Förlåt att jag upprepar mig, men arbetet med den nya Jympan riskerar att få fel fokus igen. Precis som i det tio år gamla projektet Mer Jympa i Jympan kommer ledare mest räkna minuter: Hur länge ska jag studsa omkring på fötterna och hur många gånger ska jag gå ner på golvet och köra styrka? Nä, det är inte där utmaningarna är.

Att friheten att göra som man vill blir större nu med nya jympaprojektet, gör inte själva passmakandet enklare. Tvärtom. Som mest kreativ blir man när boxen är liten och koncentrerar sig på musik, rörelse och ledarskap i stället för de olika blockens längd och hur många de ska vara.

Det kan verka som om jag är emot alla förändringar av jympakonceptet. Det är jag så klart inte. Jag är bara emot onödigt arbete. Och det tror jag det blir om vi ska fokusera på minuter och satsa på ledarskapet på en och samma gång.

Men visst, år 2022 skulle vi t ex kunna testa att jobba enbart med själva upplägget, d v s hur vi hanterar minuter när vi pusslar styrke- och konditionsdelarna, och om vi ska välja golvstyrka en eller tre gånger i stället för två som vi brukade.

När vi sedan testat och utvärderat den ingenjörstekniska fasen av passmakandet skulle vi kunna vi gå vidare till musiken, rörelserna, och ledarskapet – allt det som verkligen betyder något för om Jympan ska dra folk eller inte.

År 2023 kunde vi – när vi insett att minuterna inte betydde ett skit för upplevelsen – satsa på att inspirera varandra med kreativa och roliga lösningar av helheten musik – rörelse – träningseffekt – personlighet – känsla.

Eller så fokuserar vi här och nu på att få passet att leva och engagera deltagarna. Det är vad jag själv alltid kämpar med och misslyckas tröttsamt ofta med hemma på vardagsrumsgolvet. Att jag fortfarande är så jäkla nöjd med ingredienserna i mitt nuvarande (gamla) pass gör det apsvårt för mig att hitta på nytt och överträffa mig själv. För det är ju det jag vill.

Att få till alla roliga grejer som får deltagarna att glömma bort tiden, ta i mer än de tänkt, inte bry sig om omgivningen, ryckas med till den grad att de tappar kollen på var de befinner sig i salen och – mitt i denna trans-liknande upplevelse – fyra av sina vackra och oskyddade leenden mot mig, DET är utmaningen! Min kreativa hjärnhalva går i spinn! Med indelningen av passet i minuter jobbar endast min vänstra och sömniga excel-hjärnhalva.

Och så har vi detta med ansträngningsnivån. Den brukar väl vanligtvis inte vara så svår att hitta? Men nu frågar sig en hel del ledare var den rätta nivån ligger. Mest verkar det vara medelledare som tänker att de måste ”ta ner” nivån, eller ”ta upp” passet ett snäpp för att kunna kalla det intensiv. Vissa medelledare vill fortsätta hoppa utan att behöva visa hoppfria alternativ först, andra funderar på hur de ska göra ett intensivpass. ”Måste jag göra alla armhävningar på tårna?”

Så är detta med nya jympaindelningen ändå inte lite onödigt? Ska bli intressant att följa utvecklingen.

Tänk om det är så att jympan naturligt består av fem varianter (soft, bas, medel, puls och intensiv)! Hade det möjligen varit bättre att behålla den gamla indelningen? Och kanske uppmana oss ledare att laborera med minuterna och uppe-eller-nere-lägena precis som vi vill. Men fokusera på musiken, rörelserna och ledarskapet. Det är där magin finns.

Men det är ju bara vad jag tänker.
Hur tänker du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Nu har jag varit på två träffar om ”den nya jympan”. Första gången jympade vi och pratade ”Jympa”. Andra gången ”Jympa intensiv”. Båda gångerna leddes passen av superledare, men båda gångerna blev också ett antal deltagare hyfsat frustrerade. Fast av olika orsaker.

Frustrationen vid första tillfället tolkar jag som att den uppkom p g a avståndet mellan det pass som förevisades som exempel på ”Jympa” och det som skrivits från utvecklarnas och ledningens håll om hur ”den nya jympan” ska skapas av ledarna och upplevas av deltagarna. Att musiken togs tillvara på ett kreativt sätt kunde nog ingen neka till, däremot att den upplevdes som enkel och lätt att bara ”härma och hänga på”.

Det där kan jag aldrig göra
Jag gissar att många tänkte ”det där kan jag aldrig göra!” En tanke jag faktiskt uppmuntrar till. Ledaren var fantastisk, men ju längre passet fortgick, ju mer kände jag mig som en tecknad figur som försöker reda ut en mycket trasslig livssituation, samtidigt som jag tvingas markera allt jag gör med diverse kroppsdelar i perfekt samspel med stressiga musikaliska markeringar. Aschlet till vänster -pling! Aschlet till höger – plong!

Jag vill tvångshoppa
Efter det tunga, kreativa och roliga modellpasset för Jympa intensiv handlade frustrationen om något helt annat: ”Om jag lett Medel eller Puls tidigare, vad gör jag nu?” Frågorna om armhävningar på tårna och tvingande hopp blev fler och fler ju längre vi analyserade ”den nya jympan”. Någon undrade om det var okej när man leder Jympa intensiv att gå ner på knä efter ett tag, vilket jag aldrig någonsin sett någon göra. (Osnygga tå-armhävningar har jag sett många gånger, bland annat på video med mig själv.)

Någon undrade – två gånger – vad det är för fel på uppdelningen i Bas, Medel och Intensiv.

Och det kan man ju fråga sig. Själv undrar jag varför vi inte pratar om musiken om nu den är så viktig som ALLA texter om Jympa påstår.

Voffor gör di på detta viset?
Varför vill Friskis & Svettis utvecklare göra den här förändringen? Var jympan trasig? Och i så fall på vilket sätt? Vems fel är det i så fall att den gått sönder? Och hur lagar vi den (om den nu behöver piffas upp)?

Trasig eller inte, det är nu andra gången under min tid som jympaledare som Riks försöker laga den. Förra gången hette projektet ”Mer jympa i jympan”. Felet med den insatsen – om du frågar mig – är att man försökte göra två saker samtidigt: betona jympans unika kvaliteter samt ändra i upplägget. Projektet innehöll alltså en existentiell dimension och en instrumentell. Resultatet blev att vi alla fokuserade på den instrumentella delen – ändringen i upplägget. Det är ju enklast.

Måste jag göra armhävningar på tårna?
Jag tror vi gör om samma misstag nu igen. I försnacket handlar det återigen mycket om de existentiella inslagen i jympan och om hur vi ska förstärka dem med hjälp av musik, kreativitet och perssonlighet. I verkligheten landar vi precis som förra gången i de instrumentella spörsmålen gällande armhävningar, tvingande hopp, hur tungt ett intensivpass måste vara och vad som händer med det vi förut kallade Medel och Puls.

– Så hur tänker Jympajesus?
– Glad att du frågade!

Predikan
Jag tänker följande:

1 Originalet från 1978 var mycket bra. Enligt en studie gjord på GIH var träningseffekten formidabel (Se Johan Holmsäters bok Friskvårdsrebellen för detaljer.)

2 Att originalet från 1978 var bevisat bra, såväl anekdotiskt som vetenskapligt bekräftat, hindrar inte att förbättringar är möjliga.

3 Av de ändringar som gjordes i projektet Mer Jympa i Jympan ställer jag mig helhjärtat bakom den kortare och rörlighetsintegrerande uppvärmningssekvensen, samt den längre första styrketräningsdelen.

4 Av övriga ändringar i projektet Mer Jympa i Jympan är jag tveksam till den markanta förkortningen av återhämtningen efter mittenkonditionen, samt förlängningen av slutrökardelen (vad f-n ska man hitta på i tio minuter utan att krångla till det?)

Jag tänker att den längre återhämtningen hade två goda effekter på passet:

a) Ledaren återsamlade gruppen mentalt, använde tiden till att leka lite, jobba med balansen och utbyta lugna leenden.
b) Ledaren skapade gemensam pepp och gruppsjälvförtroende inför styrkepass nummer 2 och avslutningsracet.

5 Eftersom utvecklare och ledning är så sugna på nuvarande förändring tycker jag vi ställer upp och provar den, men jag tror – som sagt – att det är ett misstag att blanda ihop det tekniska med det själsliga. Jag tror vi borde försöka jobba mer med de spirituella värdena: Hur får vi till den där höga och medryckande energin på våra pass? Hur skapar vi det där eftertraktade flytet? Hur gör vi för att hitta och använda musiken som befriar vår kreativitet? Hur blir vi mer personliga i våra passmakerier?

Hur tänker du?
Men det är ju bara vad JAG tycker (som Russell Brand säger i sina videos på You Tube). Vad tycker du? Berätta!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Jag har alltid sagt att man aldrig ska ursäkta sig före ett pass. Kanske har man ont någonstans, kanske har man varit sjuk, kanske var det fest igår, kanske har man varit på en lazy holiday. Allt är okej, bara man inte säger något om det till gruppen. De vill inte höra ett skit som påverkar deras förväntan på ett bra pass med en taggad ledare som ger dem vad de vill ha.

Fuska. Lid. Men säg inget.

Jag tror att jag levt efter det rättesnöret i alla år som ledare. I alla fall sedan jag för många år sedan insåg två saker: folk är där för att jag ska ge dem en enbart positiv träningsupplevelse och de skiter i hur jag känner inför uppgiften och vilket skick jag råkar vara i just vid detta för dem viktiga tillfälle under deras dag.

Folk har reserverat den här tiden. De har kanske gått tidigare från jobbet. Övertalat familjen att träningen är viktigare än en gemensam aktivitet med barnen eller att ta hand om tvätt, disk och städning just nu! De kan ha skjutit på en dejt.

Den höga förväntan deltagarna har på mitt utvalda pass kan jag då mycket lätt grumla genom att ömka mig om någon kroppslig eller själslig defekt jag för tillfället upplever.

Gör inte det!

Ändå gjorde jag just det för några veckor sedan och har fortsatt varje vecka.

Grejen är att jag blev tvungen att be någon (en kirurg) att skära lite grann i vänsterarmen eftersom en nerv låg i kläm. Rehabordinationen efter ingreppet var att jag inte fick bicepscurla tyngre än 5 kilo, men att det var okej att jympa och göra armhävningar på knogarna.

Vet du hur ont det gör att göra armhävningar på knogarna när man aldrig gjort det förut?

Jag löser det just nu genom att göra armhävningarna på knäna och be min kollega Eva hoppa in när hon har tid och leda ett pass som vi byggde ihop för ett tag sedan.

Resultatet av detta är att jag faktiskt tror – tack vare Evas medverkan – att folk inte får sina förväntningar naggade i kanten. Men också att det jag alltid hävdat – att folk skiter i dina krämpor – stämmer.

Varje vecka har jag alltså med hög röst ursäktat mig med att jag snittat i armen och måste rehaba i fyra veckor. Jag har tänkt att jag varit jättetydlig.

Men vad säger deltagarna till mig efteråt, mellan passen och innan? Jo, hur är det med axeln? Funkar knät nu? Är du bättre i handen? Hur går det med det ryggonda?

Fattar du? De lyssnar med ett halvt öra, uppfattar något gnäll från min sida och vill visa lite empati. Typ fem stycken har halvhjärtat försökt.

Snart ska rehabträningen vara över. Till dess fortsätter jag med mina idiotiska ursäkter. Det enda jag ska ändra på är själva skadan. För att se om det ändrar något. Typ, jag har salmonella, så om jag går ut ett tag vet ni vad det beror på.

”Vad hände? Blev du törstig?”

 

För mig handlade den mest intressanta motionen under Friskis & Svettis Stockholms årsmöte om medeljympans krånglighet. Så här skriver motionsställaren bl a angående koordination och dans i ett medelpass:

”Jag förstår att det finns många som gillar det, men för mig (och jag tror inte jag är ensam) blir det inte bra då jag inte hinner greppa rörelsen, och kanske klarar av att utföra den enbart med benen, alternativt bara med armar, och i värsta fall inte alls.”

Motionsställaren efterfrågar kodning av passen för att kunna välja jympa som passar och gör hen så glad som hen vet att hen kan bli av ett medelpass.

Så här svarar styrelsen (utdrag):

”I och med att varje ledare skapar sitt eget pass, inom ramen för Jympans passupplägg, kan passen skilja sig åt och koordinationen upplevas som enklare eller mer krävande. Alla ledare har dock samma syfte med sina jympapass – att skapa och leda pass som är så lättillgängliga som möjligt att delta i.”

Svaret synliggör hur illa det har blivit. Jympan har länge dragits med trasselproblemet. I stället för att vara kreativa med enkla rörelser till spännande musik, har vi i paniken över att inte hitta på något nytt och kul satsat på krångliga kombinationsövningar till utslätad musik.

Jympan är en av våra produkter och ett starkt kännetecken för den träningsformen är att den är enkel. Rörelserna är naturliga, får pågå ganska länge och kombinationer bör undvikas.

Vi har ju pulsjympan och danspassen för den som gillar att utmana koordinationen och känna glädjen i att utföra mer avancerade rörelser och stegkombinationer. Kanon!

Men låt jympan vara enkel! Det är något för träningsutvecklare, träningsansvariga, uppföljare (finns de?) och vi alla att för alltid värna om.

Styrelsens svar pekar dessvärre i en motsatt riktning:

”Upplevelsen av olika jympaledares pass, liksom upplevelsen av vad som är enkel eller komplex koordination, skiljer sig dessutom mellan motionärer vilket skulle göra en gradering av pass godtycklig och alltför subjektiv.”

Motionsställaren avfärdas med underliggande budskapet att det är hen det är fel på. Eller rättare sagt en betalande medlem och älskare av jympans grundvärden – enkelt, roligt, effektivt – viftas bort med ett svar som vilar på okunskap. Det är ju vår jympaprodukt det är fel på.

Den känsla som motionsställaren beskriver är både sorglig och förståelig.

”När jag hamnar på ett sådant pass där det finns övningar som kräver mycket koordination brukar jag byta ut dem, och göra något annat, men jag går inte därifrån med en bra känsla i kroppen, utan mer en känsla av att ha misslyckats.”

Jympan var ju till för rörelseglädje, gemenskap och personlig utveckling.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 
Vi har ett ansvar mot våra medlemmar att vara tråkiga!

Friskis & Svettis tar allvarligt på detta med omslaget till grundaren Johan Holmsäters nyutkomna självbiografi Friskvårdsrebellen. Är det befogat? Är det nödvändigt? Eller är det bara humorlöst? Kanske kärlekslöst?

Eftersom jag är vän med Johan och redaktör på boken vet jag hur resonemanget gick när omslaget kom till. Ingen av oss hade några idéer om hur det skulle se ut, vilket jag såg som en fördel. Om en designer får tänka själv brukar det bli bäst. Vi anlitade två designers som fick tänka fritt.

I det här fallet råkade det bli två fritänkande designers. Anledningen till att de blev två, är att Johans första bokmanus bara innehöll berättelsen om hur Friskis & Svettis blev till. (Den idén skrotades när de första provläsarna ville ha mer om Johans hela liv i boken, inte bara åren med Friskis & Svettis.)

Den första omslagsformgivaren ritade titeln Friskissagan på ett sätt som påminde om Friskis & Svettis logotyp. När så designer nummer två anlitas något år senare (den första designern hade annat för sig) ritade denne också titeln på samma sätt. Helt ovetande om den första.

Så här säger formgivaren själv:

Är sammansmältningen Johan/logga bra? För min del blev det tydligt efter att ha läst boken, att Johan ÄR Friskis anda. Det är därifrån den kommer. En fantastisk kick och inspiration för mig och ett: Aha! Det är därifrån det kommer, det som attraherade mig från början.

Att sedan Friskis gick igång på det, är en annan sak. Friskis marknadsför boken genom att driva hot mot Johan.

Ytterst handlar det för mig om att hitta ett talande omslag, inte att PR-kuppa.

Trodde Johan att Friskis & Svettis skulle reagera på omslaget med en varning om stämning?

Nej, det gjorde han inte, trots att några personer varande honom. Johan trodde inte att man skulle ta risken att skada Friskis & Svettis varumärke genom att stämma grundaren. Sådant brukar inte folk i allmänhet tycka är sympatiskt. Johan trodde det skulle skada Friskis & Svettis mer än honom.

Jag var inte lika säker. För säkerhets skull kollade vi med advokat, expert på varumärken.

Nu tycker jag mig se att funkisar håller med Friskis & Svettis, och medlemmar Johan. Jag älskar Friskis & Svettis, men när humorn kommer bort, då tycker jag att vår roliga förening blir mer lik en trist sekt. Man saknar distans och vill bränna böcker, som en kompis till mig uttryckte saken. (OBS! Jag vet att det bara är omslagen man vill utplåna.)

Så humorlöst har inte Friskis & Svettis alltid varit. Det vet jag, för jag hade en krönika i Friskispressen i vilken jag i många år skojade med ledande personer i sekten. De tog det inte allvarligare än att de plockade upp mig på scenen på en årsstämma en gång och gav tillbaka. Med idel leenden.

Annat var det för några år sedan, när jag använde filmklippet från filmen Undergången om Hitlers sista tid i bunkern och likt tusentals andra skämtare satte egna undertexter till Hitlers utbrott. I min version skrek han om att rörelsens räddning var en ny logga.

Riks styrelse tog så illa vid sig att ordföranden gick tunt på stämman och frågade föreningar om de jobbade med mig. Ordföranden ringde också en vän till mig och menade att vännens dotter – anställd i en Friskis & Svettis-förening – nog borde ta bort sina ”likes” från mina inlägg på Facebook. Personen ifråga kände sig pressad och gjorde som hen blivit tillsagd.

Jag ser samma brist på humor nu. Johans omslag kan rimligtvis inte skada Friskis & Svettis. Möjligen kan innehållet i boken svida en aning i den röda, osprättade bilagan där Johan redogör för konflikten om ingångna avtal från 2005-2009.

Jag funderade ett tag på att marknadsföra Friskvårdsrebellen som ”boken Friskis & Svettis inte vill att du läser”, men övergav den tanken eftersom den borde vara en lögn. Friskis & Svettis-rörelsen får ju i Johans bok hela den underbara berättelsen om hur föreningen bildades och på vilka filosofiska grunder och med vilka värderingar och visioner.

Friskvårdsrebellen är en guldgruva för den som förstår att bygga ett starkt och unikt varumärke. Alla vi funkisar borde läsa boken.

Fast surdegen som Friskis & Svettis Riks ledning vägrar att baka ut, den ligger där och jäser och hindrar det som skulle gagna alla: försoning. Johan har försökt sträcka ut en hand flera gånger. Men det är som i den gamla (dåliga) ordvitsen: Två bagare och en smet (från ansvaret).

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Jag tyckte vår styrelse i Friskis & Svettis Stockholm gjorde fel strax före midsommar i år. Mot i stort sett alla anställdas vilja sade de upp vår verksamhetschef och la ut dimridåer om anledningen till att han t o m fick gå på dagen.

Me too?
Vad hade han gjort? Det måste vara något oförlåtligt? Förskingrat föreningens pengar? Me too:at? Varit allmänt slö? Nej. Inget skandalöst hade hänt.

Jag tyckte händelsen sände signaler om svaga Friskis & Svettis värderingar i ledningen. Jag ville byta ut de styrelsemedlemmar som var möjliga att ersätta på god demokratisk väg vid kommande årsmöte. Något jag inte var ensam om.

Starkare värderingar
Efter inventering bland kända och omtyckta funktionärer – och temperaturkoll hos delar av personalen – hade vi t o m hittat fler personer än vad som behövdes för att få in starkare, klassiska Friskis & Svettis-värderingar bland de förtroendevalda.

Men så var det pandemin. Alla kandidater hoppade av. Man ville inte vara med och bidra till ännu mer oro.

Oh my God!
Men en ny kandidat anmälde sig: Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäter.

Johan bad mig kolla hur valberedningen skulle reagera om jag framförde hans önskan om att kandidera till ordförandeposten.

OMG!

Viralt
Jag har varit funkis i Friskis & Svettis i 35 år och. jobbade på Riks när Johans rykte var som värst p g a att han ville stämma föreningen för avtalsbrott. Jag tror det var då han demoniserades på allvar. På kontoret kunde jag inte säga hans namn. Jag kallade honom Voldemort.

Reaktionerna på telefonsamtalet till valberedningen gav ett tydligt svar på hur en liten klick med stort inflytande fortfarande ser på Johan. Han är fortfarande Voldemort.

Jag trodde valberedningar hade en policy – om än inte inskriven i stadgar eller arbetsordning – att inte trumpeta ut vilka namn som förekommer i diskussionerna. Men redan dagen efter var det ute på Facebook.

Och jäklar vad nervöst det blev!

Respektlösa kommentarer
Klicken som ser på grundaren som en Voldemort förstod att han mycket väl kunde få folkets röst i detta första digitala årsmöte med dubbelt så många deltagare som brukligt är när vi samlas irl.

Och vad skulle hända då? Flera inlägg t o m från personer som aldrig träffat Johan skrev kommentarer som gjorde mig illa berörd.

Tänk dig för, Mats!
När jag försvarar Johan – säger att jag aldrig någonsin grälat med honom under våra arbetsår tillsammans , att han är lojal, ärlig, omtänksam, alltid har en plats vid sitt middagsbord, hjälper människor i svårigheter, har idéer som skulle kunna vända folkhälsans degenerering uppåt igen – då riskerar jag också att bli stigmatiserad. Jag har blivit varnad.

Alltså visste jag att vi skulle möta internt motstånd när vi tillsammans tog oss an Johans självbiografi, inklusive berättelsen om Friskis & Svettis.

Den andra sidan av historien
Johan ville skriva sin sanna historia både om hur han grundade Friskis & Svettis och på vilket sätt han slutade. Den historien skulle så klart innehålla både solsken och åska. Skulle Friskis & Svettis kunna ta det?

Jag pendlade mellan två totalt motsatta övertygelser: Alla funkisar måste läsa vs. räkna inte alls med Friskis & Svettis.

Bannlyst av styrelsen
I dagarna kom en första, begränsad upplaga av Friskvårdsrebellen. Johan besökte ett par anläggningar i Stockholm och frågade om de ville sälja boken där. Till min stora förvåning fick han ett jakande svar. Kunde verkligen styrelsen ha ändrat uppfattning? De hade ju sagt nej till all inblandning tidigare.

Någon dag senare fick vi svaret: Ingen försäljning av Johans bok på Friskis & Svettis Stockholm.

Mänskligare?
Nåja, i januari kommer den ut i den vanliga bokhandeln och jag slutar aldrig hoppas att knuten med grundaren ska knytas up en gång för alla och att Friskis & Svettis som organisation ska bli bättre och mänskligare i sitt sätt att hantera sina eldsjälar

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

PS
Vill du ha ett ex av den första upplagan med hårda pärmar och en het liten röd sprättad bilaga om konflikten kan du ta en titt här: http://xn--friskvrdsrebellen-erb.xn--levsknare-47a.se/

 

Aldrig har jag tänkt så mycket på ledarskap som nu. Anledningen är att jag pratat med många som känt sig misshandlade i Friskis & Svettis – från ideella krafter på golvet till verksamhetschefer. Det är en lång historia.

När Stockholms omtyckte vc Johan Lampinen fick sparken precis före midsommar blev ämnet ännu hetare för mig. Jag frågade mig vad för slags ledarskap som är rätt för Friskis & Svettis och för oss som håller igång verksamheten varje dag, ibland med lön, ibland med ett litet arvode men också helt utan monetär ersättning. Vad behöver vi för att ticka?

I flera texter har jag försökt beskriva det ledarskap som jag tror ger Friskis & Svettis rätt energi för att växa och engagera på ett sätt som ingen annan i ”branschen” kan. Men så kom jag på att frågan kanske ska ställas annorlunda. Eftersom vi är en rörelse driven av en massa enskilda individers personliga engagemang, borde frågan beröra oss mer direkt och på djupet. Alltså:

VEM VILL DU VARA I FRISKIS & SVETTIS?

1 Den väldresserade hunden?
Å, vad du tycker om uppskattning från matte och husse! Så länge du får en klapp och lite godis är du beredd att följa varje kommando. Du hoppar, jagar pinne, kastar dig i iskallt vatten, går fot, snurrar och sitter fint. Du gör vad som helst för kärlek. Du älskar att lyda.

2 Den egensinniga katten?
Du vet vad du tycker om och går någon annanstans om du inte trivs där du är. Du tyr dig till dem som respekterar din personlighet. Du vill bara vara med dem som låter dig göra allt det där som får dig att må bra; ibland vara lite aggressiv, ibland kelig, ibland livlig och busig, ibland stilla filosoferande, men alltid dig själv. Relationer och kärlek är viktiga, men du gör dig inte till för att vara till lags.

3 En peppad och fri tillgång?
I verkligheten är vi människor både katt och hund. Vi kan tänka oss att ställa upp på husses idéer om vad vi ska göra för slags tricks, men inte utan att vi i så fall också utvecklas som människor på ett djupare plan. Vi vill ha utrymme att hitta på egna grejer, typ sitta fint med en egen kreativ twist. Vi är engagerade, nyfikna, ansvarsfulla och påhittiga. Om vi får. Då byggs lojalitet åt bägge håll.

Var och en sin egen bagare
Friskis & Svettis hussar och mattar bör tänka väldigt noga på hur deras ledarskap engagerar eller stöter bort oss ideella funkisar och anställda. Vilken ledarstil får oss att på riktigt känna det där ”tillsammans” som man skriver i tusen och en olika dokument. Hur kan vi vara fria och gärna vilja tillhöra en organisation på samma gång. Hur ska vi fås att både följa recept och baka egna pajer.

Oregerliga och underbara
Att inte vara som andra är vår framgångsfaktor i Friskis & Svettis. Vi funkisar är svårhanterliga, egensinniga och starka personligheter som vill bidra till något större än oss själva. Vi vill ta ansvar.

De hussar och mattar som törs lita på oss, behöver varken piska oss eller ge oss godis (läs blommor och bananer). De kan jobba hårt på att förankra sin vilja hos oss och sedan luta sig tillbaka och se vår cirkus ta världen med storm.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Min förenings verksamhetsledare har fått kicken. Enligt styrelsens förklaringar till varför man avskedar den mest populäre chefen vi haft sedan Hedenhös, är skälen tre till antalet:
1 Digitaliseringen går för sakta.
2 Anskaffandet av nya anläggningar går för sakta.
3 Johan är trött. Det behövs ny energi.

Jag tror dessvärre att allt är feltänkt.

Johan Lampinen anställdes för fyra år sedan. Han är f d militär av majors grad och f d global chef inom ABB-koncernen med erfarenhet av att arbeta i ett flertal länder långt från vårt lilla land här i norr. Han vet alltså mycket väl hur man pekar med hela handen i en hierarkisk organisation, men förstår att den metodiken inte funkar i Friskis & Svettis. Här behövs ett helt annat ledarskap.

Läser man på och känner in Friskis & Svettis innersta väsen är detta inte svårt att förstå. Här värdesätter vi tillit, kreativitet, eget ansvar, tillhörighet, glädje samt att få betyda något för ett högre syfte och få utrymme att få vara som man är. Att Friskis & Svettis är den samlade kraften av allas vårt engagemang är ingen tom klyscha, det är sant. Och det förstod Johan.

Styrelsen å sin sida värderar uppenbarligen andra saker högre. Vår nye chef kommer – om man ska ta fasta på styrelsens förklaringar – att bli en person som gillar att digitalisera och förhandla med fastighetsägare. Sådana behövs verkligen också, men inte som verksamhetsledare. Det är som att låta elektrikern och vvs-montören göra stadsarkitektens jobb. Eller hålla i gudstjänsten.

Hur vanligt är det att Friskis & Svettis styrelser gör liknande missbedömningar av behov och prioriteringar och därför missar att anställa rätt person på rätt plats? Jag tror alldeles för ofta. Och att det beror på att man på ett instrumentellt sätt plockar ihop styrelser p g a ledamöternas yrkeskompetens. Dessa kompetenser tillåts sedan trycka undan de mjuka värden som Friskis & Svettis framgång bygger på. Klart det suger energi.

Om vi ska behålla och arbeta vidare på vår framgångsrika särart som den mest mänskliga, välkomnande, personliga och involverande institutionen i hälsa- och träningsvärlden, då måste vi anlita rätt ”hantverkare” för varje del av verksamheten. Jobbet som verksamhetsledare är det svåraste och viktigaste. Att digitalisera och skaffa lokaler är peanuts i jämförelse.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Bra på mycket.

 
Opepp gäller även för funkisar.

I tron att jag hade en bra idé började jag intervjua verksamhetschefer och andra som varit länge på sin post och nu eller nyss lämnat över till en ny generation ledare. Idén var att samla in erfarenheter och som en gåva skicka dem vidare till dem som ska ta Friskis & Svettis vidare. Take it or leave it, liksom. I all välmening.

Efter att ha genomfört fyra intervjuer, skrivit ut fyra och publicerat tre här på Jympajesus insåg jag att projektet inte blev vad jag tänkt mig. Visst fanns det en massa goda erfarenheter att berätta om, men vad som fastnade hos mig var de dåliga. Hundra procent av människorna jag pratade med hade riktigt dåliga upplevelser av hur de behandlats av sin föreningar, främst då styrelserna. Den senaste personen jag pratade med ville inte lägga upp sin text. Den väckte för mycket jobbiga känslor igen.

Det var ett tag sedan jag gjorde en intervju efter den. Jag ska inte säga att jag tappade lusten, för egentligen blev jag ännu mer intresserad av fenomenet. Och jag fick tips på fler som mått eller just nu mådde dåligt på sina anställningar som verksamhetschefer. Det började se ut som om vi i Friskis & Svettis var helt kass på HR, att det t o m var inbyggt i kulturen.

Jag började tänka utanför verksamhetsledarkretsen och slogs av hur många historier jag faktiskt hört om ”vanliga” ledare som känt sig misshandlade av sina föreningar. Jag sprang t ex på en i dag på en lunchrestaurang. Jag sa att jag inte sett personens namn i schemat på länge och var nyfiken på varför. Ja, då kom en sådan där historia igen, om att inte bli sedd, inte omhändertagen, inte pratad med, snarare okänsligt hanterad, snarare utmanövrerad.

Om vi plussar ihop alla som är ledsna på Friskis & Svettis, tror jag att det är jättemånga.

Det här är andra gången jag skriver om försoning på kort tid. Men vad fint det vore om Friskis & Svettis från centralt håll kollade hur många ledsna det finns och kallade dem till sig för att reda ut skiten, be om förlåtelse och försöka få kärleken och glädjen flöda igen.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Jag kom med i Friskis & Svettis Jönköping till höstterminen 1985. Det var föreningens andra termin och vi var 100 medlemmar. Riksrådet (nu Riks) hade bildats på våren samma år.

När jag gick jympaledarutbildningen ett värdår senare, sommaren 1986 för Annika och Hasse, var jag helt ovetande om att Johan gjort sin sista kurs ett helt år tidigare, just där på Stensunds Folkhögskola utanför Trosa. Lika okunnig var jag om att Johans utträde ur Friskis & Svettis inte var harmoniskt.

Inte förrän på Riksrådets årsstämma i Eskilstuna på senhösten samma år förstod jag att känslorna var heta kring Johan. Han gick upp på scenen och ville förklara sin vision om ett Friskishus, en idé om att samla olika kompetenser kring hälsa i vid existentiell mening i en frisk miljö under ett och samma tak. Mötesledningen avbröt innan han hunnit börja och bad honom gå ner från podiet. Han tilldelades i stället ett rum för att presentera sin vision för dem som var intresserade i någon av pauserna. Jag, som representerade Jönköping, gick dit tillsammans med ganska många fler från andra föreningar.

Jag hade ingen aning om bakgrunden till den jobbiga stämningen. Personen bakom idéerna som gjort oss så engagerade, inspiratören som gjorde att jag förstod vad jympan handlade om när jag var med på ett av hans pass, Friskis & Svettis visionär och själva anledningen till att vi samlats i hundratal där i Eskilstuna – behandlades nu som något katten släpat in.

Sen tänkte jag väl ärligt talat inte så mycket mer på det. Jag var fokuserad på mitt nya jobb som lärare i Gränna, på tjejen jag träffat kvällen före stämman på diskotek Huset i Jönköping och på arbetet med Friskis & Svettis i Jönköping.

Jag ville vara med och påverka. Bland annat ville jag tydligare förmedla vår speciella Friskis & Svettis-kultur till medlemmar och potentiella medlemmar. Vi i Jönköping hade med oss en motion till årsstämman 1992 i Stenungsund. Vi yrkade på ett rikstäckande, strukturerat arbete med idén, våra värderingar och vad vi stod för. Min kompis Andreas på Friskispressen och jag hade författat ett utkast.

I dag kan jag inte förstå att vi skrev vårt förslag utan att rådfråga grundaren. Kanske var han då så tydligt ute i kylan att han redan var persona non grata. Jag minns inte. Hur som helst; vårt förslag gick till votering och förlorade med en röst.

Inte heller när jag på uppdrag av Riks – först som frilans, sedan som anställd – skrev värderingstexterna till den sk Svarta boken och Vita boken, hörde jag av mig till Johan. Jag gick tillbaka till originalskrifterna: Friskis & Svettis stora motionsbok och En Frisk Idé, men inte till personen som tänkt ut hela skiten.

I dag tycker jag det är ofattbart. Men när det gäller Vita boken förstår jag ju samtidigt att det var svårt just då. Den producerades precis när Friskis & Svettis och Johan efter tre års juridisk strid förlikats i frågan om upphovsrätt och royalty. Friskis & Svettis styrelse hade precis uttryckt sin vilja i årsberättelsen om att aldrig ha något mer med Johan Holmsäter att göra.

Det var också ungefär då jag lärde känna Johan lite bättre. Han gick på mitt pass, jag blev bjuden både på hans 60- och 65 års-mottagningar i Mariefred. Sådant var det svårt att berätta om för mina kollegor på Friskis & Svettis Riks där jag var anställd som copywriter och skribent på halvtid. Att ens nämna hans namn var i princip förbjudet.Jag kallade honom Voldemort.

Ibland när Johan och jag träffades på jympan sa han att han gärna skulle vilja samarbeta med mig på något sätt. Jag ville också gärna det, men magen sa sitt tydliga ”nej”. Det skulle inte funka om jag ville jobba kvar på Riks.

Nu har det gått tio år till. Jag jobbar inte på Riks och Johan bad mig redigera hans bok om hur Friskis & Svettis startade – Friskissagan – som nu har svällt och blivit en hel självbiografi. I den tar Friskissagan upp cirka en tredjedel.

I manuset som snart går till tryck berättar Johan sin sanning om oenigheterna med organisationen Friskis & Svettis. Eller rättare sagt med de representanter för föreningen som han träffade och förhandlade med då, senast 2009. Ingen av dessa är numera engagerade på ledningsnivå i Friskis & Svettis.

Det är så klart föga smickrande för Friskis & Svettis som organisation om man tror att det ligger något i Johans sanning, men jag tycker också att det är tydligt hur mycket grundaren älskar sin skapelse och hur stolt han är över att den finns kvar. Han älskar verkligen oss som får idén att leva vidare varenda dag på lokalerna i mötet med medlemmarna.

När man läser Johans text fattar man hur ont skilsmässan från Friskis & Svettis gjort. Smärtan över att inte kunna komma överens på ett sätt som båda parter är nöjda med har varit stor i många år nu och finns kvar därunder.

Jag vet inte hur det kommer att kännas för dig när du läser (om du gör det), men jag (som är färgad av Johan historia, men också varit med under hela den relationskritiska tiden) tycker att det är så jäkla sorgligt. Därför hoppas jag på ett mirakel.

Jag vet att många är ovetande om konflikten, men jag ser hela tiden tecken (som jag inte vill redovisa eftersom jag tror det skulle förvärra saken) på att den är kvar. Så min förhoppning är att boken ska läsas av alla funkisar och att den på magiskt kärleksfulla vägar ska leda till slutlig försoning mellan organisationen och dess grundare.

Fan, vad skönt det skulle vara!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

BU!
 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.