Meningen med livet, sa Evert Taube – fick jag veta i dag när jag lyssnade på Sommar i P1 med Cecilia Uddén (eller var det Barbro Osher?) – är att göra poesi av det. Bra sagt, tänkte jag och tänkte så klart på jympan.

Fast när jag kom hem, en helt vanlig måndag och min vän Max hade försett mig med nytt recept på lax och barnen var glada och jag satte igång att göra middag med en liten basledare, så tänkte jag också på Evert och poesin. Tänk så poetiskt det kan kännas när det vanliga höjs på något oförklarligt vis till att bli lite mer än bara en lax och en sallad en måndag. Det är så lite som skiljer ibland och ändå är det där lilla så viktigt, så avgörande, så underbart att man vill dit igen och igen.

Och då tänker jag mer på jympan. Och hur rätt och riktigt allt kan vara men ändå inte med bästa vilja i världen kallas för poesi.

Och jag tänker på i dag, när jag testade en ny uppvärmning för första gången och jag sa att det var ett experiment och alla log och sen körde vi igång och alla log ännu lite mer och jag höll ordning på det uttänkta ganska så bra och folk i salen var så med på noterna och gav mer än jag kan begära tillbaka till mig och sen körde vi det välkända passet som vanligt (förutom en ny låt  tjuvad av en liten basledare) och efteråt så pratade vi om hur det nya kändes och det var verkligen en skön stämning och jag vet inte, men applåderna efter passet kändes på riktigt och det trots att det var en vanlig måndag på City med oss vanliga människor så kändes det som poesi.

Amen.

PS Poetry in Motion är en hitlåt från 1961 med Johnny Tillotson. Artist och årtal googlat.

Jag skulle kunna göra en lista på varför jag blir trött på Friskis&Svettis ibland. Just i dag har jag ändå ingen lust att skriva ner den listan. Vill inte sprida dåliga vibbar.
Anledningen är att kärleken till sekten Friskis&Svettis är så mycket större än irritationsmomenten. Hittills i alla fall. I dag tänker jag på fullt allvar – medveten om att the bad list existerar – att det finns inget bättre ställe att träna på än Friskis&Svettis.
Seriösa idrottsmän inom styrkeidrotter må ha en annan åsikt, men för vanligt folk – alltså i stort sett resten av befolkningen – erbjuder Friskis&Svettis det bästa man kan få i träningsupplevelseväg.
Jag säger inte att det är perfekt på något enda Friskis&Svettis, bara att det är bästa träningsstället för både svennar och blattar i alla åldrar och av alla könstillhörigheter och med vilken sexuell preferens som helst.
Här är the good list:
Kvaliteten på träningen är mycket hög.
Utbudet är stort, alla kan hitta sin träning.
Ledare och instruktörer har alla en mycket bra utbildning i ryggen.
Friskis&Svettis värderingar är sant humanistiska och demokratiska.
Föreningsformen gör att det är människors lust,  visioner och idéer som driver utvecklingen.
Föreningsformen gör att all ekonomisk vinst går tillbaka till verksamheten.

Amen.

Det här är ett försvarstal. Jag behöver hålla ett sådant nu när så många andra jympaledare är duktiga och presenterar helt nya pass till höstterminen. Själv ska jag försöka dra ihop en ny uppvärmning.
En gång i tiden var jag så otålig att jag bytte program helt och hållet en extra gång mitt under terminen. I dag fattar jag inte hur jag hann producera så många pass, eller hur jag förmådde. Om jag gissar berodde duracellbeteendet på tre saker:
1 Jag hade inga barn och hur mycket tid som helst.
2 Jag gjorde banalare pass.
3 Jag hade ett okritiskt självförtroende.

På dessa tre punkter är nu allt precis tvärtom:
1 Jag har tre barn och ingen tid alls.
2 Jag har (för) höga ambitioner.
3 Jag har inte samma självförhärligande självförtroende längre.

Fördelen med nuvarande situation är (hoppas jag) att passen blir bättre i dag än förr. Jag är medveten om att den förhoppningen kan vara ett svårt fall av självbedrägeri. Sanningen om min fragmentariska passkonstruktionsidé kan i stället vara:
1 Min hjärna klarar inte av att hålla ett helt nytt pass i huvudet.
2 Min själ blir stressad av att stå med ett helt nytt pass där på golvet en annars trevlig dag i augusti/januari.
3 Höga ambitioner leder till passkramp.

Hur som helst har jag nu tre nya melodier i mitt mixprogram. Dessa tre melodier har jag tänkt ska räcka för att värma upp. Total längd är cirka elva minuter och – inspirerad av nya upplägget i projektet Mer jympa i jympan – ska jag försöka bli färdig med både rörlighet och övrigt under denna kortare stund, alltså kortare än vad originalkurvan föreskriver. Hjärta och lungor ska efter dessa elva minuter vara arbetsberedda, liksom muskulatur för att användas i diverse arbetssamma styrkeövningar. Det ska bli spännande.

Om jag bara får tummen ur de där korta stunderna det blir luckor i det kaos som familjeliv och arbetsliv bjuder på. Bara en vecka kvar nu. Löplåten känns tjatig, men de andra två kan vara på väg mot sin lösning.

Och så gick den här dagen. Sex dagar kvar.

Jag skrev i förra inlägget att musiken saknar mening tills det ögonblick vi som lyssnar ger den en mening. Exempel: It’s Raining Men har ingen självklar mening som sistalåt i sista syretoppen på ett jympapass. Vi ledare ger den denna mening. Vi ger den också andra meningar, som att här passar det bra med bakåtkickar, här jumping jacks och nu – äntligen – handklapp ovanför huvudet.

När man tänker lite längre så kommer man kanske fram till att ingenting har någon självklar mening. Ta den där personen du lever med till exempel (om du har en sån), hon/han hade inte den självklara meningen förrän du blev kär och ville vara naken med honom/henne.

Men vad har det här med att vara naken med jympan att göra?

Nu funderar jag på om det vore en bra idé att sluta skriva här och vänta på svar på ovanstående fråga. Det vore det nog, men jag vill svara själv att vi måste våga blotta oss om kommunikation ska uppstå. Och kommunikation ska uppstå på ett jympapass måste vi lägga av oss mantlarna, väl?

Okej, vi kan ju träna med måttliga doser av dialog; jag visar övningar korrekt och pedagogiskt, du härmar fint, muskeltillväxt uppstår och förmågan att syresätta kroppens muskler blir bättre. Punkt. Som lite trivsamt kallprat.

Eller vi kan leka lite nakna. Vi kan lyssna mer på musiken, se på varandra och vad vi gör, inspirera med våra uttryck, visa lite mer vilka vi är, våra personligheter. Vågar vi det? Vad vinner vi i så fall? Vad händer med upplevelsen? Känner vi oss larviga och avklädda? Oh ja, risken finns där och ibland är jag rädd för den. Men ändå, det är spännande att närma sig gränsen för vilka låtar man kan använda, vilka meningar man hör i de låtarna och vilka rörelser man frågar sig om man har rätt att föreslå för deltagarna på ett pass. Någonstans där vi inte varit förut uppstår den eftertraktade kommunikationen, kanske när vi åtminstone är halvnakna.

Herre gud, det är bara jympa, träning och kul. Men man vill ju alltid till himlen.

Det här med att röra sig till musik är en rätt gammal grej. Vissa kulturer anser att rörelse och musik hänger så tajt ihop att där finns bara ett ord för båda. Vad händer om vi tänker så om jympan?

Blir det någon skillnad på energierna om vi tänker att jympan är ett gemensamt skapande av…ja, vad…jag hittar inte ordet. Men jag har nyss fått reda på att det finns en bok som heter Musicking, skriven av Christopher Small för inte så länge sedan (ursäkta min slappa källangivelse). Han beskriver det här med att sätta rörelser till musik som att skapa mening ur musiken. Musiken är ju sällan komponerad med den mening som t ex vi i Friskis&Svettis söker. Det är vi som ger musiken mening. Small ser det som en skapandeprocess.

Och då tänker jag, att det är det här vi gör på jympan; vi skapar mening med musiken, en mening som ska passa oss som tränar till den.Precis som när man ser en film och bilderna tar fram en mening som inte automatiskt finns där. Tänk Hajen-temat, de där två tonerna. De är inte hotfulla i sig. För den som sett filmen har de en mening.

Faktum är att jag är så fylld av den här idén om musicking att jag känner att jag kan dela med mig av ansvaret för hur passet blir – om det blir bra energier, kul och bra träning – till dig. Du kan vara med och skapa, inte bara göra som jag. Om du inte känner för att göra något helt annorlunda, kan du ändå lägga till din personliga energi, din egen accent till rörelsen och inspirera mig till att hitta ännu mer eller en ny mening i musiken.

Så känn dig involverad i Mer jympa i jympan, Friskis&Svettis projekt för att renodla och ta fram det allra bästa med jympan. Jympa är ett tillfälle till underbar musicking mitt i vardagen. Jag ska vara ännu mer uppmärksam på dig nästa gång vi ses.

Som sagt: jympan är själfull träning. Effektiv, självklart, men effektivitet är ju så lätt att leverera. Att få till en träningsupplevelse som höjer sig över ”bra träning” är så mycket svårare. Men värt ansträngningen hos leverantören, alltså Friskis&Svettis. Allt ansvar för denna träningsupplevelse kan inte ligga på ledaren. Han eller hon behöver stöd.
I förra inlägget tog jag upp ett viktigt stöd: lokalens utformning. Nu blir det min verkliga käpphäst: ljudet.
I jympan utgår allt från musiken. Ledaren inspireras av den, hittar meningar i den som han/hon förmedlar till gruppen, som i sin tur är med och skapar det träningskonstverk som jympan kan vara. Vore det inte bra då, om kvaliteten på hur musiken förmedlas var riktigt hög? Jag tycker det.
Att golvet ska vara bra, det ifrågasätts aldrig. Det är bra, för golvet är viktigt, men inte viktigare än ljudet, faktiskt inte ens lika viktigt. Det själfulla har mer med ljudets kvalitet att göra än med vad man står på när musiken sveper in över en. Att musiken vi ska använda för att skapa träningsupplevelser låter bra är lika väsentligt som att överhuvudtaget vara där.
Jag brukar tänka på det här när jag går på bio. ”Vilket sjyst ljud. Tänk om vi hade så på Friskis&Svettis.” Det är starkt. Magen kan ibland vibrera av basen. Och det är rent, snyggt och klart. Så vill tydligen de som levererar film att vi ska ha det när vi sjunker ner i biosalongen för en filmupplevelse. Så vill jag ha det när jympapasset drar igång också.
Jag tror vi skulle slippa en hel del av volymdiskussionerna med välljud. Jag som vill spela starkt kan också lida  i dag, fast örat visar okej. Dåligt ljud gör ont även på lägre volym.
Min önskan är att vi bestämde oss för att testa ljudkvalitetens betydelse genom att satsa på en lokal och göra den till ett riktigt jympaupplevelserum. Att det skulle bli häftigt att träna därinne är jag övertygad om. Men kanske skulle också föreningens ekonomiavdelning bli nöjd och se möjligheter. Jag tror att många skulle vilja vara med i det där rummet.

Och ett stöd till för ledaren skulle vara ett faktum.

Amen.

Bästa (fast inte bra nog) jympahallarna i tur och ordning i Stockholm är:

1 Kungsholmen

2 City

3 Hornstull

Att det blir den här ordningen beror på att jympan blir bättre i en omgivning som lirar med jympans själ. I en grå fyrkantig låda passar den dåligt. Är det dessutom pelare, ja, vad ska man säga. Tittut?

Kungsholmen är stor, har högt i tak, fönster mot himlen och en otidsenlig väggmålning. Det gör hela skillnaden. City har högt i tak, en oregelbunden form, takfönster (som ska bort vad jag hört om de inte redan är borta) och fönster man kan kika in i. City har potential för mer själ. Hornstull har också den oregelbundna formen, bitvis högt i tak och den sköna terassgången att titta ner från och titta upp emot. Hornstull har också mer potential.

Om man förstod det här när man projekterade, ritade och smyckade skulle det ge jympan en skjuts. Om man förstod lokalens betydelse för jympan och träningsupplevelsen. Då skulle det bli mer själ i träningen, mer jympa i jympan.

Amen

Konstigt att jag inte tänkt på det här förut. Jag har gnällt och ruskat på huvudet men jag har inte förstått hur rätt jag har haft när jag ojat mig över barnslig musik på jympan. Nu fattar jag äntligen: det är ovärdigt att som vuxen man träna till popmusik för barn och unga tonåringar. En vuxen man (t ex jag) kan inte träna till låtar av typen Barbie girl med Aqua.

Så vad kan jag träna till? Bruce Springsteen, Rolling Stones och Bob Dylan?

Hey, jag sa man, inte gubbe.

Det handlar om värdighet. Man ska icke heller tvinga tanter till ovärdighet på jympagolvet genom att spela musik de inte kan eller borde relatera till. Barbie Girl kan vara okej för en tant, men hur är det med den flitigt använd gamla bluesdängan Mannish Boy med Muddy Waters?

I’m a man

I’m a full grown man

I’m a man

I’m a natural born lovers man

I’m a man child

I’m a rollin’ stone

I’m a man child

I’m a hoochie coochie man (hoochie coochie = någon slags muskeldans från slutet av 1800-talet)

Hur ska en tant kunna röra sig till den texten utan att känna att hon hamnat bland ett gäng lågpannade apor? Kanske ändå, eftersom kvinnor kan skratta åt manlig fåfänga och ändå gilla oss. Hur som helst, nästa gång det blir teenybop knyter jag skorna i tre minuter.

Friskis&Svettis vision formulerades för snart tio år sedan. När den kom till  var inte alla säkra på att den var på kornet. Somliga var lite skraja för hur folk skulle le, om de skulle le ironiskt eller förlöjligande.

Vi som tränar har sett att leendena är alldeles äkta under träningen. Under Prideparaden igår  var det tydligt att visionen verkligen är  rätt för Friskis&Svettis även utanför träningslokalen.

Kolla in Anna Iwarssons blogg: http://blogg.friskissvettis.se/

Hur visionen är skriven? ”Människor ler när de tänker på träning.”

Människor ler när de tränat på Friskis&Svettis. Människor ler när de ser oss. Men i visionen är ordvalet ”tänker”, för det är tanken som är grejen, det som gör att man vill tillbaka till träningen, det som gör att man vill hålla på år efter år. Friskis&Svettis vill skapa en positiv känsla i allmänhet kring  träningen. Då ler vi när vi tänker på träningen. Vi har varit med om något bra som vi ler av att tänka på.

Själv var jag bortrest igår, men jag ler ändå. Det räcker att tänka. Gulli-gull.