Jaha, tänkte jag. Vad ska jag blogga om inför terminsstarten? Idéerna kom inte rusande. Men så fick jag ett mail från A. Det mailet innehöll en text som jag tycker passar riktigt bra. Jag tänker på hur jag för någon dag sedan kämpade med utfallssteg på ett skivstångspass. Det var tungt (för mig) på stången och jag stod nära spegeln. Jag såg mitt vingel, mitt försök att gå ner djupt, min osnygga knävinkel och min kämpande rygg. Tack A för inspirationen!

VÅGA VARA FUL

En Body Pump-instruktör jag gillar brukar påpeka för sina deltagare hur viktigt det är att våga utmana sig själv om man vill bli bättre. ”Välj en låt där du lägger på ett kilo mer än du hade tänkt göra” säger hon; ”det är bara att lägga ner stången och vila två repetitioner om du inte orkar. Eller plocka av; det gör inget om man måste plocka av. Och det gör inget om det inte ser så himla snyggt ut hela vägen.

Jag tror att det här är det hos henne som jag gillar allra mest. Att hon aldrig slutar påpeka att även gruppträning kan man träna med ambitionen att bli bättre på det man gör. Att man måste utmana sig för att bli bättre. Och kanske framför allt – att man ju med nödvändighet kommer att vara sämre när det blir svårare än vad man var när det var lättare, att det kommer att se fulare ut, och att det är helt OK.

Jag uppmanar inte folk till att bryta ryggarna av sig eller smasha sina knän i överambitiösa försök att göra saker de inte klarar. Det är ett otyg, och de som är inne på det spåret gör det för den delen redan, min uppmaning förutan. Men jag kan inte låta bli att notera att gruppträning ibland tenderar att bli lite för posh. Bli lite för fokuserad på att det måste se snyggt ut. Ställa lite för höga krav på att det måste se bra ut redan första gången och att man måste vara tillräckligt duktig för att få prova på det som är svårt. Särskilt om man hellre vill stå så långt fram att man ser – vilket ju även innebär att man syns – än diskret gömma sig längst bak.

Problemet är att så länge man kräver att allt alltid måste se snyggt ut kan man vare sig lära sig nya saker eller få någon uppfattning om sin verkliga förmåga. För ärligt talat, hur många lyckas få något att se snyggt ut första gången de prövar? Och hur vet man om man orkar eller inte innan man har prövat? Man måste våga pröva, och då måste man våga ta risken att inte orka, att trassla in benen i varandra, att hoppa åt fel håll. Att vara ful. Kanske t.o.m. att någon börjar skratta.

Det är inte så lätt att våga vara ful. Jag känner mig inte så himla snygg själv när jag försöker göra hängande rodd på fysträningen, och blir hängande som en potatissäck fem centimeter ovanför golvet, för att armstyrkan knappt räcker för att lyfta min breda röv från parketten. Jag känner mig inte så himla snygg när jag måste lasta av stången på BP:n, när jag hoppar åt fel håll på aerobicen, när jag åker i golvet med näsan före på gympan när jag försöker göra enarms armhävningar. Jag känner mig inte så himla snygg när jag inser att folk runtomkring förmodligen antingen skrattar ihjäl sig eller skäms. Men om jag inte står ut med att inte känna mig så himla snygg kommer jag inte att bli snyggare heller.  Och om ingen står ut med att inte känna sig så himla snygg slutar det med att träningen blir ett ställe där vi bromsas istället för att utvecklas. Och det var väl inte det vi ville?

Tror ni att Anja Pärson hade tagit sig dit hon tog sig om hon aldrig hade vågat ramla? Att Björn Ferry hade tagit sig dit han tog sig om han aldrig hade vågat missa? Inte ens konståkningsstjärnorna, de vackraste av de vackra, hade blivit så vackra om de inte vågat vara fula.

A.

A skickade mig en text med funderingar på ”det”. Jag tackar.

”Även en deltagare funderar ju ibland på vad det är vissa ledare har, som gör att de är mer populära än andra. Särskilt de där ledarna som är så rent omåttligt populära – jag är svårt frestad att använda ordet ”älskade”, för nog är det ett slags kärlek det handlar om – att deltagarna nästan (eller, till min stora skam då det händer i min närvaro, inte bara nästan) vänder i dörren när de ser att det är en vikarie som skall ha passet. Vad är det som de har, som andra inte har? Det verkar inte bara vara att de är skickliga på att komponera pass, att de är skickliga på att hitta musik som kan fånga deltagarna, att de är imponerande vältränade eller ens att de är skickliga på att domptera sina deltagare. Faktum är att det inte verkar räcka ens med alltihop det där på en gång. Även bland de riktigt skickliga finns det alltid några som sticker ut. Vad ÄR det som de har, som andra inte har?

En person som står mig nära och jag pratar ofta och mycket i telefon. Ofta och mycket om sådant som upptar en stor del av våra tankar, även när det inte är sådant vi egentligen har gemensamt. Således pratar hon, som arbetar som präst i Svenska Kyrkan, ofta och mycket med mig, som visserligen är kristen, men som utövar denna min religion tämligen försumligt, om kyrka, religion och prästjobb, och jag, som tillbringar en skrämmande stor del av min vakna tid på min lokala träningsanläggning, ofta och mycket med henne, som hatar gruppträning och pinar sig till Friskis&Svettis typ tre gånger om året, när samvetet blir alltför dåligt eller ryggen värker av för många timmar vid skrivbordet, om träning.

En kväll pratar vi då, som så många andra kvällar, om hur det är att jobba som präst. Hon beskriver en situation som ibland möter henne i arbetet och som bekymrar henne och försöker förklara för mig skillnaden mellan att vara en bra predikant och att vara en bra präst. För att vara en bra predikant, säger hon, krävs det att man har något att säga, samt att man är en inspirerad och god retoriker. Men predikandet är ju trots allt bara en del av prästens arbetsuppgifter, och alla skickliga predikanter är inte bra präster. För att verkligen vara en bra präst … hon gör en tankepaus och sedan kommer det:

– Jamen, att vara en bra präst är ju som att vara en bra jympaledare. Det skall liksom inte handla om att man själv skall få stå i centrum för allas uppmärksamhet, det skall handla om vad man själv kan ge till andra när man står där i centrum.”

A.

Friskis&Svettis ska erbjuda lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Men  just jympan är inte för alla.

Jag tänker på det när jag går på lilla basledarens medelpass härom dagen. Det är rakt, enkelt och musikaliskt men det hjälper inte en kille som är helt lost från början till slut. Snubben är 25 år och får inte en grej rätt på hela passet.

Varför? För att han är på fel pass, för att inte säga fel träningsform.

Jag är säker på att denne yngling, uppenbarligen ditsläpad av sin flickvän, hade fått bättre träning och mått bättre på t ex cirkelfys, skivstång, IntervallFlex eller varför inte i gymmet? Jag är imponerad av hur positiv han ändå såg ut medan han vinglade omkring i steg som påminde om ett fyllos vandring över Medborgarplatsen mer än om en ung man som ger järnet på ett jympapass. Likadant efteråt. Han var idel solsken mot sin flickvän. Så ser äkta kärlek ut, tänkte jag och önskade samtidigt att han borde få slippa de här förnedrande timmarna i kortbyxor med kvinnan i hans liv.

Ska man uppskatta och få ut träning av ett jympapass på medelnivå måste man uppfylla vissa kriterier:
• man måste vara ganska tränad
• man måste ha lite koordinationsförmåga
• man måste känna musiken i kroppen
• man bör våga leva ut lite lagom
Så vitt jag kunde se uppfyllde vår unge hjälte inget av ovanstående. Han var psykiskt uthållig, men det är inget krav.

Skulle jag rangordna kraven skulle jag sätta känslan för musiken och modet att leva ut högt. Känner man inte hur musiken tar tag i en och hjälper en i rörelserna, ja, då blir det svårt. Då funkar idén med att härma och hänga på jävligt illa. Liksom den unge mannen stirrar man sig blå på den rödvita varelsen i mitten och försöker med överspända muskler att göra likadant, vilket är dömt att misslyckas. Man måste ju slappna av och ge sig in i musiken på ett ointellektuellt sätt. Huvudet ska inte delta i leken. När det gör det blir det fel.

Jympa är följaktligen för oss som inte tänker så mycket, i alla fall inte på jympagolvet. Jympa är för dem som vågar vara som barn och idioter ett litet tag. Jympan är för dem som ger sig hän, upptäcker att de får träningen på köpet och nöjer sig med det. Riktiga jympare bär inte pulsklocka.

Haha. Jo, det kan man faktiskt få lov att göra. Det kan vara kul att se beviset på att jympan funkade eller bli sporrad till att ta ut svängarna ännu lite mer nästa gång.

Så hur gör man då med dem som lider på jympagolvet? Jag tänkte flera gånger under passet med lilla basledaren och den bortkollrade ynglingen, att jag skulle studsa fram till honom och säga ”Hej, ta det lugnt. Jag ska visa dig hur den här rörelsen funkar.” Men jag gjorde aldrig det.

Befria dem. Om du älskar dem, befria dem.

Bara i en disciplin i Friskis&Svettis utbud får man som ledare/instruktör vara knäpp, på jympan. På alla andra pass och vid alla andra instruktörstillfällen förväntas man vara superpedagogiska fröken eller Bror Duktig. Jympan ses ibland som plumpen i protokollet, men egentligen är det tvärtom. Vi som är jympaledare räddar Friskis&Svettis från att dö duktighetsdöden.

Jympaledare är också duktiga på träning men vi svassar inte runt som om vi visste bäst för det. Vi har kul. Vi leker. Vi hittar på nya rörelser och mixtrar med upplägget. Annars torkar vi in av tristess. Vi är egocentriker och det är det personlighetsdraget som Friskis&Svettis ska tacka oss för. Friskis&Svettis ska leta efter fler sådana. Vi kan inte bli för många.

Lilla basledaren påstår att en jympaledare är bland det osvenskaste som finns. Där står vi i mitten och skriker: ”Titta på mig!” Kanske är oviljan att bli tillsagd vad vi ska göra också osvensk. Eller så är den bara min, men det tror jag inte.

Jag såg den nyss på andra Mer-jympa-i-jympa-tillfället här i Stockholm. De två utmärkta och ödmjuka jympaprojektledarna Helena Hovstadius från Uppsala och Johan Thor från Jönköping fick sällan prata till punkt utan att brottas med deltagarnas invändningar och kritiska funderingar. Jag tror inte att de led av det, mer fascinerades  och gillade. De är ju också bångstyriga.

Det är ju där i det knepiga som styrkan finns hos jympaledaren, att hen tänker själv, att hen vill skapa ett unikt pass, att hen brinner för sin jympa. De som gör som fröken eller magistern säger är för snälla för att vara jympaledare. Jympaledare ifrågasätter på gränsen till psykisk sjukdom.

Att ha med jympaledare att göra är som att ha fått ett förtroende i en demokrati. Det handlar inte bara om ett system där majoriteten alltid har rätt, utan om dialog och kompromisser (läste om Tunisien i DN i morse). Den som inte behandlar en jympaledare med respekt blir inte respekterad. Den som över huvud taget kör lite slapp jag-vet-bäst-pedagogik på en jympaledare förlorar sin auktoritet direkt.

Det kan verka som om vi är helt galna och ja, kanske. Precis som Helena och Johan är vi alla lite crazy när vi leder. Galenskaperna gör passet. Galenskaperna inspirerar (och skrämmer bort dem som ändå trivs bättre på mer normal träning med normala människor. Men vi ba: Titta på mig! Så här gör jag när jag är bäst. Hur gör du?

Jag blev – som jag berättat tidigare – inte anmäld till den Luf-kurs (Luf= ledaruppföljning) på Karolinska jag skulle ha gått helgen 11-12 februari. Men Johanna Stensland var ju där. Så innan jag får möjligheten igen att själv gå kurs har Johanna lovat att svara på mina nyfikna frågor om hur kursen var.

Jympajesus:
På Facebook skrev du att du tränat så mycket under Luf-kursens första dag att du somnade i fosterställning. Var det så mycket träning, jag som trodde det skulle vara mest teori?

Johanna:
Det var mest teori. Vi avslutade däremot dag 1 med en övning där träning ingick. Vi delades in i grupper om tre: en utförare, en Lufare och en betraktare. Alla som var gruppträningsledare fick köra en låt från sitt pass och efter fem låtar, satte vi oss och lufade varandra i grupperna. Vi var rätt så många och allt som allt blev det 75 låtar med allt från jympa, skivstång och flex m.m. Tröttheten berodde nog på kombinationen av all teori och 75 minuters väldigt varierad träning.

Jympajesus:
Vad lärde du dig på teorin? Alltså, vad fastnade extra hårt? Som en aha-upplevelse?

Johanna:
Vi lärde oss otroligt mycket, men det absolut viktigaste var att samtalet ska vara coachande. Absolut inte sänka ledaren. Se helheten och gå inte in och pilla i passet så länge ledaren håller sig till riktlinjerna. Tyvärr har jag varit med om en Luf där uppföljaren ville in och pilla i koreografin. Det är inte okej förstår jag nu. Sen togs det upp hur man hanterar en situation där ledaren inte alls håller sig till riktlinjerna eller liknande.

Jympajesus:
Blir du en bra coach, tror du?

Johanna:
Ja, det tror jag. Det gäller att  vara ödmjuk i sin roll och det tror jag nog att jag ska klara av.

Jympajesus:
Själv upplever jag att jag verkligen lyssnar på lufaren och vill höra synpunkter för att förbättra detaljer (som det oftast handlar om), men också att jag är känslig för “jag-vet-bättre-attityd” hos lufaren. Vad tänker du om det?

Johanna:
Om ledaren uttryckligen önskar att jag som lufare ska titta på detaljer, gör jag sjävklart det. Jag tycker att det är viktigt att samspelet mellan ledare och lufare fungerar bra. Jag har frågat de personer jag ska lufa om det är något speciellt jag ska titta på och fått varierande svar. Vet-bättre-attityd går “fet bort”!

Vid det här laget vill Johanna hellre fika än svara på fler frågor, en prioritering jag respekterar. Fika for a better world, you people of the world!

And break free!

Friskis&Svettis blir så lätt insorterade i hälsofacket. Jag kan förstå det. Jag kan leva med det. Men låt oss kämpa emot. Låt oss förklara varför vi inte hör hemma där.

Jag menar att det är precis som med tanken att man får träningen på köpet på Friskis&Svettis. Först och främst kommer upplevelsen, att vi har kul tillsammans på träningsgolvet.

Att vi är på lokalen också för att träna och ta i utav bara helvete, att vi har ett fysiskt träningsmål, motsäger inte detta. Vore det inte roligt skulle vi inte fortsätta (om vi inte som André Agassi och många andra på den nivån har en farsa som drev på som en galning).

Allt det här med  träningen är väldigt individuellt. Vi tränar ofta i grupp men hur just jag beter mig kan bara jag bestämma över. Vad jag vill med min träning är min ensak. I have to do my own push-ups. Vi är individer som trivs i kollektivet (oftast).

Okej, nu tar jag steget över till folkhälsan.

Av denna individuella träning blir det folkhälsa. Den kan mätas så att institut, regering och myndigheter kan konstatera att den (folkhälsan) måste bli bättre eller vara stolta över att den är så bra. På den här nivån pratar man gärna om ”Sätt Sverige i rörelse” och liknande kampanjer.

Men på den nivån jobbar inte vi (om du frågar mig). Vi skiter i folkhälsan men bryr oss sjukt mycket om individerna. Vi vill att alla ska få uppleva samma härliga träningsglädje som vi. För att allt börjar i den. Bara med den i magen kommer vi att fortsätta träna hela livet.

Av detta blir det så småningom folkhälsa, men det är en bonus. Vi kan slå oss för bröstet och vara glada att vi bidrar, men den är inte huvudsaken. Huvudsaken är att vi når den enskilda människan, att vi inspirerar den människan till att träna och ha kul, och att den människan får den träningshjälp och stöd den behöver när det tar emot.

På det sättet tycker jag att vi ska prata även officiellt och i samhällsdebatten. Jag tycker vi ska motstå frestelsen att tala om samhällsnyttan. Jag tycker bara att vi ska prata om individnyttan.

Det blir enklare som funktionär att förstå vad man ska uträtta på det viset. Det blir enklare att möta varje människa när man ser personen och mötet och inte bländas av bilden av sig själv som en av samhällets stöttepelare.

Friskis&Svettis skiter i folkhälsan, men är galet intresserade av att inspirera varenda människa.