Läser en bok där det står att man behöver ha samma syn på historien för att verkligen hålla ihop. Delar man även stoltheten för den historien blir banden starkare. Det är därför som nationerna i EU håller ihop inbördes var för sig, men inte EU så särskilt bra. Ta östländerna, deras historia stämmer illa med t ex Frankrikes. Men internt känner man stolthet på varsitt håll över hur nationen utvecklats genom alla åren. Även skiten delar man.

Tanken på hur viktigt det är att dela historien och tillsammans skriva under på vad som hänt kan överföras till andra områden i livet. Ta ett sprucket äktenskap, där delar man sällan synen på vad som hänt, vilket gör äktenskap till ett svagt varumärke för de skilda personerna. Synen på historien är splittrad. Det går inte att formulera en sjyst tagline som sammanfattar åren tillsammans.

Som alltid när jag läser djupa saker tänker jag också på Friskis&Svettis. Delar vi historien? Har vi samma syn på vad som hänt under 40 års existens?

Jag tror faktiskt inte det.

Jag märker det t ex inför jubileumsåret 2018. Inte för att vi m-å-s-t-e göra en grej av 40:e året, men om jag frågar vem som fyller år får jag olika svar. Flera jag har pratat med säger att det egentligen är Friskis&Svettis Stockholm som kan fira 40 år.

Vilket jag tycker är helt fel. Och ett tecken på att vi inte delar den stolta historien.

Självklart är det varumärket Friskis&Svettis som fyller 40.

Om du tänker på nationerna i Europa ser jag analogin; föreningarna motsvaras av de enskilda och protektionistiska staterna, varumärket Friskis&Svettis motsvaras av ett EU som man har svårt att känna lika mycket för.

Det största och mest splittrande fenomenet i Friskis&Svettis är Johan Holmsäter. Vem är han för dig? Vad hände 1984 – 1985 när JH och F&S gick skilda vägar? Vad hände för 8 år sedan när Holmsäter och Friskis&Svettis till slut ingick en förlikning efter en flera år lång konflikt? Hur ser du på Holmsäter nu när vi fyller 40?

Vissa saker måste man släppa och gå vidare, säger vi ofta till varandra när vi riskerar fastna i det som varit. Jag tror det stämmer. Frågan är om vår historia är en sådan sak, eller om vi ska försöka skriva den på ett sätt vi kan enas om och fira 50 år tillsammans som ett varumärke.

Jag tror det vore bra.

Amen.

 

Här i Friskis&Svettis Stockholm vill man skapa en enhetlig design i lokalerna. Det tycker jag är bra. Jag tycker alla föreningar borde försöka hålla sig till samma designidéer.

Men det finns också en fara med den likriktande tanken, för tänk om det inte är så bra tänkt.

Just nu har Friskis&Svettis Kungsholmens stora sal blivit grå och vit. Det är – om du frågar mig – grymt sobert och snyggt. Men som jag hävdade när loggan diskuterades tidigare:
Varumärkesfrågor kan inte avgöras utifrån om man tycker att det är snyggt eller inte. Den stora frågan är om det stärker varumärket.

Så det är frågan jag ställer mig själv när jag ser den nya grå väggen med vit logga på Friskis&Svettis Kungsholmen. Jag tittar in i lokalen på Hornstull och tänker bort den röda färgen. Jag ser mig omkring i City-lokalen och fantiserar om grått och vitt.

Jag testar tanken att bara för att vi alltid varit rödvita, kanske vi inte behöver vara det i dag. Kan vi välja vilka färger som helst kanske, eftersom loggan är så välkänd? Är i så fall grå den bästa färgen just nu?

Mest i privata diskussioner har jag länge drivit tesen att just jympalokaler bör ha en utformning som stödjer jympans karaktär. Jag har hävdat att en grå och fyrkantig låda med lågt i tak, försvårar för ledaren att uttrycka jympans själ. I stället borde lokalen ha inslag av oregelbundenhet och konstnärlighet. Och färger. Samt så klart en grym ljudanläggning.

Jag ser bilder från Friskis&Svettis Jönköping. Stora hallen var det sista jag bidrog till medan jag var verksamhetsledare i Jkpg. Jag påminns om att det var åt det mjukare hållet vi försökte gå. Det var 1994. En oregelbundet böljande träpanel följer ena långväggen. Färgerna är gula och gröna. Fortfarande.

Ett av argumenten för den grå färgen är att vi kommer att kontrastera fint i våra röda ledarkläder. Jag väger det mot det faktum att många av oss nu leder i grå byxor och grå-vit överdel.

Ett annat argument är att människorna står för färgen. Och det låter ju fint. Svårt att säga emot är det också, men lite tomt, eftersom det borde gälla i alla miljöer. Gissar att det inte handlar om bleka svenskar eller deras svarta träningskläder, utan mer om att låta det inre, färgstarka ljuset stråla.

Kanske funkar det grå och vita oavsett argument för och emot. Kanske stärker det varumärket. Kanske gör det oss gott att bryta mot 40 års fixering vid rödvitt. Kanske kan vi skita totalt i rationella diskussioner och gå på magkänslan. Frågan ligger kanske på ett irrationellt plan. Kanske uppdaterar det grå-vita färgvalet Friskis&Svettis till en nödvändig, samtida estetisk upplevelse.

Eller är den nya färgsättningen ett tecken på att vi blir ett allt mer färglöst och opersonligt gym? Vad är interna myter och tabun och vad är ovärderliga värden?

Vad tänker du?

Amen.

Avslöjad myt? Brutet tabu?

 

Man blir lite van vid att folk på jympan ser glada och lite galna ut under passet. Med galna menar jag när uttrycket i ansiktet och hela kroppsspråket signalerar ”jag är med dig och jag ger järnet och jag skiter just nu i allt annat”.

Får man se det någon annanstans än på jympan?

Jag går på andra gruppträningspass – cirkelfys, cirkelgym, skivstång, power hour, HIT – och visst går vi upp i övningarna och pressar oss, men det där galna och lyckliga, som om vi befann oss i en annan dimension av verkligheten, nä, den ser jag bara på jympan.

När jag leder på ett pass som inte är mitt vanliga blir jag medveten hur unikt det här är i träningsvärlden. Jag blev t ex påmind om det när jag gästade den franska Friskis&Svettis-avknoppningen Gym Suédoisé i Paris i december.

Jag gav allt jag hade. Så klart! Och deltagarna – mitt i denna häftiga världsmetropol, fem minuters promenad från Place de la Republique – gav sig in i leken med 100 procent tjohej och allvar. Grymt häftigt!

Efter att ha hört en intervju med Bruce Springsteen där han pratade om att han vid varje konsert vill guida publiken till en slags ren livsglädje, tänker jag att det också är jympapassets grandiosa uppgift.

Jag vet, jag är sjukt jymparomantisk, men jag såg det hända i Paris. Jag var tyyyyp Bruce.

Sen gick vi på restaurang och åt sniglar. Det regnade. Trafiken rusade förbi ute på gatan. Ovanför sprakade julstjärnorna i blått och vitt. Känslan höll i sig.

Amen.

Jympaextas kan inte fångas i en stillbild, inte ens fem minuters promenad från Place de la republique i romantikens huvudstad.

 

Min vän och kollega, fotograf Alvreten, fick ett nostalgiskt ryck. Han la upp bilderna från det som kom att bli den sista fotograferingen i enlighet med vår vision för Friskis&Svettis bilder på sitt Instagram.

Jag slås av hur bra jag fortfarande tycker att bilderna är. Lekfulla, med självdistans, snygga och intressanta. Som jag tycker Friskis&Svettis ska upplevas.

För fyra år sedan beslutade sig Riks och årsstämman för att köpa reklambyråtjänster utifrån. En av de tydligaste kursändringarna blev synlig tämligen direkt: bildspråket.

I flera år hade vi jobbat enligt den enkla idén att bryta mot tre konventioner i träningsbranschen:

1 Vi skulle tillåta allvarliga miner i motsats till det vanligtvis fejkade leendet
2 Våra modeller skulle fotograferas i vanliga, civila kläder, i motsats till träningskläder.
3 Vi skulle skildra en surrealistisk träningssituation, i motsats till den alltid fejkade, realistiska.

Med dessa mål för varje bild skred vi till verket. Friskis&Svettis skulle få ett helt eget bildspråk som skulle lyfta fram en sannare människa.

Jag lovar; jag skulle erkänna oss överträffade om jag sett bättre Friskis&Svettis-bilder. Förlåt självgodheten, jag tycker inte det har hänt.

Styrketräning är bra för hjärnan.

 

”I dag är kanalerna många och behovet av att hålla ihop utseendet genom en konsekvent användning bara växer. Identiteten ska därför bidra till att bli tydligare och flexiblare i fler sammanhang.”
Citat Riks Funknet

Det är ju bra, men vi hade inte behövt göra så stor affär av det. Vi hade aldrig behövt prata om ”vår nya logga” och dela Friskis&Svettis i för och emot.

I citatet ovan är de tidigare formuleringarna om att en ändrad logga ger oss möjligheter att fylla varumärket med nytt innehåll strukna. ”Flexiblare” är nyckelordet om du frågar mig. Precis som det alltid varit.

Att anpassa loggan efter mediet är ingen stor grej. Det är nödvändigt och odiskutabelt. Vi gör redan så. Det är business as usual. Eller är det någon som haft kvadraten på t-shirten? Webben?

De senaste åren har loggan inte sett likadan ut på trycksaker, webb, kläder och prylar. Så om loggan behöver tunnas ut i vissa media, varför inte bara göra det? Utan pukor och trumpeter och högtravande snack om att vara samtida. Vi slipper diskussionen om ”ny logga” om vi gör så nästa gång vi stöter på ett sammanhang där de nya cirklarna ser dumma ut.

I stället kan vi fokusera på viktigare saker, som verksamheten t ex. Och innehållet i våra berättelser om den. Sådana diskussioner enar, i stället för förbryllar och splittrar.

Amen.

Två nya loggor.

 

Mina två första pass var det inget speciellt med. Där fanns I’m Just a Gigolo med David Lee Roth och Thorn In My Side med Eurythmics. Men jag var jäkligt nöjd med mig själv ändå, trots bristen på musikalisk originalitet.

Det var Yeki Yeki med Mory Kante som gjorde mig till snobb. Den öppnade mina öron för musik jag tidigare inte förknippat med jympa. Nu fanns det helt plötsligt jättemycket annorlunda musik att plocka äpplen till.

Jag började laborera med den ena låten omöjligare än den andra. Och började tycka att jag kommit på något unikt. Jag berättade gärna för andra var de kunde hitta roligare musik än deras vanliga trötta mainstream-låtar. Jag var förstås olidlig.

En hel del laborerande blev ändå okej, t ex Birdland med Weather Report och Danny’s All-star Joint med Rickie Lee Jones, men somligt blev bara komplicerat och inte alls särskilt kul att jympa till. Jag minns hur jag kämpade med en jazzig Cornelis Vreeswijk-låt, svårt inbunden i mig själv och mitt interna stegräknande.

Avskräcktes jag av dessa uppenbara misslyckanden? Nej, det gjorde jag inte på något sätt. I dag, många pass senare lider jag och mina passdeltagare fortfarande av mina kultursnobbsfasoner. Jag ska absolut vara annorlunda! Kosta vad det kosta vill av pinsamma jympaförsök inför 100 pers.

När jag för ett litet tag sedan fick en inbjudan till ett frukostseminarium om att ”våga misslyckas” kom jag att tänka på detta. Jag har förstås hört det förut, hur viktigt det är att våga göra fel, men i verkligheten har jag inte sett att någon har fått jättemycket beröm för att det gått åt helvete.

Kanske kan jympagolvet vara ett frirum, där man verkligen på riktigt får vara en snobb och tro att man är jäkligt märkvärdig och kapabel till geni-jympa. Och givetvis ofta misslyckas å det grövsta.

Det finns ju alltid en reträttväg in i det vanliga och välkända när man är ute på tunn is.

”Min” lilla basledare är faktiskt också ricktigt snobbig när det gäller musiken, men hon förstår på ett helt annat sätt än jag värdet av vanlig, hejdundrande enkel folklighet.

När hon och jag skulle sätta ihop ett pass tillsammans nyligen ville hon plocka in Möt mig i Gamla Stan med Magnus Carlsson – inte creddiga Weeping Willows- Magnus, utan dansbands- och Alcazar-Magnus.

Ja ba: Aldrig i livet!

Men vilken jympalåt, alltså! Alla blir totalt vilda, sjunger med och tappar alla skyddsmekanismer. Kultursnobben Jympajeus också. Vilket underbart nederlag för en snobb!

Som någon sa: Snobbery is the enemy of fun.

Amen.

Möt mig i Gamla Stan nu i kvääääääääll

 

På passet härom dagen tyckte en – enligt eget påtalande – kristen deltagare att jag gjorde skäl för namnet Jympajesus. ”Glädjen och godheten du utstrålar.”

Upplevelsen av denna godhet, känns ju fantastisk, men hänger dels ihop med att jag lovat att inte klippa eller raka mig förrän jag har ett helt nytt pass klart, men dels GIVETVIS MEST med att jag SPELAR jympaledare. Och de är ju glada och goa. Som Kexchoklad.

För i verkligheten är det inte lätt att vara Jympajesus och ständigt god. Det finns absolut några (tror jag) som tycker att jag är go och gla på riktigt (min mamma och…och…jaja), men absolut också några som hellre kör HIT varje dag resten av sitt liv än umgås, tränar eller jobbar med Jympajesus.

Det är verkligen inget läge Jympajesus eftersträvar, men det verkar som om Jympajesus känns lika välkommen som en finne i röven på en del av de Friskis-församlings-medlemmar som har stort inflytande över Friskis&Svettis framtid.

Jympajesus eget perspektiv är bara att han tycker till om ditten och datten. Tyckandet kan drabba Riks mani att anlita dyra reklambyråer, nu fyra stycken på lika många år, om reklamen dessa producerar, om arbetet med vision och värderingar, om ny logotyp och nytt namn, om strategidokument, Friskis&Svettis utmaningar och möjligheter och dylikt.

Ibland tycker Jympajesus till ombedd, men ofta oombedd, men det spelar ingen roll vilket, finnen irriterar så småningom någons bak.

Om inte Jympajesus vore Jympajesus, utan kanske en helt vanlig Mats, hade han kunnat bli bitter. Men motståndet verkar inte bita på honom. Kanske för att han är en idiot, kanske för att han övat sedan 1985 på att inspirera till mer eller mindre varfyllda kvisslor. Tro betyder lidande, det ligger i sakens natur.

Huvudsaken är att kristna deltagare och alla andra uppskattar de helt ordlösa predikningarna på jympagolvet. Inte en jävel verkar besväras av några finnar där.

Halleluja!

I sin outsägliga godhet.

 

Femårsplaner i Friskis&Svettis oroar mig. Var det inte vad Sovjetunionen ägnade sig åt? Och hur gick det? Not så good. Behov och förutsättningar ändrade sig dagen efter planen var signerad.

Jag såg en föreläsning med Micco Grönholm, en människa med den imponerande/ironiska/humoristiska/löjeväckande titeln Head of Future i Helsingborgs stad. Han verkar bra och berättade om hur han och staden nu körde enligt devisen ”testa och ta vara på lärdomarna”. Det handlar om att agera på det som är och det man tror ska komma mycket snart.

Så tycker jag Friskis&Svettis ska tänka och agera också. Om vi tycker att vi har något att uträtta i samhället, vilka vägval gör vi i dag? Vad testar vi? Vad lärde vi oss och hur skruvar vi på det vi gör, lägger ner eller testar något annat?

Jag har en känsla av att föreningarna redan jobbar så. Vi kan vara stolta över alla insatser för integration, välkomnande av nyanlända, Röris och senior, för att nämna några härliga tester.

Röris och senior är grejer man kan planera för. Det kommer ständigt nya kids och oldies. Den stora migrationen visste vi däremot inget om. Inte heller nästa stora hot eller möjlighet för oss att utvecklas och göra gott.

Jag tror det är bättre att ha ett kortare perspektiv. Hur jag tycker vi ska tänka och jobba: Vad vill vi förändra i dag? Hur blir vi snabba att göra de förändringar vi i dag inte vet att vi kommer behöva göra?

Amen.

Huvudkontoret

 

Min nye copywriter-kompis Joakim på LinkedIn aktualiserade frågan om hur många värderingar vi kan ha i Friskis&Svettis. I ett blogginlägg hävdade han att vi hade alldeles för många. Liksom när frågan dykt upp internt i sekten, kände jag mig manad att ge min syn på saken. Igen.

För ett par år sedan tog Riks nya ledning på sig uppgiften att minska antalet värderingar. Jag fick t o m frågan om jag ville vara en av dem som försökte skära ned och formulera om. Och visst, det var värt ett försök så jag tackade ja och skar våra värderingar på en helt annan ledd. Detta ansågs dock vara för radikalt, så de tankarna offentliggjordes aldrig.

Grejen är att jag tror att förändringen riskerar att stanna på
en kosmetisk nivå. Klart vi kan lyckas minska antalet n e d s k r i v n a värderingar. Vad man minskar då, är antalet kategorier av värderingar. Man skapar grupper av dem, så att det s e r u t att vara färre. Alltså, det blir t ex fyra rubriker som grupperar det vi vill säga. Men om hela sanningen om vad vi tycker är viktigt i Friskis&Svettis ska fram, kommer det leda till långrandiga förklaringar av de fyra rubrikerna.

Så jag hävdar med en druckens envishet: vi har de värderingar vi har. Det är inget man kan ändra på på ett kontor.

Jag skulle påstå att det vi i dag kallar ”våra värderingar” är en lista på vad vi tycker är viktigt i föreningen Friskis&Svettis, vad vi anser vara viktigt för att vi funkisar ska känna oss engagerade, vad vi tror är viktigt för våra medlemmar och vad vi tycker är viktigt i arbetet för en bättre värld.

Jag tror det blir en hyfsat lång lista av saker som ligger oss varmt om hjärtat. Jag skulle t o m gissa att den listan blir längre än de 12 punkter vi har i dag. Hur många saker tycker t ex du som läser detta är viktiga? Gör gärna den listan och skicka den till mig eller skriv den i kommentarsfältet.

Gud gav enligt de gamla berättelserna Moses tio regler. Jesus ökade på med några till. Nog klarar vi i Friskis&Svettis fler än tre-fyra stycken? Och bättre än kristenheten att leva efter dem. Amen.

Va, bara tio bud?

 

Vad är Friskis&Svettis, tänker jag ofta (kanske alltför ofta)? Men jag antar att andra också tänker samma sak (dock inte lika ofta). Men när folk står i begrepp att välja träningsställe, eller undrar om det finns något ställe för den som är otränad att trivas på, då skannar de av marknaden. Då undrar de vad Friskis&Svettis egentligen är?

Och vad ser de då?

Friskis&Svettis sociala medier svämmar över av realistiska foton och filmer på glada, tränande människor av alla sorter. DET ÄR FÖRSTÅS JÄTTEBRA, men det borde också finnas en annan, mer spännande sida av vår kommunikation. En som inte kan förväxlas med en sluten präktighetsklubb att kika in på genom ett antal titthål från utsidan, utan en som sträcker ut handen över tröskeln och bjuder in alla konstiga därute som ännu inte fattat grejen med rörelseglädje.

Vi behöver gripa tag i folk på ett mer omtumlande sätt.

Den glada och realistiska bildsidan är absolut SUPERVIKTIG. Den bevisar att det vi lovar (eller borde lova) faktiskt finns i verkligheten. Men den lyfter oss inte över folkligheten á la Allsång på Skansen, en trygg helsvensk institution för de käcka.

Folkligheten ÄR GIVETVIS UNDERBAR, men jag tror på att visa upp något mer att bita i, något som är lite mer irrationellt, något visionärt och passionerat, något som närmar sig konsten. Något som uttrycker STÖRRE tankar än träning som prestation eller syjunta, om du förstår vad jag menar.

Vi behöver ”både och”, trygg folklighet med armkrok och hela baletten, i kombination med ett helt annat, vidgande och spejsat uttryck. Ett uttryck ingen av våra kollegor i branschen har.

Med fotografen Guy Bourdin i ryggen påstår jag t o m att bilden är viktigare än produkten den visar. När vi ska skildra Friskis&Svettis i bild, borde vi tänka mer som legendaren Bourdin och sträva efter att beröra, förbrylla, roa och vända ut och in på invanda föreställningar.

Vi lockar in genom att sticka ut.

Amen.

Bourdin eller Alvreten?

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.