I dag var det flera hundra människor på utejympapasset i Almedalen. Det var bland andra Bettan från Friskis&Svettis Visby som ledde ett av passen. De var fler, alla kvinnor, men jag fastnar för Bettan.

Är det inte så att man ser scenen väldigt bra framför sig om man tänker Friskis&Svettis och Bettan? Jag tänker att jag åtminstone delar den inre bilden med halva befolkningen, alla män. En Bettan och ett rejält jympapass i gröngräset med ”medryckande musik och en massa stora leenden.”

Jag vet att jag är fördomsfull och dum. Men varför var inte Lennart, Rune, Åke och Bertil med på podiet? Mer jympa i jympan kräver män.

 

Nyss hemkommen från ett intensivjympapass känner jag mig manad att diskutera deltagarna. Vilka är de? Varför är de där? Skulle de få bättre träning på ett annat pass? Skulle de ha roligare på ett annat pass?

Intensivjympan är den jympaintensitet som drar till sig mest män av alla jympaformer. Männen är ofta inte helt unga, 50-plussaren är inte alls sällsynt här. Annars är där också ganska många unga kvinnor och kvinnor som inte är helt unga. Utav dessa grupperingar skulle jag säga att de inte purunga kvinnorna är de mest vältränade och därmed också de som får bästa effekt av ett intensivjympapass. Näst bäst tränade är de unga kvinnorna. Längst ner på fit-skalan kommer männen i alla åldrar.

Man behöver inte vara Einstein för att lista ut varför männen väljer intensiv. Men de flesta – oavsett kön och ålder – skulle få bättre träning på ett mindre intensivt pass. Rörelser som tas ut hela vägen av en kropp som har kontroll på hållningen, bålmuskulaturen, mage, rygg och axlar ger bättre träningseffekt. Så är det bara.

Så vad ska vi i Friskis&Svettis göra? Ska vi ta de deltagare som vi tror bättre skulle fixa ett pass på lägre intensitetsnivå  åt sidan och rekommendera medel eller bas? Eller ska vi inte bry oss? Ska vi tänka att de är vuxna människor som kan ta ansvar för sina val? ”Jag tycker att jag får en bättre upplevelse på intensivpasset, så låt mig ha min träning ifred, jämra besserwissers.”

Mitt förslag är att det i och med projektet Mer jympa i jympan också satsas rejält på kommunikation om passen, intensiteterna och möjligheterna att få riktig bra träningseffekt. Utan pekpinnar. En kombination made in heaven av iskall information parad med inspiration.

Till dess får vi leva med det faktum att det är mest jympa i jympan i intensivjympan. Så även om många män är klena i musklerna blir de starka i själen. Oavsett varför de är där får de härliga  pass. Amen.

 

Efter gårdagens jympapass kom jag att tänka på en skillnad när det gäller jympan förr och nu. Eller rättare sagt en skillnad på diskussionen kring jympan då och nu.

Förut pratade vi mycket om hur vi skulle locka männen till denna förträffliga allroundträning. Nu slog det mig att det var länge sedan jag hörde några oroliga funderingar om det problemet.

Betyder det att underrepresentationen av män på jympan inte längre är något att bekymra sig över? Är det ett problem som enbart hör dåtiden till, den långa tid när jympa var Friskis&Svettis enda träningsform? Nu när vi har gym, spinning och mer styrkebetonade gruppträningspass som Cirkelfys och HIT kan vi då släppa det där med män och jympa? Är det dags att ge upp och låta de män som inte automatiskt kommer till jympan vara ifred?

Är det dags att låta aschlerna vicka, fingrarna spreta och axlarna skaka till latino och schlager forever and ever?

 

En liten basledare läser en bok om att ha barn och hantera detta på ett sätt som inte skadar barnen alltför mycket (min tolkning). Ditt kompetenta barn heter boken och är skriven av Jesper Juul. Lilla basledaren läser högt om lydnad och olydnad. Att  barn är inställda på samarbete och blir olydiga när man tvingar dem till lydnad.

Som vanligt tänker jag på Friskis&Svettis när jag hör eller läser något klokt om relationer. Förmodligen gör jag det för att jag har förstått att Friskis&Svettis handlar så oerhört mycket om hur vi hanterar varandra i föreningen. Vi är ju alla där frivilligt och vill bidra med våra bästa förmågor. Vi är där för att vi vill påverka och testa våra idéer. Vi vill kolla vad vi går för i en organisation som vill en sak vi alla ställer upp på: göra det enkelt och roligt för människor att träna och vara i rörelse.

När lilla basledaren läser stycket om lydnad för mig tänker jag på hur Friskis&Svettis-föreningar inte alltid gör som vi bestämt på årsstämman. Det är besvärligt men jag gillar det också. Att de är olydiga. Det är en blandning av lydig demokrati och olydig anarkism.

Jag tänker också på våra ramar för hur träningspass ska byggas och vilka möjligheter vi har i uppföljningssamtalen (som kanske borde heta utvecklingssamtal) att få människor att växa och våga mer. Vilket gör det till en grymt ansvarsfull och ganska svår uppgift att vara den som ska följa upp. Hur sträng är ramen? När blir den tvingande och förvandlar samarbetsvilliga människor till olydiga barn? Jag vet inte. Förmodligen skiftar det från person till person.

Men en sak vet jag. Och det är vad lilla basledaren sa som slutkläm på min jämförelse med oss i Friskis&Svettis: Friskis&Svettis lider mer av dem som håller sig till reglerna än dem som går sin egen väg. Mer jympa i jympan handlar mycket om mer lust än om en ny ram. Varje gång lusten hotas förespråkar jag olydnad.

 

Om man inte tänker till kan man tro att det är enkelt att leda jympa. Välj drygt 15 låtar och sätt rörelser till dessa. Här är kurvan du ska följa. Här är rörelsebanken. Lätt som en plätt.

Men så är det inte.

Missuppfattningen har med varumärket Jympa att göra. Framför allt är det en kvinnlig träningsform. Och då kan det inte vara särskilt svårt. Eller hur?

Sen har vi det här med att det finns så många jympapass. Väldigt många verkar alltså kunna bli jympaledare. Om man tittar noga efter är inte alla dessa jympaledare helt säkra på takten, eller på – och det här är vanligare – när man börjar rörelsen i takten. Börja på ettan, säger utbildarna och uppföljarna. Men var fan ÄR ettan?

Det här med att det finns många jympapass har också en annan baksida: en hel del går halvtomma. Alltså kan jympan inte vara en speciellt attraktiv träningsform.

Jympan har heller ingenting av nyhetsvärde över sig. Gruppgymnastik har funnits sedan dinosauriernas tid och det vi kallar Jympa i 33 år. It’s Raining Men har varit med nästan hela tiden.

Det är inte konstigt att Jympans varumärke är svajigt och att jympaledarens status bland ledare och instruktörer är lågt, orättvist lågt, men lågt.

So what’s the big deal about being a jympaledare?

Din enklaste uppgift som jympaledare är att skapa ett effektivt träningspass. Att bygga upp en uppvärmning som verkligen värmer upp för den träning man ska ägna sig åt, att variera mellan olika muskelgrupper och olika tempi i styrkan, att växla mellan djupa och tunga knäböj och snabbare pulsar i konditionsdelarna och till sist varva ner och jobba med funktionell rörlighet mot slutet av passet, det är en alltihop en konst, men ändå ingenting mot de verkliga utmaningarna du står inför som jympaledare.

Det stora du kan  uträtta från mitten av jympahallsgolvet har att göra med din förmåga att ge av dig själv och inspirera deltagarna till att uppleva något som är  större än tung andhämtning och mjölksyra.  I det enkla härma-och-häng-på-ledarskapet kan du i lyckliga stunder frigöra krafter som stärker både självkänsla och livsglädje hos dina deltagare. När du är som bäst använder du musiken för att kicka igång rörelseglädjen hos deltagarna på ett sätt som är unikt.

Då duger det inte att snubbla in på fel betoning i takten,  sträcka upp när musiken säger kryp ihop, hålla sig till bara en musikgenre eller avvisa den sköna monotonin som en enkel och i evighet upprepad rörelse bjuder på.

Bäst är du när du kan ditt pass och utför dina rörelser så bra att det enda du behöver tänka på är att vara närvarande. Som en alldeles lycklig människa som vet vad hon gör kan du leka dig igenom passet och ta deltagarna igenom alla de noggrant genomtänkta funktionella delarna utan att de märker att tiden går och vad de är med om. Alla är sedda av dig, alla känner att du vill dem väl.

Efteråt känner de sig trötta, själsligt omruskade och tillfreds.

Därför har jympaledaren den mest utmanande uppgiften i Friskis&Svettis.  Jympan är ingen  träningsprodukt, det är en lektion i människosyn som samtidigt ger en fantastiskt bra allroundträning. Värdet av jympan är något som stannar kvar och förändrar ens synsätt på träning och sin omgivning.

Det är stort.

 

Fick veta att det har jympats utbildarjympa i dag i den kungliga huvudstaden. Med utbildarjympa menas jympa för utbildare ledd av utbildare. I mitten stod en tant från Malmö, en från Stockholm och två från Uppsala. Man testar och snackar nya upplägget.

Jag undrar: Var är killarna? Och samtidigt som jag skriver detta twittrar Malmötanten att det faktiskt var två killar med. Puh!

För hur ska det annars bli jympa för män. Män som inte vill dansa. Män som inte vill krångla med steg. Män som vill ha hård musik. Män som vill ha musik på stark volym. Män som inte vill se larviga ut när de lever ut i rörelserna. Män som vill bara träna roligt och effektivt.

Du tycker kanske att jag är fördomsfull. Att jag är lite väl traditionell i mitt könsrollstänkande, eller snarare mer galet reaktionär. Eller nåt. Det kan jag förstå.

För tanterna är egentligen inte så tantiga. Inte tantiga så det stör. De kör rakt. De kör tufft. Vi slipper larva omkring i omöjliga stegkombinationer. Även om musiken inte brukar vara särskilt uppseendeväckande. Tjejer vill ju helst tralla, så är det bara.

Hur gör vi för att rekrytera manliga ledare som drar män? Ok, snygga tanter drar  män, men det visste vi redan, att även en snubbe kan fås att vicka på höften om det finns något framför ögonen som gör omdömet trubbigt. Projektet Mer jympa i jympan betyder – hoppas jag innerligt – mer innerlig manlighet. Johan och Claes – dagens tuppar i hönsgården – vilket ansvar ni har.

 

Nyss hemkommen från ett mycket dynamiskt medelpass funderar jag på vad som skapar den där känslan av dynamik, att det hela tiden händer nya och överraskande grejer, att vi växlar från olika känslor och lägen i rummet.

Jag kommer fram till att det allra enklaste sättet att skapa dynamik är att välja olika sorters musik.

Här tänker jag inte alls på min egen smak eller deltagarnas smak. Jag är inte heller ett dugg orolig för reaktionen på de olika musikgenrerna. Funktionen är det enda jag är intresserad av.

Gillar jag den här låten tillräckligt mycket för att kunna utnyttja den potentiella energin? Kontrasterar den  tillräckligt mot musiken före och efter? Överraskar den här musiken på något sätt?

Plockar man ihop cirka 17 låtar efter de kraven blir passet automatiskt dynamiskt. Alla hör att det händer något nytt när en ny låt börjar. Alla känner något nytt mot låten innan. Alla blir förväntansfulla och fylls med ny energi.

Så varför använder inte fler jympaledare den här superenkla metoden för att skapa dynamiska och mer spännande pass? Varför är musiken så ofta i samma genre? Beats me.

Men ska det bli mer jympa i jympan tror jag mycket av potentialen ligger i ett annat och mer spännande sätt att välja och använda musik.

 

Jag skriver alltså ganska mycket om projektet ”Mer jympa i jympan” här. Hittills har jag mest intresserat mig för omfördelningen av minuterna som ingår i projektet. Något som projektledaren Nina Forsberg, ansvarig för utvecklingen av jympan i Friskis&Svettis protesterat mot. Hon menar att det här handlar så mycket mer om jympans själ och vårt ledarskap än om hur länge vi kör styrkeövningar respektive konditionsträning i passet. Från sex till nio minuter är intressant, men inte avgörande för varumärket Jympa.

Så rätt, så klart.

Nina pratar om att utveckla härma-och-häng-på-ledarskapet, om att utveckla vår förmåga att använda musiken och om vår förmåga att skapa en träningstimme  lika stark när det gäller effektivitet som känsla. Ungefär så.

Så vem kan göra detta?

Jag tänker på skoldebatten och jämför rekryteringen. Precis nu i dagarna har debatten handlat om lämplighetsprövning och hur en sådan skulle kunna vara möjlig och bra. Jag är skeptisk.

Först låter det bra; klart man bör vara lämplig. Men vid närmare eftertanke; hur ska man kunna bedöma lämpligheten på ett sjyst sätt innan personen har gått utbildningen. Är det inte utbildningens uppgift att förvandla lärar- och ledaraspiranten till det man vill ha? Ungefär. För det finns aldrig bara en modell som funkar. Alla lektioner i skolan kan inte genomföras på exakt samma sätt och alla pass på Friskis&Svettis ska inte ledas av bara en ledarsort.

Klart att vi måste ha en uttagning som tar fram de bästa ämnena och det är klart att rekryterarna måste få välja, men det krävs en enorm intuitiv förmåga för att känna igen fröna som kan utvecklas till fantastiska jympaledare.

Du som redan är en fantastisk jympaledare, var du det redan på uttagningen? Eller var du så nervös att du inte ens höll takten?

 

Jag hade hoppats hinna locka Jenny och Helena till Stockholm före sommaren. Så blir det inte. Tiden är för kort så vi får tåla oss till hösten. Så tidigt som möjligt efter sommaren hoppas jag att intensivjympaledare och vanliga passgångare i huvudstaden ska få chansen att testa nya upplägget.

En jympaledarkompis frågade vad jag egentligen tyckte om passet i Uppsala. Han tyckte inte det framgick av min rapport. Och det har han rätt i. Vilket förmodligen beror på att jag inte har rätt ut tankar och känslor inför denna revolution i jympavärlden. Det har ändå inte hänt något med själva upplägget på 33 år.

Så vad tyckte jag då?

Det första jag tänkte på – som inte har med upplägget att göra –  är att Friskis&Svettis Riks utbildare inte radar tunga övningar för samma muskelgrupp efter varandra som jag upplever att vi gör i Friskis&Svettis Stockholm. Hur gör ni hemma hos er? Hur tänker ni om styrkan?

Det andra jag tänkte på var att jag inte la märke till de extra minuterna i styrkepass numero uno. Förmodligen för att övningarna var så klokt disponerade. SÅ i dagsläget röstar jag på att köra så här och få en ännu bättre träningskänsla och effekt. Det blir inte så bråttom att hinna med alla muskler. Man hinner.

Det tredje var den mycket korta övergången. I traditionellt skick, när den är runt 2 minuter upplever jag den både som räddningen och som trots allt ganska jobbig, ifall man kör krävande balansövningar. Med cirka 30 sekunder blir det bara en möjlighet att få ner flåset lite innan det är dags för styrkepass numero dos. Och jag bestämmer mig för att vara positiv till den förändringen också. Den ökar tempot i passet och fördelar minuter där de gör mer nytta för träningskänslan.

Det fjärde var den långa sista syretoppen, som kanske trots allt inte innebär så stor skillnad. Ett par minuter golvkondis, 2-3 minuter rusch och 3-4 minuter slutkläm är väl vad som krävs för att det ska kännas ordentligt innan man är framme vid nedvarvningen. Bra att slå fast det och inte prata om 6-7 minuter.

Femte och sista grejen har inget med minutupplägget att göra, mer om att leda nedvarvning, stretch och avslappning ända in i kaklet. Det gör många redan och det är bara att välkomna. Passet känns helt och ledaren är ledare hela vägen. Bra.

Var det tydligare?

 

Skulle det bli extremt tungt? Det var min undran innan testet av nya upplägget på jympan i intensivformat.

Igår åkte jag, Nina Forsberg och Ann Fredriksen, ledare i Tyresö och utbildare på Riks, till Uppsala Ekeby för att känna på ett första utkast till intensivpass med Helena Hovstadius och Jenny Stålhammar, båda utbildare på Riks och rutinerade och starka intensivjympaledare. Eller vaddå första utkast; man kan väl säga att det satt rätt bra direkt. Några små justeringar diskuterades efteråt, men i stort sett var alla positiva.

Själv var jag förvånad över hur lite skillnaderna märktes, trots att minuterna är rätt så rejält omstrukturerade. Uppvärmningen är tio minuter, inklusive rörlighet, mot vanligtvis 12-13. Första styrkan var 10 minuter, mot vanligtvis 6-7. Övergången, vanligtvis ett par minuter, var ersatt med en ca 30 sekunder lång urvaskning och slutsyretoppen var 9 minuter, mot vanligtvis 6-7, även om där funnits varianter. I slutklämmen inkluderas även golvkonditionen på alla fyra som höll på i cirka 2 minuter igår.

Kanske kan man säga att minutantalet ändå är mindre intressant än vad man faktiskt gör under dessa minuter. Vill man är det förstås möjligt att knäcka både sig själv och gruppen på ett par minuter, men det är knappast syftet. Målet måste väl ändå vara att få till en effektiv, varierad och rolig allroundträning med så liten risk för skador som möjligt.

Jenny och Helena lyckas bra med det. Tyngst är mittensyretoppen och en passage i andra styrkan med många smala pushups. Och så förstås fyrfotaövningarna. Men det blir aldrig idiotjobbbigt på det där crazy sättet när folk tappar hållning, axlar och huvud och bara sliter sig igenom övningarna. Jenny sa efteråt att hon nog tänkte lägga på lite tyngre styrka på ett par ställen i passet och visst, det skulle säkert funka, men känslan av nya upplägget var att man under mindre stress – det blir ju faktiskt fler minuter till ren styrka och kondition – hann med mer kvalitativ träning. Och Helena och Jenny var hela tiden 100 procent närvarande och peppande  genom att köra på med stor energi i varenda rörelse. Jag tror hela gruppen kände sig sedd och inkluderad denna varma sommarkväll på Ekeby Bruk.

Så tummen upp för nya upplägget även på intensivnivå. Ska bli spännande att se hur resten av ledarkåren löser uppgiften. Risken finns för slutkörninga, haha.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.