Lilla basledaren la fram en utriven annons på bordet i morse. Korpen bjöd in till träning på Gärdet. Första steget kallar de grejen sin, ett samarbete med Riksidrottsförbundet och TV4.

Jag känner till den här gemensamma satsningen på att få folk att börja träna men har varken varit på plats på Gärdet eller kollat TV4. Lilla basledaren var nyfiken och det var jag med, fast grymt fördomsfull. Jag tänkte inte vara med.

Lilla basledaren klädde sig för träning och jag var civil när vi begav oss iväg på våra velocipeder med den allra minsta i barnsadeln. Såpbubblorna var också med.

Efter amerikanska ambassaden svängde vi upp vänster och ut på Gärdet. När vi kom upp på krönet såg vi långt bort till höger – utanför vårt älskade STIM – några vimplar, en scen och ett ganska litet antal människor i träningskläder. Haha, mina fördomar skulle slå in. Det här skulle bli gles tantjympa anno 1977.

Jag fick rätt i en av mina fördomar; det var ingen publiksuccé. Trots perfekt träningsväder, proffsig instruktör och en riktigt skön gräsmatta var det endast 60 själar som hittat hit. Mycket TV4 var det också i början, med flera minuter hälkick, hälkick, hälkick.

För övrigt hade jag fel, jävligt mycket fel.

Jag hade frivilligt tagit på mig att ta hand om den minsta familjemedlemmen, så lilla basledaren gick in för passet som blev bättre och bättre ju längre det fortlöpte. När tv-kamerorna lämnat fältet och Oscar Jöback kunde ägna sig helhjärtat åt de 60 på gräsplanen blev han mycket inspirerande. Jäklar vad han fick folket att jobba.

Jag skulle säga att det blev riktigt tuff coreträning denna söndagförmiddag på Gärdet. Lilla basledaren fick maxa sina icke oansenliga resurser och fick ett mycket bra träningspass. Och apropå mitt förra inlägg om att köra rörelserna länge: jeez! Under kondisdelen körde Oscar skridskokliv forever. När alla hade spaghetti i benen började han hoppa.

Vad som var bra med herr Jöbacks ledarskap var också hans sätt att bygga rörelserna så att alla kunde träna på sin nivå. Det kanske inte är rocket science, men han gjorde det bra. ”Du är såååååå inspirerande,” sa en riktigt rund dam i 55-årsåldern. Hon strålade, dansade runt: ”Jag har inte tränat på 20 år.” Kan man höra något bättre som ledare och instruktör?

Musiken säger vi inget om denna gång. Nästa söndag är det konditionsträning som gäller. Om jag kan, ska jag vara med, med noll fördomar.

 

Är man Jympajesus har man som uppgift att predika. Dagens text handlar om ett av Jympans allra viktigaste evangelium: att få alla med i feelingen.

Jympans ledarskap är präglat av härmandet. Det ska inte behövas några muntliga instruktioner. Att tråka ut en adrenalinstinn grupp med instruktioner om vad som kommer i tredje låten leder icke till himmelriket. Deltagarna ska fatta direkt hur rörelsen ska utföras. Allt eftersom vi upprepar samma rörelse ska man som deltagare hinna känna att rörelsen också kan uttryckas, snarare än utföras.

Men ska deltagarna våga gå från ”utföra” till det mer personliga ”uttrycka”, då måste man snabbt skapa en fri och tillåtande känsla, en atmosfär av att allt är förlåtet redan innan någon har syndat. Här måste man jobba hårt på att få alla med sig på det religiöst gemensamma som Jympan är. Utan att det märks att man jobbar hårt, det skulle sabba den eftersträvade frihetskänslan.

Ok, så här gör man:

1 Använd första låten till att skapa en lättsam vi-känsla. Få ögonkontakt med alla. Ha en ljus låt med driv, men inte tokdriv. Gå aldrig runt i cirkel under första låten. Det är ett oförlåtligt slöseri med kontakttid.

2 Kör alla rörelser länge. Ge folk chansen att gå in i musiken och uttrycka rörelserna. Tänk trance.

3 Se till att alla rörelser är naturliga, d v s att armarna vill svänga åt det håll du svänger dom. Krångla aldrig till det. Himmelriket kommer aldrig till den som försöker tricksa sig dit.

4 Gör värdiga rörelser, inget larv. Lekfullheten sitter i attityden, inte i barnsliga eller på annat sätt ovärdiga rörelser. Du är inte lekledare för 3-åringar, du är jympaledare för normalbegåvade vuxna.

5 Överraska. Använd oväntad musik. Låt musiken ta fram rörelser som inte finns i rörelsebanken. Det håller deltagarna alerta och uppmärksamma, redo för frälsning. De ser på dig med förväntansfull blick. Vad kommer nu? Kommer jag till himlen nu?

Svårare än så är det inte. Gån ut och gör. Amen

 

För femtioelfte gången: musiken på jympan måste vara stark. Om det inte lyser rött några gånger under ett pass är volymen för låg. Så är det bara. Om lampan inte lyser rött en endaste gång är det inte ens Jympa. Då är det någon slags gymnastik till bakgrundsmusik.

Here we go again.

Jympan utgår från musiken. Som när du dansar. Och då menar jag inte schottis eller en slowfox. Jag menar ute på lokal. Disco. Klubb. Då är det starkt som gäller. Vill man säga något måste man luta sig fram till partnerns öra och tala högt. Det är inte bekvämt, men det är inte meningen att man ska snacka. Man ska dansa.

Jympan är inte dans, men principen är densamma. När man hör musiken ska det egentligen inte behövas någon ledare i mitten, det ska bara skaka till i kroppen och man ska vilja röra på sig. Musiken berättar hur. Den berättelsen kan skilja sig åt från människa till människa. Men alla olika berättelser leder till febril aktivitet.

Den automatstarten funkar inte på låg volym. När man kommit igång vill man inte höra fötter som trampar. Man vill inte höra andra som flåsar. Man vill inte höra sig själv stånka och stöna. Man ska bara komma loss och ge järnet. Inuti musiken.  Som om man var ung och k-t. Förlåt ung och lekfull, menar jag. Vilket man förhoppningsvis alltid är.

I dag körde lilla basledaren och jag vårt medelpass. Jag kollade örat noga och kunde nöjt konstatera att det då och då lyste rött. Mission accomplished.

 

Som mycket erfaren (gammal?) jympaledare är jag grymt intresserad av projektet Mer jympa i jympan. Det innehåller – grovt sett – två ambitioner. Dels att införa ett nytt minutupplägg, dels att renodla jympans karaktär (härma och häng på, utgå från musiken, ha kul och lek med andra känslor än kul).

Båda ambitionerna intresserar mig lika mycket. Vad gör ett nytt minutupplägg med träningseffekten och upplevelsen? Och går det att vitalisera det 33 år gamla flaggskeppet jympa med ett ännu mer inspirerat ledarskap och ett ännu mer medvetet och lekfullt användande av musik, också mer vågad och spännande musik?

En förändring som jag upplevt och som jag tycker är positivt under senare, är hur de uttalat nya funktionella passen har spillt över kunskap – inte rörelser – till jympan. Cirkelfysledarnas gymnastikdirektörsmässiga och nitiska inspektion av hur vi deltagare utför rörelserna ökar medvetenheten om hållning och funktion. Det tar vi med oss in i jympan utan att kompromissa med det lekfulla inslaget i jympan. I bästa fall.

Jag tvekar att skriva ”lekfulla” eftersom ordet riskerar att associeras med larvigheter, men det är alltså inte det jag menar. Man kan leka på blodigt allvar. Jag tror att det är då det blir mycket jympa i jympan.

Vi pratar mycket om det här hemma. Eftersom två personer i den här familjen är jympaledare. Nu har vi  satt ihop ett pass tillsammans som förhoppningsvis ska vara ett lyyysande exempel på fenomenet ”mycket jympa i jympan”. Vi tycker att vi har en bra spännvidd på musiken, vi tycker att vi skapar utifrån musiken och vi hoppas att det bara ska vara att hänga på och uppleva ett bra träningspass. Och på vägen känna något i själen. Screw mindfulness, liksom. Vi predikar mindlessness. Get lost in  the music.

Pretto, stort självförtroende, stora ambitioner, eller hur? På måndag kl 11:30 på Friskis&Svettis Lindhagen i Stockholm är det upp till bevis. Och örat på rött ibland, så klart. Det går inte att jympa till låg volym.

 

I dag var det flera hundra människor på utejympapasset i Almedalen. Det var bland andra Bettan från Friskis&Svettis Visby som ledde ett av passen. De var fler, alla kvinnor, men jag fastnar för Bettan.

Är det inte så att man ser scenen väldigt bra framför sig om man tänker Friskis&Svettis och Bettan? Jag tänker att jag åtminstone delar den inre bilden med halva befolkningen, alla män. En Bettan och ett rejält jympapass i gröngräset med ”medryckande musik och en massa stora leenden.”

Jag vet att jag är fördomsfull och dum. Men varför var inte Lennart, Rune, Åke och Bertil med på podiet? Mer jympa i jympan kräver män.

 

Nyss hemkommen från ett intensivjympapass känner jag mig manad att diskutera deltagarna. Vilka är de? Varför är de där? Skulle de få bättre träning på ett annat pass? Skulle de ha roligare på ett annat pass?

Intensivjympan är den jympaintensitet som drar till sig mest män av alla jympaformer. Männen är ofta inte helt unga, 50-plussaren är inte alls sällsynt här. Annars är där också ganska många unga kvinnor och kvinnor som inte är helt unga. Utav dessa grupperingar skulle jag säga att de inte purunga kvinnorna är de mest vältränade och därmed också de som får bästa effekt av ett intensivjympapass. Näst bäst tränade är de unga kvinnorna. Längst ner på fit-skalan kommer männen i alla åldrar.

Man behöver inte vara Einstein för att lista ut varför männen väljer intensiv. Men de flesta – oavsett kön och ålder – skulle få bättre träning på ett mindre intensivt pass. Rörelser som tas ut hela vägen av en kropp som har kontroll på hållningen, bålmuskulaturen, mage, rygg och axlar ger bättre träningseffekt. Så är det bara.

Så vad ska vi i Friskis&Svettis göra? Ska vi ta de deltagare som vi tror bättre skulle fixa ett pass på lägre intensitetsnivå  åt sidan och rekommendera medel eller bas? Eller ska vi inte bry oss? Ska vi tänka att de är vuxna människor som kan ta ansvar för sina val? ”Jag tycker att jag får en bättre upplevelse på intensivpasset, så låt mig ha min träning ifred, jämra besserwissers.”

Mitt förslag är att det i och med projektet Mer jympa i jympan också satsas rejält på kommunikation om passen, intensiteterna och möjligheterna att få riktig bra träningseffekt. Utan pekpinnar. En kombination made in heaven av iskall information parad med inspiration.

Till dess får vi leva med det faktum att det är mest jympa i jympan i intensivjympan. Så även om många män är klena i musklerna blir de starka i själen. Oavsett varför de är där får de härliga  pass. Amen.

 

Efter gårdagens jympapass kom jag att tänka på en skillnad när det gäller jympan förr och nu. Eller rättare sagt en skillnad på diskussionen kring jympan då och nu.

Förut pratade vi mycket om hur vi skulle locka männen till denna förträffliga allroundträning. Nu slog det mig att det var länge sedan jag hörde några oroliga funderingar om det problemet.

Betyder det att underrepresentationen av män på jympan inte längre är något att bekymra sig över? Är det ett problem som enbart hör dåtiden till, den långa tid när jympa var Friskis&Svettis enda träningsform? Nu när vi har gym, spinning och mer styrkebetonade gruppträningspass som Cirkelfys och HIT kan vi då släppa det där med män och jympa? Är det dags att ge upp och låta de män som inte automatiskt kommer till jympan vara ifred?

Är det dags att låta aschlerna vicka, fingrarna spreta och axlarna skaka till latino och schlager forever and ever?

 

En liten basledare läser en bok om att ha barn och hantera detta på ett sätt som inte skadar barnen alltför mycket (min tolkning). Ditt kompetenta barn heter boken och är skriven av Jesper Juul. Lilla basledaren läser högt om lydnad och olydnad. Att  barn är inställda på samarbete och blir olydiga när man tvingar dem till lydnad.

Som vanligt tänker jag på Friskis&Svettis när jag hör eller läser något klokt om relationer. Förmodligen gör jag det för att jag har förstått att Friskis&Svettis handlar så oerhört mycket om hur vi hanterar varandra i föreningen. Vi är ju alla där frivilligt och vill bidra med våra bästa förmågor. Vi är där för att vi vill påverka och testa våra idéer. Vi vill kolla vad vi går för i en organisation som vill en sak vi alla ställer upp på: göra det enkelt och roligt för människor att träna och vara i rörelse.

När lilla basledaren läser stycket om lydnad för mig tänker jag på hur Friskis&Svettis-föreningar inte alltid gör som vi bestämt på årsstämman. Det är besvärligt men jag gillar det också. Att de är olydiga. Det är en blandning av lydig demokrati och olydig anarkism.

Jag tänker också på våra ramar för hur träningspass ska byggas och vilka möjligheter vi har i uppföljningssamtalen (som kanske borde heta utvecklingssamtal) att få människor att växa och våga mer. Vilket gör det till en grymt ansvarsfull och ganska svår uppgift att vara den som ska följa upp. Hur sträng är ramen? När blir den tvingande och förvandlar samarbetsvilliga människor till olydiga barn? Jag vet inte. Förmodligen skiftar det från person till person.

Men en sak vet jag. Och det är vad lilla basledaren sa som slutkläm på min jämförelse med oss i Friskis&Svettis: Friskis&Svettis lider mer av dem som håller sig till reglerna än dem som går sin egen väg. Mer jympa i jympan handlar mycket om mer lust än om en ny ram. Varje gång lusten hotas förespråkar jag olydnad.

 

Om man inte tänker till kan man tro att det är enkelt att leda jympa. Välj drygt 15 låtar och sätt rörelser till dessa. Här är kurvan du ska följa. Här är rörelsebanken. Lätt som en plätt.

Men så är det inte.

Missuppfattningen har med varumärket Jympa att göra. Framför allt är det en kvinnlig träningsform. Och då kan det inte vara särskilt svårt. Eller hur?

Sen har vi det här med att det finns så många jympapass. Väldigt många verkar alltså kunna bli jympaledare. Om man tittar noga efter är inte alla dessa jympaledare helt säkra på takten, eller på – och det här är vanligare – när man börjar rörelsen i takten. Börja på ettan, säger utbildarna och uppföljarna. Men var fan ÄR ettan?

Det här med att det finns många jympapass har också en annan baksida: en hel del går halvtomma. Alltså kan jympan inte vara en speciellt attraktiv träningsform.

Jympan har heller ingenting av nyhetsvärde över sig. Gruppgymnastik har funnits sedan dinosauriernas tid och det vi kallar Jympa i 33 år. It’s Raining Men har varit med nästan hela tiden.

Det är inte konstigt att Jympans varumärke är svajigt och att jympaledarens status bland ledare och instruktörer är lågt, orättvist lågt, men lågt.

So what’s the big deal about being a jympaledare?

Din enklaste uppgift som jympaledare är att skapa ett effektivt träningspass. Att bygga upp en uppvärmning som verkligen värmer upp för den träning man ska ägna sig åt, att variera mellan olika muskelgrupper och olika tempi i styrkan, att växla mellan djupa och tunga knäböj och snabbare pulsar i konditionsdelarna och till sist varva ner och jobba med funktionell rörlighet mot slutet av passet, det är en alltihop en konst, men ändå ingenting mot de verkliga utmaningarna du står inför som jympaledare.

Det stora du kan  uträtta från mitten av jympahallsgolvet har att göra med din förmåga att ge av dig själv och inspirera deltagarna till att uppleva något som är  större än tung andhämtning och mjölksyra.  I det enkla härma-och-häng-på-ledarskapet kan du i lyckliga stunder frigöra krafter som stärker både självkänsla och livsglädje hos dina deltagare. När du är som bäst använder du musiken för att kicka igång rörelseglädjen hos deltagarna på ett sätt som är unikt.

Då duger det inte att snubbla in på fel betoning i takten,  sträcka upp när musiken säger kryp ihop, hålla sig till bara en musikgenre eller avvisa den sköna monotonin som en enkel och i evighet upprepad rörelse bjuder på.

Bäst är du när du kan ditt pass och utför dina rörelser så bra att det enda du behöver tänka på är att vara närvarande. Som en alldeles lycklig människa som vet vad hon gör kan du leka dig igenom passet och ta deltagarna igenom alla de noggrant genomtänkta funktionella delarna utan att de märker att tiden går och vad de är med om. Alla är sedda av dig, alla känner att du vill dem väl.

Efteråt känner de sig trötta, själsligt omruskade och tillfreds.

Därför har jympaledaren den mest utmanande uppgiften i Friskis&Svettis.  Jympan är ingen  träningsprodukt, det är en lektion i människosyn som samtidigt ger en fantastiskt bra allroundträning. Värdet av jympan är något som stannar kvar och förändrar ens synsätt på träning och sin omgivning.

Det är stort.

 

Fick veta att det har jympats utbildarjympa i dag i den kungliga huvudstaden. Med utbildarjympa menas jympa för utbildare ledd av utbildare. I mitten stod en tant från Malmö, en från Stockholm och två från Uppsala. Man testar och snackar nya upplägget.

Jag undrar: Var är killarna? Och samtidigt som jag skriver detta twittrar Malmötanten att det faktiskt var två killar med. Puh!

För hur ska det annars bli jympa för män. Män som inte vill dansa. Män som inte vill krångla med steg. Män som vill ha hård musik. Män som vill ha musik på stark volym. Män som inte vill se larviga ut när de lever ut i rörelserna. Män som vill bara träna roligt och effektivt.

Du tycker kanske att jag är fördomsfull. Att jag är lite väl traditionell i mitt könsrollstänkande, eller snarare mer galet reaktionär. Eller nåt. Det kan jag förstå.

För tanterna är egentligen inte så tantiga. Inte tantiga så det stör. De kör rakt. De kör tufft. Vi slipper larva omkring i omöjliga stegkombinationer. Även om musiken inte brukar vara särskilt uppseendeväckande. Tjejer vill ju helst tralla, så är det bara.

Hur gör vi för att rekrytera manliga ledare som drar män? Ok, snygga tanter drar  män, men det visste vi redan, att även en snubbe kan fås att vicka på höften om det finns något framför ögonen som gör omdömet trubbigt. Projektet Mer jympa i jympan betyder – hoppas jag innerligt – mer innerlig manlighet. Johan och Claes – dagens tuppar i hönsgården – vilket ansvar ni har.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.