När Friskis & Svettis startade var kulturen stark och tydlig. Allt var möjligt för alla, friheten att testa egna idéer var stor, rörelseglädjen och möten mellan människor stod i centrum för alla aktiviteter. Man trodde det var möjligt att förändra människors syn på träning, sina kroppar och sig själva till något enbart positivt. Om detta vittnar i princip alla som var med.

Allt det där kanaliserades i jympan, festerna och i de sociala ute-aktiviteterna, den s k ”friluften”. Dessa fysiska yttringar för kulturen – förutom en hel del sex på kursnätterna – utgjorde 100 procent av Friskis & Svettis schema.

Så jag tänker: Vad händer med kulturen när friluften inte längre finns och jympan upptar – hur mycket? – 20 procent av utbudet inomhus? Jag lärde mig på Stockholms årsmöte att 61 procent av alla inpasseringar görs av gymmarna. Har vi lyckats transformera kulturen till gymmet? Och till alla de nya gruppträningarna? Jag tänker att det förmodligen är vår viktigaste utmaning. Vad är vi utan Friskis & Svettis-kulturen?

Om jag svarar själv på frågan om jympakulturen har överlevt trots den radikala minskningen av jympa i schemat genom åren skulle svaret bli: Nja, bara delvis.

En anledning till utspädningen är förstås att det är så svårare att vara kulturmänniska på t ex cirkelgym än i mitten på ett jympapass. Det är svårare att göra ett bra jympapass än ett helt okej cirkelgympass, men lättare att bada i Friskis & Svettis-kulturen som jympaledare. Medan gympaledare utan nämnvärt pratande kan locka med sig människor i rörelseglädje långt bort från hämmande självmedvetenhet, måste alla andra ledare jobba med andra, mindre direkta verktyg.

Jag tänker – med erfarenhet av alla härliga icke-jympapass jag varit på – att det trots allt är görligt att få med sig kulturen i gruppträningen, men gymmet? Svårt! Gruppträningar i gymmet är enligt mig en superbra grej, men för övrigt? Nja.

Jag säger inte att det är en omöjlighet att marinera hela skiten i våra värderingar, men att vi definitivt måste jobba mycket hårdare med den uppgiften än vi gör i dag. En tio minuter lång film med grundaren på utbildningarna är en bra start, men hur följer vi upp det i vardagen? Inte mycket skulle jag säga. Just nu törs jag t o m säga ”inte alls”.

På Svettisdagarna frågade generalsekreterare Susanne Jidesten om vi kände till svarta boken. ”Jaaa”, svarade församlingen. Vita boken? ”Jaaa”, svarade församlingen. De fem värderingsområdena? ”Nej”, svarade församlingen.

Om vi vill uppfattas som något annat än våra konkollegor på träningsmarknaden – och det vill vi väl? – då får vi allt ta frågan på större allvar än vi gör i dag. Vi gjort det förut med minnesvärda resultat kring både svarta och vita boken. Vi måste göra det igen. I ord och handling.

Dags att marinera, alltså. Börja med att gå på jympa! Återkom när du gjort det så kan vi väl prata mer om den knepiga marineringsprocessen efteråt?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

En skön stammis bjöd in mig till ett danspass ute på stan. Av hänsyn till sekretess och av respekt vill jag inte vara mer exakt om plats och namn. Vad jag kan säga är att det inte var öppet för allmänheten. Och att det hade noll likheter med Friskis & Svettis danspass. På ett djupare plan liknade det mer mitt eget hårt koreograferade jympapass.

På ytan kunde det knappast vara mer olikt det jag håller på med. Ledaren var totalt lealös, men i full kontroll över varende kroppsdel som går att röra på. Det rörde sig överallt. ”Tänk cirklar”, sa hon och jag försökte allt vad jag kunde, men jag tror att det mest blev fyrkanter. Jag såg hur rörelsen i henne började (eller slutade) längst ut i en tå och böljade genom hela kroppen upp till hjässan ut i armarna och tillbaka.

Jag såg ner på mina egna ben. Nä, inga cirklar där. Möjligen gungade det lite i knäna, som om jag gjorde mig redo för den första hambosvängen på mycket länge. Jag försökte kompensera genom att göra cirklarna med skrevet lite större. Inte snyggt.

Det sköna var ändå att jag inte kände mig särskilt dum. Jag såg mig omkring i rummet på de cirka 20 övriga ”dansarna” och tyckte att det var rätt coolt. Alla var uppe i sin egen grej och sket fullständigt i hur de såg ut eller vad folk höll på med bredvid. Jag kan inte säga att det såg för jävligt ut, men särskilt vackert var det inte heller. Du vet konsertbesökaren som går loss i sin egen värld längst framme vid scenen. Ungefär så.

Fri rörelse är i vanliga fall inte alls min grej. Men det var inte så farligt som när jag är på jympa och ledaren ger mig frihet i några sekunder. Gå loss, liksom! Jag: ”Fallucka nu, snälla!”

Visst kände jag flykt-reflexer även under denna speciella session, men det är bättre med 60 minuter flummig hippie-dans än bara några sekunders friforms-skuttande på ett jympapass.

Det jag kände igen från jympan var sökandet efter varandet i höger hjärnhalva. När man hittar den bara-vara-känslan lyfter jympan ovanför den instrumentella beskrivningen av jympan som ”allround-träning för styrka, kondition och rörlighet”, som vänstra hjärnhalvan så ”fint” uppfattat det hela.

Så nu har jag blivit ännu mer jympareligiös.

I veckan på passet, i en låt jag haft i ett år, gjorde jag något jag inte gjort förut. Inspirerad av dansen på stan la jag till en detalj. Den bara kom! Jag vet inte, men jag tror i alla fall att några i gruppen på ca 90 personer uppfattade den och blev lite mer jympareligiösa just då. Det kändes så bra. I de där bråkdelarna av en sekund.

Jag kommer inte att släppa mina deltagare helt fria från min koreografi (vilket de så klart alltid ändå är), men jag kommer söka den där känslan från dansen på stan igen. Kanske blir det cirklar. Om inte kropparna hänger på, hoppas jag själarna gör det.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

En av mina goda vänner som läser Jympajesus ser ofta saker på ett annat sätt än jag. Det är nog inte säkert att vi tycker olika i sak, men han råder mig att framföra mina åsikter i god föreningsdemokratisk anda. Varför inte ha ett avspänt samtal med ledningspersoner, skriva motioner eller försöka bli invald i styrelsen?

Inte för att jag inbillar mig att den här bloggen är bättre, men är det någon här som tror att min väns råd är genomförbara? Jag är tvekam därför att:
• jag inte tror att någon ledning skulle göra plats i sina agendor för ett möte om framtidens Friskis & Svettis med mig. Alla ivriga med sina anteckningsböcker?
• min erfarenhet av motioner är att de i stort sett alltid blir avslagna i ett tempo av 4 ”bifalles ej” i minuten.
• mina back-to-basics-präglade åsikter är för kontroversiella för en valberedning med orden ”digitalisera” och ”modernisera” uppsatta på flanellografen.

Så ett gäng förslag kommer nu i vanlig ordning här i stället:

1 Styr rörelsens pengar mot den lokala föreningen, inte mot en administrativ överbyggnad.

2 Satsa på en inhouse-byrå med kärnkompetens kring Friskis & Svettis varumärke. Köp bara in produktion och mediabearbetning.

3 Jobba mycket mer på att marinera alla funkisar i vår idé, filosofi, värdering, mission och vision.

4 Fortsätt jobba med nya och kreativa passprodukter.

5 Återuppliva Friskis-delen i en seriös satsning på folkhälsa.

6 Undvik kommersiella samarbeten som riskerar skada vår legitimitet som varande en helt obunden aktör som arbetar för folkhälsa.

7 Se till att kommunikationen befäster oss som en organisation som bygger all vår verksamhet på rörelseglädje och möten mellan människor.

8 Försök inte bevisa hur bra vi är med diverse mätningar. Satsa bara pengar och energi på projekt som ökar medlemsnyttan.

9 Skapa rum som hjälper oss att ge en helhets-Friskis & Svettis-kulturell upplevelse. (Överge den nya grå färgskalan i våra lokaler så fort det bara går.)

10 Tro mer på jympaledarnas förmåga att vara rock stars. Behåll jympans kreativa personlighet genom att inspirera till personlig skaparkraft i stället för att producera konceptpass.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

PS Jympajesus inkompetensförklarar aldrig någon. Han framför inte heller svepande kritik utan konstruktiva förslag.

En god vän gav mig ett råd: Frigör dig från gossen Ruda.

Om du är en yngre läsare vet du kanske inte vem denne gosse är. Så här skriver Wikipedia:

Emil Ruda (gossen Ruda), fullständigt epitet ”Hr ynglingen Emil Ruda” är en fiktiv person i den satiriska tidskriften Grönköpings Veckoblad och son till tullvaktmästare Ruda. Uttrycket ”gossen Ruda” har i svenska språket blivit synonymt med en vanligen yngre, något vanvördig och okonventionell person eller aktör. Ruda illustrerar i tidskriften ”ett oroselement, en respektlös individ, företrädesvis en ung mansperson, som inte riktigt håller sig inom ramarna, som alltid ställer till med bråk och som inte spelar enligt reglerna”.

Jämförelsen spricker brutalt på ”yngre”. Men hur är det med restens likhet med Jympajesus? Ja, kanske lite.

Vanvördig är synonymt med respektlös. Hm, jag tänker att Jympajesus inte vördar titlar och positioner, inte heller alla mänskliga handlingar, däremot nästan alltid människorna. Undantagen är när folk gör ovärdiga handlingar.

Det där med att alltid ställa till bråk då? Visst, det har hänt. Om det nu var Jympajesus som var den som ställde till det, eller om han bara reagerade bråkigt. Att bli arg i Friskis & Svettis är inte commes il faut. Konflikter är jobbiga, men man får ju inte vara så rädd för bråk att man duckar varenda gång det gör ont i magen. Och man kan alltid prata igenom saken efteråt. Och säga förlåt.

Om jag har något av Ruda i mig i dag är det väl i så fall ”farbror Ruda”. Och jag tycker att det är bra. Det kanske inte ger mig pluspoäng i Friskis & Svettis-toppen, men jag tycker att ifrågasättande är friskt, engagerat och väldigt mänskligt beteende. Det kan väl inte vara så att min väns råd är symboliskt för hur man ska vara för att passa in i Friskis & Svettis: var en glad ledare och bry inte din hjärna med de s-t-o-r-a besluten.

I dag träffade jag en VD för ett stort företag. Han berättade att om alla höll med honom under ett möte så bordlade han de frågorna. Han uppmanade medarbetarna att gå hem och tänka och kallade till nytt möte några dagar senare med förhoppningar om ifrågasättande.

Så tycker jag att vi borde ha det överallt i alla sammanhang. Då skulle det inte bli så uppslitande bråk och fula bakom-kulisserna-intriger. Folk skulle våga säga emot och testa sina idéer utan straff även om det blev fel. Vilken glädje!

Farbror Ruda kan alltså inte frigöra sig från gossen Ruda. Inte en chans.

Jympajesus har genom hela livet hamnat i trubbel p g a lusten att testa andra vägar än dem som ”ledningen” pekat ut som de enda körbara. Det hände mig på pedagogikdelen av min lärarutbildning. Det har hänt under uppföljningar i Friskis & Svettis och när ordförande var tvungen lämna rummet för att inte explodera över mig medan jag var med i Riks styrelse. Jag har grälat med chefer både i reklamvärlden och Friskis & Svettis-världen.

Jag är möjligen inte lika på hugget nuförtiden. DET oroar mig! Farbror Ruda behöver utöka ”familjen”, inte klippa banden till rudorna. Var är de nya gossarna och töserna Ruda? Till er säger jag: Ifrågasätt allt!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

När jag jobbade på Riks tyckte jag föreningsdemokrati var segt. ”Förankring luktar liggsår”, sa jag arrogant och cyniskt. Förmodligen trodde jag att jag hade makt som anställd på Riks, och makt korrumperar alltid, till och med i fina Friskis & Svettis och till och med en sådan helylle-person som Jympajesus.

Men det var förstås fel, både det där med att jag hade någon slags makt och att förankring luktar liggsår.

Förankring är ju hela jävla grejen med att ha en förening! Ja, det går långsamt. Ja, årsstämman tar inte alltid de bästa besluten. Ja, bra idéer har svårt att ta sig hela vägen fram genom demokratigyttjan. Men det är så det måste vara i en förening, eftersom det är viktigare att folk känner sig involverade, inspirerade, engagerade och viktiga, än att det går fort och blir smartast möjliga.

Friskis & Svettis agerar kommersiellt på en marknad där det finns många kollegor, men vi kan för den skull inte låna stuket från managementkonsulterna och bli big business. Det känns kanske bra först, som när man kissat på sig och värmen sprider sig, men sen blir det kallt. Först känner man sig proffsig, sen har man tappat bort sin identitet.

Det var den supersega föreningsdemokratin som räddade loggan åt oss för fem år sedan. Annars hade den sett ut så här i dag:

Jag har ingen aning om vilka stora frågor som måste snigla sig igenom vår föreningsdemokrati i framtiden. Men även om en del goda idéer hinner dö av utmattning medan HELA Friskis & Svettis är med och ältar fördelar och nackdelar med diverse förslag som har påverkan på varumärke, engagemang, trovärdighet och meningsfullhet – så är det sådana vi är.

Friskis & Svettis är en autentisk demokrati som värnar om sina värderingar genom att leva dem. Först blir vi långsamt överens om de stora och viktiga besluten som har med vår identitet att göra. Sen förverkligar vi de överenskomna idéerna snabbt. Var och en på sitt håll. Starka värderingar i kombination med stor medvetenhet om uppdrag och vision, då behövs inga regler.

Här några grejer vi ska vara jäkligt rädda om: identitet, integritet, legitimitet.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Okej, hatar är starkt, men du får tänka på att det är en rubrik och som sådan måste den väcka nyfikenhet. Ett mer nyanserat språkbruk hade varit mer relevant för hur jag känner, men då hade rubriken blivit lika lång som hela inlägget. Jag kör delvis vidare på den svartvita retoriken nedan. Här kommer, från djupet av min själ:

Diktbikt i en orytmisk gråzon.

Älskar sekten, hatar institutionen
Älskar människorna, är inte alltid lika förtjust i tjänstemännens val
Älskar kulturen, ifrågasätter reglerna
Älskar idéerna, är inte lika imponerad av verkligheten
Älskar mötesplatserna, vantrivs ibland i lokalerna
Älskar träningen, vill inte prata om effektiviteten
Älskar Friskis & Svettis, vägrar friskis
Älskar förändringen, avskyr modernitetens falskhet
Älskar inspirationen, men vill inte ha nån uppföljning
Älskar eldsjälen, förstår inte prestigejägaren

Älskar att skriva om Friskis & Svettis, älskar att du läser
Älskar om du reagerar, kommenterar, diskuterar
På den tunna linjen mellan motstridiga känslor
Amen.

https://open.spotify.com/track/6nuOvrkMWmuDgoXPB3wIx8?si=0RNboypfTnS_AIFFycrF6g

Uppföljning till det förra inlägget, också signerat L. 

En fråga som lyftes i samband med mitt förra inlägg var hur detta känns att läsa för den sekulära ledaren. Det är en intressant och viktig fråga som jag också skulle vilja få svar på. Nu är jag inte i någon position att själv besvara den eller att föra någon sekulär jympaledares talan, men jag kan redogöra för hur jag principiellt ser på det. Och i någon mån är väl vi alla som befinner oss inom Friskis&Svettis huvudsakliga upptagningsområde rätt sekulära?

Egentligen tror jag inte att det finns någon fundamental motsättning mellan att vara sekulär och att ändå ha kvar en instinktiv villighet att stiga in i en andlig dimension när tillfälle ges. Jag har själv gått ur Svenska kyrkan, men i jympasalen är jag djupt troende. Jag vill faktiskt tro att det inte är någon slump att Friskis&Svettis i allmänhet och jympan i synnerhet uppstod just i Sverige, där organiserad religion i stort sett inte praktiseras längre. 

Så vilka möjligheter finns då för en sekulär jympaledare att undkomma det här spirituella? Till att börja med så tror jag att en viss process av självselektion är i görningen. Det finns obestridligen mer sekulära kedjor för den som vill leda pass utan att behöva utföra så mycket själsligt arbete i processen. Man kan som bekant inte tjäna både Gud och Mammon (Matteus, 6:24), vilket gör att det religiösa blir mindre närvarande så snart ekonomiska medel blir ett framträdande incitament.

En grundpelare i mitt argument är vidare att denna mänskliga hänförelse inför kollektiva ritualer skulle vara något grundläggande och ursprungligt, varför det blir mindre urskiljbart när det måste tränga genom en trendig och modern fasad (vilket i sin tur kan utgöra en ledtråd till varför kommunal gympasalsjympa är så speciell, men det resonemanget är bortom omfattningen för detta inlägg). Så om man känner sig obekväm med detta primitivt andliga så finns det andra kedjor som erbjuder en coolare och mer oberörd approach till gruppträning.

Även inom Friskis&Svettis finns det i nuläget många alternativ för den som saknar en religiös inklination. Faktum är att alla andra träningsformer är mindre andliga än jympan, varför den som inte vill iscensätta någon myt i samband med sin ledargärning utan problem borde kunna undvika det.

Det enda som återstår för oss att reda ut blir då: måste jympan vara andlig? Har icke-andlig jympa ett existensberättigande? Här måste jag resolut inta en kontroversiell position och svara ja på den första frågan och nej på den andra. Det framgår ju numera med all önskvärd tydlighet att träning kan kvantifieras och effektiviseras i all oändlighet. Det som går förlorat i sådana processer, det som ingen algoritm kan få fatt på, är det som bara enskilda människor kan tillföra till en skapelse som de är personligt engagerade i.

För att citera Goethe: “Der Mensch ist kreativ, nur so lange er religiös bleibt.” Det individen tillför, det som gör jympan så speciell, är kreativitet och empati och sin egen personlighet. Jympa är träning som besjälas av en enskild individs personliga egenskaper, och så måste det vara. 

Gästinlägg av L.

Man behöver inte kunna mycket om religion för att notera uppenbara beröringspunkter mellan vissa religiösa beteenden å ena sidan och jympans struktur och utförande å den andra (vilket inte heller kan vara helt främmande för läsare av en blogg vid namnet “Jympajesus evangelium”).

Om man fördjupar sig lite till, framträder ytterligare intressanta likheter mellan jympa och religion, och därtill viktiga implikationer för jympans innebörd och framtid. Det är dessa som jag nu ska försöka skildra.

I ett sådant ramverk ligger det till att börja med nära till hands att tänka på jympan som en rit, en kollektiv ritual. Om riter skriver Durkheim bland annat: “Riten är ofta inget annat än ett iscensättande av myten.” Om jympan ska förstås som en rit som iscensätter en myt, vilken är då myten i fråga? Jag skulle vilja säga att myten som jympan iscensätter är livet.

Den gode Jympajesus har argumenterat övertygande för att jympan är som livet, men jag tror att det helt enkelt är för att jympan är utformad för att avspegla livet. Att jympan är som livet är således ingen slump, utan en naturlig följd av hur den är konstruerad. Nu tror jag inte att det var ett överlagt val att anordna det på detta sätt vid jympans tillblivelse, men dock att det var resultatet av att en person tyckte om livet och ville helga det. Detta kan låta simpelt men det är radikalt, i en värld där träning annars ofta förstås som ett måste och en plikt. 

Denna vördnad inför livet genomsyrar fortfarande jympan och är något som Friskis&Svettis borde värna. Andra träningsformer har sina förtjänster, men de är inte som livet. Ett spinningpass är inte ett iscensättande av en myt (det skulle vara en exceptionellt monoton myt). I gymmet tror jag nästan inte att man är i kontakt med det överjordiska alls. Det är pragmatisk och instrumentell träning med metallredskap som själlösa totem. Vad är det mot att få cirkla kring en levande, engagerad människa i centrum för en välplanerad, uttrycksfull ritual? 

Det andliga i jympan har dock på senaste tiden fått se sig gradvis utmanövreras av andra värden (företrädesvis effektivitet och modernitet). I ljuset av det som beskrivs ovan är det ingen önskvärd utveckling. Hur kan jympans religiösa egenskaper istället värnas och framhävas? Här följer ett förslag på ett handlingsprogram med fem punkter. 

1. Jympan bör bedrivas i en miljö som är distinkt annorlunda från vardagslivet*. Det behöver göras uppenbart att man stiger ut ur det alldagliga och in i en andlig sfär, ungefär som att gå in i en kyrka. Detta var länge inget problem, eftersom jympasalsarkitekter intuitivt kände på sig att jympans rum borde vara rött. Röda rum är inget man vanligtvis finner på vårdcentralen, hos optikern eller på IKEA, och var alltså ett funktionellt sätt att separera jympan från dessa mer sekulariserade miljöer. 10-talet har dock sett ett skifte i denna praxis och en ny tendens att utsmycka jympans rum med offentlig sektor-färgen nr 1: ljusgrå. Att gå på jympa blir således estetiskt jämförbart med att gå till tandläkaren. Att jympa är dock väldigt annorlunda från att gå till tandläkaren (får man hoppas), och det behöver märkas på platsen där jympan utförs. 

* I den mån det är genomförbart. För mindre föreningar som bedriver sin verksamhet i kommunala gympasalar är det inte praktiskt möjligt att radikalt transformera jympans rum inför varje pass. Sådan jympa har dock en (än så länge outforskad) speciell, primal kvalitet, och energierna verkar vara de rätta så länge salen pryds av ett praktfullt rött lakan fulladdat med symbolisk kraft.

2. Jympaledaren, i sin delade roll som totem och schaman, bör inte heller vara “en i mängden” med avseende på klädsel. Totemismen är helt central i elementära religioner, och totem “utgör ceremonins centrala punkt: danser och riter tar plats runt omkring dem.”, varför ledarens klädsel bör vara distinkt. Vad mer är, totem får sin religiösa laddning från det symboliska emblem de bär. Det är emblemet som är heligt, och alla objekt som pryds av emblemet blir följaktligen också heliga. Jympans emblem måste vara den ursprungliga, omsorgsfullt utarbetade Friskis&Svettis-loggan, vars symboliska laddning ju vida överträffar ett simpelt “friskis” skrivet med enbart gemener. 

3. Jympans expressiva snarare än instrumentella kvalitéer bör framhävas. Detta är inget annat än ett mer invecklat sätt att säga att träningen ska komma på köpet snarare än att göras till huvudfokus. Målet är att människor ska kunna känna att de inte går på jympa för att träna. De går på jympa för att få känna ett spektrum av känslor och i en tidsrumsligt avgränsad sfär få uttrycka dem ohämmat. Ju mer jympan möjliggör det, desto mer fullgör den sitt syfte. 

4. Andra känslor än bara glädje behöver få komma fram och ges utlopp. Rörelseglädje har börjat etablera sig som begrepp och det är bra, men var är min rörelseilska och min rörelsesorg? Min rörelsefrustration, min rörelseambivalens? Dessa är komplexa, sofistikerade känslor som är svårare än grundaffekterna att skildra, men inte desto mindre aspekter av the human condition. En jympaledare som, utöver det positiva och dynamiska, kan manifestera en kontakt med någon viss ledsenhet eller svårighet blir till en människa med fler dimensioner och, i förlängningen, en mer mångfacetterad totem. 

5. Jympan bör inte aktivt och avsiktligt moderniseras. Det hände med konceptpasset Flowride. Detta kan förstås med hjälp av argumentet att anledningen till att mycket modern arkitektur är så ful och obegriplig är att för varje ny idériktning så måste föreställningen om vad som är estetiskt tilltalande förvrängas lite grann, för att utvecklingen ska kunna uppfattas som ny och intressant av arkitekteliten. Detta kännetecknar postmodernismen och går igen i många verksamheter nu för tiden. Det verkar finnas en motsvarande benägenhet även hos träningsutvecklare att vilja förvränga jympan för att undkomma det stereotypa och förväntade. Resultatet av det blir något som en begränsad elit eventuellt finner stimulerande, men som framstår som komplicerat och långsökt för det stora flertalet. Om man nu tvunget måste konstruera jympa ovanifrån bör detta göras utifrån jympans verkliga estetiska kvalitéer, som till sin natur är tidlösa. 

Vad skulle då ytterst vara meningen med allt detta? Durkheim skriver vidare: “Ju mer heligt ett moraliskt påbud blir, desto mer tenderar elementet av förpliktelse att avta”. Förheligandet av jympan medför alltså en omdefiniering av träningen från en plikt till en ceremoni, vilket har långtgående motivationella konsekvenser. Förutom det omedelbara positiva det medför för individen att få vara del av ett hälsosamt större sammanhang, ger det också medlemmar som är nöjda och lojala. Jympan är vad som är unikt för Friskis&Svettis, och på att tvinga in den i någon slags generisk modern mall för vad träning är, och hur och var den ska genomföras, finns verkligen inget att vinna, men väldigt mycket att förlora. 

Jag har fått förtroendet att redigera Johan Holmsäters bok om hur Friskis & Svettis kom till, varför och kring vilka idéer. Det jobbet har gett mig en hel del tankar, förstås. Samtidigt ser jag en diskussion om artificiell intelligens och mänskligt medvetande från World Economic Forum, som också bidrar med – törs jag säga – insikter.

Johan betonade det personliga ansvaret. Det handlade också diskussionen om i Davos. Och jag tänker att det egna ansvaret är kärnan i Friskis & Svettis, fast på ett annat sätt än rörelseglädjen. Rörelseglädjen hör till produkten, ansvaret hör till föreningens inre liv (som transformeras till våra produkter).

Det är som med barnuppfostran. Vi vill hjälpa kidsen att ta ansvar för sina beslut och handlingar, se förhållandet mellan orsak och verkan, bli autonoma men också medkännande individer. Kanske vill vi inte att barnen ska bli sårbara, men det måste de ju också bli om de ska kunna uppleva saker som gör dem mänskliga. Det är väl skillnaden mellan mänsklig intelligens och artificiell.

Detsamma gäller förhållandet mellan Friskis & Svettis ledningar och oss funktionärer och mellan oss funktionärer och medlemmarna: Alla måste låta alla ta ansvar. Vi har inte att göra med robotar någonstans.

Sen är det möjligen så att alla inte vill ta ansvar, att robotliv ibland kan te sig behagligare. Det är ju läskigt att stå för det man gör. Tänk om det blir fel! Då får man säkert en tillrättavisning. Bättre att bara agera på order ovanifrån i den lilla låda man fått sig tilldelad att krafsa omkring i.

Nej, jag är övertygad om att alla organisationers framgång vilar på samma grunder som välfungerande barnuppfostran: vi människor måste få testa våra idéer och ta ansvar för konsekvenserna. Vi måste våga ta beslut utan att älta för och emot i evigheter av rädsla för att det blir fel beslut. Blir det fel tar vi väl en ny och förhoppningsvis bättre väg sen.

Om vi ägnar mindre tid åt räddhågset beslutsfattande – särskilt för andras räkning – får vi mer tid och energi över till att uppleva, utvecklas och vara empatiska själva. Som Johan sa: Friskis & Svettis handlar inte om frihet från ansvar, utan om friheten att ta ansvar.

Man kan också säga det med en klassisk poplåt:
With a little help from my friends.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.