Jag blev – som jag berättat tidigare – inte anmäld till den Luf-kurs (Luf= ledaruppföljning) på Karolinska jag skulle ha gått helgen 11-12 februari. Men Johanna Stensland var ju där. Så innan jag får möjligheten igen att själv gå kurs har Johanna lovat att svara på mina nyfikna frågor om hur kursen var.

Jympajesus:
På Facebook skrev du att du tränat så mycket under Luf-kursens första dag att du somnade i fosterställning. Var det så mycket träning, jag som trodde det skulle vara mest teori?

Johanna:
Det var mest teori. Vi avslutade däremot dag 1 med en övning där träning ingick. Vi delades in i grupper om tre: en utförare, en Lufare och en betraktare. Alla som var gruppträningsledare fick köra en låt från sitt pass och efter fem låtar, satte vi oss och lufade varandra i grupperna. Vi var rätt så många och allt som allt blev det 75 låtar med allt från jympa, skivstång och flex m.m. Tröttheten berodde nog på kombinationen av all teori och 75 minuters väldigt varierad träning.

Jympajesus:
Vad lärde du dig på teorin? Alltså, vad fastnade extra hårt? Som en aha-upplevelse?

Johanna:
Vi lärde oss otroligt mycket, men det absolut viktigaste var att samtalet ska vara coachande. Absolut inte sänka ledaren. Se helheten och gå inte in och pilla i passet så länge ledaren håller sig till riktlinjerna. Tyvärr har jag varit med om en Luf där uppföljaren ville in och pilla i koreografin. Det är inte okej förstår jag nu. Sen togs det upp hur man hanterar en situation där ledaren inte alls håller sig till riktlinjerna eller liknande.

Jympajesus:
Blir du en bra coach, tror du?

Johanna:
Ja, det tror jag. Det gäller att  vara ödmjuk i sin roll och det tror jag nog att jag ska klara av.

Jympajesus:
Själv upplever jag att jag verkligen lyssnar på lufaren och vill höra synpunkter för att förbättra detaljer (som det oftast handlar om), men också att jag är känslig för “jag-vet-bättre-attityd” hos lufaren. Vad tänker du om det?

Johanna:
Om ledaren uttryckligen önskar att jag som lufare ska titta på detaljer, gör jag sjävklart det. Jag tycker att det är viktigt att samspelet mellan ledare och lufare fungerar bra. Jag har frågat de personer jag ska lufa om det är något speciellt jag ska titta på och fått varierande svar. Vet-bättre-attityd går “fet bort”!

Vid det här laget vill Johanna hellre fika än svara på fler frågor, en prioritering jag respekterar. Fika for a better world, you people of the world!

And break free!

Friskis&Svettis blir så lätt insorterade i hälsofacket. Jag kan förstå det. Jag kan leva med det. Men låt oss kämpa emot. Låt oss förklara varför vi inte hör hemma där.

Jag menar att det är precis som med tanken att man får träningen på köpet på Friskis&Svettis. Först och främst kommer upplevelsen, att vi har kul tillsammans på träningsgolvet.

Att vi är på lokalen också för att träna och ta i utav bara helvete, att vi har ett fysiskt träningsmål, motsäger inte detta. Vore det inte roligt skulle vi inte fortsätta (om vi inte som André Agassi och många andra på den nivån har en farsa som drev på som en galning).

Allt det här med  träningen är väldigt individuellt. Vi tränar ofta i grupp men hur just jag beter mig kan bara jag bestämma över. Vad jag vill med min träning är min ensak. I have to do my own push-ups. Vi är individer som trivs i kollektivet (oftast).

Okej, nu tar jag steget över till folkhälsan.

Av denna individuella träning blir det folkhälsa. Den kan mätas så att institut, regering och myndigheter kan konstatera att den (folkhälsan) måste bli bättre eller vara stolta över att den är så bra. På den här nivån pratar man gärna om ”Sätt Sverige i rörelse” och liknande kampanjer.

Men på den nivån jobbar inte vi (om du frågar mig). Vi skiter i folkhälsan men bryr oss sjukt mycket om individerna. Vi vill att alla ska få uppleva samma härliga träningsglädje som vi. För att allt börjar i den. Bara med den i magen kommer vi att fortsätta träna hela livet.

Av detta blir det så småningom folkhälsa, men det är en bonus. Vi kan slå oss för bröstet och vara glada att vi bidrar, men den är inte huvudsaken. Huvudsaken är att vi når den enskilda människan, att vi inspirerar den människan till att träna och ha kul, och att den människan får den träningshjälp och stöd den behöver när det tar emot.

På det sättet tycker jag att vi ska prata även officiellt och i samhällsdebatten. Jag tycker vi ska motstå frestelsen att tala om samhällsnyttan. Jag tycker bara att vi ska prata om individnyttan.

Det blir enklare som funktionär att förstå vad man ska uträtta på det viset. Det blir enklare att möta varje människa när man ser personen och mötet och inte bländas av bilden av sig själv som en av samhällets stöttepelare.

Friskis&Svettis skiter i folkhälsan, men är galet intresserade av att inspirera varenda människa.

Jag skulle ha gått på Luf-kurs i morgon. Jag skulle ha anlänt till Karolinska strax före halv tio på förmiddagen. Jag skulle ha träffat de 29 andra deltagarna och hejat och haft trevligt. Kanske hade jag fått en macka och en kopp kaffe, vem vet?

Sen skulle jag med glädje och nyfikenhet ha kastat mig in i ämnet kvalitetsuppföljning. Jag skulle ha varit SÅ intresserad av hur tongångarna går på en Luf-kurs, vad Lufarna får lära sig. Och jag skulle ha frågat, diskuterat och funderat. Vad är rätt? Vad är bäst? Hur inspirerar man? När känner man sig inspirerad? Hur går personlig utveckling till?

Vad kul det skulle ha blivit!

Vi hade kanske gått på ett pass. Vi hade kanske analyserat passet och ledarskapet. Vi hade kanske diskuterat hur vi skulle ge vår feedback. Vi hade kanske varit helt överens. Vi hade kanske haft olika syn på saken.

Middagen – wow, den hade säkert varit god och socialmysig.

Och jag hade efteråt gått hem och skrivit om Friskis&Svettis kvalitetsarbete. Jag hade intervjuat ledare, uppföljare och träningsansvariga. Jag hade publicerat det på Friskis&Svettis Riks-webben. Det hade slagit ner som en bomb i träningsvärlden. Alla hade velat veta mer. Alla hade velat att jag skrev mer. Alla hade betalat mig sjukt bra.

Okej, jag far iväg lite i fantasin här.

Hur som helst, jag blev aldrig anmäld. Jag blev tappad mellan stolar. Jag glömdes bort. Det blev ingen Luf-kurs.

Men jag är inte bitter. Malmö i mars eller Stockholm i höst, here I come!

Hela kontoret lämnade Stockholm förra veckan. Vi skulle på utbildning. Feedback var temat och alla var nyfikna och lite spända på vad de skulle få höra om sig själva. Jag var i alla fall det. Skulle jag nu få höra vilken skitstövel jag var? Och vad skulle jag i så fall göra med den informationen?

Tisdagen – vi började efter lunch, jobbade till 21 – var full av små övningar och prat, sådana där själsliga saker som jag är grymt skeptisk till men som ibland ändå funkar rätt bra utan att man känner sig skitlarvig. Utvecklingen var ungefär likadan varje gång det kom en ny uppgift: Meh – ok, vi kör väl då – ja, men det där blev ju rätt bra.

            Och där – förklädd till röd filt – har vi Friskis&Svettis-källan. Vi flummar.

På onsdag morgon kändes det i rummet som om ingen av oss 19 deltagare var särskilt sugen på feedback. Ingen ville ge, ingen ville ta emot – det var min tolkning. Snön och solen utanför huset var mer lockande än tanken på att få veta att man var ett asshole.

Fast vi körde igång. Uppgifterna var tre:
1 Nämn något du uppskattar med den här personen.
2 När blir du berörd av den här människan?
3 Vad skulle du vilja se mer av från honom/henne?

En minut per feedback. Inget rundsnack, pang på. Många ord bara luddar till det. Så sant.

Men först tänka och anteckna. Gå igenom alla 18 kollegorna och skriv ner svaren på de tre punkterna på post-it-lappar. Avsluta med att ge lappen till den du nyss feedbackat. Skulle det stå ”idiot” på många av de lappar jag skulle få?

Ok, jag dramatiserar en aning, men armsvetten var rätt ymnig på fler än mig.

Det var kul. Välviljan i lokalen var stor. Eftersom jag kände mig mer och mer omtyckt av mina kollegor antar jag att upplevelsen var precis likadan för allihop: Men va fan, de verkar ju gilla mig.

Punkt tre skavde lite grann någon gång, men det var bara ”haha, ja, jag vet”. Så tyckte jag i alla fall då. Sen får jag väl se i långa loppet om jag tänker tillfredsställa dem som ville se mer av någonting hos mig.

Lite skitstövel kan ju vara bra att vara någon gång ibland. Kanske.

Pratade med Nina Forsberg, utvecklingsansvarig för jympan, om Mer jympa i jympan. Vi pratade bland annat om att utgå från musiken. Utan att det blir dans.

Där någonstans finns väl det där som är så kul och bra med jympan: vi utgår från musiken men gör träning. Det ska vara lätt att härma och hänga på utan att man måste vara ett koordinationsunderverk.

Nina skriver på ett helt nytt sätt i denna musikaliska anda när hon karakteriserar låtarna i passen till den omtalade jympaturnén som startar den 11-12 februari i Ödeshög och Norrköping. Klart nyskapande. Artiklar om projektet kommer på Friskis&Svettis Riks webb under hela året är det tänkt.

Det här inlägget skulle också kunna heta Grejen med mer jympa i jympan. För den är inte helt lätt att se direkt. Tycker i alla fall jag. Hur kommer  ”mera jympa” att märkas när turnén är klar nästa år och alla jympaledare är nyinspirerade? Kommer deltagaren att märka någon skillnad? Kommer varumärket Jympa att förflytta sig?

Alla vi som älskar jympan, vare sig vi leder eller är deltagare, är förstås nyfikna på det nya passupplägget med lite längre styrka och lite längre kondition, kortare uppvärmning och nästan ingen återhämtning i mitten alls, men det är inte där magin ligger. Det är en omställning att skapa pass som passar nya mallen, men blir inte mer jympa i jympan av att man kör 2-3 minuter mer styrka i första blocket.

Fast det är klart; i mer jympa i jympa ingår också en kvalitetshöjning vad gäller träningen. Men det är  inte i 3 extra minuter den blir av. Inte per automatik. Man kan slarva bort 9 minuter lika bra som 6.

Magin ligger i en känsla av att få träningen på köpet. Att upplevelsen av musik, ledarskap, kommunikation, musicerande och träning smälter samman i en upplevelse man inte kan få någon annanstans.

Det är svårt att se det där magin med blotta ögonen. Det är svårt att ta bilder på den. Det är svårt att göra en film om den. Det är svårt att prata om den. Det är svårt att övertyga någon annan om att den finns. Du måste uppleva den.

Sen undrar man ju: Kan alla uppleva den? Hur personkemiberoende (ledare-deltagare) är den? Hur musiksmaksberoende är den?

Jag tycker det här är spännande.

I fredags lyckades jag slarva bort ett långt inlägg om skillnaden på jympa och mer jympa. Som ett brev på posten – som poeter pläga säga – får jag då denna underbara reportagenovell sänd till mig av den kända Jympajesusgästbloggaren A.

”Med andan i halsen rusar jag in genom gymentren; kroppsligt restrött, mentalt tentapluggstrött och själsligt livstrött; summa summarum tämligen knackig alltigenom. I trappan ned till omklädningsrummen stöter jag ihop med honom, den så outstandingly alltid glade gympastammisen vars riktiga namn jag inte är säker på, men som i dambastun går under beteckningen ”Pannbandsmannen” efter det pannband han alltid bär. Han hejar glatt när han ser mig; konstaterar att jag alltså är tillbaka från min bortovaro och checkar läget. Jag är för risig för att kunna förmå mig till att låta tillbörligt klämkäck (Jamen herregud, vi är på gymmet! Och vi känner inte ens varandra!) och svarar att det är bra att han är där, för mitt liv suger och jag kan behöva ett leende. Han nickar, som om det vore en helt normal sak att säga och inte ett normbrott extra large, och jag måste skratta jag också när han skrattar.

Jag gör mitt sämsta pass på den här sidan nyår. Man hade kanske kunnat vänta sig att jag skulle vara tänd till tusen efter min bortovaro, och jag hade gärna velat vara det, men det är för svårt att tända när gnistan saknas. Jag brukar kunna ”fake it ’til you make it”, men nu kan jag inte ens fake it så att resten av gruppen luras att jag make:ar it. Jag är en jättetråkig deltagare och jag hatar det.

Halvvägs in i passet händer det. Vi hamnar mitt emot varandra, Pannbandsmannen och jag, och hans leende bryter genom salen – och genom bekymmersdimmorna i min hjärna – som solen bryter genom molnen efter regn. Det förvånar mig nästan att inte hela gruppen tvärstannar för att kolla vem som tände lampan (Ljudeffekt för alla som sett ”Skogsturken”: ”Vem vare som tände? Vem fakking vare?”). Jag kan inte hålla mig för skratt när jag erinrar mig vår konversation vid ingången; han ler ännu bredare när han ser vad jag tänker, och jag ler när jag ser att han ser. Och han ler när han ser att jag ser att han ser. Och sen ler han mer.

Genom resten av passet åker jag snålskjuts. På en senig gympastofil i pannband, som ler sitt bredaste leende bara för mig. Det borde vara pinsamt, men är det inte. Det är bara fucking amazing hundra procent människokärlek. Utan baktanke. Med pannband. ”

Tack A.

A. skriver:

Jag tänkte spinna vidare på det här med deltagare som inte tar i, och som (just därför?) tycker att passet är lätt, men från deltagarhåll.

Nu finns det många anledningar till att man inte tar i på ett pass, anledningar som är bra och som kanske inte syns på ytan. Det är ju t.ex. inte säkert att det alltid syns vilka övningar någon kan eller inte kan genomföra; inte heller är ungdom och en smärt kropp någon garanti för att man är fri från krämpor, även om det är en inte helt ovanlig missuppfattning.

Dock – det här skulle inte handla om de som inte tar i av någon, i brist på bättre uttryck, ”bra” anledning, utan om de som inte tar i fast de inte har någon ”bra” anledning att inte göra det, och som, i förekommande fall, tror att de typ äger passet fast de inte gör det. Vi har säkert alla någon punkt där självinsikten brister, och vissa har sin punkt på gympagolvet.

Det är väl här, som ofta, på sin plats att ställa frågan: Behöver jag bry mig? Är det värt att lägga energi på random dude som inte gör något, som jag skulle kunna lägga på vad jag själv gör, eller på någon som det är mer värt besväret att lägga energi på (någon rolig dude som vill spexa med mig, t.ex.)? Det säger sig nog själv att svaret för en deltagare för det mesta är nej. Det skulle snabbt bli odrägligt om vi skulle börja gå omkring och recensera varandras prestationer, och är inte en av poängerna med gruppträning just att man skall få komma som man är – på riktigt, och inte bara som en klyscha?

Frågan är givetvis retorisk.

Det händer dock att jag inte orkar leva upp till mina principer med folk som jag gympat med så mycket att vi nått det där stadiet att vi nästan känner varandra fast vi inte känner varandra. När den där bruden som aldrig är andfådd efter anläggningens tyngsta intensivpass (där hon mycket riktigt aldrig böjt mer än fem centimeter på benen), den där killen som alltid tar så tunga hantlar att det snarare är han som roterar kring hantlarna än hantlarna som lyfts av honom, ännu en gång efter passet nöjda upplyser en om att passet är lätt, kanske att det är för lätt, samtidigt som jag själv funderar på hur jag överhuvudtaget skall lyckas ta mig nedför trappan till omklädningsrummet.

När de konstaterar att det är tur att de har sådan god kondition samtidigt som jag håller på att dunsta bort som ett moln av svettånga. När de tar sig för att kommentera det faktum att oj, vad jag såg svettig och slut ut, då, så jobbigt var det ju inte. Då händer det att jag ruttnar. Då händer det att jag blir elak, och med trots min käcka uppsyn förmodligen illa dold ironi svarar att ja, good for you om det kändes lätt, själv tyckte jag att det var skitjobbigt, men det var ju vad jag kom för, så jag är nöjd. Good for you om det kändes lätt, tycker man att det känns för lätt finns det ju alltid mycket man kan jobba på att förbättra. Good for you om det kändes lätt, då förväntar jag mig att få se benböj ass-to-the grass nästa gång. Då händer det att jag på följande pass placerar mig jämsides, och vid lämpligt tillfälle väser till min maskande kamrat: ”Kom igen nu, det var ju lätt?” Varpå objektet för mina vänskapliga trakasserier faktiskt brukar speeda upp lite.

Nej, det är inte snyggt. Och nej, man kan definitivt inte göra det utan viss finess, och nej man kan definitivt inte göra det med vem som helst – då skulle det inte längre vara vänskapliga trakasserier, utan trakasserier på riktigt. Men med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det, då kan man. För sin egen skull.

Jag vet inte hur man gör som instruktör, när man ruttnar. Något säger mig att man inte har samma utrymme – kanske har man t.o.m. mindre utrymme när det gäller deltagare man faktiskt stör sig på, för att ”störet” så lätt kunde råka skina igenom.

Det beror ju också lite på i vilket sammanhang man får höra att passet är lätt. Om man, som instruktörer plägar, har bett om synpunkter måste man t.ex. räkna med att det kommer synpunkter. (Jag går själv regelbundet på pass som noga räknat är lite mer än jag klarar, och det har hänt att jag sagt åt instruktören att passet är för lätt trots att jag inte själv når upp till minimikraven. Jag vet ju om att jag inte når upp, och då gör jag min bedömning av huruvida passet är ”lagom” utifrån de personer som jag vet når upp (det är ju på deras nivå passet är tänkt att ligga), och inte utifrån mig själv.)

Om det däremot är deltagare som spontanklagar på att passet är för lätt fast de inte gör vad de skall, och inte ser skillnaden mellan vad de själva gör och vad tanken är att de skall göra (eller kanske snarare mellan hur mycket de försöker göra och hur mycket tanken är att de skall försöka, för det här handlade ju inte om att vara oförmögen, utan om att inte ta i), då tycker jag att man faktiskt får påpeka att passet skulle bli mindre lätt om personen försökte göra mer som det är tänkt att han eller hon skall göra. Typ som att benstyrkan skulle bli jobbigare om personen böjde mer på benen, löpningen skulle bli jobbigare om personen faktiskt sprang och inte bara småjoggade runt och snackade med grannen. Även här förstås bra med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det. För sin egen skull, och för de andra deltagarnas skull.

A.