Jag brukar jämföra Friskis & Svettis med Volvo när det gäller det där speciella ORDET som man kan äga. Friskis & Svettis har labbet med ordet ”rörelseglädje” i 40 år, Volvo med ”säkerhet” säkert lika länge.

Under alla dessa år har orden kommit och gått. I vårt fall fanns en period när vi tyckte det lät töntigt att säga ”rörelseglädje”. Vi var trötta på bilden av den överpeppade jympaledaren med alla lemmar utspärrade och ett ding-dong-leende. Det kan man förstå.

Samma med Volvo. De ville vara mer av ett premiummärke, flärdfullare, mer ”kolla-på-mig-nuuuuu-då!” De var trötta på att kallas sosse-container. Det kan man också förstå.

Nu pratar Volvo säkerhet igen. Och Friskis & Svettis pratar rörelseglädje. Volvo gör det med övertygelse och visionärt. Friskis & Svettis är försiktigare. Poppar ut det, drar tillbaka det. Jag tolkar det som att man fortfarande är rädd för att kännas gammalmodig.

Ibland dyker då ordet ”träningsglädje” upp som vikarie. Också använt av våra kollegor i branschen. Men träningsglädje är faktiskt en helt annan sak.

Ordet ”träna” berättar om prestation, mål och kropp. Ordet ”rörelse” signalerar något mer obestämt och friare. Rörelse kan innefatta både yttre och inre rörelse. Vilket det också gör hos oss på Friskis & Svettis.

Visst kan man tycka att det är kul att träna. Det går att uppskatta vägen mot ett mål, kantat av smärta, misslyckanden och utmattning. Jag känner också glädje mitt i eländet ibland.

Rörelseglädjen kan visserligen också leda till total trötthet och muskelsmärta, men vägen dit är mer av immateriell art. Rörelseglädje handlar om känslor som förändrar oss, öppnar upp oss, gör att vi vågar visa oss som vi är – sårbara och därmed starka. Rörelseglädje utvecklar oss som människor.

I rörelseglädjen kan vi känna oss snabba, rörliga, musikaliska, dansanta och starka, men störst av allt är att rörelseglädjen connectar oss med våra medmänniskor – av alla sorter – utan prestationskrav, jämförelser och tävling. Vi är unika individer i en grupp.

Träningsglädjen förenar också, men på ett fysiskt, tävlingsmässigt och mätbart sätt. ”I dag la jag på 10 kilo till på stången! Fan, va kul! Grattis! Det ska bli mitt mål, också.”

Rörelseglädjen är omätbar. Det är poängen med den. Den är viktigare än linjaler, graderingar och skalor. Den kastar all skit över bord och skänker tillfredsställelse här och nu. Den kräver inget, därför vill man uppleva den igen. För Friskis & Svettis är den ORDET.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Som jag har förstått Friskis & Svettis träning bygger vi den på rörelseglädje och social gemenskap. Vi pratar om en träningsupplevelse. Och att den börjar innan själva passet.

Men hur långt innan passet börjar upplevelsen? Jag tänker att man kan dra den tanken väldigt långt. Och att vi borde göra det. Men det var faktiskt inte det jag tänkte diskutera denna gång, utan endast passet och upplevelsen under den tid som det pågår.

Alltså tar jag bort alla påverkansfaktorer utom en enda: gruppträningslokalen.

Jag känner personligen till tre typer av gruppträningslokaler i Friskis & Svettis: den kommunala gymnastikhallen, den egna med tydliga inslag av rött samt den egna lokalen målad i övervägande andra färger än rött, som t ex grått i mitt Stockholm.

Man kan väl lugnt påstå att vi ledare inte får mycket stöd av våra lokaler för att skapa de eftersträvade träningsupplevelserna. Vi måste ladda in en massa annat, men som sagt, det är inte ämnet för det här inlägget. Här snackar jag lokal och bara det.

Om vi lyfter blicken, hur ser då upplevelselokaler ut i övrigt? Är det relevant att jämföra oss med t ex kaféer, restauranger, biografer, barer, dansställen och kyrkor? Jag tycker det.

Överallt försöker man bygga in upplevelsen med hjälp av rummet, färger, inredning och ljus. (Och personal, men den får inte vara med i den här diskussionen.) I en kommunal gympasal är det svårt att jobba med lokalen, men har man en egen anläggning borde det väl gå?

Ofta verkar man nu tycka att den optimala lokalen för att bjuda våra medlemmar på träningsupplevelser är olika varianter på grå lådor.

Jag kan förstå om resonemanget gått ut på att det är människorna som ska stå för upplevelsen och färgerna. ”Tänk vad vi sticker ut och syns i allt det grå!” Därför har man t ex målat över de historiska väggmålningarna på Friskis & Svettis Kungsholmen (f d Jympalatset) och Gärdet. Jag tycker det var synd. Jag tycker de bidrog till att skapa en särskild Friskis & Svettis-upplevelse. Men det går att göra mycket mer.

I andra föreningar har jag sett att man sätter upp jättestora foton på folk som tränar. Vilken är den tänkta funktionen med dessa? Är de verkliga människorna på det verkliga passet för osnygga, eller vad? Ska bilderna kompensera ifall passet är halvtomt?

Är du med på vad jag så omständligt försöker säga? Att vi ska inreda lokaler mer i samklang med kärnan i Friskis & Svettis: rörelseglädje och social gemenskap. Jag vill ha mer konst, mer fantasi, mer vågat, mer mänskligt, mer värme. Det skulle hjälpa oss ledare att bjuda på de träningsupplevelser Friskis & Svettis utlovar. Det är ju vi som är Friskis & Svettis rock stars. Vi ska bjuda på känslor. Ge oss en värdig scen för vår show! Ok?

När Friskis & Svettis startade var kulturen stark och tydlig. Allt var möjligt för alla, friheten att testa egna idéer var stor, rörelseglädjen och möten mellan människor stod i centrum för alla aktiviteter. Man trodde det var möjligt att förändra människors syn på träning, sina kroppar och sig själva till något enbart positivt. Om detta vittnar i princip alla som var med.

Allt det där kanaliserades i jympan, festerna och i de sociala ute-aktiviteterna, den s k ”friluften”. Dessa fysiska yttringar för kulturen – förutom en hel del sex på kursnätterna – utgjorde 100 procent av Friskis & Svettis schema.

Så jag tänker: Vad händer med kulturen när friluften inte längre finns och jympan upptar – hur mycket? – 20 procent av utbudet inomhus? Jag lärde mig på Stockholms årsmöte att 61 procent av alla inpasseringar görs av gymmarna. Har vi lyckats transformera kulturen till gymmet? Och till alla de nya gruppträningarna? Jag tänker att det förmodligen är vår viktigaste utmaning. Vad är vi utan Friskis & Svettis-kulturen?

Om jag svarar själv på frågan om jympakulturen har överlevt trots den radikala minskningen av jympa i schemat genom åren skulle svaret bli: Nja, bara delvis.

En anledning till utspädningen är förstås att det är så svårare att vara kulturmänniska på t ex cirkelgym än i mitten på ett jympapass. Det är svårare att göra ett bra jympapass än ett helt okej cirkelgympass, men lättare att bada i Friskis & Svettis-kulturen som jympaledare. Medan gympaledare utan nämnvärt pratande kan locka med sig människor i rörelseglädje långt bort från hämmande självmedvetenhet, måste alla andra ledare jobba med andra, mindre direkta verktyg.

Jag tänker – med erfarenhet av alla härliga icke-jympapass jag varit på – att det trots allt är görligt att få med sig kulturen i gruppträningen, men gymmet? Svårt! Gruppträningar i gymmet är enligt mig en superbra grej, men för övrigt? Nja.

Jag säger inte att det är en omöjlighet att marinera hela skiten i våra värderingar, men att vi definitivt måste jobba mycket hårdare med den uppgiften än vi gör i dag. En tio minuter lång film med grundaren på utbildningarna är en bra start, men hur följer vi upp det i vardagen? Inte mycket skulle jag säga. Just nu törs jag t o m säga ”inte alls”.

På Svettisdagarna frågade generalsekreterare Susanne Jidesten om vi kände till svarta boken. ”Jaaa”, svarade församlingen. Vita boken? ”Jaaa”, svarade församlingen. De fem värderingsområdena? ”Nej”, svarade församlingen.

Om vi vill uppfattas som något annat än våra konkollegor på träningsmarknaden – och det vill vi väl? – då får vi allt ta frågan på större allvar än vi gör i dag. Vi gjort det förut med minnesvärda resultat kring både svarta och vita boken. Vi måste göra det igen. I ord och handling.

Dags att marinera, alltså. Börja med att gå på jympa! Återkom när du gjort det så kan vi väl prata mer om den knepiga marineringsprocessen efteråt?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

En skön stammis bjöd in mig till ett danspass ute på stan. Av hänsyn till sekretess och av respekt vill jag inte vara mer exakt om plats och namn. Vad jag kan säga är att det inte var öppet för allmänheten. Och att det hade noll likheter med Friskis & Svettis danspass. På ett djupare plan liknade det mer mitt eget hårt koreograferade jympapass.

På ytan kunde det knappast vara mer olikt det jag håller på med. Ledaren var totalt lealös, men i full kontroll över varende kroppsdel som går att röra på. Det rörde sig överallt. ”Tänk cirklar”, sa hon och jag försökte allt vad jag kunde, men jag tror att det mest blev fyrkanter. Jag såg hur rörelsen i henne började (eller slutade) längst ut i en tå och böljade genom hela kroppen upp till hjässan ut i armarna och tillbaka.

Jag såg ner på mina egna ben. Nä, inga cirklar där. Möjligen gungade det lite i knäna, som om jag gjorde mig redo för den första hambosvängen på mycket länge. Jag försökte kompensera genom att göra cirklarna med skrevet lite större. Inte snyggt.

Det sköna var ändå att jag inte kände mig särskilt dum. Jag såg mig omkring i rummet på de cirka 20 övriga ”dansarna” och tyckte att det var rätt coolt. Alla var uppe i sin egen grej och sket fullständigt i hur de såg ut eller vad folk höll på med bredvid. Jag kan inte säga att det såg för jävligt ut, men särskilt vackert var det inte heller. Du vet konsertbesökaren som går loss i sin egen värld längst framme vid scenen. Ungefär så.

Fri rörelse är i vanliga fall inte alls min grej. Men det var inte så farligt som när jag är på jympa och ledaren ger mig frihet i några sekunder. Gå loss, liksom! Jag: ”Fallucka nu, snälla!”

Visst kände jag flykt-reflexer även under denna speciella session, men det är bättre med 60 minuter flummig hippie-dans än bara några sekunders friforms-skuttande på ett jympapass.

Det jag kände igen från jympan var sökandet efter varandet i höger hjärnhalva. När man hittar den bara-vara-känslan lyfter jympan ovanför den instrumentella beskrivningen av jympan som ”allround-träning för styrka, kondition och rörlighet”, som vänstra hjärnhalvan så ”fint” uppfattat det hela.

Så nu har jag blivit ännu mer jympareligiös.

I veckan på passet, i en låt jag haft i ett år, gjorde jag något jag inte gjort förut. Inspirerad av dansen på stan la jag till en detalj. Den bara kom! Jag vet inte, men jag tror i alla fall att några i gruppen på ca 90 personer uppfattade den och blev lite mer jympareligiösa just då. Det kändes så bra. I de där bråkdelarna av en sekund.

Jag kommer inte att släppa mina deltagare helt fria från min koreografi (vilket de så klart alltid ändå är), men jag kommer söka den där känslan från dansen på stan igen. Kanske blir det cirklar. Om inte kropparna hänger på, hoppas jag själarna gör det.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.