba med musiken.

För det ändamålet har vi nu – efter många omklippningar – producerat en liten 10-minuters dokumentär om projektet. Stilen är en efterapning av Musikministeriet som gick på Svt för några år sedan, en lättsam (förhoppningsvis) beskrivning av ett problem och hur vi försökte lösa det.

Filmen kommer att visas på utbildningarna, men förmodligen också på friskissvettis.se och då i delar. Tio akademiska minuters filmtittning på webben brukar ju anses ställa för höga krav på webbmänniskan. Fast jag tror det där håller på att ändras i takt med att fler och fler intressanta grejer – jag menar grymt seriösa prylar – dyker upp på Internet (TED Talks t ex) och bara på Internet

Nåväl, vi får se.

Har du läst rapporten från jympaturnépremiären i Norrköping, förresten?
http://web.friskissvettis.se

 

Jag skulle ha gått på Luf-kurs i morgon. Jag skulle ha anlänt till Karolinska strax före halv tio på förmiddagen. Jag skulle ha träffat de 29 andra deltagarna och hejat och haft trevligt. Kanske hade jag fått en macka och en kopp kaffe, vem vet?

Sen skulle jag med glädje och nyfikenhet ha kastat mig in i ämnet kvalitetsuppföljning. Jag skulle ha varit SÅ intresserad av hur tongångarna går på en Luf-kurs, vad Lufarna får lära sig. Och jag skulle ha frågat, diskuterat och funderat. Vad är rätt? Vad är bäst? Hur inspirerar man? När känner man sig inspirerad? Hur går personlig utveckling till?

Vad kul det skulle ha blivit!

Vi hade kanske gått på ett pass. Vi hade kanske analyserat passet och ledarskapet. Vi hade kanske diskuterat hur vi skulle ge vår feedback. Vi hade kanske varit helt överens. Vi hade kanske haft olika syn på saken.

Middagen – wow, den hade säkert varit god och socialmysig.

Och jag hade efteråt gått hem och skrivit om Friskis&Svettis kvalitetsarbete. Jag hade intervjuat ledare, uppföljare och träningsansvariga. Jag hade publicerat det på Friskis&Svettis Riks-webben. Det hade slagit ner som en bomb i träningsvärlden. Alla hade velat veta mer. Alla hade velat att jag skrev mer. Alla hade betalat mig sjukt bra.

Okej, jag far iväg lite i fantasin här.

Hur som helst, jag blev aldrig anmäld. Jag blev tappad mellan stolar. Jag glömdes bort. Det blev ingen Luf-kurs.

Men jag är inte bitter. Malmö i mars eller Stockholm i höst, here I come!

 

Hela kontoret lämnade Stockholm förra veckan. Vi skulle på utbildning. Feedback var temat och alla var nyfikna och lite spända på vad de skulle få höra om sig själva. Jag var i alla fall det. Skulle jag nu få höra vilken skitstövel jag var? Och vad skulle jag i så fall göra med den informationen?

Tisdagen – vi började efter lunch, jobbade till 21 – var full av små övningar och prat, sådana där själsliga saker som jag är grymt skeptisk till men som ibland ändå funkar rätt bra utan att man känner sig skitlarvig. Utvecklingen var ungefär likadan varje gång det kom en ny uppgift: Meh – ok, vi kör väl då – ja, men det där blev ju rätt bra.

            Och där – förklädd till röd filt – har vi Friskis&Svettis-källan. Vi flummar.

På onsdag morgon kändes det i rummet som om ingen av oss 19 deltagare var särskilt sugen på feedback. Ingen ville ge, ingen ville ta emot – det var min tolkning. Snön och solen utanför huset var mer lockande än tanken på att få veta att man var ett asshole.

Fast vi körde igång. Uppgifterna var tre:
1 Nämn något du uppskattar med den här personen.
2 När blir du berörd av den här människan?
3 Vad skulle du vilja se mer av från honom/henne?

En minut per feedback. Inget rundsnack, pang på. Många ord bara luddar till det. Så sant.

Men först tänka och anteckna. Gå igenom alla 18 kollegorna och skriv ner svaren på de tre punkterna på post-it-lappar. Avsluta med att ge lappen till den du nyss feedbackat. Skulle det stå ”idiot” på många av de lappar jag skulle få?

Ok, jag dramatiserar en aning, men armsvetten var rätt ymnig på fler än mig.

Det var kul. Välviljan i lokalen var stor. Eftersom jag kände mig mer och mer omtyckt av mina kollegor antar jag att upplevelsen var precis likadan för allihop: Men va fan, de verkar ju gilla mig.

Punkt tre skavde lite grann någon gång, men det var bara ”haha, ja, jag vet”. Så tyckte jag i alla fall då. Sen får jag väl se i långa loppet om jag tänker tillfredsställa dem som ville se mer av någonting hos mig.

Lite skitstövel kan ju vara bra att vara någon gång ibland. Kanske.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.