Förlåt att jag upprepar mig, men arbetet med den nya Jympan riskerar att få fel fokus igen. Precis som i det tio år gamla projektet Mer Jympa i Jympan kommer ledare mest räkna minuter: Hur länge ska jag studsa omkring på fötterna och hur många gånger ska jag gå ner på golvet och köra styrka? Nä, det är inte där utmaningarna är.

Att friheten att göra som man vill blir större nu med nya jympaprojektet, gör inte själva passmakandet enklare. Tvärtom. Som mest kreativ blir man när boxen är liten och koncentrerar sig på musik, rörelse och ledarskap i stället för de olika blockens längd och hur många de ska vara.

Det kan verka som om jag är emot alla förändringar av jympakonceptet. Det är jag så klart inte. Jag är bara emot onödigt arbete. Och det tror jag det blir om vi ska fokusera på minuter och satsa på ledarskapet på en och samma gång.

Men visst, år 2022 skulle vi t ex kunna testa att jobba enbart med själva upplägget, d v s hur vi hanterar minuter när vi pusslar styrke- och konditionsdelarna, och om vi ska välja golvstyrka en eller tre gånger i stället för två som vi brukade.

När vi sedan testat och utvärderat den ingenjörstekniska fasen av passmakandet skulle vi kunna vi gå vidare till musiken, rörelserna, och ledarskapet – allt det som verkligen betyder något för om Jympan ska dra folk eller inte.

År 2023 kunde vi – när vi insett att minuterna inte betydde ett skit för upplevelsen – satsa på att inspirera varandra med kreativa och roliga lösningar av helheten musik – rörelse – träningseffekt – personlighet – känsla.

Eller så fokuserar vi här och nu på att få passet att leva och engagera deltagarna. Det är vad jag själv alltid kämpar med och misslyckas tröttsamt ofta med hemma på vardagsrumsgolvet. Att jag fortfarande är så jäkla nöjd med ingredienserna i mitt nuvarande (gamla) pass gör det apsvårt för mig att hitta på nytt och överträffa mig själv. För det är ju det jag vill.

Att få till alla roliga grejer som får deltagarna att glömma bort tiden, ta i mer än de tänkt, inte bry sig om omgivningen, ryckas med till den grad att de tappar kollen på var de befinner sig i salen och – mitt i denna trans-liknande upplevelse – fyra av sina vackra och oskyddade leenden mot mig, DET är utmaningen! Min kreativa hjärnhalva går i spinn! Med indelningen av passet i minuter jobbar endast min vänstra och sömniga excel-hjärnhalva.

Och så har vi detta med ansträngningsnivån. Den brukar väl vanligtvis inte vara så svår att hitta? Men nu frågar sig en hel del ledare var den rätta nivån ligger. Mest verkar det vara medelledare som tänker att de måste ”ta ner” nivån, eller ”ta upp” passet ett snäpp för att kunna kalla det intensiv. Vissa medelledare vill fortsätta hoppa utan att behöva visa hoppfria alternativ först, andra funderar på hur de ska göra ett intensivpass. ”Måste jag göra alla armhävningar på tårna?”

Så är detta med nya jympaindelningen ändå inte lite onödigt? Ska bli intressant att följa utvecklingen.

Tänk om det är så att jympan naturligt består av fem varianter (soft, bas, medel, puls och intensiv)! Hade det möjligen varit bättre att behålla den gamla indelningen? Och kanske uppmana oss ledare att laborera med minuterna och uppe-eller-nere-lägena precis som vi vill. Men fokusera på musiken, rörelserna och ledarskapet. Det är där magin finns.

Men det är ju bara vad jag tänker.
Hur tänker du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag har alltid sagt att man aldrig ska ursäkta sig före ett pass. Kanske har man ont någonstans, kanske har man varit sjuk, kanske var det fest igår, kanske har man varit på en lazy holiday. Allt är okej, bara man inte säger något om det till gruppen. De vill inte höra ett skit som påverkar deras förväntan på ett bra pass med en taggad ledare som ger dem vad de vill ha.

Fuska. Lid. Men säg inget.

Jag tror att jag levt efter det rättesnöret i alla år som ledare. I alla fall sedan jag för många år sedan insåg två saker: folk är där för att jag ska ge dem en enbart positiv träningsupplevelse och de skiter i hur jag känner inför uppgiften och vilket skick jag råkar vara i just vid detta för dem viktiga tillfälle under deras dag.

Folk har reserverat den här tiden. De har kanske gått tidigare från jobbet. Övertalat familjen att träningen är viktigare än en gemensam aktivitet med barnen eller att ta hand om tvätt, disk och städning just nu! De kan ha skjutit på en dejt.

Den höga förväntan deltagarna har på mitt utvalda pass kan jag då mycket lätt grumla genom att ömka mig om någon kroppslig eller själslig defekt jag för tillfället upplever.

Gör inte det!

Ändå gjorde jag just det för några veckor sedan och har fortsatt varje vecka.

Grejen är att jag blev tvungen att be någon (en kirurg) att skära lite grann i vänsterarmen eftersom en nerv låg i kläm. Rehabordinationen efter ingreppet var att jag inte fick bicepscurla tyngre än 5 kilo, men att det var okej att jympa och göra armhävningar på knogarna.

Vet du hur ont det gör att göra armhävningar på knogarna när man aldrig gjort det förut?

Jag löser det just nu genom att göra armhävningarna på knäna och be min kollega Eva hoppa in när hon har tid och leda ett pass som vi byggde ihop för ett tag sedan.

Resultatet av detta är att jag faktiskt tror – tack vare Evas medverkan – att folk inte får sina förväntningar naggade i kanten. Men också att det jag alltid hävdat – att folk skiter i dina krämpor – stämmer.

Varje vecka har jag alltså med hög röst ursäktat mig med att jag snittat i armen och måste rehaba i fyra veckor. Jag har tänkt att jag varit jättetydlig.

Men vad säger deltagarna till mig efteråt, mellan passen och innan? Jo, hur är det med axeln? Funkar knät nu? Är du bättre i handen? Hur går det med det ryggonda?

Fattar du? De lyssnar med ett halvt öra, uppfattar något gnäll från min sida och vill visa lite empati. Typ fem stycken har halvhjärtat försökt.

Snart ska rehabträningen vara över. Till dess fortsätter jag med mina idiotiska ursäkter. Det enda jag ska ändra på är själva skadan. För att se om det ändrar något. Typ, jag har salmonella, så om jag går ut ett tag vet ni vad det beror på.

”Vad hände? Blev du törstig?”

Friskis & Svettis tar allvarligt på detta med omslaget till grundaren Johan Holmsäters nyutkomna självbiografi Friskvårdsrebellen. Är det befogat? Är det nödvändigt? Eller är det bara humorlöst? Kanske kärlekslöst?

Eftersom jag är vän med Johan och redaktör på boken vet jag hur resonemanget gick när omslaget kom till. Ingen av oss hade några idéer om hur det skulle se ut, vilket jag såg som en fördel. Om en designer får tänka själv brukar det bli bäst. Vi anlitade två designers som fick tänka fritt.

I det här fallet råkade det bli två fritänkande designers. Anledningen till att de blev två, är att Johans första bokmanus bara innehöll berättelsen om hur Friskis & Svettis blev till. (Den idén skrotades när de första provläsarna ville ha mer om Johans hela liv i boken, inte bara åren med Friskis & Svettis.)

Den första omslagsformgivaren ritade titeln Friskissagan på ett sätt som påminde om Friskis & Svettis logotyp. När så designer nummer två anlitas något år senare (den första designern hade annat för sig) ritade denne också titeln på samma sätt. Helt ovetande om den första.

Så här säger formgivaren själv:

Är sammansmältningen Johan/logga bra? För min del blev det tydligt efter att ha läst boken, att Johan ÄR Friskis anda. Det är därifrån den kommer. En fantastisk kick och inspiration för mig och ett: Aha! Det är därifrån det kommer, det som attraherade mig från början.

Att sedan Friskis gick igång på det, är en annan sak. Friskis marknadsför boken genom att driva hot mot Johan.

Ytterst handlar det för mig om att hitta ett talande omslag, inte att PR-kuppa.

Trodde Johan att Friskis & Svettis skulle reagera på omslaget med en varning om stämning?

Nej, det gjorde han inte, trots att några personer varande honom. Johan trodde inte att man skulle ta risken att skada Friskis & Svettis varumärke genom att stämma grundaren. Sådant brukar inte folk i allmänhet tycka är sympatiskt. Johan trodde det skulle skada Friskis & Svettis mer än honom.

Jag var inte lika säker. För säkerhets skull kollade vi med advokat, expert på varumärken.

Nu tycker jag mig se att funkisar håller med Friskis & Svettis, och medlemmar Johan. Jag älskar Friskis & Svettis, men när humorn kommer bort, då tycker jag att vår roliga förening blir mer lik en trist sekt. Man saknar distans och vill bränna böcker, som en kompis till mig uttryckte saken. (OBS! Jag vet att det bara är omslagen man vill utplåna.)

Så humorlöst har inte Friskis & Svettis alltid varit. Det vet jag, för jag hade en krönika i Friskispressen i vilken jag i många år skojade med ledande personer i sekten. De tog det inte allvarligare än att de plockade upp mig på scenen på en årsstämma en gång och gav tillbaka. Med idel leenden.

Annat var det för några år sedan, när jag använde filmklippet från filmen Undergången om Hitlers sista tid i bunkern och likt tusentals andra skämtare satte egna undertexter till Hitlers utbrott. I min version skrek han om att rörelsens räddning var en ny logga.

Riks styrelse tog så illa vid sig att ordföranden gick tunt på stämman och frågade föreningar om de jobbade med mig. Ordföranden ringde också en vän till mig och menade att vännens dotter – anställd i en Friskis & Svettis-förening – nog borde ta bort sina ”likes” från mina inlägg på Facebook. Personen ifråga kände sig pressad och gjorde som hen blivit tillsagd.

Jag ser samma brist på humor nu. Johans omslag kan rimligtvis inte skada Friskis & Svettis. Möjligen kan innehållet i boken svida en aning i den röda, osprättade bilagan där Johan redogör för konflikten om ingångna avtal från 2005-2009.

Jag funderade ett tag på att marknadsföra Friskvårdsrebellen som ”boken Friskis & Svettis inte vill att du läser”, men övergav den tanken eftersom den borde vara en lögn. Friskis & Svettis-rörelsen får ju i Johans bok hela den underbara berättelsen om hur föreningen bildades och på vilka filosofiska grunder och med vilka värderingar och visioner.

Friskvårdsrebellen är en guldgruva för den som förstår att bygga ett starkt och unikt varumärke. Alla vi funkisar borde läsa boken.

Fast surdegen som Friskis & Svettis Riks ledning vägrar att baka ut, den ligger där och jäser och hindrar det som skulle gagna alla: försoning. Johan har försökt sträcka ut en hand flera gånger. Men det är som i den gamla (dåliga) ordvitsen: Två bagare och en smet (från ansvaret).

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag tyckte vår styrelse i Friskis & Svettis Stockholm gjorde fel strax före midsommar i år. Mot i stort sett alla anställdas vilja sade de upp vår verksamhetschef och la ut dimridåer om anledningen till att han t o m fick gå på dagen.

Me too?
Vad hade han gjort? Det måste vara något oförlåtligt? Förskingrat föreningens pengar? Me too:at? Varit allmänt slö? Nej. Inget skandalöst hade hänt.

Jag tyckte händelsen sände signaler om svaga Friskis & Svettis värderingar i ledningen. Jag ville byta ut de styrelsemedlemmar som var möjliga att ersätta på god demokratisk väg vid kommande årsmöte. Något jag inte var ensam om.

Starkare värderingar
Efter inventering bland kända och omtyckta funktionärer – och temperaturkoll hos delar av personalen – hade vi t o m hittat fler personer än vad som behövdes för att få in starkare, klassiska Friskis & Svettis-värderingar bland de förtroendevalda.

Men så var det pandemin. Alla kandidater hoppade av. Man ville inte vara med och bidra till ännu mer oro.

Oh my God!
Men en ny kandidat anmälde sig: Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäter.

Johan bad mig kolla hur valberedningen skulle reagera om jag framförde hans önskan om att kandidera till ordförandeposten.

OMG!

Viralt
Jag har varit funkis i Friskis & Svettis i 35 år och. jobbade på Riks när Johans rykte var som värst p g a att han ville stämma föreningen för avtalsbrott. Jag tror det var då han demoniserades på allvar. På kontoret kunde jag inte säga hans namn. Jag kallade honom Voldemort.

Reaktionerna på telefonsamtalet till valberedningen gav ett tydligt svar på hur en liten klick med stort inflytande fortfarande ser på Johan. Han är fortfarande Voldemort.

Jag trodde valberedningar hade en policy – om än inte inskriven i stadgar eller arbetsordning – att inte trumpeta ut vilka namn som förekommer i diskussionerna. Men redan dagen efter var det ute på Facebook.

Och jäklar vad nervöst det blev!

Respektlösa kommentarer
Klicken som ser på grundaren som en Voldemort förstod att han mycket väl kunde få folkets röst i detta första digitala årsmöte med dubbelt så många deltagare som brukligt är när vi samlas irl.

Och vad skulle hända då? Flera inlägg t o m från personer som aldrig träffat Johan skrev kommentarer som gjorde mig illa berörd.

Tänk dig för, Mats!
När jag försvarar Johan – säger att jag aldrig någonsin grälat med honom under våra arbetsår tillsammans , att han är lojal, ärlig, omtänksam, alltid har en plats vid sitt middagsbord, hjälper människor i svårigheter, har idéer som skulle kunna vända folkhälsans degenerering uppåt igen – då riskerar jag också att bli stigmatiserad. Jag har blivit varnad.

Alltså visste jag att vi skulle möta internt motstånd när vi tillsammans tog oss an Johans självbiografi, inklusive berättelsen om Friskis & Svettis.

Den andra sidan av historien
Johan ville skriva sin sanna historia både om hur han grundade Friskis & Svettis och på vilket sätt han slutade. Den historien skulle så klart innehålla både solsken och åska. Skulle Friskis & Svettis kunna ta det?

Jag pendlade mellan två totalt motsatta övertygelser: Alla funkisar måste läsa vs. räkna inte alls med Friskis & Svettis.

Bannlyst av styrelsen
I dagarna kom en första, begränsad upplaga av Friskvårdsrebellen. Johan besökte ett par anläggningar i Stockholm och frågade om de ville sälja boken där. Till min stora förvåning fick han ett jakande svar. Kunde verkligen styrelsen ha ändrat uppfattning? De hade ju sagt nej till all inblandning tidigare.

Någon dag senare fick vi svaret: Ingen försäljning av Johans bok på Friskis & Svettis Stockholm.

Mänskligare?
Nåja, i januari kommer den ut i den vanliga bokhandeln och jag slutar aldrig hoppas att knuten med grundaren ska knytas up en gång för alla och att Friskis & Svettis som organisation ska bli bättre och mänskligare i sitt sätt att hantera sina eldsjälar

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

PS
Vill du ha ett ex av den första upplagan med hårda pärmar och en het liten röd sprättad bilaga om konflikten kan du ta en titt här: http://xn--friskvrdsrebellen-erb.xn--levsknare-47a.se/

Aldrig har jag tänkt så mycket på ledarskap som nu. Anledningen är att jag pratat med många som känt sig misshandlade i Friskis & Svettis – från ideella krafter på golvet till verksamhetschefer. Det är en lång historia.

När Stockholms omtyckte vc Johan Lampinen fick sparken precis före midsommar blev ämnet ännu hetare för mig. Jag frågade mig vad för slags ledarskap som är rätt för Friskis & Svettis och för oss som håller igång verksamheten varje dag, ibland med lön, ibland med ett litet arvode men också helt utan monetär ersättning. Vad behöver vi för att ticka?

I flera texter har jag försökt beskriva det ledarskap som jag tror ger Friskis & Svettis rätt energi för att växa och engagera på ett sätt som ingen annan i ”branschen” kan. Men så kom jag på att frågan kanske ska ställas annorlunda. Eftersom vi är en rörelse driven av en massa enskilda individers personliga engagemang, borde frågan beröra oss mer direkt och på djupet. Alltså:

VEM VILL DU VARA I FRISKIS & SVETTIS?

1 Den väldresserade hunden?
Å, vad du tycker om uppskattning från matte och husse! Så länge du får en klapp och lite godis är du beredd att följa varje kommando. Du hoppar, jagar pinne, kastar dig i iskallt vatten, går fot, snurrar och sitter fint. Du gör vad som helst för kärlek. Du älskar att lyda.

2 Den egensinniga katten?
Du vet vad du tycker om och går någon annanstans om du inte trivs där du är. Du tyr dig till dem som respekterar din personlighet. Du vill bara vara med dem som låter dig göra allt det där som får dig att må bra; ibland vara lite aggressiv, ibland kelig, ibland livlig och busig, ibland stilla filosoferande, men alltid dig själv. Relationer och kärlek är viktiga, men du gör dig inte till för att vara till lags.

3 En peppad och fri tillgång?
I verkligheten är vi människor både katt och hund. Vi kan tänka oss att ställa upp på husses idéer om vad vi ska göra för slags tricks, men inte utan att vi i så fall också utvecklas som människor på ett djupare plan. Vi vill ha utrymme att hitta på egna grejer, typ sitta fint med en egen kreativ twist. Vi är engagerade, nyfikna, ansvarsfulla och påhittiga. Om vi får. Då byggs lojalitet åt bägge håll.

Var och en sin egen bagare
Friskis & Svettis hussar och mattar bör tänka väldigt noga på hur deras ledarskap engagerar eller stöter bort oss ideella funkisar och anställda. Vilken ledarstil får oss att på riktigt känna det där ”tillsammans” som man skriver i tusen och en olika dokument. Hur kan vi vara fria och gärna vilja tillhöra en organisation på samma gång. Hur ska vi fås att både följa recept och baka egna pajer.

Oregerliga och underbara
Att inte vara som andra är vår framgångsfaktor i Friskis & Svettis. Vi funkisar är svårhanterliga, egensinniga och starka personligheter som vill bidra till något större än oss själva. Vi vill ta ansvar.

De hussar och mattar som törs lita på oss, behöver varken piska oss eller ge oss godis (läs blommor och bananer). De kan jobba hårt på att förankra sin vilja hos oss och sedan luta sig tillbaka och se vår cirkus ta världen med storm.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

I tron att jag hade en bra idé började jag intervjua verksamhetschefer och andra som varit länge på sin post och nu eller nyss lämnat över till en ny generation ledare. Idén var att samla in erfarenheter och som en gåva skicka dem vidare till dem som ska ta Friskis & Svettis vidare. Take it or leave it, liksom. I all välmening.

Efter att ha genomfört fyra intervjuer, skrivit ut fyra och publicerat tre här på Jympajesus insåg jag att projektet inte blev vad jag tänkt mig. Visst fanns det en massa goda erfarenheter att berätta om, men vad som fastnade hos mig var de dåliga. Hundra procent av människorna jag pratade med hade riktigt dåliga upplevelser av hur de behandlats av sin föreningar, främst då styrelserna. Den senaste personen jag pratade med ville inte lägga upp sin text. Den väckte för mycket jobbiga känslor igen.

Det var ett tag sedan jag gjorde en intervju efter den. Jag ska inte säga att jag tappade lusten, för egentligen blev jag ännu mer intresserad av fenomenet. Och jag fick tips på fler som mått eller just nu mådde dåligt på sina anställningar som verksamhetschefer. Det började se ut som om vi i Friskis & Svettis var helt kass på HR, att det t o m var inbyggt i kulturen.

Jag började tänka utanför verksamhetsledarkretsen och slogs av hur många historier jag faktiskt hört om ”vanliga” ledare som känt sig misshandlade av sina föreningar. Jag sprang t ex på en i dag på en lunchrestaurang. Jag sa att jag inte sett personens namn i schemat på länge och var nyfiken på varför. Ja, då kom en sådan där historia igen, om att inte bli sedd, inte omhändertagen, inte pratad med, snarare okänsligt hanterad, snarare utmanövrerad.

Om vi plussar ihop alla som är ledsna på Friskis & Svettis, tror jag att det är jättemånga.

Det här är andra gången jag skriver om försoning på kort tid. Men vad fint det vore om Friskis & Svettis från centralt håll kollade hur många ledsna det finns och kallade dem till sig för att reda ut skiten, be om förlåtelse och försöka få kärleken och glädjen flöda igen.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.