Tack alla ni som engagerade er i min omröstning om jympan är viktig eller oviktig för Friskis & Svettis framtid. Ju mer jag tänkt på frågan och hur ni kommenterat, desto mer övertygad blir jag i mitt eget ställningstagande.

Enligt mig finns t ex ingen mellanväg. Jag har lärt mig att allt man gör bara har två lägen: utveckling eller avveckling. Det betyder att det man inte utvecklar, det avvecklar man. Mellanmjölken är slut på lagret.

Jag har också lärt mig att allt man gör följer mönstret ”creation-maintenance-destruction”. Det liknar ovanstående insikt, så tillvida att man inte kan förvalta något genom att försöka bevara nuläget. Gör man det är man snart i ”destruction”, vilket inte behöver vara fel. För då är man strax i ”creation” igen. Det går runt runt. Inte bara i min skalle.

Jag ser ingen motsättning i att jag tycker att jympan är perfekt och samtidigt att den hela tiden måste utvecklas. Jag menar att idén om jympan är idealisk. Samt att vi som leder den och tänker mycket på den, hela tiden också måste försöka närma oss idealet och därför konstant testa våra idéer. Alltså, idealet är statiskt, utförandet i ständig rörelse.

Min största utmaning t ex, är att skapa ännu bättre möjligheter för deltagarna att känna glädje, vara sig själva, släppa loss och känna den stora tillhörigheten med gruppen och alltet.

Som tvåa på min utmaningslista kommer själva kreationen rörelse-musik. I den ingår träningseffekten, men det där brukar lösa sig.

Jag vet att projektet Mer Jympa i Jympan framför allt var tänkt att handla om de stora mänskliga värdena, men jag tycker det landade i ett nytt upplägg vad gäller minutindelningen av sekvenserna. Det är väl okej att också testa strukturen, men jag tror vi skulle ta en ny titt på minuterna nu. Jag saknar den lite längre ”upphämtningen, laddningen, samlingen” inför andra styrkan och jag blir uttråkad av att ”jympa loss” mot slutet. Det är svårt att få den långa konditionen att bli både enkel och intressant hela vägen.

Att jag tycker jympan är viktig för Friskis & Svettis framtid kommer antagligen inte som någon överraskning. Jag tycker det av tre anledningar:
1 Friskis & Svettis startade med jympan. I idén om jympan finns hela idén om Friskis & Svettis. Jympan materialiserar Friskis & Svettis kultur.
2 Jympan är vår mest egenutvecklade, unika och svårkopierade träningsform.
3 Alla andra av våra träningsformer och verksamheten över huvud taget borde benchmarka mot jympan. Hur kommer den vinnande kulturen, den som legat till grund för all utveckling och framgång, till sin rätt i alla hörn av Friskis & Svettis?

Så vad betyder det om vi skulle vara överens om att Jympan är viktig för Friskis & Svettis framtid? Jo, hör och häpna; vi måste satsa på Jympan, både på det yttre och det inre. Kanske att jympan får hyfsat många kvadratmeter i lokalerna, men för övrigt? Vad kostar gymutrustningen, spinningcyklarna och Indoor Walking-manickerna? Hur mycket satsas det på jympans rum?

Jag har sagt det förut: Jympan borde ha ett showroom i varje anläggning. Ett jympahelgat rum är ingen grå låda med mediokert ljud och ljus. Det är en kyrkolokal för jympariten. Jympaledaren får hjälp av inredning och design för att utföra sin stora mission. Ljuset följer upplägget. Ljudet är perfekt, starkt och rent.

Ett Friskis & Svettis utan jympan som flaggskeppsprodukt är som ett Heinz utan ketchup, ett Burger King utan Whopper, ett Finland utan bastu, ett Amazonas utan regnskog och ett pass med Jympajesus utan misstag.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Platon talade om idévärlden och jämförde den med den värld vi harvar runt i. I idévärlden är allt sant, skönt och vackert. I vår värld förmår vi bara uppfatta halvdana återspeglingar av idéerna.

Precis så är det med jympan. Den är en perfekt idé.

Idén om jympan handlar om att öka din rörlighet, styrka och kondition, samtidigt som du helar din själ genom sammansmältningen av musik, rörelse och människorna runt dig. I idén om jympan utvecklas vi som individer och sociala varelser.

I idéernas värld är jympan en rit, en religiös och kollektiv handling för att stärka både dig som individ och som en ovärderlig del i den stora helheten av liv. Jympan är en kärlekshandling för människans fortlevnad på jorden.

Han som skapade idén om jympan måste ha älskat livet. Han måste ha älskat dig. Men precis som oss alla andra levde han i de halvdana återspeglingarnas verklighet. Skaparen av jympan var imperfekt, som alla oss andra. Däri ligger den stora utmaningen och möjligheten.

Vi imperfekta ledare kommer aldrig att kunna göra Jympan fullständig rättvisa. Pass.nu hjälper oss inte här. Vi kan bara hjälpa oss själva. Själva jympan kan inte utvecklas, men vi kan göra det.

Det är meningslöst att försöka förbättra idén. Att flytta minuter hit och dit gör ingen skillnad för Jympan. Idén är som den är, troligen blir återspeglingen i verkligheten bara sämre. Det är bara vi ledare som kan förbättra oss. Vi kan försöka förstå idén bättre. Vi kan lägga mer tid på att skapa program. Vi kan diskutera meningen med jympan med andra mer. Vi kan vidareutbilda oss inom andra områden som filosofi, psykologi, kommunikation, meditation och pedagogik.

Jympans framtid hänger helt på om människorna som leder den kan utveckla sig själva. Vi som är osäkra, sökande, bekräftelsesökande, men modiga, har större chans att närma oss den sanna idén om jympan än dem som redan anser att de är förträffliga som de är. Den framgångsrika jympaledaren får aldrig bli klar med sitt sökande efter sanning, aldrig sluta försöka att bättre förstå sig själv och andra, aldrig sluta att vilja connecta med världssjälen. Vi är ju ETT allihop.

Tycker du att det här är flummigt? Att den fulländade jympaledaren är ofulländad. Well, det finns pass utan perfekta idéer som med fördel leds av folk som inte söker något annat än bättre kondition, styrka och rörlighet. De leds bäst av folk som är hur nöjda med sig själva som helst och aldrig ens tänker tanken att de skulle kunna vara tråkiga. Modus, någon? Inga konstigheter!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag har en känsla att valet av mig som fadder orsakade en och annan bekymmersrynka i rekryteringsgruppen. ”Han har väl aldrig läst pass.nu ens.”

Fast jag är säkert bara paranoid.

Jag överdriver mytbildningen om Jympajesus, typ att han gör som han vill och tycker att inget är roligare än att utmana regler, riktlinjer och policies. I själva verket är man säkert supernöjd med att Jympajesus äntligen tar sitt ansvar och coachar en jympatalang till stardom, fulla pass och ett coolare rykte för Friskis & Svettis klassiska träningsform.

Sanningen är att jag alltid bygger pass enligt pass.nu. Och nu när jag förärats med fadderskap tänker jag leverera en uppjympare som följt pass.nu som en savant. Alla försök från min adept till kreativa lösningar och rörelser som inte tidigare setts på jympa kommer att motarbetas av mig. Jag kommer uppmana till säkra kort på alla fronter; bara moves från rörelsebanken och endast musik i spannet mellan Mix Megapol och Way Out West.

Det är mitt falska liv som fadder, för lika mycket som jag tror att pass.nu behövs, lika mycket tror jag att det blir en hämsko. Jag tror till och med att pass.nu riskerar att långsamt döda jympan.

Visst, man måste VERKLIGEN förstå upplägget, bygga passet enligt den beprövade strukturen och checka av att man fått med allt som ska vridas, töjas och stärkas. Problemet är att man sedan måste ta sig vidare. Inte så att man kan skita i upplägget efter licensieringen – inte alls – men när minuter, rekommenderade pulsar och funktioner är på plats, det är då den STORA utmaningen väntar: hur leverera det som – utan att den riktigt förklaras – i pass.nu går under benämningen ”jympans själ” .

Vad som behövs är en filosofisk diskussion om vad vi vill uppnå och hur vi kan komma dit. Jag tror på ivriga uppmaningar att experimentera, våga misslyckas och varje gång leverera mer än ”ännu en okej dag på jobbet”. Pass.nu är den trygga dagen på jobbet, men för övrigt lovar pass.nu ingenting. Frälsning leveras med andra mycket halare ledstänger.

Jympans värden är samma som 1978 och minut-upplägget fungerar lika bra i dag som 1978, men vad du gör under dessa minuter kan inte bara vara en avprickad checklista från pass.nu. För att hitta in till jympans själ och blåsa upp den så att deltagarna når salighet medan de får träningen på köpet, wow, det kräver ett helt annat slags arbete.

Fast nu gäller det att coacha adepten till att klara licensieringen. Jag rekommenderar några av de mest spelade låtarna på Spotify och inga nya påfund, ok?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Det finns regler, riktlinjer och policys. Och så finns det sanningar. Det är dessa tvålhala fenomen vi jympaledare är ute efter, sanningarna som gör jympan rättvisa, då när vi alla uppgår i ett enda gemensamt nu och känner både styrkan hos oss själva var och en, och kraften i homo sapiens som grupp.

Hur gör vi när vi söker den? Går vi till dokumentet jympa.nu och snickrar ihop passet enligt formulär 1A? Nej, där finns inga sanningar. Det vore som att läsa en teoretisk text om proportionerna, motivet och penseldragen i ett revolutionerande konstverk och så tro att man kan göra det själv.

Det är bra att känna till ramarna såsom de beskrivs i jympa.nu, men sanningen finns någon annanstans, i samspelet mellan rörelser och musik, i ledarens förmåga att connecta, i ledarens förmåga att skapa energi i rummet, i sammansmältningen av kropp och själ, i nyfikenheten, lekfullheten och balansen mellan trygghet och osäkerhet.

Jympaledare måste ha frihet. Vi måste få tänka, undersöka och experimentera. Vi kan inte ha någon som säger till oss vad vi gör rätt och vad vi gör fel. Vi vet redan att vi mest misslyckas. För så svårt är det. Men hur ska vi kunna hitta sanningen om vi inte får leta överallt och gå vilse i utkanterna av jympa.nu? Vi lyssnar på feedback, men vi tvivlar redan på det mesta av vad vi gör. Det är därför vi fortsätter att leta, göra om och testa oprövade grepp för att nå saligheten.

Vi vill inte bli kontrollerade, men inte heller kontrollera, vi vill förstå. Vi vill inte ha lydnad, vi vill ha frivillig och oreflekterad deltagartolkning av det vi gör som ledare. Vi vill inte ha makten, vi vill ge den till deltagarna. Vi vill ha ett hälsosamt intellektuellt, känsligt, andligt och jämlikt förhållande. Alla är unika, och ingen är mer värd än någon annan.

Det går som du förstår inte att vara jympaledare om du inte är modig. Du kommer att få slåss mot dem som vet bättre, kämpa med din egen självkritik, erkänna för dig själv att du hade fel och vilja fly till en enklare ledaruppgift, typ leda mindre metafysiska pass som cirkelfys, skivstång eller flex.

Allt handlar om kreativitet och ansvar. Som grundaren Johan Holmsäter sa när han talade om Friskis & Svettis framgångsrecept: ”Det handlar inte om frihet från ansvar, utan om friheten att ta ansvar.” Jympaledare skyller aldrig på något. De tar fullt ansvar både för sina geniala drag och sina misslyckanden.

Och som Yuval Noah Harari skriver i 21 Lessons for the 21st Century (vars kapitel om ”The Secular Ideal” inspirerat till denna text): ”Questions you cannot answer are usually far better for you than answers you cannot question.”

Jympaledare i alla föreningar: sök sanningen om rörelseglädje, frihet, gemenskap och utveckling på DITT sätt!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

”Att hålla Friskis & Svettis utanför Riksidrottsförbundet undergräver förbundets trovärdighet. Därmed har RF brutit det implicita kontraktet med staten,” skriver Tomas Peterson, senior professor i Göteborgs-Posten.

Att inte RF är trovärdiga som folkhälsoorganisation är också grundbulten i Friskis & Svettis grundare, Johan Holmsäters analys.

Vi i Friskis & Friskis hade/har en mer godtrogen syn på Riksidrottsförbundet. Vi tror att vi, om vi fick bli ett eget specialförbund, tillsammans skulle bidra till att få fler människor att idrotta hela livet med glädje.

Enligt Holmsäter är hindren i första hand två: RF är fast i sin tävlingsiver och är en politiskt tungfotad organisation. Det hävdade han för 40 år sedan och han menar att det fortfarande är så.

Professor Peterson konstaterar samma sak i sin debattartikel 2019. Enda skillnaden är att han verkar besviken på RF. Han hade trott att något hade förändrats, att man öppnat upp för folkhälsoidéer mer än på papperet och att man lättat på tävlingskravet. Så var det inte.

Nu undrar du förstås vad Jympajesus tycker. Som liksom många andra hört för och emot i flera omgångar redan på 1900-talet och som skrivit två värderingsskrifter för Friskis & Svettis, i vilka vi båda hävdar betydelsen av att stå fria.

Eftersom jag ”bara” varit jympaledare de senaste fem åren har jag faktiskt inte brytt mig om vår ansökan. På golvet är man långt ifrån infrastrukturerna. Men när helt plötsligt debatten flammade upp i våra stora dagstidningar bara en kort tid innan RF:s årsstämma, var jag ju tvungen att läsa på.

Eget specialförbund i RF tycker jag inte vi ska vara. Jag tycker vi ska samarbeta utifrån, som en helt fri partner, politiskt obundna och drivna av viljan att få saker att hända snabbt, utan att frågor ska behöva dras i ännu fler instanser än de redan tröskas genom i dag.

Jag tycker vi ska söka samarbeten där lusten och möjligheterna att handla är påtagliga. Och jag tror det händer bäst lokalt, i föreningarna, inte i administrativa och strategiska överbyggnader.

Vad tror du?

Jag älskar Friskis & Svettis.

Amen.

Det sägs ibland att det som skrämmer oss människor allra mest är att inte duga, inte vara tillräckligt smart, duktig eller snygg. Men det finns dem som hävdar motsatsen, t ex Marianne Williamson, en av Demokraternas 24 presidentkandidater inför valet i USA 2020:

”Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and fabulous? Actually, who are you not to be? […] Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people will not feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. [… as we let our own light shine, we unconsciously give others permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”

Det läskiga är alltså kraften vi har inom sig. Om vi släpper den fri, förslagsvis som ledare på Friskis & Svettis, signalerar vi till människorna runt oss att det är okej att befria sig från sina bojor. Det är enkelt att se det hända på jympagolvet. Möjligen svårare på mer instruktiva pass. Fast det måste inte synas. Det räcker om kraften upplevs. Om det syns utanpå är det ingen garanterat vacker syn.

Jag tänker att det handlar om energi, ett utbyte av energier oss människor emellan, en uppkoppling mot varandra utan rädsla.

Och vilken färg illustrerar bäst den energin? Den som gör oss till människor. Av kött och blod. Kontaktsökande och nyfikna.

Efter att ha funderat länge på varför vi i Friskis & Svettis tonar ned vår röda identitet, slog det mig plötsligt. Vi är rädda för kraften vi har inom oss. Vad skulle hända om vi släppte den fri? All fin ordning vi byggt upp genom åren, skulle den pulvriseras? Det är kanske säkrast dämpa oss? Vad sägs om att måla hela skiten grå? En vit logga på det ska väl hålla oss i schack?

I Jante-land klär man sig inte i rött.

Jag älskar Friskis & Svettis.

Amen.

PS Tack signaturen L för Williamson-citatet.

Det går bra för Friskis & Svettis Stockholm. Vi är snart 100 000 medlemmar. Ekonomin är god. Stämningen på anläggningarna är gla o go. Jag trivs. Men jag är ändå inte lika nöjd som så många andra verkar vara.

Jag tror nämligen vi i sort sett har nått status quo. Vi är ett av Sveriges bästa gym, men om vi menar allvar med ändamålsparagrafen i stadgarna – den om rörelseglädje till så många som möjligt – måste vi göra något radikalt.

I dag väljer människor oss av tre anledningar. Vi är de enda som erbjuder vår egna, klassiska jympa, vi har en välkomnande kultur och vi är prisvärda på den del av marknaden vi delar med andra bemannade gym med fullt utbud.

Problemet med det är att vi inte kommer att kunna växa så mycket mer. Har vi i princip redan maxat vårt syfte att få så många som möjligt att röra sig? Blev det bara 550 000?

Få väljer alltså Friskis & Svettis för att vi är just Friskis & Svettis. Vi är för otydliga både vad gäller det vi pratar om och det vi gör. Vi verkar helt enkelt inte vilja uppfylla ändamålsparagrafen. Det skulle bli för jobbigt.

Den stora majoriteten rör ju fortfarande på sig alldeles för lite. Den stora majoriteten har ännu inte upplevt den rörelseglädje vi yrar om.

Om något ska hända med vår tillväxt måste ”komma åt” de här inaktiva och rörelseglädjeokunniga individerna. Och vi måste vara beredda att ta emot och guida dem på ett mer professionellt och mer humant sätt än vi gör i dag. Det kommer inte att vara en quickfix, det kommer inte vara enkelt, men det kommer vara värt det.

Inget gör oss funkisar så stolta som när vi gör skillnad för människor. När vi är skillnaden på någons före och efter. När vi bidrar till det allmänna välmåendet, till möten, insikter, mod och nya livskrafter.

Sådant händer på flera av Sveriges bästa gym. Bara inte tillräckligt ofta. Och sällan för att så många väljer Friskis & Svettis just för att vi är Friskis & Svettis. De oefterhärmliga folkhälsokämparna.

Jag älskar Friskis & Svettis.

Amen.

Jag borde ha statistiken på fötterna när jag skriver det här. Men det skulle inte förvåna mig om antalet jympadeltagare har legat ganska still de senaste 10 åren. Medlemmarna i Friskis & Svettis har blivit fler, liksom antalet andra pass och träningsmöjligheter, men jympatalibanernas skara är troligen oförändrad.

I det stora hela betyder det alltså att jympan både som träningsform och kulturyttring för rörelseglädje och social gemenskap har fått en procentuellt sett mindre betydelse i världen. Det är synd. Jag skulle önska att utvecklingen gick åt motsatt håll. Det skulle världen må bra av.

Jympan har ju nämligen effekter som ingen annan träning har. Om vi lyckades ta tillvara dem på ett bättre sätt skulle vi kunna förändra hela vida världen till det bättre: skapa fred, utrota fattigdom, minska sociala klyftor, hjälpas åt solidariskt mot klimathotet och vara allmänt snälla mot varandra.

Du tror jag skojar? Det gör jag inte.

Du tror det har slagit över? Möjligen.

Men jag tänker på vad som händer under ett jympapass och hur människor känner, tänker, vill och beter sig efteråt. Det är bättre än i kyrkan efter högmässan, trots allt snack där om kärlek, förlåtelse, generositet och barmhärtighet.

Jympan är skillnaden på snack och handling. Om världens ledare jympade regelbundet skulle hoppet för oss som bor på jorden öka enormt.

Jag bjuder in Donald Trump, Victor Orbán, Vladimir Putin, Kin Jong-Un, Xi Jinping, Jair Bolsanaro, Rodrigo Duterte och MBS (och säkert några till) till mitt pass. Är inte det min bästa idé hittills?

Tillsammans med min vanliga grupp kör vi ett pass och ändrar på sinnestillståndet på alla dessa världsledare där på plats i lokalen. Ingen som lämnar passet kommer kunna vara förbannad på någon annan människa. Tänk i stället hur de ler mot varandra, kanske generade över hur dumt de betett sig. Men alla förlåter varandra. Det blir kramkalas och sen tar de tag i alla utmaningarna tillsammans.

Tänk vad några bakåtkickar skulle kunna åstadkomma!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen