Jag brukar jämföra Friskis & Svettis med Volvo när det gäller det där speciella ORDET som man kan äga. Friskis & Svettis har labbet med ordet ”rörelseglädje” i 40 år, Volvo med ”säkerhet” säkert lika länge.

Under alla dessa år har orden kommit och gått. I vårt fall fanns en period när vi tyckte det lät töntigt att säga ”rörelseglädje”. Vi var trötta på bilden av den överpeppade jympaledaren med alla lemmar utspärrade och ett ding-dong-leende. Det kan man förstå.

Samma med Volvo. De ville vara mer av ett premiummärke, flärdfullare, mer ”kolla-på-mig-nuuuuu-då!” De var trötta på att kallas sosse-container. Det kan man också förstå.

Nu pratar Volvo säkerhet igen. Och Friskis & Svettis pratar rörelseglädje. Volvo gör det med övertygelse och visionärt. Friskis & Svettis är försiktigare. Poppar ut det, drar tillbaka det. Jag tolkar det som att man fortfarande är rädd för att kännas gammalmodig.

Ibland dyker då ordet ”träningsglädje” upp som vikarie. Också använt av våra kollegor i branschen. Men träningsglädje är faktiskt en helt annan sak.

Ordet ”träna” berättar om prestation, mål och kropp. Ordet ”rörelse” signalerar något mer obestämt och friare. Rörelse kan innefatta både yttre och inre rörelse. Vilket det också gör hos oss på Friskis & Svettis.

Visst kan man tycka att det är kul att träna. Det går att uppskatta vägen mot ett mål, kantat av smärta, misslyckanden och utmattning. Jag känner också glädje mitt i eländet ibland.

Rörelseglädjen kan visserligen också leda till total trötthet och muskelsmärta, men vägen dit är mer av immateriell art. Rörelseglädje handlar om känslor som förändrar oss, öppnar upp oss, gör att vi vågar visa oss som vi är – sårbara och därmed starka. Rörelseglädje utvecklar oss som människor.

I rörelseglädjen kan vi känna oss snabba, rörliga, musikaliska, dansanta och starka, men störst av allt är att rörelseglädjen connectar oss med våra medmänniskor – av alla sorter – utan prestationskrav, jämförelser och tävling. Vi är unika individer i en grupp.

Träningsglädjen förenar också, men på ett fysiskt, tävlingsmässigt och mätbart sätt. ”I dag la jag på 10 kilo till på stången! Fan, va kul! Grattis! Det ska bli mitt mål, också.”

Rörelseglädjen är omätbar. Det är poängen med den. Den är viktigare än linjaler, graderingar och skalor. Den kastar all skit över bord och skänker tillfredsställelse här och nu. Den kräver inget, därför vill man uppleva den igen. För Friskis & Svettis är den ORDET.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Rörelseglädjeleverantörer. Yngre finnes, liksom äldre.
 

Jag borde ha statistiken på fötterna när jag skriver det här. Men det skulle inte förvåna mig om antalet jympadeltagare har legat ganska still de senaste 10 åren. Medlemmarna i Friskis & Svettis har blivit fler, liksom antalet andra pass och träningsmöjligheter, men jympatalibanernas skara är troligen oförändrad.

I det stora hela betyder det alltså att jympan både som träningsform och kulturyttring för rörelseglädje och social gemenskap har fått en procentuellt sett mindre betydelse i världen. Det är synd. Jag skulle önska att utvecklingen gick åt motsatt håll. Det skulle världen må bra av.

Jympan har ju nämligen effekter som ingen annan träning har. Om vi lyckades ta tillvara dem på ett bättre sätt skulle vi kunna förändra hela vida världen till det bättre: skapa fred, utrota fattigdom, minska sociala klyftor, hjälpas åt solidariskt mot klimathotet och vara allmänt snälla mot varandra.

Du tror jag skojar? Det gör jag inte.

Du tror det har slagit över? Möjligen.

Men jag tänker på vad som händer under ett jympapass och hur människor känner, tänker, vill och beter sig efteråt. Det är bättre än i kyrkan efter högmässan, trots allt snack där om kärlek, förlåtelse, generositet och barmhärtighet.

Jympan är skillnaden på snack och handling. Om världens ledare jympade regelbundet skulle hoppet för oss som bor på jorden öka enormt.

Jag bjuder in Donald Trump, Victor Orbán, Vladimir Putin, Kin Jong-Un, Xi Jinping, Jair Bolsanaro, Rodrigo Duterte och MBS (och säkert några till) till mitt pass. Är inte det min bästa idé hittills?

Tillsammans med min vanliga grupp kör vi ett pass och ändrar på sinnestillståndet på alla dessa världsledare där på plats i lokalen. Ingen som lämnar passet kommer kunna vara förbannad på någon annan människa. Tänk i stället hur de ler mot varandra, kanske generade över hur dumt de betett sig. Men alla förlåter varandra. Det blir kramkalas och sen tar de tag i alla utmaningarna tillsammans.

Tänk vad några bakåtkickar skulle kunna åstadkomma!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen

Pustar ut.
 

Som jag har förstått Friskis & Svettis träning bygger vi den på rörelseglädje och social gemenskap. Vi pratar om en träningsupplevelse. Och att den börjar innan själva passet.

Men hur långt innan passet börjar upplevelsen? Jag tänker att man kan dra den tanken väldigt långt. Och att vi borde göra det. Men det var faktiskt inte det jag tänkte diskutera denna gång, utan endast passet och upplevelsen under den tid som det pågår.

Alltså tar jag bort alla påverkansfaktorer utom en enda: gruppträningslokalen.

Jag känner personligen till tre typer av gruppträningslokaler i Friskis & Svettis: den kommunala gymnastikhallen, den egna med tydliga inslag av rött samt den egna lokalen målad i övervägande andra färger än rött, som t ex grått i mitt Stockholm.

Man kan väl lugnt påstå att vi ledare inte får mycket stöd av våra lokaler för att skapa de eftersträvade träningsupplevelserna. Vi måste ladda in en massa annat, men som sagt, det är inte ämnet för det här inlägget. Här snackar jag lokal och bara det.

Om vi lyfter blicken, hur ser då upplevelselokaler ut i övrigt? Är det relevant att jämföra oss med t ex kaféer, restauranger, biografer, barer, dansställen och kyrkor? Jag tycker det.

Överallt försöker man bygga in upplevelsen med hjälp av rummet, färger, inredning och ljus. (Och personal, men den får inte vara med i den här diskussionen.) I en kommunal gympasal är det svårt att jobba med lokalen, men har man en egen anläggning borde det väl gå?

Ofta verkar man nu tycka att den optimala lokalen för att bjuda våra medlemmar på träningsupplevelser är olika varianter på grå lådor.

Jag kan förstå om resonemanget gått ut på att det är människorna som ska stå för upplevelsen och färgerna. ”Tänk vad vi sticker ut och syns i allt det grå!” Därför har man t ex målat över de historiska väggmålningarna på Friskis & Svettis Kungsholmen (f d Jympalatset) och Gärdet. Jag tycker det var synd. Jag tycker de bidrog till att skapa en särskild Friskis & Svettis-upplevelse. Men det går att göra mycket mer.

I andra föreningar har jag sett att man sätter upp jättestora foton på folk som tränar. Vilken är den tänkta funktionen med dessa? Är de verkliga människorna på det verkliga passet för osnygga, eller vad? Ska bilderna kompensera ifall passet är halvtomt?

Är du med på vad jag så omständligt försöker säga? Att vi ska inreda lokaler mer i samklang med kärnan i Friskis & Svettis: rörelseglädje och social gemenskap. Jag vill ha mer konst, mer fantasi, mer vågat, mer mänskligt, mer värme. Det skulle hjälpa oss ledare att bjuda på de träningsupplevelser Friskis & Svettis utlovar. Det är ju vi som är Friskis & Svettis rock stars. Vi ska bjuda på känslor. Ge oss en värdig scen för vår show! Ok?

Gimme a break!

 

Jympan är Friskis & Svettis förmänskligande flaggskepp. Det som gör att vi på allvar är unika i träningsvärlden.

Jympan är i grund och botten en humaniseringsprocedur. I en värld som blir alltmer narcissistisk erbjuder jympan oss en väg tillbaka till de egenskaper som gör oss till människor. Det var aldrig meningen att vi skulle vara ensamma. Det var aldrig meningen att vi skulle klara allt själva. Det var aldrig meningen att vi skulle bygga personliga varumärken.

Meningen var att vi skulle knyta an till varandra. Skapa gemenskap. Med alla.

Varför är vi inte så bra på detta? Jo, för att världen är galen. Många av oss tror att det handlar om att leverera en perfekt yta, en tuffhet där man aldrig ger sig och en framgångsrik karriär. Jag vet inte hur de ambitionerna funkar för dig, men på jympan kan vi slippa allt det där.

När alla våra attiraljer är inlåsta i omklädningsrummet, då står vi där, avslöjade i våra kortbrallor.

Och så börjar musiken. Ledaren ler och får oss att sträcka på oss, öppna bröstet, andas ordentligt för första gången den här dagen och – vi kanske inte tänker på det, men det är liksom avsikten – kraven släpper. Vi blir mer människolika. Vi är fortfarande individer, men på en djupare nivå, strax under It’s Raining Men eller någon annan discodänga knyter vi an till varandra.

Jympan är en ceremoni för att hjälpa oss att våga visa oss som vi är: sårbara och imperfekta, men fulla av viljan att accepteras av andra, öppna att välkomna andra att ”koppla upp sig” på oss.

Jympan är en helhet av kropp och själ och hjälper deltagarna att hitta sina egna helheter. Den hjälper folk att välja glädje i stället för gnäll. Den hjälper oss att först gilla oss själva, sen andra. Fy fan, vad det är fint!

Välkommen på Jympa!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

För 20 år sedan formulerade jag en vision på Riks styrelses uppdrag: Människor ler när de tänker på träning.

På den tiden var Riks ett sparsamt bemannat kansli och antalet medlemmar i hela Friskis&Svettis cirka 250 000. Internet fanns, men inte jättemycket mer än så. Mobilerna var små och inte smarta. Kommunikationsläget var alltså på stenåldersnivå. Vi var typ tvungna att träffas för att få fram ett budskap. Hemska tanke.

I stadgarna står det att vår uppgift är att få så många som möjligt att motionera och uppleva rörelseglädje. Det är en mer jordnära beskrivning av ”varför” än visionen. Men tillsammans med visionen, och våra värderingar, tänker jag att det ändå är möjligt för varje funkis i vår sekt att förstå vårt ”varför” vi gör det här med Friskis&Svettis.

Internet är up and running och smart phones surrar konstant i fickan. Vi borde vara på samma våglängd allihop. Vårt ”varför” lär inte bli inaktuellt än på många år. Andelen människor som behöver röra på sig mera, är lika stor nu som på 70-talet.

Ändå är det så himla lätt att tappa bort detta viktiga med kärnan i en organisation. För hur och var i vår verksamhet manifesteras detta vårt ”varför” tydligast? Att få människor att uppleva en rörelseglädje som sitter i och sprider sig från människa till människa? Var händer det? Alltså, det där med rörelseglädje och leendena som sitter i.

Jo, i jympan. Därmed dissar jag ingen annan träningsform. Bara lyfter den viktigaste.

Visst lyfter vi jympan. Särskilt nu i 40-årsjubileumstider står jympahyllningarna som spön i backen. Jag hoppas att jympahyllningsfenomenet är mycket mer betydelsefullt än nostalgi.

Jag tror vi intuitivt älskar jympan just nu för att den är den träningsform som visar var vi kommer ifrån. I jympan finns allt som är typiskt Friskis&Svettis. Vi förstår (kanske omedvetet) att de idéer som frambringade denna ringdans är de guldkorn som vi måste bevara. De ger oss vårt existensberättigande.

Jympan är vår kärna och den måste vi vårda, för om vi vårdar den, då vårdar vi oss själva och gör hela sekten hållbar in i framtiden.

Självklart ska vi fortsätta kreera andra roliga träningsformer. Jag är själv ingen jympataliban i betydelsen att jag bara jympar, verkligen inte. Jag springer, cirkelfysar, skivstångar, spinner, indoor walkar, cirkelgymmar, flexar, hittar, power hourar och mer, men på alla dessa pass bär jag med mig känslan av att inget är så mycket Friskis&Svettis som jympan. Alltså, allt är bra och ganska kul, men kärnvärdena är tydligast i jympan.

Slutsats: Fortsätt experimentera, men var rädd om kärnan. Hur ska vi få med oss jympan in i framtiden?

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Alltid nummer ett när det gäller människors engagemang.
(Påståendet är inte vetenskapligt bekräftat.)
 

När Friskis & Svettis startade var kulturen stark och tydlig. Allt var möjligt för alla, friheten att testa egna idéer var stor, rörelseglädjen och möten mellan människor stod i centrum för alla aktiviteter. Man trodde det var möjligt att förändra människors syn på träning, sina kroppar och sig själva till något enbart positivt. Om detta vittnar i princip alla som var med.

Allt det där kanaliserades i jympan, festerna och i de sociala ute-aktiviteterna, den s k ”friluften”. Dessa fysiska yttringar för kulturen – förutom en hel del sex på kursnätterna – utgjorde 100 procent av Friskis & Svettis schema.

Så jag tänker: Vad händer med kulturen när friluften inte längre finns och jympan upptar – hur mycket? – 20 procent av utbudet inomhus? Jag lärde mig på Stockholms årsmöte att 61 procent av alla inpasseringar görs av gymmarna. Har vi lyckats transformera kulturen till gymmet? Och till alla de nya gruppträningarna? Jag tänker att det förmodligen är vår viktigaste utmaning. Vad är vi utan Friskis & Svettis-kulturen?

Om jag svarar själv på frågan om jympakulturen har överlevt trots den radikala minskningen av jympa i schemat genom åren skulle svaret bli: Nja, bara delvis.

En anledning till utspädningen är förstås att det är så svårare att vara kulturmänniska på t ex cirkelgym än i mitten på ett jympapass. Det är svårare att göra ett bra jympapass än ett helt okej cirkelgympass, men lättare att bada i Friskis & Svettis-kulturen som jympaledare. Medan gympaledare utan nämnvärt pratande kan locka med sig människor i rörelseglädje långt bort från hämmande självmedvetenhet, måste alla andra ledare jobba med andra, mindre direkta verktyg.

Jag tänker – med erfarenhet av alla härliga icke-jympapass jag varit på – att det trots allt är görligt att få med sig kulturen i gruppträningen, men gymmet? Svårt! Gruppträningar i gymmet är enligt mig en superbra grej, men för övrigt? Nja.

Jag säger inte att det är en omöjlighet att marinera hela skiten i våra värderingar, men att vi definitivt måste jobba mycket hårdare med den uppgiften än vi gör i dag. En tio minuter lång film med grundaren på utbildningarna är en bra start, men hur följer vi upp det i vardagen? Inte mycket skulle jag säga. Just nu törs jag t o m säga ”inte alls”.

På Svettisdagarna frågade generalsekreterare Susanne Jidesten om vi kände till svarta boken. ”Jaaa”, svarade församlingen. Vita boken? ”Jaaa”, svarade församlingen. De fem värderingsområdena? ”Nej”, svarade församlingen.

Om vi vill uppfattas som något annat än våra konkollegor på träningsmarknaden – och det vill vi väl? – då får vi allt ta frågan på större allvar än vi gör i dag. Vi gjort det förut med minnesvärda resultat kring både svarta och vita boken. Vi måste göra det igen. I ord och handling.

Dags att marinera, alltså. Börja med att gå på jympa! Återkom när du gjort det så kan vi väl prata mer om den knepiga marineringsprocessen efteråt?

I Friskis & Svettis Stockholm är 61% av inpasseringarna på väg till gymmet. Men när föreningen frågar på Facebook vad medlemmarna väljer för träning – gym eller jympa – då ser det annorlunda ut. Den skillnaden säger något viktigt om vad de kultur-lojala medlemmarna tränar. Diagram och upptäckt av signaturen L.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 
Som Jympajesus känner sig.

En skön stammis bjöd in mig till ett danspass ute på stan. Av hänsyn till sekretess och av respekt vill jag inte vara mer exakt om plats och namn. Vad jag kan säga är att det inte var öppet för allmänheten. Och att det hade noll likheter med Friskis & Svettis danspass. På ett djupare plan liknade det mer mitt eget hårt koreograferade jympapass.

På ytan kunde det knappast vara mer olikt det jag håller på med. Ledaren var totalt lealös, men i full kontroll över varende kroppsdel som går att röra på. Det rörde sig överallt. ”Tänk cirklar”, sa hon och jag försökte allt vad jag kunde, men jag tror att det mest blev fyrkanter. Jag såg hur rörelsen i henne började (eller slutade) längst ut i en tå och böljade genom hela kroppen upp till hjässan ut i armarna och tillbaka.

Jag såg ner på mina egna ben. Nä, inga cirklar där. Möjligen gungade det lite i knäna, som om jag gjorde mig redo för den första hambosvängen på mycket länge. Jag försökte kompensera genom att göra cirklarna med skrevet lite större. Inte snyggt.

Det sköna var ändå att jag inte kände mig särskilt dum. Jag såg mig omkring i rummet på de cirka 20 övriga ”dansarna” och tyckte att det var rätt coolt. Alla var uppe i sin egen grej och sket fullständigt i hur de såg ut eller vad folk höll på med bredvid. Jag kan inte säga att det såg för jävligt ut, men särskilt vackert var det inte heller. Du vet konsertbesökaren som går loss i sin egen värld längst framme vid scenen. Ungefär så.

Fri rörelse är i vanliga fall inte alls min grej. Men det var inte så farligt som när jag är på jympa och ledaren ger mig frihet i några sekunder. Gå loss, liksom! Jag: ”Fallucka nu, snälla!”

Visst kände jag flykt-reflexer även under denna speciella session, men det är bättre med 60 minuter flummig hippie-dans än bara några sekunders friforms-skuttande på ett jympapass.

Det jag kände igen från jympan var sökandet efter varandet i höger hjärnhalva. När man hittar den bara-vara-känslan lyfter jympan ovanför den instrumentella beskrivningen av jympan som ”allround-träning för styrka, kondition och rörlighet”, som vänstra hjärnhalvan så ”fint” uppfattat det hela.

Så nu har jag blivit ännu mer jympareligiös.

I veckan på passet, i en låt jag haft i ett år, gjorde jag något jag inte gjort förut. Inspirerad av dansen på stan la jag till en detalj. Den bara kom! Jag vet inte, men jag tror i alla fall att några i gruppen på ca 90 personer uppfattade den och blev lite mer jympareligiösa just då. Det kändes så bra. I de där bråkdelarna av en sekund.

Jag kommer inte att släppa mina deltagare helt fria från min koreografi (vilket de så klart alltid ändå är), men jag kommer söka den där känslan från dansen på stan igen. Kanske blir det cirklar. Om inte kropparna hänger på, hoppas jag själarna gör det.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 
Bild Alvreten.

En av mina goda vänner som läser Jympajesus ser ofta saker på ett annat sätt än jag. Det är nog inte säkert att vi tycker olika i sak, men han råder mig att framföra mina åsikter i god föreningsdemokratisk anda. Varför inte ha ett avspänt samtal med ledningspersoner, skriva motioner eller försöka bli invald i styrelsen?

Inte för att jag inbillar mig att den här bloggen är bättre, men är det någon här som tror att min väns råd är genomförbara? Jag är tvekam därför att:
• jag inte tror att någon ledning skulle göra plats i sina agendor för ett möte om framtidens Friskis & Svettis med mig. Alla ivriga med sina anteckningsböcker?
• min erfarenhet av motioner är att de i stort sett alltid blir avslagna i ett tempo av 4 ”bifalles ej” i minuten.
• mina back-to-basics-präglade åsikter är för kontroversiella för en valberedning med orden ”digitalisera” och ”modernisera” uppsatta på flanellografen.

Så ett gäng förslag kommer nu i vanlig ordning här i stället:

1 Styr rörelsens pengar mot den lokala föreningen, inte mot en administrativ överbyggnad.

2 Satsa på en inhouse-byrå med kärnkompetens kring Friskis & Svettis varumärke. Köp bara in produktion och mediabearbetning.

3 Jobba mycket mer på att marinera alla funkisar i vår idé, filosofi, värdering, mission och vision.

4 Fortsätt jobba med nya och kreativa passprodukter.

5 Återuppliva Friskis-delen i en seriös satsning på folkhälsa.

6 Undvik kommersiella samarbeten som riskerar skada vår legitimitet som varande en helt obunden aktör som arbetar för folkhälsa.

7 Se till att kommunikationen befäster oss som en organisation som bygger all vår verksamhet på rörelseglädje och möten mellan människor.

8 Försök inte bevisa hur bra vi är med diverse mätningar. Satsa bara pengar och energi på projekt som ökar medlemsnyttan.

9 Skapa rum som hjälper oss att ge en helhets-Friskis & Svettis-kulturell upplevelse. (Överge den nya grå färgskalan i våra lokaler så fort det bara går.)

10 Tro mer på jympaledarnas förmåga att vara rock stars. Behåll jympans kreativa personlighet genom att inspirera till personlig skaparkraft i stället för att producera konceptpass.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

PS Jympajesus inkompetensförklarar aldrig någon. Han framför inte heller svepande kritik utan konstruktiva förslag.

 

En god vän gav mig ett råd: Frigör dig från gossen Ruda.

Om du är en yngre läsare vet du kanske inte vem denne gosse är. Så här skriver Wikipedia:

Emil Ruda (gossen Ruda), fullständigt epitet ”Hr ynglingen Emil Ruda” är en fiktiv person i den satiriska tidskriften Grönköpings Veckoblad och son till tullvaktmästare Ruda. Uttrycket ”gossen Ruda” har i svenska språket blivit synonymt med en vanligen yngre, något vanvördig och okonventionell person eller aktör. Ruda illustrerar i tidskriften ”ett oroselement, en respektlös individ, företrädesvis en ung mansperson, som inte riktigt håller sig inom ramarna, som alltid ställer till med bråk och som inte spelar enligt reglerna”.

Jämförelsen spricker brutalt på ”yngre”. Men hur är det med restens likhet med Jympajesus? Ja, kanske lite.

Vanvördig är synonymt med respektlös. Hm, jag tänker att Jympajesus inte vördar titlar och positioner, inte heller alla mänskliga handlingar, däremot nästan alltid människorna. Undantagen är när folk gör ovärdiga handlingar.

Det där med att alltid ställa till bråk då? Visst, det har hänt. Om det nu var Jympajesus som var den som ställde till det, eller om han bara reagerade bråkigt. Att bli arg i Friskis & Svettis är inte commes il faut. Konflikter är jobbiga, men man får ju inte vara så rädd för bråk att man duckar varenda gång det gör ont i magen. Och man kan alltid prata igenom saken efteråt. Och säga förlåt.

Om jag har något av Ruda i mig i dag är det väl i så fall ”farbror Ruda”. Och jag tycker att det är bra. Det kanske inte ger mig pluspoäng i Friskis & Svettis-toppen, men jag tycker att ifrågasättande är friskt, engagerat och väldigt mänskligt beteende. Det kan väl inte vara så att min väns råd är symboliskt för hur man ska vara för att passa in i Friskis & Svettis: var en glad ledare och bry inte din hjärna med de s-t-o-r-a besluten.

I dag träffade jag en VD för ett stort företag. Han berättade att om alla höll med honom under ett möte så bordlade han de frågorna. Han uppmanade medarbetarna att gå hem och tänka och kallade till nytt möte några dagar senare med förhoppningar om ifrågasättande.

Så tycker jag att vi borde ha det överallt i alla sammanhang. Då skulle det inte bli så uppslitande bråk och fula bakom-kulisserna-intriger. Folk skulle våga säga emot och testa sina idéer utan straff även om det blev fel. Vilken glädje!

Farbror Ruda kan alltså inte frigöra sig från gossen Ruda. Inte en chans.

Jympajesus har genom hela livet hamnat i trubbel p g a lusten att testa andra vägar än dem som ”ledningen” pekat ut som de enda körbara. Det hände mig på pedagogikdelen av min lärarutbildning. Det har hänt under uppföljningar i Friskis & Svettis och när ordförande var tvungen lämna rummet för att inte explodera över mig medan jag var med i Riks styrelse. Jag har grälat med chefer både i reklamvärlden och Friskis & Svettis-världen.

Jag är möjligen inte lika på hugget nuförtiden. DET oroar mig! Farbror Ruda behöver utöka ”familjen”, inte klippa banden till rudorna. Var är de nya gossarna och töserna Ruda? Till er säger jag: Ifrågasätt allt!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

När jag jobbade på Riks tyckte jag föreningsdemokrati var segt. ”Förankring luktar liggsår”, sa jag arrogant och cyniskt. Förmodligen trodde jag att jag hade makt som anställd på Riks, och makt korrumperar alltid, till och med i fina Friskis & Svettis och till och med en sådan helylle-person som Jympajesus.

Men det var förstås fel, både det där med att jag hade någon slags makt och att förankring luktar liggsår.

Förankring är ju hela jävla grejen med att ha en förening! Ja, det går långsamt. Ja, årsstämman tar inte alltid de bästa besluten. Ja, bra idéer har svårt att ta sig hela vägen fram genom demokratigyttjan. Men det är så det måste vara i en förening, eftersom det är viktigare att folk känner sig involverade, inspirerade, engagerade och viktiga, än att det går fort och blir smartast möjliga.

Friskis & Svettis agerar kommersiellt på en marknad där det finns många kollegor, men vi kan för den skull inte låna stuket från managementkonsulterna och bli big business. Det känns kanske bra först, som när man kissat på sig och värmen sprider sig, men sen blir det kallt. Först känner man sig proffsig, sen har man tappat bort sin identitet.

Det var den supersega föreningsdemokratin som räddade loggan åt oss för fem år sedan. Annars hade den sett ut så här i dag:

Jag har ingen aning om vilka stora frågor som måste snigla sig igenom vår föreningsdemokrati i framtiden. Men även om en del goda idéer hinner dö av utmattning medan HELA Friskis & Svettis är med och ältar fördelar och nackdelar med diverse förslag som har påverkan på varumärke, engagemang, trovärdighet och meningsfullhet – så är det sådana vi är.

Friskis & Svettis är en autentisk demokrati som värnar om sina värderingar genom att leva dem. Först blir vi långsamt överens om de stora och viktiga besluten som har med vår identitet att göra. Sen förverkligar vi de överenskomna idéerna snabbt. Var och en på sitt håll. Starka värderingar i kombination med stor medvetenhet om uppdrag och vision, då behövs inga regler.

Här några grejer vi ska vara jäkligt rädda om: identitet, integritet, legitimitet.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Ibland måste det få ta lång tid.
 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.