Jag önskar att jag hade en bild från passet i onsdags. Men eftersom jag inte har det (bara den här: http://www.langdskidakning.info/1/post/2012/10/829-friskis-svettis-pass-vart-r-jag-pvg-igentligen.html) så får jag skriva om företeelsen i stället.

Jag har en ny uppvärmning. Den är tre låtar lång och det är andra gången jag kör den. Förra gången var jag lite inbunden och missade vid ett tillfälle. Missen var liten på ett sätt men stor på ett annat. Hela gruppen stannade upp när musiken gav tecken på en förändring som jag den här gången var oförmögen att göra. Känns i alla fall bra att jag (och andra jympaledare, så klart) har uppfostrat gruppen till att lyssna på musiken.

Trots inneslutenheten i mig själv och den uppenbara missen av en rörelsesekvens kände jag att jag hade något bra på gång. Så inför pass nummer två gick jag in med en helt annan pondus. Geflar, vad jag styrde och ställde!

Och hur vet jag att det funkade? Jo, folk kom nära mig efter ett tag. De tappade kollen. De visste inte var de var i rummet. De bara öste på och, verkar det som, väldigt mycket tillsammans med mig och alla andra. Jag tror tammefan att det var musicking på gång där vi allihop seglade iväg från rummets mittpunkt i en enda stor hullabaloo.

Kul.

Lilla basledaren har faddrat igen. Hennes berättelser om sina fadderbarn får mig att minnas när jag själv för  ettusentvåhundrafemtiotre år sedan var en alldeles färsk liten jympaledare. Oj, vad jag var go!

Jag var go för att jag hade ett sådant härligt självförtroende. Jag var go för att det självförtroendet baserade sig på inget annat än mitt självförtroende. Jag kunde inget, men trodde jag kunde allt.

Jag ser tillbaka på den här tiden med en lätt rodnad på kinderna. Flickvännen hade dragit efter tio år tillsammans så jag var säkert galet självupptagen. Att gå på jympaledarutbildning på Stensund utanför Trosa gjorde mig inte mer ödmjuk. Att jag på filmen inte tog ut rörelserna som jag gjorde i fantasin påverkade mig föga.

Jag minns min diplomering som en uppvisning i konsten att leda jympa. Hur var det möjligt för mig att se detta förstlingsverk som ett verk av ett geni? Det måste ha varit den sköna ungdomens förtjänst, att man inget fattar men kör i 190 ändå, för om man fattade skulle man inte våga.

Just a Gigolo med David Lee Roth var min förstalåt. Det är det enda jag minns. Plus att jag blev godkänd av legendariska Maria från Friskis&Svettis i Göteborg. Det var där jag jympade upp, på Västra Hamngatan. ”Vilken härlig musik!” utbrast Maria direkt efter passet och vände sig till deltagarna. ”Jag vet,” tänkte jag, ”och själv var jag fantastisk.”Det var 1986 och jag var tokig i Eurythmics Thorn In My Side, så den var säkert också med.

Faktum är att jag tror att jag var rätt bra på riktigt. Jag hade ju haft två  Friskis&Svettis-legender som utbildare: Hasse Helander från Norrtälje och Annika Gärderud, själva jympaängeln.

Men det var då. Nu går jag in i mitten på skakiga ben och ber om ursäkt för att det inte kommer någon yngre, snyggare och starkare jympaledare med lite fräschare musik. Då saknar jag mitt forna grandiosa jag.

Näe, så illa är det inte. Jag tycker fortfarande att jag är bäst, men jag har lärt mig dölja det lite bättre.

Egentligen fattar jag inte varför A inte har en egen blogg. Med den energin, skärpan, humorn och känslan hon skriver tror jag den skulle uppskattas av många. Som detta lilla poetiska prosastycke:

NÄR JAG SOM ÄR VAN ATT BLI BUREN BÄR

Det är en onsdagkväll som andra onsdagkvällar. Musiken dånar ur högtalarna och en trogen armé av entusiaster tvingar sig att hålla stilen de sista fem av nittio slitiga minuter. Åttio personers svettångor immar igen fönstren så att de lagom till passets slut kommer att utgöra en närmast oemotståndlig frestelse att skriva ”JYMPA RULES” med ett skakigt pekfinger. Även de mest vältränade i gruppen har nått punkten där uppgiften att låta armar och ben göra olika saker men i samma tempo är nästan mer än den utmattningsförvirrade hjärnan klarar. Jag – som inte är en av dem – är way past den.

När jag vänder runt (vänsterfothögerarmochvändochOHSHITaktabakomvarande) noterar jag till vänster om mig en tant. Jag brukar själv beskriva mig som en rund tant, men den här tanten är definitivt både rundare och tantigare än jag. I sämre kondition dessutom, för även om jag också är färdig att kräkas i närmasta papperskorg så tror jag att jag för en utomstående betraktare fortfarande ser mer entusiastisk än förtvivlad ut. Min granne däremot, ser ärligt talat bara förtvivlad ut. Insikten att jag – annars så van att vara den som lägger den nedre ribban – plötsligt är den starkare är en smärre chock – om jag hade energi över att bli chockad.

Den sista refrängen tonar in och jag drar andan för de sista, svintunga sekunderna. När jag vänder runt igen och laddar gör jag en clownmin mot min granne och säger ”Nu flyger vi! Grupptryck!” Hon ler mellan svettdropparna och när vi lyfter, perfekt synkroniserade, tycker jag att det ser ut som om hon lyfter lite högre, lite lättare. Jag vet att jag själv gör det, när jag som är van att bli buren bär.

A.

A. borde ha en egen blogg och inte låta mig surfa på talangen. Men A. skickar ändå text till Jympajesus. Idén som A. hade om den vanliga boken i förra inlägget, boken som skulle handla om vanligt folks ögonblick av  triumf, den gillade jag mycket. Det är nästan så jag tycker att den här texten, också skriven av A. men utan tanke på boken, skulle kunna vara ett kapitel.

”Vi sitter längst ut i raden på var sin sida om mittgången; jämte varandra men ändå åtskilda. Han är slank, vinthundslik, i cykelbyxor (ni vet, sådana där riktiga cykelbyxor med vaddering i rumpan) och cykeltröja (ni har sett dem – dragkedja fram och extra långa bak, snygga och bekväma för all möjlig sorts träning, men aldrig burna i sammanhang som inte har något med cyklar att göra) och skor som bär spår av många timmar på racern, i alla väder.

Jag är rund, snarare mops än vinthund, i anonyma universaltajts och dito funktionströja; cykelskorna fräscha på det där sättet som avslöjar att de bara används inomhus. Han trampar som den som tillbringat många mil på landsvägen, jag som den vars kontakter med cyklar utöver spinningen utgörs av transportcykling till jobbet och Konsum. Det enda gemensamma är svetten som pärlar i bådas våra pannor, rinner längs bådas våra underarmar.

Jag känner honom inte. Jag vet inte vad han heter, vad han jobbar med eller var han bor. Det enda jag vet är att han varje vecka sitter mitt emot mig i salen, på det spinningpass vi båda gillar mest. Det är oklart hur det blivit så – kanske råkade vi bara var för sig gilla cyklarna som står mitt emot varandra i tredje raden framifrån – men klart är att jag saknar honom när han någon gång inte finns på plats, och att jag de gångerna trampar lite tyngre. Vad han tycker i frågan är okänt, eftersom vi egentligen aldrig har pratat med varandra. Vår relation är utan ord: Den igenkännande nicken när vi kommer, den uppskattande tack-för-god-kamp-nicken när vi går, de leenden som vi låter segla över mittgångens luftrum under passet; två kontaktsökande katter bland fokuserade hermeliner som böjer nacken över cykelstyret vid passets början och inte tittar upp igen förrän vid dess slut femtiofem minuter senare. Han för att han är så rutinerad så att han kan kosta på sig att spexa till det och ändå få ut maximalt, jag för att jag är så orutinerad att jag inte överlever passet om jag inte får spexa till det.

Ute skulle han försvinna i fjärran innan jag ens fått upp farten, men här inne står cyklarna stilla och vi ligger sida vid sida i ett oändligt dött lopp. När slutrefrängen drar igång sneglar vi på varandra ur ögonvrån, stämmer av innan vi unisont reser oss från sadlarna i en sista spurt. Nittio sekunder senare rullar vi över mållinjen; fortfarande samtidigt, superproffset och supernybörjaren. Utmattad slänger jag mig över styret och vrider på nacken; kollar in honom där han på gångens andra sida hänger över sitt styre, och kollar in mig. Våra trötta leenden lyser upp den mörklagda salen som fyrar, och vi nickar, som vi alltid gör.”

Musiken är viktig för träningsupplevelsen.

Det där kallar jag textjogging. Textjogging är att börja med en eller flera truismer bara för att värma upp sig själv innan man förhoppningsvis börjar skriva något intressant. Men då kan det vara för sent. Läsaren är redan uttråkad.

Jag börjar om.

På ett jympapass är ledaren viktigare för träningsupplevelsen än på, säg ett Cirkelfyspass. Jag säger inte att CF-ledaren inte gör skillnad, bara att jympaledaren gör större skillnad. Samma sak är det med musiken, den är mer avgörande för vad som händer på ett jympapass än vad som händer på Cirkelfys. Ändå är musiken inte som allra mest avgörande på jympan, som jag alltid hävdat. Nu har jag ändrat mig.

Jag vill helst ha musik som jag gillar när jag går på  jympa men det är vad ledaren gör och hur ledaren är som betyder mest. På Cirkelfys spelar musiken  mindre roll. Armhävningar och knäböj kan jag göra till Takida och även om ledaren är karismatisk  är hen oftast någon annanstans och petar på någon annans rumpa. ”Upp med den!” Eller ”Ner med den!”

Och nu ÄNTLIGEN kommer jag till det jag vill säga: På ett spinningpass är, tvärtemot vad jag tidigare tänkt, musiken viktigare än på några andra pass. (Hur viktig ledaren är i relation till andra träningsformer orkar jag inte tänka på just nu.)

Men tänk vilken möjlighet spinningledaren har att bjuda på en musikupplevelse utöver det vanliga. Där sitter man (eller står) och har inget för sig som nämnvärt stör möjligheten att verkligen lyssna på musiken. Det går att njuta av musiken även när man närmar sig maxpuls.

Men vilken musik får man  oftast höra? Jag skulle säga att spektrat är begränsat. Mycket trance blir det. Mycket techno blir det. Många mixar av hitlåtar blir det. En hel del oskyldig pop blir det också och en och annan stökig rocklåt.

Men det finns ju så mycket mer. Jag kan inte se någon annan träningsform där man behöver underhållning så mycket som på ett spinningpass. Allt man ska göra är att trampa och stå emot frestelsen att slappa. Någon bonus är man väl värd? Eftersom man inte kan kräva av ledarna att de ska vara proffsiga underhållare och roliga som fan, så kan musiken lösa det problemet.

Överös mig med spännande musik, kära spinningledare!

A. är bra. Nu har jag fått en text med en som jag tycker väldigt bra idé. Hälsningar JJ

”Det är inne med ”extremträning” (springa på myrar, bära stockar – eller varandra och rulla runt i leran, företrädesvis med ett märkesnamn som för tanken till något militärt) i år, i vart fall om man skall tro vecko- och månadsmagasinen. Särskilt inne är det om man är kvinna och medelålders – eller så anses det bara särskilt anmärkningsvärt att medelålders kvinnor lockas av rulla-runt-i-leran-träning.

Det förvånar mig egentligen inte – kvinnors motionsträning, i alla fall den som utförs i grupp utan tävlingsambitioner, har länge haft ett ganska stort fokus på utseende och vikten av att vara posh inte bara som ett resultat av träningen, utan medan man ägnar sig åt den. Mot den bakgrunden framstår det närmast som befriande att få kasta sig i leran, älga uppför backar och … jamen, bara MOSA MOSA MOSA utan tanke på om mascaran – eller snoret – rinner. Enter några kändiskvinnor som galjonsfigurer (som om inte annat bevisar att man inte blir okvinnligt starkt och muskulös, o fasa) och voilá, en trend är född.

Journalisten Hillevi Wahl har skrivit boken ”Extremt kul” om sina egna erfarenheter av NMT, Nordic Miiltary Training. Den är charmig och, som sig bör med den titeln – kul, och tar tacknämligt död på en och annan potentiellt avskräckande myt, som t.ex. den att otränade eller överviktiga icke göre sig besvär, eller att instruktörerna är jägarskadade pennalister.

Det är kul att en kvinna skriver om träning på motionärsnivå. Kvinnornas domän är ju annars även i bokdiskarna, åtminstone av vad jag hittills har sett att döma, den mer utseendeinriktade – ”så blev jag smal, snygg, en bättre människa, du kan också!”, alternativt sakkunnigråd från tävlingsidrottare. Motionärskåserierna verkar mer vara männens – företrädesvis de manliga löparnas – område. Alltså välkomnar jag en bok som Wahls.

Samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter en jämförbar bok, fast … vanligare. Av en ”vanligare” kvinna (utan mediaprofil pre-bok), om ”vanligare” träning (utan omgivande machomyter), om vanligare och mindre segrar. Om att på det högst o-hippa och tantiga (töntiga?) gympapasset bokstavligt talat falla ned i armhävningsposition, tacksam över att slippa springa ett steg till för att tio minuter senare snarast be om att få komma upp och springa för att slippa ligga kvar på golvet och köra styrka. Om segerkänslan efter att ha lyckats hålla reda på armar och ben genom ett helt aerobicspass. Om att bli tvungen att knäppa upp de nyinköpta cykelskorna för att komma av spinningcykeln när man inte fattar hur man skall få loss clipsen från tramporna. Om att vara rädd för de biffiga killarna på gymmet. Om att tycka att alla kollar fast man förnuftsmässigt vet att det inte stämmer, men ändå gå in. Om att ta steget från bilringsdöljande oversized bomulls-t-shirt till funktionströja utan att dö av skam.  Om att våga ställa sig i raden framför istället för i raden längst bak och faktiskt känna att man har rätt att stå där. Om att växa fem centimeter när man första gången får – och kan – hjälpa random borttappad nybörjare att hitta rätt skivstångsvikter. Om att första gången komma in på sin träningsanläggning efter sommaruppehållet och känna glädje istället för tvång.

Vem skriver den vanliga boken? Om de vanliga människorna och den vanliga träningen? (Jympajesus, kanske?) Jag lovar att läsa.”

A.

Jag var så van att att jag inte reagerade. Det var lilla basledaren som gjorde mig uppmärksam på fenomenet. Efter det tänker jag på det varje gång jag går på spinning (inte särskilt ofta): Varför går alla spinningledare igenom passet i början?

Vi som varit på spinning VET det där. De som aldrig varit är alldeles för uppmärksamma på annat (Hur ser jag ut? Har jag ställt in cykeln rätt? Har jag för lätt/tungt? Gud, vad jag svettas!) för att lyssna och komma ihåg information om antal låtar och först kommer det ena och sedan det andra.

Om du går på jympa, har du någonsin hört en jympaledare säga att först värmer vi upp i tre låtar, sedan kör vi styrka i tre och sedan har vi en kort återhämtning innan vi kör två styrkelåtar till och går in i sista konditionsdelen. Det blir fyra låtar  innan vi avslutar med nedvarvning, rörlighet och avslappning i tre låtar?

Vad är det som gör spinningpassets upplägg så mycket intressantare än jympans och andra gruppträningspass? Eller snackar man om upplägget för att göra malandet på cykeln lite mer meningsfullt. Jag menar det händer ju inte skitmycket, direkt. Ettan, tvåan, trean. Japp, det var allt.

Nuförtiden brukar vi jympaledare snarare skämta om det där med att gå igenom rörelser innanpasset. Typ ”I femte låten kommer en rörelse som är lite krånglig. Så här.” Vi har insett att ingen är mottaglig för information. Alla vill bara sätta igång.

Under tiden som spinningpasset pågår däremot, då vill jag veta. Men bara en sak: hur mycket är det kvar?

Varför blir jag aggressiv på spinning över saker jag inte bryr mig om på jympan? Är det mitt eller träningsformens fel? Flödar kärleken mer under jympan än under ett spinningpass? Blir man automatiskt mer tjurig instängd i en trång lokal på en cykel som inte rör sig en millimeter hur mycket man än trampar?

Frågorna kommer till mig efter en obehaglig upplevelse härom dagen. Jag vill ju vara en god människa och inte en som hackar på andra eller tänker onda tankar.

Framför mig satt en ung man som inte trampade i takt på hela passet. Under uppvärmningen snurrade de unga och starka benen snabbare än takten och under resten av passet långsammare.

Det såg oftast tungt ut. När ledaren sa ”Nu ska det vara tungt”, då lyckades den unge mannen med nöd och näppe få runt tramporna.

Okej, så varför bryr jag mig? Låt grabben va! Han är där frivilligt och gör som han behagar. Visst, men där satt jag och blev sur. ”Trampa i takt då för i h-e!” Tänkte jag och tappade nästan rytmen själv på kuppen. ”Fattar du inte att vi har t-ä-n-k-t u-t hur du ska få den bästa träningen och träningsupplevelsen?”

Spinningledaren uppmanade ibland oss till att hålla takten. Du som går på spinning vet att det är meningslöst. Det biter noll på de taktlösa.

Jag antar att det är precis så här vi ska ha det. Problemet är väl mitt. Har  inte jympat tillräckligt och marinerats i kärleken där, bara ett enda pass i sommar.

Höst, kom och rädda mig och mitt kärleksfulla och förlåtande jag med min egen taktfasta jympa!