Den största skillnaden mellan Friskis & Svettis då och nu är inte att jympan inte längre dominerar utbudet. Det är inte heller att gymbesökarna står för över 50 procent av inpasseringarna. Eller att vi inte längre är självklart röd-vita. Det är inte att vi inte växer som vi gjorde. Det är inte att konkurrensen är så mycket större (d v s att kollegorna i branschen är så många fler).

Nej, den stora skillnaden är att Johan Holmsäter och pionjärerna byggde ett varumärke, medan vi som kommit efteråt har vattnat ur det.

Av Johans idéer finns i praktiken inte mycket kvar. Jag gissar att de har känts för jobbiga att genomföra, att vi inte förstått hur jäkla bra de var i sin ursprungsform, att vi inte jobbat tillräckligt medvetet och envetet med vår idébas, vårt syfte och vår vision och hur vi hela tiden ska kunna knåda verksamheten utan att tappa den filosofi som gjorde oss så framgångsrika så snabbt de första åren.

Friskis & Svettis 1978 var ett gediget varumärkesbygge. Syftet var tydligt, metoderna fungerade, missionen inspirerade och modellen var skalbar och implementerbar.

Vi har kulturen kvar. Och den är en bra början om vi vill återuppbygga det unika varumärket och sluta slåss på samma marknad som våra kollegor i branschen. Våra gamla utbildnings-uvar och nya uv-indoktrinerade utbildare har lyckats förmedla kulturen på kurserna år efter år.

Utbildningen har varit Friskis & Svettis varumärkesrespirator. Vi pratar fortfarande om rörelseglädje och om Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Problemet är bara att den formuleringen – skriven någon gång på 80-talet – inte täcker in hela idén. Den får oss att tro att träningen är grejen, fast den bara är en metod. Vi har kul som fan, men idén är större. Och det är ju det stora och MENINGSFULLA vi saknar.

Vi drömmer om ATT BETYDA NÅGOT och GÖRA SKILLNAD, eller hur? Under tiden noterar vi besviket att vi inte blivit fler sedan cirka 2010 och att vi har svårt att se skillnad på oss och konkurrenterna.

I de gamla dokumenten – maskinskrivna stenciler och blyertsanteckningar, men också stora självsäkra trycksaker – där lever det unika, omvälvande och älskvärda varumärket vi borde jobba med igen. Om dessa dokument inte är helt lätta att hitta i dag, så finns rester kvar lite här och var i våra nutida historiebeskrivningar.

Friskis & Svettis fulla kraft slumrar i det ursprungliga varumärkesbygget. Väck den!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Man kan inte älska ett ställe som bara erbjuder träningsmöjligheter. Det måste vara något mer

Författaren Malcolm Gladwell skriver att man måste lägga ner 10 000 timmar på att öva om det ska bli något av en, på riktigt. Eftersom jag vill vara en riktig jympaledare räknade jag på hur många timmar jag kan tänkas ha lagt ner på denna sport.

Säg att jag pysslat med jympa i 30 år och att jag lett eller gått på två pass i veckan i 40 veckor per år. Då blir det 2 400 timmar.

Till detta adderar jag 40 arbetstimmar per pass som jag producerat under 30 år. Jag är numera inte så produktiv som i begynnelsen, så säg att jag gjort ett nytt pass om året. Det blir bara 1 200 timmar. Jag tror det är i underkant.

För säg att det är 20 låtar i passet. I så fall ger 40 arbetstimmar 2 timmar per låt. Och det kan ju inte stämma mer än i undantagsfall: att leta, koreografera, förkasta, försöka igen, leta ny låt och till sist repetera. Visst, styrkan kan man koreografera sittande i soffan, men jag lägger till 20 timmar. (Att hitta en startlåt kan ta 20 timmar.) Då blir det 1 800 timmar.

Totalen hamnar på 4 200 timmar. Då är jag ju inte ens halvbra. Jag har över 5 000 timmar kvar innan jag blir skicklig på riktigt.

Så vad ska jag ägna nästa 5 000 timmar åt?

När jag ibland hör musik jag hade i passet för 25-30 år sedan hör jag att inget hänt med mitt låtval. Alltså skulle jag kunna orientera mig mot något tidigare ohört.

Och rörelserna? Ja, vad kan man göra med armar, core och ben som ännu inte är gjort i enkelhetens namn på ett jympagolv? Något finns absolut, men det kommer inte att ta 5 000 timmar att hitta en ny armhävningsvariant. Och det är nog ändå bara kosmetika.

Återstår att vara människa, alltså en slags supersympatisk ledare som deltagare VILL följa, någon som enligt jympans filosofi om kropp och själ öppnar för upplevelser bortom styrka, kondition och rörlighet, något som har med själva livet, glädjen, tilliten och ”the oneness of it all” att göra.

Nu känns 5 000 timmar för lite.

Lilla basledaren, en f d orkesterviolinist tycker att jag ska tagga ner. ”Att leda jympa är inte som att spela piano. Vissa har talang och har övat länge inom andra områden. Du har ju dansat.”

Dansat? Ja, dansbandsbugg, foxtrot och gammeldans.Jag bestämmer mig för att det duger.

”Man måste ha ett genuint intresse för det man gör,” säger Lilla basledaren.

Ja, men då så. Har redan lagt ner 2 timmar på mitt nya pass. 5788 timmar kvar.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Statist under familjeveckan i Sälen. Ingen timme att räkna till de 10 000.

Det är som om Heinz kommit på att det vore en bra idé att påminna om att de tillverkar ketchup. Men bättre sent än aldrig. Nu är rörelseglädjen tillbaka i Friskis&Svettis marknadsföring.

Det finns fler varumärken som förnekat sin mest attraktiva egenskap. Volvo ville vara ballare ett tag och gömde undan sin säkerhetsprofil, Nokia glömde att de connectade people och höll fast i en teknisk lösning som connectade people sådär.

Friskis&Svettis har lånat misstag av både Volvo och Nokia. Vi har inte officiellt hedrat rörelseglädjen, och vi verkar ha trott att produkterna ska göra jobbet. Men effektiv träning och nyheter har alla.

Det var upplevelsen som var grejen när Friskis&Svettis startade och inget har ändrats och kommer aldrig att ändras: känslan styr. Hur människor subjektivt och irrationellt uppfattar oss är det som räknas (förutsatt förstås att vi klarar hygienkraven på kvalitet och omhändertagande). I Friskis&Svettis är det rörelseglädjen. Den är nyckeln till människors hjärtan.

Jag hade själv en omogen period när jag letade ersättningsord till rörelseglädje och tyckte att vårt kungsord var passé och töntigt.

Men rörelseglädjen kan så klart aldrig bli töntig. Den är evig, universell och självklar. Den är inte bunden till någon speciell träningsform. Den är lekfull och gillar frihet från krav och prestation. Det är därför den gillar jympan så mycket, men jympan har ingen ensamrätt på rörelseglädjen. Jympan kan ibland hämma rörelseglädjen med inbillade regler. Rörelseglädjen mår lika bra i ett gym om attityden är den rätta.

Rörelseglädjen bryr sig inte om vad vi människor kommer med för föreställningar om hur den ska vara. Den bara välkomnar apan i oss, lekfullheten, barnet, den naturliga lusten i rörelsen.

Friskis&Svettis gjorde rörelseglädjen till sin år 1978. Den var medlet för människor att mötas, glädjas tillsammans och utvecklas individuellt. På senare år har den bubblat ouppmärksammad i sinnena, som ett guilty pleasure, nedtystad, förödmjukad, revanschsugen.

Nu verkar den godkänd igen, accepterad, tolererad och till och med hyllad.
Äntligen!

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

PS. Så här såg det ut när vi gjorde rörelseglädje för snart tio år sedan. Realitystjärnan är Maja Sönnerbo, nu kampanjmakare i Friskis&Svettis Stockholm.

Vad har en jympaledare för verktyg för passtillverkning? I andra inlägg har jag pratat om musiken, rörelserna och den egna personen. Men har jag betonat att det är i personligheten de stora möjligheterna finns?

Möjligen är det så att personligheten blir förlöst av ”rätt” musik och ”rätt” rörelser. Ledaren blir som man säger ”sitt allra bästa jag”. (Tror absolut inte jag är där än.)

Ett fjärde verktyg i passmakandet är förstås deltagaren, men det känns konstigt att kalla andra människor för ”verktyg”. Jag föredrar ”medkreatörer”. Eller kanske medresenärer.

Människor kan följa med på den resan om det känns bra. Ingen är tvingad att följa med mig in de mörka hålorna eller upp på bergstoppar med risk för skräck och känslostorm. Det går utmärkt att ta en annan väg.

En gång la sig en kvinna platt på magen på golvet och höll för öronen. Aggressiviteten, frammanad av mig och musiken ställde en ordlös fråga: Vill du följa mig och arga flocken och skrika ”fuck it all”? Svaret var tydligt. Det ville hon inte.

Fast allt är bara på lek, och det är det jag tänker att jympapassets framgång beror på: om vi vågar leka med den egna personligheten, som de barn vi en gång var, fast nu med den vuxnes erfarenheter av med- och motgångar.

När vi leker är vi som bäst på jympagolvet. Jympan är en fortsättning på barndomslekarna. Ibland lekte vi med farliga grejer: liv och död, olycka och lycka, katastrofer och lyckliga slut.

Som vuxen leker vi med dessa ämnen på ett annat sätt. Vi läser böcker, ser filmer, går på teater och musikaler och ser på konst. Det är komedi och tragedi, och samma gamla liv- och dödhistorier.

Vi har samma kulturella chans på jympagolvet. När vi tar våra rädslor och visar upp dem med en klackspark. När vi tar våra glädjeämnen och larvar oss så eventuella åskådare rodnar på andra sidan glasrutan.

Den som passivt ser på, undrar vad i h-e vi håller på med. Men Jympan ska inte beskådas genom glasrutor. Jäklar vilket mod det krävs att vara med. Jäklar vilket mod det krävs att leda leken.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Det är så himla lätt att tappa bort kärnan i en organisation. Många varumärken får för sig att de blir omoderna och letar efter sitt nya jag på fel ställen. I stället för att se inåt, söker man desperat på andra ställen. Det är ett slags självförakt. Jag vet inte varifrån det kommer, men sannolikt från människorna själva. Man för över sina egna tvivel på sig själv till andra företeelser, t ex den förening man varit verksam i i ganska många år: Friskis&Svettis.

Så hur och var i vår verksamhet manifesteras vår kärna tydligast? Vi ska ju få människor att uppleva en rörelseglädje som sitter i och sprider sig från människa till människa? Var händer det?

Jo, i jympan, så klart. Jag dissar ingen annan träningsform. Bara lyfter den viktigaste för vårt varumärke och vår självkännedom.

Nu i 40-årsjubileumstider står jympahyllningarna som spön i backen, men det blir mest nostalgi av detta. Jag ser inte framtiden i dessa våra älskliga spektakel. Framtiden ser jag på vardagsjympagolvet och den ser inte lovande ut. Gruppen blir äldre och påfyllnaden underifrån är skral.

Jag tror ändå att vi intuitivt älskar jympan särskilt mycket just nu för att den är träningsformen som visar var vi kommer ifrån. I jympan finns allt som är typiskt Friskis&Svettis. Vi förstår (kanske omedvetet) att de idéer som frambringade denna ringdans är de guldkorn som vi måste bevara. Jympan ger oss vårt existensberättigande.

Jympan är vår kärna och den måste vi vårda, för om vi vårdar den, då vårdar vi oss själva och gör hela sekten hållbar in i framtiden. Från jympan strömmar resten ut och sprids till alla delar av Friskis&Svettis: glädjen, gemenskapen, inkluderandet, nyfikenheten, experimenterandet, personligheten och självförtroendet.

Självklart ska vi fortsätta kreera andra roliga träningsformer. Jag är själv ingen jympataliban i betydelsen att jag bara jympar, verkligen inte. Jag springer, cirkelfysar, skivstångar, spinner, indoor walkar, cirkelgymmar, flexar, hittar, power hourar och mer, men på alla dessa pass bär jag med mig känslan av att inget är så mycket Friskis&Svettis som jympan. Alltså, allt är bra och ganska kul, men kärnvärdena är tydligast i jympan.

Slutsats: Fortsätt experimentera, men var rädd om kärnan. Jobba med förnyelse och föryngring. Projektet mer jympa i jympan var ett lovvärt försök, men det var uppenbarligen inte tillräckligt. Vad måste vi göra nu?

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Make the jympa great again.

Till min förenings årsmöte kom 109 medlemmar. Av nästan 90 000 möjliga. Vad säger man om det engagemanget? Och vad säger man om medelåldern på mötesdeltagarna…ja, du fattar.

Det gamla gardet
En av sakerna jag funderade på under mötet var – med tanke på oss som var där – begreppet ”det gamla gardet”. Det är inget smickrande uttryck om man får det kastat efter sig. Det har jag inte fått…än…inte öppet i alla fall, men så jobbar jag också så slugt jag kan för att undvika detta omyndigförklarande. Mina jämnåriga kompisar verkar inte alls lika bekymrade över det. De säger saker som lika gärna kunde översättas med ”det var bättre förr” utan att blinka.

Kvantitet före kvalitet
En annan sak jag reagerade på var målet att bli 100 000 medlemmar inom x antal år. Någon räckte upp handen och frågade om vi inte redan hade haft det målet för några år sedan. Och alltså inte nått det. Svaret var så flummigt att jag inte minns det. Men kvantitetsmål är ju meningslösa. Det är som med mantrat ”Vi måste sälja kort! Annars har vi ingen verksamhet.” Egentligen är det tvärtom; det är för att vi har en unik verksamhet som vi säljer kort. Och vi blir fler för att vi har kvalitetsmål.

I centrum
När det gäller kvalitetsmål la jag märke till fraserna ”upplevelsen i centrum” och ”funktionären i centrum”. Själv sätter jag mig ”själv i centrum” och det tror jag alla andra gör också. Det är inget egoistiskt med det. Det betyder bara att vi tycker att det ska kännas meningsfullt att träna på Friskis&Svettis eller att arbeta ideellt för tron på en bättre värld. Det där med ”x i centrum” påminner mig om sjukhus som sätter ”patienten i centrum”. Vad är alternativet? Om jag skulle sätta något i centrum skulle det bli: ”Rörelseglädjen i centrum”.

Mitt och mitt
Det sista jag tänkte på innan jag cyklade hemåt – förutom om jag skulle ta med en överbliven macka eller inte (gjorde inte) – var arbetsnamnet ”Mitt Friskis” på nya appen. Jag tycker det där med ”Mitt” är påträngande. Mitt SJ, Mitt Åhléns, Mitt Netflix, Mitt Nordea, Mitt Skatteverk, Min Thaikiosk o s v. Jag vill inte ha ett sekt-förhållandet med organisationer och företag. Jag är en fri människa och ogillar klistrighet.

Den obemannade anläggningen
Jag tänkte inte på det när jag satt där. Och det ser jag som ett tecken på hur lätt det är att inte hålla fast vid sina grundläggande värderingar och i stället viljelöst flyta med strömmen. Men någon i ”det gamla gardet” tänkte i stället för mig. Det fick jag höra efteråt. Denna tänkare trädde inte fram under stämman, men viskade till sin stolsgranne: ”Vi säger obemannade anläggningar (alltså där ingen anställd ännu är på plats), men de är ju inte obemannade. De är medlemsbemannade.” Genialt, ju!

Det digitala Friskis&Svettis
I flera dagar efter årsmötet försökte jag förstå varför jag inte jublar åt digitaliseringen. När jag sedan läste en grej av författaren och marknadstänkaren Simon Sinek förstod jag bättre varför jag är inte är superfrälst än: ”System och processer är väsentliga för att korståget ska fortgå, men de ska inte ersätta korståget.” Jag tänker att omställningen till att bli en mer digital organisation tagit energi från detta med ”x i centrum”. Jag hoppas att vi snart hittar tillbaka till elden. Fast det kan jag väl inte säga utan att någon säger ”aha, det gamla gardet har talat”.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

No comment.